Avantgardet skrev:Makterna skrev:Då tycker jag du använder en krystad definition av "beroende". Om nån rånar en bank för att han vill bli rik, måste detta kallas att han är "penga-beroende" då? Kan man t.ex. inte lika gärna säga att han har en hänsynslös inställning till bankkassörskorna, en liberal syn på dygdigheten i att följa de lagar som finns, eller kanske en optimistisk syn på hans förmåga att klara sig undan polisen. Varför måste ordet "beroende" petas in till varje pris?
Alla som bryter mot lagen kan inte diagnosticeras med beroendeproblematik!
Jag använder en något vidare definition av "behov". Allt agerande är i grund och botten ett försök av organismen att avhjälpa en brist, som jag ser det,
Först sa du "beroende", nu säger du "behov"?
Hursomhelst: Varför måste det i alla situationer handla om avhjälpandet av en brist, kan det inte ibland också röra sig om tillförandet av något extra för nöjes skull?
Om jag äter sushi till lunch idag, är det för att jag har "brist" på fisk, och att jag är beroende av fisk, eller är det för att jag tyckte det kunde vara gott, helt enkelt?
Vilket svar man väljer är fullständigt godtyckligt, och vad du beskrivit är därför dig själv, och inte objektet.
eller annorlunda uttryckt: att tillfredsställa ett behov (om än av ytterst tillfällig karaktär). T.ex. så byter vi ställning där vi ligger om ställningen vi ligger i ger upphov till ett slags retning i nervsystem och muskulatur, inte sant? Vi gör det inte primärt för att vi vill detta, utan p.g.a. de betingelser som föreligger och ett försök att erhålla nåt slags status quo. Är du med?
Ja, i det exemplet ja. Men det finns som sagt andra exempel där man väljer en väg för att man vill erhålla något positivt, snarare än för att man vill undvika något negativt. Hur kan du bevisa att det aldrig inträffat att någon begått ett brott för att han vill erhålla något positivt, och att det undantagslöst görs för att han vill undvika något negativt?
När du säger pengaberoende så ser jag det som problematiskt, ingen har ett behov av pengar annat än indirekt. Det är det reella värdet som pengarna svarar mot som individen har ett behov av - det vill säga mat, husrum och en massa andra "stimuli" som pengarna kan bytas in mot.
Om jag istället säger att bankrånaren rånar banken för att han vill kunna bygga stans finaste villa, godtar du exemplet då?
Frågan var alltså: kan man verkligen kalla detta "beroendeproblematik"? Och isåfall, vad är syftet? Varför kan man inte lika gärna kalla det för ambition och att folk vill ha det så bra som möjligt? Och att denna drift i sig är sund (även om den emellanåt såklart kan leda till destruktiva handlingar, som här: bankrån).
Jag tror det bara handlar om att låta brottslingar framstå som normativa. Om man säger att "jag gjorde det för att jag har ett beroende, det är synd om mig", så framstår man plötsligt som ett offer. Livsstilskriminella vet att om de t.ex. hänvisar till nåt spelmissbruk eller liknande i domstolen så döms de mycket mildare än om de säger "jag är girig och sket i brottsoffren helt enkelt". I USA avbildas Fru Justitia utanför domstolarna med ögonbindel för att symbolisera att rättvisan i seriösa länder är blind, vilket innebär att man ska dömas efter lagen och inte efter vad nämndemännen ser med sina subjektiva ögon, men nåt sånt verkar inte finnas i Sverige. Tito Beltran exempelvis dömdes för att han var man och kaxig, inte för att han bevisats ha begått den gärningsbeskrivning som står under punkten "våldtäkt" i lagboken.
