Jag håller också på demokratin. Folkviljan ska genomföras. Det är en viktig princip. Vi är överens.
Sedan kan man ju problematisera, och det står också i grundlagen, ang. minoriteter men det kanske är en annan tråd om det.
En annan punkt är hur demokratin ska genomföras. Nu med internet skulle vi i praktiken kunna ha ett mycket mer flexiblet system med direktdemokrati. Man kan t.o.m tänka sig ett system där man kunde ge mandat till en representant att rösta i vissa frågor (för man inte har tid att sätta sig in i frågan). Fast detta val gör man själv som medborgare. Finns oändligt med möjligheter.
Ekonomisk demokrati - den goda vägen...
Moderator: Moderatorgruppen
Hejsan!
Roligt att så många följer vårt arbete med att förklara hur vår syn på den ekonomiska demokratien kan genomföras! Några reella mothugg förekommer ej från de icke-troende sverigedemokraterna, mest lite buttra kommenteringar! Och den frustration några av dem känner när de tvingas inse att vår väg till den goda demokratiska samhällsmodellen är oblodig och alls ej så revolutionär - bara logisk och humanistisk! Det är nästan så vi lider lite med dem! Men så är det alltid när de känner sig överkörda av fakta! Ho ho ho ho.....
Vi såg att det till och med fanns en multikoncern i Spanien, driven efter demokratiska principer. Inte dåligt, nu vidare!
Exempel på företagande som påminner om ekonomisk demokrati
Arbetarrörelserna i USA och Kanada har verkat under andra förhållanden än den svenska. Sett från en vinkel har de haft det bättre genom att de varit mer skyddade. I Kanada var företagen uppbyggda som filialer till USA-baserade företag som inte tog sig in pga höga skyddstullar gentemot grannen i söder. Även den amerikanska industrin skyddades av dels skyddstullar, dels monopol och oligopol, där storföretagen avstod att direkt konkurrera med varandra samtidigt som de slapp konkurrens utifrån. Dessa skyddande förhållanden ledde till att stora delar av USA:s och Kanadas industri hade kvar föråldrade anläggningar men ändå kunde betala höga löner och erbjuda goda sociala förmåner till de anställda. Allt detta började vittra samman under 1970-talet, och det gick snabbt.
På ett annat sätt har de amerikanska och kanadensiska arbetarna levt under hårdare förhållanden än de svenska arbetarna, mestadels beroende på att arbetarrörelsen i Nordamerika varit svagare än den i Sverige, och mer motarbetad. Dessutom kunde företag alltid flytta verksamheter till delstater då facken var svagare och skatterna var lägre. Under 1980-1990-talen har denna utflyttning blivit verklighet, och de gamla industriregionerna i östra Kanada och nordöstra USA har utarmats på företag och arbetslösheten har stigit sakta men säkert, liksom fattigdomen i dess spår. Därför har man i Nordamerika intresserat sig för nya lösningar vad gäller drift och skötsel av företagen, antingen med hjälp av fackligt styrda aktiefonder som investerar i små och medelstora företag som i Kanada, eller genom att personalen blir delägare i de företag man arbetar i, genom arbetsplatsanknutna fonder.
Den ekonomiska krisen i Argentina, som exploderade 2001, var en följd av en nyliberal modell som privatiserat och avreglerat det mesta. Medelklassen ruinerades när dess besparingar exproprierades av den borgerliga regeringen. Arbetslösheten sköt i höjden och fabriker stängdes. Argentina har en lång tradition av fascistiska diktaturer, och den sista varade till slutet av 1980-talet. Då föll de synliga kriterierna för det fascistiska samhället, men de osynliga fanns kvar, och det var delvis dessa, tillsammans med nyliberala medicineringar, som ledde till katastrofen 2001-2002. Det ledde till ockupationer av fabriker och företag där arbetarna inte fick ut sina löner. Många av dessa företag togs över av de arbetande, och idag (läs år 2009) är många av landets kooperativt ägda fabriker ekonomiskt sanerade och går på högvarv. Vi skall besöka en av dessa ockuperade fabriker, som inom parantes, lagligen tillerkändes arbetarna efter några års kämpande inom det juridiska systemet i Argentina. Dock visar exemplen från just Argentina att det naturligtvis är rätt att göra uppror om orättvisorna är för stora, och att det samtidigt är rätt att fritaga företag/ägodelar från ovärdiga ägare! Särskilt om det gäller att klara arbeten och uppehälle för människor i svåra situationer – det är alltså viktigare att sprida välståndet till alla, än att koncentrera det till bara en del av människorna.
Venezuela under Hugo Chavez röda, men oblodiga, revolution, har också testat den ekonomiska demokratin med gott resultat. Faktum, är att Venezuelas befolkning har upplevt den största minskningen av fattigdomen under hela den mänskliga historien, då man på bara fem år (2003-2008) halverade fattigdomen. God hjälp har man haft av sina oljeinkomster. Men även landets socialistiska politik, att öka de fattigas inkomster med 137 procent under en femårsperiod, har lyft landet. Liksom hälsovård och sjukvård åt en del av befolkningen som stod helt utanför denna välfärd. Vi återkommer med mer om dessa exempel.
Denna lilla översikt över några varianter av vad man skulle kunna kalla ekonomisk demokrati, visar även en annan företeelse, lite som en slags extrabonus i kunskapsletandet – nämligen den konstanta kris som kapitalismen i USA och Kanada visar upp under den undersökta perioden. Hela tiden drabbas människorna av nedläggningar, arbetslöshet, försämrade livsvillkor och en allmän otrygg tillvaro för sig själva och sina familjer. Det kan man notera när man samtidigt läser om de försök att rädda människornas tillvaro görs genom åtgärder som kan kallas för steg i riktning mot ekonomisk demokrati. PÅ sina håll vill man gå längre, krisen hösten 2008 har onekligen ruskat om i den nordamerikanska verkligheten. År 2009 har USA planer på att förstatliga många av sina banker, eftersom de inte längre fungerar – det kunde man inte tro skulle hända ännu på flera års sikt. Men framtiden kan nalkas fortare än man anar…
MVH
bigj
Roligt att så många följer vårt arbete med att förklara hur vår syn på den ekonomiska demokratien kan genomföras! Några reella mothugg förekommer ej från de icke-troende sverigedemokraterna, mest lite buttra kommenteringar! Och den frustration några av dem känner när de tvingas inse att vår väg till den goda demokratiska samhällsmodellen är oblodig och alls ej så revolutionär - bara logisk och humanistisk! Det är nästan så vi lider lite med dem! Men så är det alltid när de känner sig överkörda av fakta! Ho ho ho ho.....
Vi såg att det till och med fanns en multikoncern i Spanien, driven efter demokratiska principer. Inte dåligt, nu vidare!
Exempel på företagande som påminner om ekonomisk demokrati
Arbetarrörelserna i USA och Kanada har verkat under andra förhållanden än den svenska. Sett från en vinkel har de haft det bättre genom att de varit mer skyddade. I Kanada var företagen uppbyggda som filialer till USA-baserade företag som inte tog sig in pga höga skyddstullar gentemot grannen i söder. Även den amerikanska industrin skyddades av dels skyddstullar, dels monopol och oligopol, där storföretagen avstod att direkt konkurrera med varandra samtidigt som de slapp konkurrens utifrån. Dessa skyddande förhållanden ledde till att stora delar av USA:s och Kanadas industri hade kvar föråldrade anläggningar men ändå kunde betala höga löner och erbjuda goda sociala förmåner till de anställda. Allt detta började vittra samman under 1970-talet, och det gick snabbt.
På ett annat sätt har de amerikanska och kanadensiska arbetarna levt under hårdare förhållanden än de svenska arbetarna, mestadels beroende på att arbetarrörelsen i Nordamerika varit svagare än den i Sverige, och mer motarbetad. Dessutom kunde företag alltid flytta verksamheter till delstater då facken var svagare och skatterna var lägre. Under 1980-1990-talen har denna utflyttning blivit verklighet, och de gamla industriregionerna i östra Kanada och nordöstra USA har utarmats på företag och arbetslösheten har stigit sakta men säkert, liksom fattigdomen i dess spår. Därför har man i Nordamerika intresserat sig för nya lösningar vad gäller drift och skötsel av företagen, antingen med hjälp av fackligt styrda aktiefonder som investerar i små och medelstora företag som i Kanada, eller genom att personalen blir delägare i de företag man arbetar i, genom arbetsplatsanknutna fonder.
