Kritik av Marx's Kapitalet

[suchanother]

Mastig text, tack för den jbig.
Ska läsa den imorron, imponenrande.
Hoppas din text innehåller avgörande moment, konkreta moment hur vi tolkar nutiden, är alltid intresserad av verklighettolkningar. Till skillnad från dimbobimbo, eller vad fan heter de som föröker pressa teorierna på verkligheten och inte tvätrom.

[Avantgardet]

Menar du, bigj, att vi bör se hela stalinismen som ett olyckligt misstag, att man redan där hade utifrån kämpat sönder sovjets "resurser" (avser även moralen och sympatierna hos den egna befolkningen)? Och att detta föranledde den avstannade revolutionen? Det vittnar lustigt nog om att kapitalismens förkämpar måste ha varit än mer övertygade än marxisterna själva om riktigheten i marx tänkande, att den så aktivt måste bestrida det system som den samtidigt så lättvändligt avfärdar, en rädsla för att revolutionen skulle sprida sig. Intressant.

Har du läst Lenins skrifter? Låter som en kul tråd att plocka upp.

[Jbig]

Hejsan!

Nja, jag tänkte bara ta upp ett sidospår vad gäller tolkandet av marxismen utifrån tolkarnas egna perspektiver, samtidigt som man på detta sätt får en historisk bakgrund till både splittringen inom den marxistiska teorin under 1900-talet och varför denna teori inte riktigt har tagit sig an den politiska analysen av den kapitalistiska statens politiska maskineri marxist-teoretikerna själva anser sig bekämpa. Och nej, Avantgardet, Lenins skrifter har jag ej läst, men några har jag under tidigare år som hastigast ögnat igenom, mer är det inte!

"Västmarxismen" och dess problematiska väg...

Åren efter 1920 försköts åter den marxistiska traditionens teorimakare och teoretiska fortsättningsprocedurer västerut och uttolkare/vidareutvecklare från Tyskland, Frankrike, Italien tog över de nydanande teorierna. Nu härstammade bara ett fåtal teoretiker från öster, främst kom de från Ungern, Ryssland och Rumänien – som flyktingar undan fascismen och kontrarevolutionen. Det var män födda åren 1885-1924; Lukács, Gramsci, Benjamin, Marcuse, Althusser, Sartre och Colletti bland andra. De började framföra sina marxistiskt influerade teorier efter 1930, och fortsatte att göra så till 1960-talet. De kom emellertid fram till sin marxism senare i livet, och deras politiska erfarenheter kretsade kring första världskriget, ryska revolutionen och mellankrigstidens fascistinfluerade centraleuropeiska värld för att i de flesta fall avslutas under andra världskriget och det kalla krigets kallaste tid som varade från 1945 till mitten av 1960-talet. Ett av västmarxismens kännetecken blev allt mer tydligt - teorins avskiljande från ”praktiken”. Västmarxisterna var till en början ledare inom sina egna partier; Gramsci i Italien, Lukács i det revolutionära Ungern och sedan i Tyskland och Ryssland liksom Korsch också i Tyskland, verkade främst under mellankrigstiden. I övrigt var de nya teoretikerna främst knutna till universitet och lärosäten.

Dessa marxistiska teoretiker tvingades alla att fly undan den fascistiska makten i Italien efter 1924 och den nazistiska makten i Tyskland från 1933 och fram till de sista krigsåren 1944-1945. Eller så fängslades de, eller mördades som exempelvis Gramsci. En del tog sig till USA där de sökte fortsätta sina arbeten, även om de tvingades tona ned sina socialistiska ansatser för att inte stöta sig med lokala företagarintressen och lokala akademiska intressen, främst i New York-området. Dissidenterna och marxisterna Horkheimer och Adorno från Tyskland fortsatte i hemlighet att förhålla sig fientliga även till det amerikanska samhället, och i ett arbete dessa försiktigtvis utgav i Nederländerna, ”Upplysningens dialektik”, likställde de den nordamerikanska liberalismen med den tyska fascismen. År 1949 flyttade många dissidenter i USA åter till Tyskland, men nu var den förnazistiska tidens tyska vänsterinriktade arbetarrörelse nedtryckt av anglosaxiskt förtryck och många av statsmaktens institutioner styrda av forna nazister, vilket gjorde det dåtida Västtyskland reaktionärt – och således svårt att bedriva marxistisk forskning i.  

Den franska vägen till marxismen...

I Frankrike var socialismens idéer starka även under mellankrigstiden och deras rötter gick tillbaks till det tidiga 1800-talets arbetarrörelser. Frankrikes socialister var faktiskt föregångare under perioden 1820-1850, då dess ledande teoretiker fann många lärjungar bland det växande antalet arbetare i Paris och de andra större städerna. Dessa rörelser var inte marxistiska utan fick sin teoretiska bas från franska socialister som Proudhon, Blanqui och anarkosyndikalistiska idéer som påminde om de spanska anarkistiska idéerna under 1920-1930-talen. Det var en socialism av det äldre slaget, där idealismen och det filosofiska var framträdande medan mer detaljerade skrivningar och teorier om den reella framtida socialistiska politiken och ekonomin var ganska så frånvarande och bara antydda på ett diffust och mångtolkbart sätt. Några ansatser till någon slags ”vetenskaplig” socialistisk analys av samhället eller de rådande ekonomiska systemen likt den marxistiska fanns inte alls.