Man kan också tala om psykologiska behov, och dessa är svårare att motivera (det är dessa som ligger bakom all strävan efter "lyx" och "överflöd"), något som jag förvisso gissar att du inte instämmer i,
Vad skulle jag inte instämma i? Allt människan gör kallas väl för psykologi! Om du har utgångspunkten att allt människan gör är sjukligt och problematiskt, håller jag inte med om det. Området psykologi inkluderar t.ex. även underområdet framgångspsykologi...
men dessa psykologiska behov är likväl grundade i andra saker, varför "pengabehovet" som synes omättligt måste ses som svarande mot något annat. Det kan handla om ett "behov" av att vara "lika duktig som" sin nästa, som lever i överflöd och lyx, ett behov av att bli bekräftad och dylikt.
Javisst..? Och? Alla människor mår bra (kalla det "behov" om du vill) av att bli bekräftade, och detta bör bejakas snarare än att man bör skämmas för det och undertrycka det. Har t.ex. inte du själv såna behov också? Är inte du också människa, utan nån sorts humanistisk konstruktion enbart bestående av ett överjag, utan något tillhörande jag?
Alla skall ha rätt till det mest elementära. När detta fundament är avklarat spelar mig ideologierna mindre roll, eller marknadskrafter eller vad man nu vill tala om.
Det håller jag med om på ett filosofiskt plan, fast här i Sverige är ju detta inget problem. Det finns ingen i Sverige som pga fattigdom inte kan få mat. Det finns ju soppkök. Däremot finns det såklart människor som pga envishet, lathet, drogrus, social fobi e dyl, inte orkar eller har motivation att ta sig till soppköket. Men pengar är som sagt inga problem.
Makterna skrev:Det är inte därför de inte begår brott. Orsaken att svensson inte begår brott är:
1. Konformistisk moral - "du skall icke bryta mot det som är Lag"
2. Säkerhetstänkande - underviker risker till varje pris
3. Ett liv fastkört på vanor och rutiner
4. Relativt låga ambitioner - man behöver inte mer pengar än vad svenssonkarriären ger
Jag kan mycket väl gå med på att detta är de underliggande psykologiska orsakerna till att svensson låter bli att begå brott. Det jag talar om är dock vad som producerar denna typ av "konformistiskt" och "laglydigt" tänkande, och då kommer vi alltid vara tvungna att hänvisa till de betingelser som föreligger. Situationen som svensson befinner sig i påkallar ingen "kriminell lösning" av uppehället. Det finns inget incitament. Om svensson, mot förmodan, skulle bli allt för kraftigt skuldsatt varpå hus och hem hotades så kan vi också vänta oss att kriminella tankar kan börja göra sig gällande på allvar (att leka med tanken är långt ifrån samma sak som att den infinner sig och tas på allvar).
Ja, självklart kan man "tvingas" till brott, även om man fortfarande har en konformistisk moral. Fast det vore ologiskt att vända på resonemanget, och säga att alla som begår brott gör det för att de är tvingade. Alla är inte konformister! Själv tycker jag t.ex. inte att man måste följa hastighetsbegränsningarna bara för att de råkar vara lag. Ibland kan man köra lite fortare än vad som står på skylten, utan att man fördenskull utsätter andra för nämnvärd fara, eller ens sig själv.
Sen så är droger väldigt personlighetsförändrande, så det finns få knarkare som hållt på i några år, som har kvar den eventuella konformistmoral de kanske hade från början. Det som kännetecknar knarkares moral är istället främst "man ska inte gola"-moralen, den opportunistiska "den som inte försvarar sig får skylla sig själv"-moralen, eller "det är synd om oss som tvingas till brott"-moraljiddret.
Jag har ingenstans hävdat att vi skall satsa på någon "laglydighetsmoral" utan har istället förespråkat helt andra typer av insatser för att få bukt på problemet.
Jag förstod inte. Om alla har mat för dagen (och andra grundbehov tillgodosedda), så struntar de i att begå brott, för alla är egentligen laglydiga. Det är så jag uppfattat dig, men det verkar inte stämma. Kan du förtydliga? Sammanfatta det gärna i en enda mening om det går.