Den ekonomiska krisen i Argentina, som exploderade 2001, var en följd av en nyliberal modell som privatiserat och avreglerat det mesta. Medelklassen ruinerades när dess besparingar exproprierades av den borgerliga regeringen. Arbetslösheten sköt i höjden och fabriker stängdes. Argentina har en lång tradition av fascistiska diktaturer, och den sista varade till slutet av 1980-talet. Då föll de synliga kriterierna för det fascistiska samhället, men de osynliga fanns kvar, och det var delvis dessa, tillsammans med nyliberala medicineringar, som ledde till katastrofen 2001-2002. Det ledde till ockupationer av fabriker och företag där arbetarna inte fick ut sina löner. Många av dessa företag togs över av de arbetande, och idag (läs år 2009) är många av landets kooperativt ägda fabriker ekonomiskt sanerade och går på högvarv. Vi skall besöka en av dessa ockuperade fabriker, som inom parantes, lagligen tillerkändes arbetarna efter några års kämpande inom det juridiska systemet i Argentina. Dock visar exemplen från just Argentina att det naturligtvis är rätt att göra uppror om orättvisorna är för stora, och att det samtidigt är rätt att fritaga företag/ägodelar från ovärdiga ägare! Särskilt om det gäller att klara arbeten och uppehälle för människor i svåra situationer – det är alltså viktigare att sprida välståndet till alla, än att koncentrera det till bara en del av människorna.
Venezuela under Hugo Chavez röda, men oblodiga, revolution, har också testat den ekonomiska demokratin med gott resultat. Faktum, är att Venezuelas befolkning har upplevt den största minskningen av fattigdomen under hela den mänskliga historien, då man på bara fem år (2003-2008) halverade fattigdomen. God hjälp har man haft av sina oljeinkomster. Men även landets socialistiska politik, att öka de fattigas inkomster med 137 procent under en femårsperiod, har lyft landet. Liksom hälsovård och sjukvård åt en del av befolkningen som stod helt utanför denna välfärd. Vi återkommer med mer om dessa exempel.
Denna lilla översikt över några varianter av vad man skulle kunna kalla ekonomisk demokrati, visar även en annan företeelse, lite som en slags extrabonus i kunskapsletandet – nämligen den konstanta kris som kapitalismen i USA och Kanada visar upp under den undersökta perioden. Hela tiden drabbas människorna av nedläggningar, arbetslöshet, försämrade livsvillkor och en allmän otrygg tillvaro för sig själva och sina familjer. Det kan man notera när man samtidigt läser om de försök att rädda människornas tillvaro görs genom åtgärder som kan kallas för steg i riktning mot ekonomisk demokrati. PÅ sina håll vill man gå längre, krisen hösten 2008 har onekligen ruskat om i den nordamerikanska verkligheten. År 2009 har USA planer på att förstatliga många av sina banker, eftersom de inte längre fungerar – det kunde man inte tro skulle hända ännu på flera års sikt. Men framtiden kan nalkas fortare än man anar…
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Visst men vilka fakta? Du har ju missat att föra fram dem se du biggen. Så statestik och läkar mottages om att arbetarstyrda företag är mer framgångsrika än dito som styrs/är organiserade utan dessa principer. Du vet om du nu har rätt varför mörkar du detta? Ja menar, biggen hur fan kasst säljer du/ni in detta. Extremvänstern är då ena riktiga klåpare, och det syns också i valen när ni tragglat detta hur länge som helst men inga resultat syns. Du skulle jobba lite i det privata biggen och lära dig hur de stora grabbarna fixar det. :) Och nu har har extremvänstern guldläge men missar det.
Helt otroligt. Inom det privata att det varit avsked direkt.
Inte undras på att du undviker frågan om att dra igång arbetarstyrda, eller delägarföretag redan nu. Du fattar nog eg. innerst inne varför inte detta går (vilket också är ett argument till att det inte skulle fungera efter radikala reformer, vilket det svenska folket inser och ej röstar på extemvänstern).
Dessutom varför inte visa på om ditt koncept fungerar i större skala. Visa på samhällen/stater där man på demokratisk väg, i lagen, infört att det ska vara de anställdas rätt att överta vinst och produktion, även om företaget inte bryter mot någon annan gällande lag, inte misskött sig etc. Så kan vi ta det därifrån. Återigen. Till väsentligheterna.Skippa topsen. .....har ni inom extremvänstern aldrig haft ett jobb? Har ni inte lärt er hur det fungerar? Flum sågas direkt. Det kan man hålla på med på olika forum....sorry glömde bort var jag nu var. :)
Som sagt att säga att bara för man kan ta svinifluensavaccin och det innehåller spår av bly så är inte detta ett bevis för att man kan äta kilovis med bly. Men kan du bevisa att man kan äta kilovis med bly,legalisera konfiskeringar, och detta samhälle är välmående etc så visst då köper jag dina ideer.
Helt otroligt. Inom det privata att det varit avsked direkt.
Inte undras på att du undviker frågan om att dra igång arbetarstyrda, eller delägarföretag redan nu. Du fattar nog eg. innerst inne varför inte detta går (vilket också är ett argument till att det inte skulle fungera efter radikala reformer, vilket det svenska folket inser och ej röstar på extemvänstern).
Dessutom varför inte visa på om ditt koncept fungerar i större skala. Visa på samhällen/stater där man på demokratisk väg, i lagen, infört att det ska vara de anställdas rätt att överta vinst och produktion, även om företaget inte bryter mot någon annan gällande lag, inte misskött sig etc. Så kan vi ta det därifrån. Återigen. Till väsentligheterna.Skippa topsen. .....har ni inom extremvänstern aldrig haft ett jobb? Har ni inte lärt er hur det fungerar? Flum sågas direkt. Det kan man hålla på med på olika forum....sorry glömde bort var jag nu var. :)
Som sagt att säga att bara för man kan ta svinifluensavaccin och det innehåller spår av bly så är inte detta ett bevis för att man kan äta kilovis med bly. Men kan du bevisa att man kan äta kilovis med bly,legalisera konfiskeringar, och detta samhälle är välmående etc så visst då köper jag dina ideer.
Fridens Liljor
Hejsan!
Vi går vidare i vår jakt på den goda ekonomiska utvecklingen, och ser hur det ser ut i världen med de olika varianterna av ekonomisk demokrati!
Demokratiska försök inne i kapitalismens lejonkula
Under 1950-talet började den amerikanske bankiren Louis Kelso fundera på varför bara ett fåtal blev rikare, och de övriga stod och stampade på samma fläck, eller fick det sämre i USA! Kelso visste att nya investeringar skulle öka produktionen, samtidigt som dess behov av mänsklig arbetskraft minskade. Detta medförde att maktkoncentrationen i både USA och globalt bara skulle öka. En sådan grogrund stred mot forne president Jeffersons dröm om det jämlika och välmående USA. Dessutom oroades Kelso av att en ökad fattigdom skulle ge grogrund för ”kommunismen”, som under 1950-talet var på frammarsch i världen. Kelso ville att industrins anställda skulle bli delägare i företagen, så att deras makt ökade och gav inflytande i de företag där de var anställda. Detta skulle stabilisera det amerikanska samhället och stärka demokratin. Kelso förde denna tankelinje under åratal och länge ansågs han vara lite av en kuf inom den ekonomiska och företagskulturella världen. Men efter åratal av ständiga amerikanska nederlag, både in- och utrikes, började trenden vända till Kelsos fördel, och med 1968 som höjdpunkt och fruktan för en dominoeffekt av ett förlorat Vietnam-krig som ryckte allt närmare efter 1970, fick han gehör för sina idéer. Till slut började en del politiker tro på hans idéer, och 1974 genomdrevs något de kallade ”Emloyee Stock Ownership Plan” – Plan för Anställdas Aktieägande – kallat ESOP. Företag som styrdes efter planen gavs skattefördelar och de blev även en del av pensionssystemet. Arbetsgivarna gillade den, främst för skattefördelarna. Facken var först misstänksamma, och såg det hela som ett försök att motarbeta facket. Med tiden innebar dock detta att facket och dess medlemmar fick ett användbart verktyg som delvis skyddade från fabriksnedläggelser och kapitalflykt.
ESOP var dock inte oomtvistat i USA. Det amerikanska facket var kritiskt och oroades för att ESOP kunde användas för att ersätta viktiga avtalsförmåner som pensioner och sjukförsäkringar för de anställda, och öka deras ekonomiska risker. Dessutom ansåg facket att man vid en konflikt rent av hade sig själva som motpart om de ägde ett företag. Sådana situationer uppstod faktiskt, bl.a. 1975 då ”South Bend Lathes” ESOP ägde 100 procent av företaget efter ett uppköp. De anställda fick litet inflytande och när företagsledningen villa avskeda trilskande arbetare gick de anställda ut i strejk mot ledningen.
Med tiden vände det dock för ESOP, inte minst när stålkrisen mot slutet av 1970-talet slog mot delstaten Ohio. I staden Youngstown arbetade 10 000 anställda på stadens tre stålverk. Youngstown skulle bli eldprovet för ESOP-systemet. Det kapitalistiska systemet tycks ständigt dras med problem som drabbar de arbetande eller småfolket. De goda tiderna tenderar att vara korta, och bli allt kortare ju mer tiden går. Kapitalismen är ett system med ständig kris, skulle man kunna säga – åtminstone någonstans i systemet härskar alltid en kris. Och som kapitalismen alltid tenderar at göra till slut, så skapar den med tiden en allt större arbetslöshet. Detta skedde även i USA mot slutet av 1970-talet, precis som senare.