Dessutom fanns det under hela 1800-talet borgerliga radikala närmast jakobinska rörelser som lockade till sig många arbetare och en del intellektuella, exempelvis Juarès som blandade samman de franska socialistiska idéerna med jakobinismen till en provinsiell och idealistisk samhällslära. Marxismens texter blev inte översatta till franska före 1914, och det dröjde till slutet av 1920-talet innan marxismen blev mer allmän bland de franska intellektuella och ännu längre dröjde det innan arbetarna bekantade sig med dess huvudteser. När intellektuella såsom Lefebvre, Politzer, Nizan och Guterman inträdde i det franska kommunistpartiet sammanföll det med den internationella kommuniströrelsens stalinisering. Alla partier som ingick i Komintern var tvungna att följa den strikta stalinistiska tolkningen och analysen av kapitalismens utveckling – därmed krympte handlingsutrymmet inom marxismen till nära nog noll. Inte förrän under den tyska ockupationen skapades förutsättningar för spridandet av marxismen som teori, då det franska kommunistpartiet blev den ledande kraften i motståndsrörelsen.

Efter 1945 drogs Sartre och andra intellektuella till rörelsen, men den förblev märkligt statisk och delvis underställd Komintern och den sovjetiska politiken. Under 1950-talet skar det sig mellan de intellektuella och kommunistpartiet och därmed hamnade teoretikerna ute bland universiteten och lärosätena med liten samverkan med den reella kampen bland arbetarna. Med Althusser började åter en ny intellektuell våg av marxistiska teoretiker framträda i Frankrike, men de hamnade oftast på kollisionskurs med det franska kommunistpartiet som förespråkade en mer reformistisk och närmast humanistisk framtoning under 1960-talets första två tredjedelar. De intellektuella drogs inte sällan till den under senare delen av 1960-talet så omtalade kinesiska marxismen och maoismen, särskilt under den s.k. ”kulturrevolutionen”.
Därmed kan man säga att det åter skar sig mellan Frankrikes kommunistparti, dess arbetare och den intellektuella skaran av teoretiker, lärofäder och skrivbordsrevoltörer. Samtidigt som det under åren 1967-1968 plötsligt framträdde en ungdomsgeneration som gjorde uppror mot det bestående, och inte sällan var dessa ungdomar elever till de intellektuella marxistiska teoretikerna.  

MVH
bigj

[Kallekula]

Har du läst Lenins skrifter? Låter som en kul tråd att plocka upp.

Tills dess kanske några citat från den gode Lenin?

http://www.tidenstecken.se/lenin.htm

citat av Lenin (eller påstådda) väcker alltid ilska hos den glada tokvänstern (varför kan man undra... är Sovjet fortf. någon slags förebild)

http://sv.wikiquote.org/wiki/Diskussion:Vladimir_Lenin

[Avantgardet]

Intressant. Själv är jag rätt förtjust i Lúkacs, men har också hunnit med en del Adorno och Marcuse. Lukács var kulturminister några år på femtiotalet vill jag minnas, han flirtade med stalinismen har jag för mig, men det var mycket inre stridigheter där mellan olika fraktioner där, eller möjligtvis blev det så med stalinismen då det också var den dispyterna tycks ha handlat om. Har dock bara läst Lukács tidiga verk, från 20- och 30talet.

Både Adorno och Marcuse förtjänar egentligen lite närmre presentationer också, när vi ändå är inne på tråden marxism. Jag skulle säga att de skiljer sig något från varandra däri att Marcuse är något mer optimistisk än Adorno, och visar på var en marxistisk praktik är möjlig i ett kapitalistiskt samhälle, medan Adorno mer visar på hur hopplöst insnärjda vi är i kapitalismen, samtidigt som han försöker, genom dessa blottlägganden, visa på en annan möjlighet. Marcuse hade ju också någon förbindelse med rörelser som "black panthers" och stödde helhjärtat alla studentuppror. Det roliga med Marcuse är att han i sina analyser ligger så sinnligt nära verkligheten, han lägger fokus så tätt inpå den, vilket till stor del kan sägas bero på hans bakgrund med både Heidegger och Freud som husgudar (den förre också som handledare på en uppsats han skrev på nåt ämne hos Hegel). Adornos blick fångar en mer abstrakt verklighet, mättad på lager av lager av teori. Förtingligandet är dock en gemensam fiende, då de båda är kulturanalytiker (verksamma inom kapitalismens gränser), och jag vill nog se en tråd som går tillbaka till Lukács här. Det "mellanmänskliga" går som en röd tråd i hans tänkande, och människan i egenskap av människa, inte som ett objekt. Ett slags humanistiskt stråk som börjar redan i "Historia och klassmedvetande", i vilken han förövrigt riktar en kritik mot fenomenologerna där han menar dem stanna vid tingens yta. Istället manar han att se till deras historiskhet, att inte ta dem för evigt orubbliga kategorier. Då ska vi också ha i minne att det här rör sig om 20- och 30talet då kulturlivet fick ta del av rent anarkistiska yttringar av slaget surrealism och dadaism. Dessa kulturyttringar vet vi att Hitler såg som tillräckligt stora hot för att anse det nödvändigt att förbjuda, och motarbeta på alla sätt.