Åren 1977-1979 lades alla tre stålverken i staden Youngstown, Ohio, ner. De lokala facken försökte rädda företagen genom att bilda en ESOP och köpa företagen, men man fick stålarbetarfacken på det nationella planet emot sig. Efter en lång tids förhandlingar började det nationella facket ge med sig, men då var det för sent att rädda det mesta av företagen. Några hundra jobb kunde dock räddas genom att man köpte upp verksamheter som bar sig. Fram till mitten av 1990-talet hade Stålarbetarfacket bildat 35 nya ESOP-företag, bara i delstaten Ohio. Av dessa hade tre lagts ner och i två hade personalen sålt sina aktier och förlorat majoriteten. Ohios delstatsregering var positivt inställt till bildandet av ESOP-företag och år 1986 skapade man ett informationscentrum vid Kent State University, som hade till uppgift att stödja och utveckla ESOP-tanken. Mot 1990-talets slut hade Ohio den mest stabila utvecklingen vad gäller ESOP, och de har även överlevt politiska maktskiften.
Svårare har det varit för stålarbetarfacken att få med sig AFL-CIO på det hela. Trots detta växte ESOP fram i hela USA, även företagsledarna såg fördelar med ESOP, inte minst skattefördelarna. Under 1990-talet minskade många företagsledares entusiasm. De anställda krävde att bli respekterade och behandlade som andra aktieägare, och de ville vara med och bestämma. Företagsledningarna ville inte dela makten med sin personal och konstruerade egna ESOP-varianter där de anställda helt stängdes ute från inflytande. Detta ledde till att ESOP på flera håll innebar splittring istället för lojalitet till företagen bland de anställda. I företag där ESOP fungerar som det var tänkt, var produktionen ofta högre än på andra företag, vilket berodde på att personalen då anstränger sig mer för att få det hela att fungera på företaget.
Vad lär oss då denna bild från verkligheten? Jo, arbetare och anställda kan mycket väl vara med och styra företag och ta ansvar. Inte bara det, det hela visar sig även vara en vinst för hela samhället; statsmakten och lokala samhällen får ökade inkomster, folk får arbete, och det skapas arbeten som tenderar att bli mer framgångsrika än om de skulle vara enbart privat drivna enligt den gängse modellen. Och det skall här även poängteras att detta var en variant, det finns förmodligen många varianter av ekonomisk demokrati, liksom grader av denna demokrati. Exemplen här visar på hur det kan se ut!
MVH
bigj
Vi går vidare i vår jakt på den goda ekonomiska utvecklingen, och ser hur det ser ut i världen med de olika varianterna av ekonomisk demokrati!
Demokratiska försök inne i kapitalismens lejonkula
Under 1950-talet började den amerikanske bankiren Louis Kelso fundera på varför bara ett fåtal blev rikare, och de övriga stod och stampade på samma fläck, eller fick det sämre i USA! Kelso visste att nya investeringar skulle öka produktionen, samtidigt som dess behov av mänsklig arbetskraft minskade. Detta medförde att maktkoncentrationen i både USA och globalt bara skulle öka. En sådan grogrund stred mot forne president Jeffersons dröm om det jämlika och välmående USA. Dessutom oroades Kelso av att en ökad fattigdom skulle ge grogrund för ”kommunismen”, som under 1950-talet var på frammarsch i världen. Kelso ville att industrins anställda skulle bli delägare i företagen, så att deras makt ökade och gav inflytande i de företag där de var anställda. Detta skulle stabilisera det amerikanska samhället och stärka demokratin. Kelso förde denna tankelinje under åratal och länge ansågs han vara lite av en kuf inom den ekonomiska och företagskulturella världen. Men efter åratal av ständiga amerikanska nederlag, både in- och utrikes, började trenden vända till Kelsos fördel, och med 1968 som höjdpunkt och fruktan för en dominoeffekt av ett förlorat Vietnam-krig som ryckte allt närmare efter 1970, fick han gehör för sina idéer. Till slut började en del politiker tro på hans idéer, och 1974 genomdrevs något de kallade ”Emloyee Stock Ownership Plan” – Plan för Anställdas Aktieägande – kallat ESOP. Företag som styrdes efter planen gavs skattefördelar och de blev även en del av pensionssystemet. Arbetsgivarna gillade den, främst för skattefördelarna. Facken var först misstänksamma, och såg det hela som ett försök att motarbeta facket. Med tiden innebar dock detta att facket och dess medlemmar fick ett användbart verktyg som delvis skyddade från fabriksnedläggelser och kapitalflykt.
ESOP var dock inte oomtvistat i USA. Det amerikanska facket var kritiskt och oroades för att ESOP kunde användas för att ersätta viktiga avtalsförmåner som pensioner och sjukförsäkringar för de anställda, och öka deras ekonomiska risker. Dessutom ansåg facket att man vid en konflikt rent av hade sig själva som motpart om de ägde ett företag. Sådana situationer uppstod faktiskt, bl.a. 1975 då ”South Bend Lathes” ESOP ägde 100 procent av företaget efter ett uppköp. De anställda fick litet inflytande och när företagsledningen villa avskeda trilskande arbetare gick de anställda ut i strejk mot ledningen.
Med tiden vände det dock för ESOP, inte minst när stålkrisen mot slutet av 1970-talet slog mot delstaten Ohio. I staden Youngstown arbetade 10 000 anställda på stadens tre stålverk. Youngstown skulle bli eldprovet för ESOP-systemet. Det kapitalistiska systemet tycks ständigt dras med problem som drabbar de arbetande eller småfolket. De goda tiderna tenderar att vara korta, och bli allt kortare ju mer tiden går. Kapitalismen är ett system med ständig kris, skulle man kunna säga – åtminstone någonstans i systemet härskar alltid en kris. Och som kapitalismen alltid tenderar at göra till slut, så skapar den med tiden en allt större arbetslöshet. Detta skedde även i USA mot slutet av 1970-talet, precis som senare.
Åren 1977-1979 lades alla tre stålverken i staden Youngstown, Ohio, ner. De lokala facken försökte rädda företagen genom att bilda en ESOP och köpa företagen, men man fick stålarbetarfacken på det nationella planet emot sig. Efter en lång tids förhandlingar började det nationella facket ge med sig, men då var det för sent att rädda det mesta av företagen. Några hundra jobb kunde dock räddas genom att man köpte upp verksamheter som bar sig. Fram till mitten av 1990-talet hade Stålarbetarfacket bildat 35 nya ESOP-företag, bara i delstaten Ohio. Av dessa hade tre lagts ner och i två hade personalen sålt sina aktier och förlorat majoriteten. Ohios delstatsregering var positivt inställt till bildandet av ESOP-företag och år 1986 skapade man ett informationscentrum vid Kent State University, som hade till uppgift att stödja och utveckla ESOP-tanken. Mot 1990-talets slut hade Ohio den mest stabila utvecklingen vad gäller ESOP, och de har även överlevt politiska maktskiften.
Svårare har det varit för stålarbetarfacken att få med sig AFL-CIO på det hela. Trots detta växte ESOP fram i hela USA, även företagsledarna såg fördelar med ESOP, inte minst skattefördelarna. Under 1990-talet minskade många företagsledares entusiasm. De anställda krävde att bli respekterade och behandlade som andra aktieägare, och de ville vara med och bestämma. Företagsledningarna ville inte dela makten med sin personal och konstruerade egna ESOP-varianter där de anställda helt stängdes ute från inflytande. Detta ledde till att ESOP på flera håll innebar splittring istället för lojalitet till företagen bland de anställda. I företag där ESOP fungerar som det var tänkt, var produktionen ofta högre än på andra företag, vilket berodde på att personalen då anstränger sig mer för att få det hela att fungera på företaget.
Vad lär oss då denna bild från verkligheten? Jo, arbetare och anställda kan mycket väl vara med och styra företag och ta ansvar. Inte bara det, det hela visar sig även vara en vinst för hela samhället; statsmakten och lokala samhällen får ökade inkomster, folk får arbete, och det skapas arbeten som tenderar att bli mer framgångsrika än om de skulle vara enbart privat drivna enligt den gängse modellen. Och det skall här även poängteras att detta var en variant, det finns förmodligen många varianter av ekonomisk demokrati, liksom grader av denna demokrati. Exemplen här visar på hur det kan se ut!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
...och där slöts sig biggen och gick in plakatjesusmode. Ni vet de på stan som man kan få för sig att snacka med någon gång. Förr eller senare inträffar detta.De sluter sig, bevarar inte frågor osv.
Varför ändrar inte extremvänstern sina argument, sitt sätta att propagera och sälja in sina budskap. Ingen köper ju det som torgförs (med rätta). Systervännerna i extremhögern lyckas ju bättre i Sverige. Vill verkligen extremvänstern få något inflytande? Vill de få röster? Man kan ju faktiskt börja undra.
Så då lämnar jag biggen till hans värld där han ostört kan orera om ditten och datten. Själv tar jag en skön kall öl.
Varför ändrar inte extremvänstern sina argument, sitt sätta att propagera och sälja in sina budskap. Ingen köper ju det som torgförs (med rätta). Systervännerna i extremhögern lyckas ju bättre i Sverige. Vill verkligen extremvänstern få något inflytande? Vill de få röster? Man kan ju faktiskt börja undra.
Så då lämnar jag biggen till hans värld där han ostört kan orera om ditten och datten. Själv tar jag en skön kall öl.
Fridens Liljor
Hejsan!
Det ser ut som att de sverigedemokratiske och nyliberalistiskt troende har slut på sina argumenter, och i stort sett bara visar upp en grälsjuk sida, som så ofta förr, så därmed kör vi vidare med våra faktabaserade utlagor om de olika varianterna av företagande och styrning av dem samma som lutar åt den ekonomiska demokratin, om ej fullständigt! :D
Quebec i Kanada…
Idéerna om löntagarägda och demokratiskt styrda företag spred sig under slutet av 1970-talet, bl.a. till Quebec, i Kanada. Dessutom fanns det lokala krafter som också drömde om något liknande lite här och var. I Quebec oroades fackföreningsmannen Louis Laberge för att den ekonomiska krisen, orsakad av en helt igenom osund kapitalism, under 1970-talet slog mot hans medlemmar i företagen, och skapade massarbetslöshet. Laberge var övertygad om att problemet var det lilla industrikapital som fanns i den fransktalande provinsen. Företag och kapital sökte sig bort, till de engelsktalande delarna av Kanada, och USA. Laberge föreslog delstatsregeringen mot slutet av 1970-talet att facken och delstaten tillsammans skulle bygga upp en ”nationell sysselsättningsfond” för att bekämpa arbetslöshetens gissel orsakad av en kapitalism som spårat ur totalt. År 1981 började även Quebecs LO, QFL, att stödja hans tankegångar. Tanken var att de anställda skulle skapa sysselsättning genom att de själva bidrog i finansieringen och styrningen av företagen. Idéerna påminner en del om de svenska löntagarfonderna som var i ropet i Sverige under 1980-talet.
Statsmaktens kvarnar malde dock långsamt och år 1982 drabbades Quebec av en än värre ekonomisk kris, som under hösten gjorde ytterligare 150 000 arbetare arbetslösa. Den ständigt pågående kapitalistiska krisen härjade obönhörligen vidare. Något måste göras ansåg delstatsregeringen, kapitalismen hade spårat ur och skapat en långvarig kris i östra Kanada. Nu började man lyssna på Laberge och hans idéer. År 1983 drog Laberge och QFL igång ett eget projekt, och nu stöttade delstatsregeringen det hela genom att ge sådana företag skattefördelar om de investerade i den nystartade investeringsfonden. Efter några år började det hela fungera och fram till mitten av 1990-talet hade man skapat närmare 50 000 nya arbeten, där de anställda var delägare och kunde påverka sina företag till viss del. Det rörde sig om över 100 nya, delvis demokratiskt drivna, företag. Delstatsregeringen hade även satsat medel, men redan efter 3 år hade man fått tillbaks pengarna genom att arbetslöshetskostnaderna minskade i samma grad folk fick nya jobb och kunde klara sig själva. Under 1990-talet blev dessa investeringsfonder Kanadas viktigaste källa till insatskapital åt industrin. På finansmarknaden i Nordamerika kallas detta kapital för ”Venture capital”. Systemet har sedan mitten av 1980-talet spritt sig över USA och Kanada.
Vad visar oss detta? Jo, att riskkapital minsann går att skaffa utanför de normala kotterierna av halvkriminella grupperingar bland de kapitalistiska samhällseliterna...ännu en spik i den nyliberala mytbildningens likkista…..som väl hösten 2008 erhöll en av de sista spikarna i denna kista. Ironiskt nog blev således en slags variant av arbetarägda, och arbetarstyrda, företag en väg ut ur det ständiga nyliberala misslyckandet och den kris kapitalismen nästan alltid befinner sig i. Krisen visar även en annan sanning - de arbetardrivna/styrda föreagen är mer lönsamma än de privata företag som drivs efter totalitära reglementen! :)
MVH
bigj
Det ser ut som att de sverigedemokratiske och nyliberalistiskt troende har slut på sina argumenter, och i stort sett bara visar upp en grälsjuk sida, som så ofta förr, så därmed kör vi vidare med våra faktabaserade utlagor om de olika varianterna av företagande och styrning av dem samma som lutar åt den ekonomiska demokratin, om ej fullständigt! :D
Quebec i Kanada…
Idéerna om löntagarägda och demokratiskt styrda företag spred sig under slutet av 1970-talet, bl.a. till Quebec, i Kanada. Dessutom fanns det lokala krafter som också drömde om något liknande lite här och var. I Quebec oroades fackföreningsmannen Louis Laberge för att den ekonomiska krisen, orsakad av en helt igenom osund kapitalism, under 1970-talet slog mot hans medlemmar i företagen, och skapade massarbetslöshet. Laberge var övertygad om att problemet var det lilla industrikapital som fanns i den fransktalande provinsen. Företag och kapital sökte sig bort, till de engelsktalande delarna av Kanada, och USA. Laberge föreslog delstatsregeringen mot slutet av 1970-talet att facken och delstaten tillsammans skulle bygga upp en ”nationell sysselsättningsfond” för att bekämpa arbetslöshetens gissel orsakad av en kapitalism som spårat ur totalt. År 1981 började även Quebecs LO, QFL, att stödja hans tankegångar. Tanken var att de anställda skulle skapa sysselsättning genom att de själva bidrog i finansieringen och styrningen av företagen. Idéerna påminner en del om de svenska löntagarfonderna som var i ropet i Sverige under 1980-talet.
Statsmaktens kvarnar malde dock långsamt och år 1982 drabbades Quebec av en än värre ekonomisk kris, som under hösten gjorde ytterligare 150 000 arbetare arbetslösa. Den ständigt pågående kapitalistiska krisen härjade obönhörligen vidare. Något måste göras ansåg delstatsregeringen, kapitalismen hade spårat ur och skapat en långvarig kris i östra Kanada. Nu började man lyssna på Laberge och hans idéer. År 1983 drog Laberge och QFL igång ett eget projekt, och nu stöttade delstatsregeringen det hela genom att ge sådana företag skattefördelar om de investerade i den nystartade investeringsfonden. Efter några år började det hela fungera och fram till mitten av 1990-talet hade man skapat närmare 50 000 nya arbeten, där de anställda var delägare och kunde påverka sina företag till viss del. Det rörde sig om över 100 nya, delvis demokratiskt drivna, företag. Delstatsregeringen hade även satsat medel, men redan efter 3 år hade man fått tillbaks pengarna genom att arbetslöshetskostnaderna minskade i samma grad folk fick nya jobb och kunde klara sig själva. Under 1990-talet blev dessa investeringsfonder Kanadas viktigaste källa till insatskapital åt industrin. På finansmarknaden i Nordamerika kallas detta kapital för ”Venture capital”. Systemet har sedan mitten av 1980-talet spritt sig över USA och Kanada.
Vad visar oss detta? Jo, att riskkapital minsann går att skaffa utanför de normala kotterierna av halvkriminella grupperingar bland de kapitalistiska samhällseliterna...ännu en spik i den nyliberala mytbildningens likkista…..som väl hösten 2008 erhöll en av de sista spikarna i denna kista. Ironiskt nog blev således en slags variant av arbetarägda, och arbetarstyrda, företag en väg ut ur det ständiga nyliberala misslyckandet och den kris kapitalismen nästan alltid befinner sig i. Krisen visar även en annan sanning - de arbetardrivna/styrda föreagen är mer lönsamma än de privata företag som drivs efter totalitära reglementen! :)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
...första ölen...ahaa..så du har inte gått in i plakatjesusmode bra. Då kör vi på.
Söta biggen du missar detta är ett forum för diskussion för att stöta och blöta argument. Jag ska hjälpa dig. Det handlar inte om att skälla utan om det just sagda. Med det i åtanke så kanske du missade detta:
Statestik och länkar mottages om att arbetarstyrda företag är mer framgångsrika än dito som styrs/är organiserade utan dessa principer. Det räcker givetvis inte med att visa att företag med nya ägare blivit mer framgångsrika. Det sker hela tiden att företag byter ägare och så sker, utan att man för den skull organiserar efter principer du skissar på. Självklart att säga kan tyckas men värt att notera.
Visa på om ditt koncept fungerar i större skala. Visa på samhällen/stater där man på demokratisk väg, lagligt, infört att det ska vara de anställdas rätt att överta vinst och produktion, även om företaget inte bryter mot någon annan gällande lag, inte misskött sig etc. I annat fall håller du på med vaccinationssprutorna igen. Du kanske kan referera till något samhälle/stat där arbetarna har fått tagit över produktionsmedlen, eller där tanken var så från början. Kanske finns något sådant att hämta ur historien? Vad vet jag. Jag försöker hjälpa dig nu. Så kan vi ta det därifrån.