Jag vill nog mena att den stora skillnaden här i väst mellan marxister och anarkister ligger i att anarkisterna är just vad man menar med en marxistisk praktik. Problemet med anarkismen - som ideologi - är att den saknar urskiljningsförmåga och därför kan härbärgera en del borgerlig propaganda i sig utan att själv kunna uppmärksamma det. Givetvis ser jag det också som nödvändigt att sluta klyftan mellan teori och praktik. Därför hade jag också tänkt utforska denna antydan till syntes mellan fenomenologi och marxism mer grundligt, och givetvis i anslutning också till situationism och liknande rörelser. Detta delvis också eftersom stora otympliga kategorier av slaget "samhälle" lämnar mycket att önska och självt är alldeles för långt ifrån människan, ja i själva verket så behandlar det redan henne som ett ting, en statistisk siffra, vilket också är den gest genom vilken en stalistisk vardag finner sin väg in i verkligheten - vilket å andra sidan är vad vi har nu också, bara med en annan uppdragsgivare. Jo, och det var som därför jag blev sugen på Lenin när jag såg dig omnämna honom bigj.

[Avantgardet]

Har du läst Lenins skrifter? Låter som en kul tråd att plocka upp.

Tills dess kanske några citat från den gode Lenin?

http://www.tidenstecken.se/lenin.htm

citat av Lenin (eller påstådda) väcker alltid ilska hos den glada tokvänstern (varför kan man undra... är Sovjet fortf. någon slags förebild)

http://sv.wikiquote.org/wiki/Diskussion:Vladimir_Lenin

Varför så barnsligt vinklat? Kanske hade det varit lite mer av värde för diskussionen om vi fick se i vilka (kritiska) sammanhang citaten var hämtade? Vad någon säger i krig är väl inte representativt för den personen som helhet? Har inte du sagt taskiga saker till familj och vänner under ilska? Om vi vill veta nåt om hur Lenin tänkte kan vi inte stanna vid såna här löjliga ytligheter. Äger ju inte ens värde som anekdot. Vad tror du Reinfeldt har morrat när han försökt knulla sin fruga i röven? Är det relevant?

[Kallekula]

Visst är det relevant:Skulle visa på Reinfelts karaktär.

Jag vet att vänstern blir skogstokig när gamla Lenincitat plockas fram. Men som sagt angående vad Lenin skulle sagt eller inte och i vilka sammanhang finns det massvis att finna på google. Spelar egentligen ingen större roll. Sovjet var ju en diktaturstat.

Fast just nu tänker jag på en leninklassiker ...vänta ska jag se om jag hittar den.Kan inte låta bli.

[Avantgardet]

Visst är det relevant:Skulle visa på Reinfelts karaktär.

Jag vet att vänstern blir skogstokig när gamla Lenincitat plockas fram. Men som sagt angående vad Lenin skulle sagt eller inte och i vilka sammanhang finns det massvis att finna på google. Spelar egentligen ingen större roll. Sovjet var ju en diktaturstat.

Fast just nu tänker jag på en leninklassiker ...vänta ska jag se om jag hittar den.Kan inte låta bli.

Själv läser jag hellre en bok av Lenin själv än lyssnar till skitsnack om honom. Vad Reinfeldt säger när han knullar sin fru vill jag fan ha betalt för att ens lyssna till.

[Kallekula]

Lenin:

"Vi utgick från - eller vore det kanske riktigare att säga, vi antog utan vederbörliga beräkningar - den proletära statens förmåga att på kommando organisera och distribuera statlig produktion av varor på ett kommunistiskt sätt i ett land bestående av småbönder. Livet har visat att vi misstog oss."

Fast varför intressera sig för vad en diktator sa för knappa 100 år sedan.

Är det inte bättre att lyfta fram exempel på goda demokratiska  samhällen? Samhällen där man omsatt Marx ideer till verkligheten  :)

[Jbig]

Hejsan!

Såg att du undrade om stalinismen, missade det först Avantgardet!