Och så denna. Varför inte köra igång redan idag med att organisera företag efter de principer du skissar på. Du är ju inte ensam att föra fram dem. Men varför händer då detta inte redan idag? Ideer om det.
Söta biggen du missar detta är ett forum för diskussion för att stöta och blöta argument. Jag ska hjälpa dig. Det handlar inte om att skälla utan om det just sagda. Med det i åtanke så kanske du missade detta:
Statestik och länkar mottages om att arbetarstyrda företag är mer framgångsrika än dito som styrs/är organiserade utan dessa principer. Det räcker givetvis inte med att visa att företag med nya ägare blivit mer framgångsrika. Det sker hela tiden att företag byter ägare och så sker, utan att man för den skull organiserar efter principer du skissar på. Självklart att säga kan tyckas men värt att notera.
Visa på om ditt koncept fungerar i större skala. Visa på samhällen/stater där man på demokratisk väg, lagligt, infört att det ska vara de anställdas rätt att överta vinst och produktion, även om företaget inte bryter mot någon annan gällande lag, inte misskött sig etc. I annat fall håller du på med vaccinationssprutorna igen. Du kanske kan referera till något samhälle/stat där arbetarna har fått tagit över produktionsmedlen, eller där tanken var så från början. Kanske finns något sådant att hämta ur historien? Vad vet jag. Jag försöker hjälpa dig nu. Så kan vi ta det därifrån.
Och så denna. Varför inte köra igång redan idag med att organisera företag efter de principer du skissar på. Du är ju inte ensam att föra fram dem. Men varför händer då detta inte redan idag? Ideer om det.
Fridens Liljor
Hejsan!
Ser att kallekula kör sin vanliga grej och förnekar att den ekonomiska demokratin, och andra varianter som påminner om den samma, faktiskt existerar och fungerar, och att denna företagsform sakta men säkert ökar. Vilket främst beror på två saker, den är effektivare än de vanliga privata företagen vad gäller att skapa trygghet för de arbetande, och de är oftast mer lönsamma. Vi kommer till det efterhand.......
Pennsylvania, USA…
År 1996 strejkade arbetarna i Wheeling-Pittsburgh Steel Co, och arbetarna tog hjälp av USA:s ”LO” AFL-CIO. Kassör inom det dåvarande AFL-CIO, Richard Trumka, tog kontakt med företagets största aktieägare, Dewey Square Investors Corp, där han påpekade att bolaget genom att stödja arbetsgivarsidan i konflikten hade minskat värdet på sin 10-procentiga andel med hälften. Trumka pekade vidare på att Dewey Squares moderbolag, United Asset Management Corp, hade hand om 10 miljarder dollar av fackföreningsmedlemmarnas pensionssparande. Trumka hotade med att ta ur dessa 10 miljarder dollar från företaget om de inte ändrade sig. Detta tog snart skruv, snart uppmanade Dewey Squares direktör Wheeling-Pittsburgh Steel att förhandla med de strejkande. Facket hade äntligen hittat ett medel som man kunde påverka, ett medel som marknadens aktörer alltid tvingats lyssna till – ekonomisk makt!
AFL-CIO hade inrättat ett ”Centrum för Arbetande Kapital”, under 1980-talet med målsättningen att samordna de tillgångar som ägs av fackets medlemmar så att dessa jättelika belopp blev ett vapen i händerna på facket i kampen för nya jobb och goda anställningsvillkor. Detta kapital utgjorde under 1990-talets andra halva omkring 14 procent av det samlade aktiekapitalet i USA. Väl att märka, bara 15 procent av arbetarna var med i facket i USA, flertalet av dessa anslutna medlemmar var dessutom koncentrerade till nordöstra USA. Visserligen ville AFL-CIO ha högsta avkastning på pensionssparandet, men under 1990-talet har man även börjat se det hela mer långsiktigt. Facken ville ha en viss etik i förvaltandet av medlemmarnas pengar, sådant som goda arbetsvillkor i de företag man lånar pengar till, och naturligtvis goda löner. Man ville inte medverka till att göra kortsiktiga vinster som kommer från nedskärningar och liknande. Nedskärningar måste därför motiveras av långsiktiga strukturskäl för att de skall gynna pensionsspararnas långsiktiga ekonomiska intressen. Inte heller vill man investera kapital i företag som har ständiga konflikter mellan ledning och de anställda, eller företag som ofta bryter mot bestämmelser om arbetar- och miljöskydd. Kort sagt, man strävade efter ekonomisk demokrati…
Det går att vrida makten ur kapitalisternas händer, det gäller att ta tillbaks löntagarnas/folkets pengar ur deras klor. Eller som Sherman Kreiner, VD i ”The Crocus Fund” i Manitoba, Kanada, skrev:
”Demokratin upplevs bara som vackra ord så länge vi inte har ett demokratiskt arbetsliv.”
Ord med mycken kunskap bakom, insikter man önskade fler hade! Vi ser också det ansvarstagande folk inom facket faktiskt också har, både när det gäller att ha en sund ekonomi, liksom att värna de arbetande. Det är så ett näringsliv skall fungera - alltid vara till fördel för de små i samhället, alltid stå på demokratins sida. Inte bara utgå från att driva ihop så stora vinster som möjligt - sådant leder bara till kriser, som den härdsmälta som drabbade världen under hösten 2008...
Åter till Quebec…
Den kapitalistiska kris som drabbade västvärlden även i början av 1980-talet slog hårt mot det franskspråkliga Quebec. Dess ekonomi var i hög grad uppbyggd på företag som hade sina huvudkontor i USA eller det engelskspråkliga Kanada. Rädslan för att Quebec skulle bryta sig ur Kanada var stor i övriga delar av landet under dessa år och många företag lade ned verksamheten eller flyttade den till USA eller västra Kanada. Quebec höll på att förvandlas till ett fattigdomsnäste i östra Kanada. Framtidstron sviktade hos allt fler. Diskussionerna gick höga dessa år i provinsen och man insåg att det måste till kapital, även vid en självständighet, eftersom det mesta ägdes av folk boendes utanför Quebec. Även delstatsregeringen var intresserad av att satsa på ett nytt sätt att föra ekonomisk och social politik. Den solidaritetsfond, ”Quebecs Arbetares Solidaritetsfond”, som skapades av facket, QFL, och fackföreningskämpen Louis Laberge år 1983, blev efter några år en succé. Delstatsregeringen stöttade snart det hela och införde en särskild lagstiftning till stöd för fonden.
Lagen skulle ge köpare av andelar i solidaritetsfonden rätt att dra av 35 procent av sin investering från den skatt som betalades till delstaten. Taket för investeringar som gav rätt till skatterabatt sattes till 5000 CAD (Kanada-dollar). Även den federala regeringen över hela Kanada gillade idén och ansåg den värd att stödja. Delstatsskatterabatten sänktes till 20 procent från 35 procent, men i gengäld sänktes den federala skatten med 20 procent, alltså totalt 40 procents rabatt på skatten för den som köpte andelar. Till detta kom att solidaritetsfonden godkändes som skattemässigt gynnat pensionssparande, vilket gav rätt att dra av sparandet från den beskattningsbara inkomsten. Det innebar i praktiken ytterligare 10 procents rabatt på en investering i solidaritetsfonden.
Dessa skatterabatter ska inte bara ses som ett stöd för fonden som källa till riskkapital, det är även en stimulans till långsiktigt sparande och en kompensation för att spararna binder sina pengar fram till pensionen. En andel i fonden kan inte lösas in förrän spararen går i pension, eller förtidspension, eller av spararens dödsbo om han/hon dör före pensionsåldern. Det går även att lösa in andelarna då spararen behöver pengar till vidareutbildning eller starta eget företag. Med tiden utvecklades en aktie, G-aktien, som inte kunde säljas vidare, inte gav rösträtt eller hade något nominellt värde – men de kunde alltså lösas in vid pensioneringen. Lagen ställde dock följande krav på fonden:
Minst 60 procent av de andelarna fonden säljer under ett år måste gå till investeringar måste återinvesteras genom direktinvesteringar i små och medelstora företag i Quebec. Investeringsobjekten får inte ha tillgångar över 50 miljoner CAD. Blir fonden majoritetsägare måste den sälja aktier till en ny huvudägare så snart som möjligt. Fondens mål är att främja tillväxtföretag, inte att förvalta dem. Målen är vidare följande:
• Investera i Quebec och ge stöd för att skapa och behålla jobb.
• Främja ekonomisk utbildning av arbetare och ge dem möjligheter att påverka Quebecs ekonomiska utveckling.
• Stimulera Quebecs ekonomi genom strategiska investeringar som är till nytta för provinsens arbetare och näringsliv.
• Främja utvecklandet av näringslivet genom att erbjuda arbetare att köpa andelar i fonden.