Själv ser jag stalinismen som ett ganska så mörkt kapitel i hela den marxistiska och socialistiska verkligheten, och det är jag knappast ensam om! Stalinismen var en bidragande orsak till att marxismen, som den tog sig i praktiken, istället för att dra till sig arbetare och fattiga snarare skrämde iväg dem till den borgerliga delen av den politiska arenan! Samtidigt splittrades marxismens vidare teoriarbete då den i praktiken djupfrystes i den reella socialismens länder medan den snarare började utveckla utvägar från Marx tänkande i den västliga marxismens länder!

Men vet inte om Avantgardet här läser in anarkismen i min inlaga, för det är det inte frågan om - utan tvärtom försöker jag visa på att skillnaderna i marxistisk teoribildning i väst och marxistisk praktik i öst mer eller mindre sänkte hela den marxistiska ansatsen i den politiska verkligheten allt sedan 1920-talet. Anarkismen är en mer perifer utväxt som knappast ens är marxistisk utan mer revolutionär i alla fall!  

Det jag ville framföra var att stalinismen, och kanske redan Lenin, i Ryssland åstadkom den ena delen av den kommunistiska återvändsgränden, medan männen i väster med sina alster förlorade sig så in i marxismens metodik att de knappt hittade ut igen, stod för den andra delen av återvändsgränden!

Italienska bidrag till marxismens teori och praktik...

Den italienska marxistiska traditionen sträckte sig till 1800-talets sista år då marxisten Labriolas skrifter hade övertagits av Mondolfo, den senare en före detta hegeliansk filosof. Gramsci hade inspirerats av dessa båda tidiga marxister men fascismens långa mellanspel hade isolerat Gramscis fängelseskrifter och även orsakat dennes död i fängelset år 1937. Liksom i Frankrike spreds den italienska kommunismens lära som en löpeld under krigets två sista år då kommunisternas styrka växte lavinartat, och efter freden var det landets starkaste politiska kraft bredvid katolska kyrkan. Den italienska kommunismen upptäckte Gramscis skrifter efter kriget och deras publicering innebar faktiskt att partiet motstod den stalinisering som drabbade det franska partiet och hela Östeuropa under samma tid. Trots detta förvandlades Gramsci till en partipolitisk ikon vilket steriliserade hans skrifter en hel del, men delvis innebar hans skrifter och popularitet att det italienska kommunistpartiet tillät en viss intellektuell handlingsfrihet. Men snart nog, i början av 1950-talet, förvandlades dessa ironiseringar till en reaktion mot både Labriolas och Gramscis arv. År 1944 anslöt sig den forne fascisten Della Volpe till kommunistpartiet, och hans ande skulle styra över partiet i närmare två årtionden, inte så mycket som direkt ledande, men som inspiratör till en ny generation teoretiker som framträdde från 1950-talets senare halva och framöver. Från slutet av 1950-talet började Volpes falang att mer anamma en linje där ”demokratiska” snarare än ”socialistiska” krav framfördes. Detta skulle några årtionden senare leda fram till den politik som kallades ”den historiska kompromissen” i italiensk politik.  

Tudelningen fördjupas inom den "marxistiska familjen"...

Den marxistiska teorin tog en tudelad omväg kring all revolutionär politisk praktik mellan 1924 och 1968, men utvecklades en del trots alla de nya teoretiska ansatserna. Den tudelade vägen var den reella praktiken i öster och den teoretiska vägen i väster. Djupast berodde marxismens öde i Europa på frånvaron av revolutionära omvälvningar efter 1920, utom då i kulturellt perifera länder som Spanien 1936-1939, Jugoslavien 1944-1946 och Grekland 1946-1949. Två av dem misslyckades medan den tredje stelnade i en ”stalinism utan Stalin”. Men den tudelade vägen innebar även att Stalins maktapparat och staliniseringen av kommunistpartierna omöjliggjorde substantiella teoretiska arbeten inom politiken – något som i sig bidrog till att förhindra nya resningar. Västmarxismens präglas till stor del av nederlaget, men också av den socialistiska revolutionens misslyckande att sprida sig utanför Ryssland pga dess stalinistiska tvångströja. De viktigaste teoretiska arbetena tillkom i en situation av politisk isolering från ”massornas” praktik och i andra fall av ren desperation. Lukács skrev sitt främsta verk år 1923 i landsflykt, Gramscis ”Anteckningar” skrevs i fängelse i Italien medan Frankfurterskolans två viktigaste arbeten skrevs under den värsta reaktionen i Västtyskland, då bl.a. kommunistpartiet förbjöds 1951, samt år 1954 under den värsta McCarty-hysterin i USA. Sartre kom ut med sitt kanske främsta politiska verk 1960 mitt under Algeriet-kriget och efter den gaullistiska statskuppen 1958 medan OAS terror förlamade arbetarklassen i Frankrike. Althusser påbörjade sitt originella verk 1962, då det auktoritära presidentstyret ”Femte republiken” infördes i Frankrike. Dessa politiska nederlag för både arbetarklassen och socialismen satte sina spår i den marxism som formades under denna långa tid. Staliniseringen i öster och nederlagen i väster innebar att det var närmast omöjligt att förena marxistisk teori med någon slags masskamp. Det gick så långt att antingen anslöt man sig till ett kommunistparti, och lät sig tystas, eller så blev man en frilansare utan kontakter alls till den samhällsklass man kämpade för. Sartre förestod den senare linjen och skrev essäer om olika länder och deras behov av socialism – men han hade föga kunskaper om marxismens arv i sitt eget hemland Frankrike. Marcuse representerade den andra ytterligheten, och han hade stora kunskaper i den marxistiska traditionen och skrev böcker om både USA och Sovjetunionen. Men han utvecklade en teori som i praktiken frånkände industriarbetarklassen någon som helst socialistisk potential. Ett sista alternativ fanns, att helt avstå från allt deltagande i politiken – en linje Adorno förde i efterkrigstidens Västtyskland.