Det intressanta är att notera att så fort demokratin sprids, och fler får ha ett ord med i laget, ju mer närmar man sig en slags kollektiv, men ändå på frihet, byggd samhällsanda. Det tycks helt enkelt vara som så att ökad demokrati leder till ökad kollektiv medvetenhet som i sista hand kommer alla individer till nytta. Man skulle nästan kunna dra slutsatsen att ju mer demokrati man inför, ju mer kollektiva lösningar blir det – och ju mer lyfter sig varje individ.
Fred Hirsch, brittisk ekonom och sociolog som var framsynt redan på 1970-talet, skrev följande tänkvärda ord:
”Strävan att tillfredsställa de egna intressena åstadkommer ingenting samhälleligt gott, men det kan mycket väl tänkas att strävan att uppfylla samhälleliga intressen skulle kunna uträtta en hel del gott för den enskilde.”
Det är på denna princip den ekonomiska demokratin bygger, och som med tiden kommer att ersätta kapitalismen......
MVH
bigj
Ser att kallekula kör sin vanliga grej och förnekar att den ekonomiska demokratin, och andra varianter som påminner om den samma, faktiskt existerar och fungerar, och att denna företagsform sakta men säkert ökar. Vilket främst beror på två saker, den är effektivare än de vanliga privata företagen vad gäller att skapa trygghet för de arbetande, och de är oftast mer lönsamma. Vi kommer till det efterhand.......
Pennsylvania, USA…
År 1996 strejkade arbetarna i Wheeling-Pittsburgh Steel Co, och arbetarna tog hjälp av USA:s ”LO” AFL-CIO. Kassör inom det dåvarande AFL-CIO, Richard Trumka, tog kontakt med företagets största aktieägare, Dewey Square Investors Corp, där han påpekade att bolaget genom att stödja arbetsgivarsidan i konflikten hade minskat värdet på sin 10-procentiga andel med hälften. Trumka pekade vidare på att Dewey Squares moderbolag, United Asset Management Corp, hade hand om 10 miljarder dollar av fackföreningsmedlemmarnas pensionssparande. Trumka hotade med att ta ur dessa 10 miljarder dollar från företaget om de inte ändrade sig. Detta tog snart skruv, snart uppmanade Dewey Squares direktör Wheeling-Pittsburgh Steel att förhandla med de strejkande. Facket hade äntligen hittat ett medel som man kunde påverka, ett medel som marknadens aktörer alltid tvingats lyssna till – ekonomisk makt!
AFL-CIO hade inrättat ett ”Centrum för Arbetande Kapital”, under 1980-talet med målsättningen att samordna de tillgångar som ägs av fackets medlemmar så att dessa jättelika belopp blev ett vapen i händerna på facket i kampen för nya jobb och goda anställningsvillkor. Detta kapital utgjorde under 1990-talets andra halva omkring 14 procent av det samlade aktiekapitalet i USA. Väl att märka, bara 15 procent av arbetarna var med i facket i USA, flertalet av dessa anslutna medlemmar var dessutom koncentrerade till nordöstra USA. Visserligen ville AFL-CIO ha högsta avkastning på pensionssparandet, men under 1990-talet har man även börjat se det hela mer långsiktigt. Facken ville ha en viss etik i förvaltandet av medlemmarnas pengar, sådant som goda arbetsvillkor i de företag man lånar pengar till, och naturligtvis goda löner. Man ville inte medverka till att göra kortsiktiga vinster som kommer från nedskärningar och liknande. Nedskärningar måste därför motiveras av långsiktiga strukturskäl för att de skall gynna pensionsspararnas långsiktiga ekonomiska intressen. Inte heller vill man investera kapital i företag som har ständiga konflikter mellan ledning och de anställda, eller företag som ofta bryter mot bestämmelser om arbetar- och miljöskydd. Kort sagt, man strävade efter ekonomisk demokrati…
Det går att vrida makten ur kapitalisternas händer, det gäller att ta tillbaks löntagarnas/folkets pengar ur deras klor. Eller som Sherman Kreiner, VD i ”The Crocus Fund” i Manitoba, Kanada, skrev:
”Demokratin upplevs bara som vackra ord så länge vi inte har ett demokratiskt arbetsliv.”
Ord med mycken kunskap bakom, insikter man önskade fler hade! Vi ser också det ansvarstagande folk inom facket faktiskt också har, både när det gäller att ha en sund ekonomi, liksom att värna de arbetande. Det är så ett näringsliv skall fungera - alltid vara till fördel för de små i samhället, alltid stå på demokratins sida. Inte bara utgå från att driva ihop så stora vinster som möjligt - sådant leder bara till kriser, som den härdsmälta som drabbade världen under hösten 2008...
Åter till Quebec…
Den kapitalistiska kris som drabbade västvärlden även i början av 1980-talet slog hårt mot det franskspråkliga Quebec. Dess ekonomi var i hög grad uppbyggd på företag som hade sina huvudkontor i USA eller det engelskspråkliga Kanada. Rädslan för att Quebec skulle bryta sig ur Kanada var stor i övriga delar av landet under dessa år och många företag lade ned verksamheten eller flyttade den till USA eller västra Kanada. Quebec höll på att förvandlas till ett fattigdomsnäste i östra Kanada. Framtidstron sviktade hos allt fler. Diskussionerna gick höga dessa år i provinsen och man insåg att det måste till kapital, även vid en självständighet, eftersom det mesta ägdes av folk boendes utanför Quebec. Även delstatsregeringen var intresserad av att satsa på ett nytt sätt att föra ekonomisk och social politik. Den solidaritetsfond, ”Quebecs Arbetares Solidaritetsfond”, som skapades av facket, QFL, och fackföreningskämpen Louis Laberge år 1983, blev efter några år en succé. Delstatsregeringen stöttade snart det hela och införde en särskild lagstiftning till stöd för fonden.
Lagen skulle ge köpare av andelar i solidaritetsfonden rätt att dra av 35 procent av sin investering från den skatt som betalades till delstaten. Taket för investeringar som gav rätt till skatterabatt sattes till 5000 CAD (Kanada-dollar). Även den federala regeringen över hela Kanada gillade idén och ansåg den värd att stödja. Delstatsskatterabatten sänktes till 20 procent från 35 procent, men i gengäld sänktes den federala skatten med 20 procent, alltså totalt 40 procents rabatt på skatten för den som köpte andelar. Till detta kom att solidaritetsfonden godkändes som skattemässigt gynnat pensionssparande, vilket gav rätt att dra av sparandet från den beskattningsbara inkomsten. Det innebar i praktiken ytterligare 10 procents rabatt på en investering i solidaritetsfonden.
Dessa skatterabatter ska inte bara ses som ett stöd för fonden som källa till riskkapital, det är även en stimulans till långsiktigt sparande och en kompensation för att spararna binder sina pengar fram till pensionen. En andel i fonden kan inte lösas in förrän spararen går i pension, eller förtidspension, eller av spararens dödsbo om han/hon dör före pensionsåldern. Det går även att lösa in andelarna då spararen behöver pengar till vidareutbildning eller starta eget företag. Med tiden utvecklades en aktie, G-aktien, som inte kunde säljas vidare, inte gav rösträtt eller hade något nominellt värde – men de kunde alltså lösas in vid pensioneringen. Lagen ställde dock följande krav på fonden:
Minst 60 procent av de andelarna fonden säljer under ett år måste gå till investeringar måste återinvesteras genom direktinvesteringar i små och medelstora företag i Quebec. Investeringsobjekten får inte ha tillgångar över 50 miljoner CAD. Blir fonden majoritetsägare måste den sälja aktier till en ny huvudägare så snart som möjligt. Fondens mål är att främja tillväxtföretag, inte att förvalta dem. Målen är vidare följande:
• Investera i Quebec och ge stöd för att skapa och behålla jobb.
• Främja ekonomisk utbildning av arbetare och ge dem möjligheter att påverka Quebecs ekonomiska utveckling.
• Stimulera Quebecs ekonomi genom strategiska investeringar som är till nytta för provinsens arbetare och näringsliv.
• Främja utvecklandet av näringslivet genom att erbjuda arbetare att köpa andelar i fonden.
Det intressanta är att notera att så fort demokratin sprids, och fler får ha ett ord med i laget, ju mer närmar man sig en slags kollektiv, men ändå på frihet, byggd samhällsanda. Det tycks helt enkelt vara som så att ökad demokrati leder till ökad kollektiv medvetenhet som i sista hand kommer alla individer till nytta. Man skulle nästan kunna dra slutsatsen att ju mer demokrati man inför, ju mer kollektiva lösningar blir det – och ju mer lyfter sig varje individ.
Fred Hirsch, brittisk ekonom och sociolog som var framsynt redan på 1970-talet, skrev följande tänkvärda ord:
”Strävan att tillfredsställa de egna intressena åstadkommer ingenting samhälleligt gott, men det kan mycket väl tänkas att strävan att uppfylla samhälleliga intressen skulle kunna uträtta en hel del gott för den enskilde.”
Det är på denna princip den ekonomiska demokratin bygger, och som med tiden kommer att ersätta kapitalismen......