Detta innebar en medveten tystnad inom den västerländska marxismen på de områden som var mest centrala för den historiska materialismens klassiska traditioner – granskningen av de ekonomiska rörelselagarna hos kapitalismen som produktionssätt, vidare en analys av den borgerliga statens politiska maskineri och en strategi för den klasskamp som krävdes för att störta den. Gramsci föreslog en revolutionär enhet av teori och praktik vilket han kunde göra genom sina erfarenheter av att delta i de italienska arbetarnas resningar 1919-1920 samt hans organisatoriska ledning av det italienska kommunistpartiet åren 1924-1926. Därefter satt han fängslad i fascisternas fängelse åren 1926-1937, fram till sin död. Över huvud taget formades, och förlamades, den generation marxistiska teoretiker som drabbades av fascismen och nazismen liksom andra världskriget åren 1924-1945.
Men de institutionella svårigheterna som följde efter 1945 var inte de enda orsakerna till den marxistiska teorins sterilitet i Västeuropa. Bara några år efter kriget startade en formlig och tidigare aldrig skådad kapitalistisk återhämtning och ekonomisk högkonjunktur som i praktiken höll i sig i mer än två decennier. Dessa framgångar innebar att välståndet snabbt steg i Västeuropa och till synes omintetgjorde de klassiska marxistiska förutsägelserna som hade ekat i närmare ett århundrade vid mitten av 1950-talet. Teoretikern Sweezys arbete från 1942 ställde nya frågor och problem för den marxistiska vetenskapliga analysen och menade att Keynes idéer faktiskt fungerade i USA – när han återkom tjugo år senare återkom till samma ämne hade han i praktiken avfört en hel del av den klassiska marxismens begreppsapparat. Även uppgången i Stilla havsregionen efter 1950 utgjorde snart en väldig utmaning för den historiska materialismens utveckling. Efter 1945 konsoliderades de västerländska demokratierna, och borgerligheten accepterade den representativa demokratin, baserad på allmän rösträtt, även om avvikelser från demokratin fanns i USA (viktade röster, rösträtten fråntagen delar av den fattiga andelen av befolkningen, demokratin ofta satt ur spel av HD o.s.v.), Japan (viktade röster) och Västtyskland (ej tillåtet att rösta på alla politiska alternativ). England erhöll allmän och lika rösträtt 1929, Japan, Frankrike och Italien erhöll allmän rösträtt 1945. Analysen av den borgerligt demokratiska staten som sådan var aldrig föremål för Marx eller Engels, vilka aldrig ens fick se den förverkligad, eller av Lenin, vars fiende var en helt annan, agrarkonservativ, stat. Inte heller utvecklades det någon marxistisk analys av den representativa demokratins natur och mekanismer, liksom en mogen analys av den borgerliga makten.  

I övrigt är jag inte haj på någon av dessa marxistiska teoretiker, har bara ögnat igenom dem lika hastigt som Lenin, de har bara varit intressanta för mig i försåelsen av det historiska skeendet som sådant. Men framöver kanske man kan studera något av deras verk!? Men då får jag allt ha bra med tid över.....

MVH
bigj

[Avantgardet]

Jodå, jag förstod, och det tycks också att du förstod mitt infogande av anarkisterna i den här soppan också. Det är en intressant marxistisk läsning som görs här av marxisterna själva.

Men du behöver inte ha tid till att studera deras verk, du ska se till att ta dig den tiden. Det är lite av ditt ansvar, menar jag.

[Jbig]

Hejsan!

Avantgardet anser att vi bör läsa mer marxism, men jag är inte så där väldans sugen på det för tillfället. Är ju trots allt, i dessa sammanhang, bara en enkel historielärare, och har inga planer på att skapa en ny eller omdanande teori i marxistisk riktning. Det får andra mer kallade ombesörja!  :wink:

Själv är jag mer intresserad av den historiska processen, även sett ur marxistisk synvinkel som Avantgardet mycket riktigt har noterat! Mina framtida preferenser är där de alltid har varit - jag gillar mer demokrati, mer humanism och mer av rättvisa! Delvis har jag detaljerat detta i utvikningar om ekonomisk demokrati, men är nog det som många kritiska marxister nog skulle kalla - mer filosof än teoretiker!  :D

Vad var det då mer i detaljering som gick snett i den marxistiska tankegången och inte minst praktiken? Detta får vi nog kolla in lite djupare, så fram med den politiskt korrekta spaden igen, så gräver vi djupare ned till de marxistiska undervegetabiliska underströmmarna........