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
....så var vi där igen. Du är då oförbätterlig plakatbiggusjesus. :) Inga svar på några frågor, ingen vilja till att stöta och blöta argument. Bara ett evigt monologtjatande.
Så då lämnar jag dig denna gång och du får utan att störas gå in i din egen värld.
Ja se denna extremvänster. Propaganda och lösa påståenden som inte kan backas upp med fakta och så är de ibland förvånande att det svenska folket inte röstar på dem, KPMLr etc, ja ni vet vilka jag talar om.
Så då lämnar jag dig denna gång och du får utan att störas gå in i din egen värld.
Ja se denna extremvänster. Propaganda och lösa påståenden som inte kan backas upp med fakta och så är de ibland förvånande att det svenska folket inte röstar på dem, KPMLr etc, ja ni vet vilka jag talar om.
Fridens Liljor
Kallekula skrev:...första ölen...ahaa..så du har inte gått in i plakatjesusmode bra. Då kör vi på.
Söta biggen du missar detta är ett forum för diskussion för att stöta och blöta argument.
...bla..bla och 4 år senare är biggus dickus fortfarande i plakatjesusmode!
Vad annat kan man förvänta sig! Biggus dickus är ju inte här för att föra en debatt, det har han ju själv redan sagt fören sådäringa 2,5 år sedan!
Hejsan!
Vi noterar att läsarna följer med, liksom en del sverigedemokrater och nyliberalister i vanlig ordning visar att de sakta men säkert accepterar det som skrives, även om de visar att det tager emot iband!
Solidaritetsfonden – löntagarfonder i kanadensisk tappning
Solidaritetsfonden har som främsta mål inte enbart att placera kapital, alltså är det inte enbart ett s.k. ”riskkapitalbolag”, det är mer än så. Ett lika viktigt mål som att placera och förränta pengar är ju att man skapar och behåller jobb, utbildar arbetare, ger ekonomisk stimulans genom strategiska investeringar och utvecklar affärsföretag i provinsen Quebec. Av de medel som inte investeras direkt i företag investeras 80 procent i säkra, räntebärande papper och 20 procent på aktiemarknaden. Den första styrelsen valdes år 1983, 7 styrelsemedlemmar utsågs av QFL, valda på två år, 3 styrelsemedlemmar valdes av andelsägarna på ett år, liksom andelsägarna (alltså alla anställda) även valde VD:n för hela fonden. Redan 1984 hade man en verksamhet där Quebecs finansinspektion tillät fonden att sälja andelar i fonden. Detta första år såldes en halv miljon andelar. Efter några år hade fonden 2000 fackliga försäljningsombud och år 1996 var 786 företag knutna till fonden genom avtal där de erhöll bidrag från fondens medel.
Till en början protesterade bankerna, man trodde det skulle sluta i kaos och förlorade insatta medel, men efter några år märkte de att folk som sparade i solidaritetsfonden även sparade i andra fonder, och därmed tjänade ju även bankerna på det hela, vilket tystade kritiken från detta håll. Även företagarna i näringslivet var kritiska och ansåg det hela vara en väg mot ”kommunismen”, men när de såg att fonden faktiskt visade sig satsa på företag som var utvecklingsbara insåg näringslivets folk att det inte direkt hotade övrig företagsamhet. Istället visade det sig att solidaritetsfonden var pådrivande i att utveckla lönsamma företag och ge andelsägarna god avkastning. Då tystnade även protesterna från detta håll – nyliberalismen var nu på rejäl dekis…
I slutet av 1997 hade solidaritetsfonden 330 000 andelsägare, varav knappt två tredjedelar är medlemmar i något fack. Samma år var tillgångarna i fonden 2183 miljoner CAD, eller 12 225 miljoner kronor i detta års penningvärde.
Detta har gjort att delstaten Quebecs andel av den kanadensiska ekonomin har ökat, tidigare, 1989, var delstaten Ontario den dominerande ekonomiska delen av Kanada, med sin 49 procent av marknaden för insatskapital, något som sjunkit till 29 procent år 1994 – på bara fem år. Till stor del beroende på solidaritetsfonden.
År 1995 startade man 12 branschfonder och 16 regionala fonder, knutna till Quebecs 16 regioner. Dessa fonder finns inom gruvindustri, flygplanstillverkning, läkemedel, informationsteknologi, logistik, fastigheter skog och kultur för att ta några exempel. Genom att fonden gått in som delägare och ofta tagit initiativ till investeringar i olika företag har fondens kapital blivit en ”hävstång” för att locka fram mer riskvilligt kapital från andra källor, t.ex. banker och privatpersoner. Den har helt enkelt berikat provinsen. Varje region i Quebec har en egen regionalfond som enbart arbetar för den egna regionen och dess näringsliv, de mesta investeringarna går till tillverkningsindustrin och servicesektorn. Företag som busstillverkaren Novabus, startades efter resterna av ett nedlagt bussföretag år 1993. Sedan solidaritetsfonden och ett privat företag satsat i återskapandet har arbetsstyrkan ökat från 60 anställda år 1993 till 1000 anställda i Quebec samt 800 anställda vid en inköpt fabrik i USA 1997. I slutet av 1997 såldes f.ö. Novabus till svenska Volvo. Ett annat företag är BioChem som startade med tre anställda och ökade till 1800 anställda år 1997, varav 600 i Quebec, och övriga i Tyskland, Italien och USA. Exemplen är från 1990-talet många, både i Kanada och USA.
I solidaritetsfonden framgår det ur årsberättelsen för 1996 att man fram till halvårsskiftet 1996 hade räddat 42 086 jobb i Quebec. Efter att ha fått kritik från en del håll, där kritikerna ansåg att man inte skapade något nytt utan bara hindrade kapital att söka sig till lönande verksamheter, gjordes en studie vid Quebecs universitet om hur många jobb solidaritetsfonden egentligen hade skapat, inte bara räddat. Det framkom att 15 400 jobb hade skapats från starten. Det var jobb som främst hade skapats i områden med svag ekonomi. Fondens insatser hade dessutom ökat Quebecs ekonomi med 964 miljoner CAD. Samtidigt hade skatterabatterna kostat delstatsregeringen 397 miljoner CAD, och kostat den federala regeringen i Kanada 357 miljoner CAD. Således hade solidaritetsfonden för varje dollar den drog in, kostat 0,8 CAD - vinst således. Dessa summor betalade igen sig på så kort tid som mellan 2 och 3 år. Solidaritetsfonden har alltså varit till nytta för Quebec och dess befolkning. Trots detta har inte kritiska röster saknats, vissa anser att fonden alltför mycket riktar in sig på att bibehålla företag och för lite på att utveckla nya företag. Fondanhängarna menar dock att man hela tiden har ett lönsamhetskrav på sig, man förväntar sig en avkastning trots att man ser till att de sociala målen också upprätthålles.
”En stark fackförening är nyckeln till framgång för ett personalägt företag där de anställda är delaktiga på alla nivåer. Personalägande är en viktig del av framtiden.”
Lynn Williams, ordförande i ”Worker Ownership Institute”, Ohio, USA.
De, helt eller delvis, personalägda företagen i USA…en enorm succé…
I USA arbetade år 1998 faktiskt 15 miljoner amerikaner i personalägda företag, det var omkring 12 % av den samlade arbetsstyrkan i landet. Stödet för denna företeelse kommer från både den yttersta högern såväl som från de mer demokratiska krafterna vänster därom. Flertalet som arbetar i dessa företag äger en liten del av företagen, men det finns många företag där de anställda äger mer än 50 procent av företagen och ibland hela företaget. Det största löntagarägda företaget under åren 1997-1998 var United Airlines, med över 80 000 anställda vilka tillsammans ägde 55 procent av företaget. Den större delen av de löntagarägda företagen är dock små eller medelstora, ibland är det frågan om rent pensionssparande, i andra fall är personalen en partner till ägarfamiljen och i en del fall har löntagarna tagit över ett företag vid ett generationsbyte. Andra personalägda företag har uppstått vid räddningsaktioner för nedläggningshotade företag och en del har bildats för att ta hand om avknoppningar från större koncerner. Löntagarägande har lång tradition i USA, liksom i Sverige. Ofta var det företag som ägdes och drevs i kooperativ form för att klara försörjning i dåliga tider eller som svar på arbetsgivares stridsåtgärder.
Redan 1791 organiserades ett arbetarkooperativ av möbelsnickare i Philadelphia som strejkade för 10 timmars arbetsdag. En tradition som fortsatte 1800-talet igenom, vissa kooperativ gick bra, andra gick omkull efter ett eller två år. Inte sällan var det problem för dessa företag att få lån och möjligheter till kapital att sätta in i företagen. Samhällseliterna var emot denna utveckling och försökte motarbeta den, något som delvis lyckades. De löntagarägda företagen blev aldrig ett vanligt inslag i näringslivet, varken i USA eller i Sverige. Även om ”Knights of Labor” var en betydande organisation i USA under 1880-talet med närmare 200 arbetarkooperativ. Även dessa försvann, både pga egna misstag liksom av organiserade kampanjer från banker och kapitalister som påtvingade kooperativen högre fraktpriser samt att detaljhandeln vägrade ta emot deras produkter. När de större företagen växte fram, organiserade sig facken på samma sätt som i Europa, med krav på kollektivavtal som gynnade arbetarna, från 1890-talet och fram till 1920-talet. En del kooperativ överlevde dock och de var den brygga som förde över idéerna om ekonomisk demokrati till den moderna tiden.