Förskjutningar bort från den ekonomiska och politiska analysen

Det gradvisa övergivandet av de ekonomiska och politiska strukturerna som teorins viktigaste uppgifter försköt hela den europeiska marxismen mot filosofin. Inriktningen mot en professionell filosofi ledde in teoretikerna till den akademiska världen, något som fick andra socialister, Luxemburg och länge även Kautsky, att kalla dessa för ”katedersocialister” eller ”professionella socialister” vilka föreläste på universiteten, utan partianknytning. De marxistiskt intellektuella som tillhörde generationen före 1939 hade aldrig integrerats i den central- och östeuropeiska universitetssystemet. Deras politiska erfarenheter och tillämpning av teori och praktik var i grunden oförenlig med akademiska befattningar. I stället undervisade de i partiskolor eller frivilliga arbetarskolor, och var inne i ett partiaktivt liv. Hilferding och Luxemburg undervisade i politisk ekonomi vis SPD-skolan i Berlin medan Lenin och Rjazanov föreläste för bolsjevikiska arbetare i Schweiz och Bauer gav kurser vid ÖSPD-centrat i Wien och så vidare där många andra ur denna generation stod närmare den praktiska verkligheten än vad senare tiders teoretiker skulle komma att göra.
Efter 1945 flyttade nästan all marxistisk nydanande forskning och teori in på universitet runt om i Västvärlden. Inte nog med det, också en annan förändring märktes nu.

Under 1950-1960-talen undervisade dessa teoretiker nästan undantagslöst i ämnet filosofi. Man lämnade ekonomin som marxismens tyngdpunkt till förmån för filosofin, från partisammankomsternas till de akademiska institutionernas värld. En stor anledning var att finna i den marxistiska kulturen självt. Det hela byggde på att man år 1932 upptäckte, och publicerade Marx viktigaste ungdomsskrift – Parismanuskripten från 1844. Deras omedelbara verkningar hindrades av nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 liksom förföljelserna i Sovjetunionen 1934-1938. Några tänkare tog intryck av dem, Lukács som varit med och översatt dem redan 1931 under sin landsflykt i Ryssland, blev påverkad av dem. Marcuse ansåg efter att ha läst Marx ungdomsskrifter 1932 att detta gav hela teorin om den ”vetenskapliga socialismen en ny grundval.” Lefebvre i Frankrike påverkades också av dem när han översatte och skapade sina marxistiska alster åren 1934-1935 men även efter kriget var han klart påverkad av Marx ungdomsskrifter. I Italien blev Della Volpe helt betagen i den unge Marx skrifter och påverkades efter kriget av dem till sin död 1968. Dessa nya ”insikter” innebar att marxismen rörde sig mer mot det filosofiska hållet eftersom Marx ungdomsskrifter i praktiken mer var av gissningar och viljeyttringar om framtiden och i svepande drag målade en bild av vad som måste göras. Detaljer, ekonomiska beräkningar och annat grovarbete fanns inte i dessa skrifter, därför passade de så bra till en mer filosofisk utläggning av marxismen. Marx ungdomsskrifter spreds och fick ett stort inflytande på alla som var intresserade av marxismen, särskilt under 1950-talets andra halva.

MVH
bigj

[teoretikern]

Har man läst Kapitalet så torde frågan vilket värde det är som avses när jag påtalar Marx kritik utav Smith överhuvudtaget aldrig yppas, om den likväl gör det så kan det endast vittna om att man inte begripit det man läst, eller kan det vara på något annat sätt?

Jag hävdar att citatet var lösryckt eftersom du menade att det bevisade något moraliskt klandervärt hos Engels, vilket jag påvisade vara rent nonsens, och istället för att då visa på hur sammanhanget ur vilket citatet var hämtat på något sätt skulle kunna ha stött din tes så raglade du bara omkring i tankevärlden som en fjortis på lyset.

Ja, visst formulerade jag mig aningen provokativt i det inledande inlägget, och det tog ju fart på dig så det fungerade precis som avsett. Jag tycker om när det blir lite "fart" och "tryck" i diskussionerna, lite "hett" helt enkelt. Blir roligare och mer angeläget för alla inblandade då. Men då gäller det samtidigt att inte förlora fattningen, och du har en del att lära där ännu av t.ex. den alltid like iskalle jbig. Men det kommer med åren, eller alltså ju mer kött man har på benen desto stadigare står man. Räckte tydligen att andas lite hetluft på dig så tog du fyr som frasigt gammalt fnöske.

Hur menar du dig kritisera marxister om du inte kritiserar den grund som de står på? Eller med andra ord så sysslar du och Dorian uteslutande med ad hominem-argumentation, vilket, som känt är, överhuvudtaget inte hör hemma i en seriös diskussion.

Angående Schumpeter så kan du ju gå tillbaka i tråden och läsa vad den specifika utsaga gällde, och endera själv bemöta mitt påstående där eller presentera Schumpeters kritik, annars blir det ju inte mycket till diskussion på den punkten heller. Bollen är din, varsågod!

Om du läste "Kapitalet", som sagt, så skulle du inte ha några problem med att begripa vilken värdeökning det var jag avsåg, eftersom det på den punkten är fullkomligt glasklart i "Kapitalet" vilken värdeökning som avses. Sen kan man ju hoppas att du begriper att "Kapitalet" rör sig om fyra böcker, och inte en. Men du verkar vara en hejare på Marx, då kanske du kan förklara för mig hans mest väsentliga invändningar mot t.ex. Smith, Ricardo, och Hegel? Frågar eftersom jag själv inte läst så mycket av Marx som du enligt egen utsago har läst av honom, och därför torde ha långt mycket bättre koll än vad jag har, och emedan det skulle vara mycket förtjänstfullt med en sådan teoretisk gränsdragning i mitt eget studium av Marx. Eller tillåt mig helt enkelt tvivla. Ganska löjligft att sitta här och ljuga, teoretikern.

Du menar alltså att det är helt okej att förolämpa och direkt ljuga för att få fart och tryck i diskussionerna?

[teoretikern]

Hejsan!

Kunde inte hålla mig när jag läste detta av teoretikern:

"...Jag läste Kapitalet för några år sedan, det står nere i min källare. Tillsammans med Filosofins elände; Kritiken mot Gothaprogrammet; Pariskommunen; I bondefrågan; I bostadsfrågan; Familjens, privategendomens och statens ursprung; Anti-Dühring; Till kritiken mot den politiska ekonomin; Louis Bonapartes 18:e brymär; Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. Jag läser gärna mer av Marx och Engels, inga problem...."

Ho ho ho ho.....våran teoretiker påstår att han läst dessa är ju för roligt. En annan gång påstod han att han minsann hade läst en massa andra ekonomer, bl.a. Adam Smith, men om man ser till att allt han skriver ner är länkat ifrån nätet kan man ju fundera på om teoretikern inte fabulerar en del - eller en hel del rent av? Utgår man sedan ifrån vad han skriver på "fri" hand, så framstår han ju inte direkt som något överunder av kunskaper - snarare som en besviken psykologist som nu även tvingas erkänna att han kanske inte heller behärskar samhälls- och historiekunskaperna så där väldans väl!  
Kanske han skulle hålla till godo med det däringa vårdbiträde-jobbet han en gång skrev att han sysslade med! Där kanske våran teoretikers framtid trots allt ligger! Ho ho ho ho....

Förlåt mig teoretikern, det är inte meningen att vara elaker, men ibland är du bara för rolig!  :D

MVH
bigj

Nu börjar sagostunden. Den enda text jag läst av Marx och Engels och som ligger ute på nätet är den om det amerikanska inbördeskriget. Intressant är att man måste alltid ursäkta och förklara sig inför vulgärsocialister, vilka är allt annat än intellektuella och beredda att föra en konstruktiv dialog. Jag kan ladda upp framsidorna på böckerna av Marx och Engels om du vill, inga problem. Grejen är bara den att Kapitalet består bara av ingenting annat än röda, gröna och blåa färger, men de andra böckerna har bilder och text.


Du skrev om Adam Smith såhär:

En annan av marknadens förändrande faktorer var arbetsfördelningen. Adam Smith framhöll denna som den viktigaste faktorn för samhällets ekonomiska framåtskridande. Han menade vidare att alla människor i grunden vill samma sak, och att detta plus en långtgående arbetsdelning skapar ekonomiska värden. Därmed är vissa sätt att organisera arbetet effektivare än andra sätt. Ju fler moment ett arbete delas upp i, ju skickligare blir en arbetare på just detta moment. Att sådana arbeten är lätta att mekanisera och tråkiga att utför tänkte Adam Smith bort – eftersom sådant inte passade in i hans teori.

Såhär skriver Smith egentligen, jag har laddat ned texten som två bilder, och man behöver förstora dem (för markören på bilden):

Den första bilden

Den andra bilden

Intressant att se två arroganta nötter som berättar vitt och brett om personer de aldrig läst. Ni kämpar inte för en bättre värld, tvärtom. Ni anser er tillhöra en intellektuell elit som ska tukta det okunniga folket. Men ni är det absoluta bottenskrapet. Läs nu Marx och Smith istället för att bara prata om dem! Ponjátna? Det finns inget fel i att säga undrande att man har läst att i en tidning att Friedrich Hayek sade X och om detta stämmer, men ni brer på som om ni vore några orakel.



Det var inte heller vårdbiträde jag arbetade som, utan mentalskötare. Du vet, dem där du pratade med då och då under dina maniska skov.

[teoretikern]

Återigen kritiserar jag marxisterna, inte Marx själv. Avantgardet gjorde en bra poäng i att hur kan jag kritisera marxister ifall jag inte vet så mycket om Marx? Jag har inte läst så mycket av Marx, vilket jag har påpekat ett par gånger. Men den här tråden fick mig intresserad av att läsa honom.

Men visst, mervärdesteorin är en upptäckt han gjorde. Skall studera hans metod i hur han kom fram till den genom att läsa "Kapitalet".

Jag rekommenderar hellre att du inte gör det. Det är bättre att läsa böcker om problem i dagens samhälle än att läsa om gårdagens. När Lenin genomförde sin statskupp 1917 och senare satt med makten i sin hand upptäckte han att man ur Marx skrifter inte får en enda ledtråd hur man bygger det socialistiska utopia. Inte i något land är Marx skrifter några praktiska handböcker för hur man bygger ett samhälle.

Den marxistiska värdeteorin bygger på Ricardo och Adam Smith. Problemet är att Smith ger en produkt två värden: det naturliga vilket bygger på tiden som värdeskapare; samt utbud och efterfrågan. Hur kan en produkt ha två värden?

Mervärdeteorin beredde sovjetledarna ordentliga problem. Jbig skriver att österrikare kritiserade i slutet av 1800-talet Marx värdeteori, men det var faktiskt det de inte gjorde, utan de formulerade utan att sikta in sig på Marx en teori för hur värde skapas, samtidigt som Kapitalet råkade börja publiceras. Denna nya teori hette marginalnyttan: hur mycket extra samhällelig nytta ger ett tillskott av ytterligare säg en apelsin. Man kan fråga sig en miljon apelsiner, eller en miljon fat råolja, ja vad som helst. Det var inte heller österrikare som från början menade att man bör fråga sig hur mycket marginell nytta en ytterligare enhet av X tillför, utan det var Stanley Jevons som första gången menade att värdet i en produkt ligger i nyttan och inte enbart i arbetstiden.  Det Marx säger är att en produkt har ett bruksvärde om den är efterfrågad, och därmed är samhälleligt nödvändigt arbetstid nedlagd i produkten. Men hur nödvändig antyds inte. Marxister upptäckte däremot att denna teori om marginalnytta var mycket farlig, den hotade hela marxismens grundvalar och avfärdades vårdslöst som någonting borgerligt. Men faktum är att Engels skriver i den engelska utgåvan av Anti-Dühring följande hur en socialistisk planering kommer att se ut:

"It is true that even then it will still be necessary for society to know how much labour each article of consumption requires for its production. It will have to arrange its plan of production in accordance with its means of production, which include, in particular, its labour-powers. The useful effects of the various articles of consumption, compared with one another and with the quantities of labour required for their production, will in the end determine the plan. People will be able to manage everything very simply, without the intervention of much-vaunted 'value'."

Men det han presenterar nu är marginalnyttan, när man jämför effekter med varandra, det är därför Avantgardets utlägg är bara arrogant, trollande, psykopatologiskt trams, han har ingen aning om Marx och Engels säger emot sig själva, eller varandra.

Karl Marx avfärdar i Kritiken mot den politiska ekonomin varje tal att utbud och efterfrågan bestämmer värdet på en produkt som nonsens. Engels skriver vidare i Anti-Dühring:

"Om en producent fortsätter att producera efter en föråldrad metod medan det samhälleliga produktionssättet gör framsteg, så kommer denna differens att bli inte så litet kännbar för honom. Detsamma inträffar så snart samtliga privata fabrikanter inom samma produktionsgren producerar en sådan kvantitet varor att den överstiger det samhälleliga behovet. På det faktum att en varas värde uttryckes endast i en annan vara och kan realiseras endast genom utbyte mot den senare grundar sig möjligheten till en inträdande stockning i utbytet eller till att värdet endast delvis realiseras. Och slutligen - när den specifika varan arbetskraft uppträder på marknaden, så bestämmes dess värde, liksom varje annan varas värde, efter den för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetstiden."

Varför priset, värdet, på en produkt skulle bestämmas av utbudet och efterfrågan i ena fallet men inte i andra, och att så är fallet i det kapitalistiska men inte i det socialistiska samhället är för mig en gåta. Man ska här emellertid ha i åtanke att teorier om värde under 1800-talet gick sina första stapplande steg.


Det Marx gör som ytterligare fel, främst i första bandet av Kapitalet, är att han avfärdar kvaliteten på produkten alltför lättvindigt, vilket sovjetmedborgarna fick sota för, då sovjetiska konsumtionsvaror var ökända för sin usla kvalitet. (Ett berömt, pampigt nybbyggt bostadskomplex vilket skulle råda bot på trångboddheten dömdes snabbt ut av läkare som obeboeligt.  :)  )