I löntagarägda företag, som exemplen från USA och Kanada har visat, är facket en viktig faktor. Det ser till så att medlemmarna får utbildning vilket gör att de kan använda sin ägarmakt än mer effektivare. Det finns dock en del problem med denna form av ägande. Löntagarna i ett upprättat nytt företag där de har fått ägandemajoriteten, kan lätt komma i konflikt med både sina egna gamla värderingar och de representanter som styr företaget, i det nordamerikanska fallet oftast fackmedlemmar.
Facket får större insyn i ett företag och dess möjligheter, inte minst vad det har råd att betala i löner, något som kan bli besvärligt att förklara för övriga anställda. Ett löntagarägt företag är ju utsatt för samma konkurrens som andra företag på marknaden, och kan tvingas rationalisera och ibland även avskeda folk. Då blir det lätt bråk. Jobb kan lottas ut för att man skall behålla yngre förmågor för att man vill ha ned medelåldern i ett företag. Gamla trotjänare kanske måste avskedas, något som alltid är svårt, och kan skapa svåra konflikter mellan tidigare arbetskamrater, liksom långvarig bitterhet.
Inte bara fackets roll förändras, också företagsledningarna får en delvis ny roll, nu är ju alla aktieägare även anställda. Kapitalägarnas och löntagarnas intressen flyter samman. Företagsledningen måste ta hänsyn till både företagets och de anställdas intressen, och de anställda måste ta hänsyn till företagets och företagsledningens intressen. Det är tuffare att leda ett personalägt företag, eftersom ledningen dagligen träffar sina ägare.
”Att sälja företaget till de anställda, till människor som förstod företagets uppgift i samhället, framstod som det bästa alternativet.”
Stephen Gray, VD och chefredaktör, ”Monroe Evening News”, Michigan, USA…
MVH
bigj
Vi noterar att läsarna följer med, liksom en del sverigedemokrater och nyliberalister i vanlig ordning visar att de sakta men säkert accepterar det som skrives, även om de visar att det tager emot iband!
Solidaritetsfonden – löntagarfonder i kanadensisk tappning
Solidaritetsfonden har som främsta mål inte enbart att placera kapital, alltså är det inte enbart ett s.k. ”riskkapitalbolag”, det är mer än så. Ett lika viktigt mål som att placera och förränta pengar är ju att man skapar och behåller jobb, utbildar arbetare, ger ekonomisk stimulans genom strategiska investeringar och utvecklar affärsföretag i provinsen Quebec. Av de medel som inte investeras direkt i företag investeras 80 procent i säkra, räntebärande papper och 20 procent på aktiemarknaden. Den första styrelsen valdes år 1983, 7 styrelsemedlemmar utsågs av QFL, valda på två år, 3 styrelsemedlemmar valdes av andelsägarna på ett år, liksom andelsägarna (alltså alla anställda) även valde VD:n för hela fonden. Redan 1984 hade man en verksamhet där Quebecs finansinspektion tillät fonden att sälja andelar i fonden. Detta första år såldes en halv miljon andelar. Efter några år hade fonden 2000 fackliga försäljningsombud och år 1996 var 786 företag knutna till fonden genom avtal där de erhöll bidrag från fondens medel.
Till en början protesterade bankerna, man trodde det skulle sluta i kaos och förlorade insatta medel, men efter några år märkte de att folk som sparade i solidaritetsfonden även sparade i andra fonder, och därmed tjänade ju även bankerna på det hela, vilket tystade kritiken från detta håll. Även företagarna i näringslivet var kritiska och ansåg det hela vara en väg mot ”kommunismen”, men när de såg att fonden faktiskt visade sig satsa på företag som var utvecklingsbara insåg näringslivets folk att det inte direkt hotade övrig företagsamhet. Istället visade det sig att solidaritetsfonden var pådrivande i att utveckla lönsamma företag och ge andelsägarna god avkastning. Då tystnade även protesterna från detta håll – nyliberalismen var nu på rejäl dekis…
I slutet av 1997 hade solidaritetsfonden 330 000 andelsägare, varav knappt två tredjedelar är medlemmar i något fack. Samma år var tillgångarna i fonden 2183 miljoner CAD, eller 12 225 miljoner kronor i detta års penningvärde.
Detta har gjort att delstaten Quebecs andel av den kanadensiska ekonomin har ökat, tidigare, 1989, var delstaten Ontario den dominerande ekonomiska delen av Kanada, med sin 49 procent av marknaden för insatskapital, något som sjunkit till 29 procent år 1994 – på bara fem år. Till stor del beroende på solidaritetsfonden.
År 1995 startade man 12 branschfonder och 16 regionala fonder, knutna till Quebecs 16 regioner. Dessa fonder finns inom gruvindustri, flygplanstillverkning, läkemedel, informationsteknologi, logistik, fastigheter skog och kultur för att ta några exempel. Genom att fonden gått in som delägare och ofta tagit initiativ till investeringar i olika företag har fondens kapital blivit en ”hävstång” för att locka fram mer riskvilligt kapital från andra källor, t.ex. banker och privatpersoner. Den har helt enkelt berikat provinsen. Varje region i Quebec har en egen regionalfond som enbart arbetar för den egna regionen och dess näringsliv, de mesta investeringarna går till tillverkningsindustrin och servicesektorn. Företag som busstillverkaren Novabus, startades efter resterna av ett nedlagt bussföretag år 1993. Sedan solidaritetsfonden och ett privat företag satsat i återskapandet har arbetsstyrkan ökat från 60 anställda år 1993 till 1000 anställda i Quebec samt 800 anställda vid en inköpt fabrik i USA 1997. I slutet av 1997 såldes f.ö. Novabus till svenska Volvo. Ett annat företag är BioChem som startade med tre anställda och ökade till 1800 anställda år 1997, varav 600 i Quebec, och övriga i Tyskland, Italien och USA. Exemplen är från 1990-talet många, både i Kanada och USA.
I solidaritetsfonden framgår det ur årsberättelsen för 1996 att man fram till halvårsskiftet 1996 hade räddat 42 086 jobb i Quebec. Efter att ha fått kritik från en del håll, där kritikerna ansåg att man inte skapade något nytt utan bara hindrade kapital att söka sig till lönande verksamheter, gjordes en studie vid Quebecs universitet om hur många jobb solidaritetsfonden egentligen hade skapat, inte bara räddat. Det framkom att 15 400 jobb hade skapats från starten. Det var jobb som främst hade skapats i områden med svag ekonomi. Fondens insatser hade dessutom ökat Quebecs ekonomi med 964 miljoner CAD. Samtidigt hade skatterabatterna kostat delstatsregeringen 397 miljoner CAD, och kostat den federala regeringen i Kanada 357 miljoner CAD. Således hade solidaritetsfonden för varje dollar den drog in, kostat 0,8 CAD - vinst således. Dessa summor betalade igen sig på så kort tid som mellan 2 och 3 år. Solidaritetsfonden har alltså varit till nytta för Quebec och dess befolkning. Trots detta har inte kritiska röster saknats, vissa anser att fonden alltför mycket riktar in sig på att bibehålla företag och för lite på att utveckla nya företag. Fondanhängarna menar dock att man hela tiden har ett lönsamhetskrav på sig, man förväntar sig en avkastning trots att man ser till att de sociala målen också upprätthålles.
”En stark fackförening är nyckeln till framgång för ett personalägt företag där de anställda är delaktiga på alla nivåer. Personalägande är en viktig del av framtiden.”
Lynn Williams, ordförande i ”Worker Ownership Institute”, Ohio, USA.
De, helt eller delvis, personalägda företagen i USA…en enorm succé…
I USA arbetade år 1998 faktiskt 15 miljoner amerikaner i personalägda företag, det var omkring 12 % av den samlade arbetsstyrkan i landet. Stödet för denna företeelse kommer från både den yttersta högern såväl som från de mer demokratiska krafterna vänster därom. Flertalet som arbetar i dessa företag äger en liten del av företagen, men det finns många företag där de anställda äger mer än 50 procent av företagen och ibland hela företaget. Det största löntagarägda företaget under åren 1997-1998 var United Airlines, med över 80 000 anställda vilka tillsammans ägde 55 procent av företaget. Den större delen av de löntagarägda företagen är dock små eller medelstora, ibland är det frågan om rent pensionssparande, i andra fall är personalen en partner till ägarfamiljen och i en del fall har löntagarna tagit över ett företag vid ett generationsbyte. Andra personalägda företag har uppstått vid räddningsaktioner för nedläggningshotade företag och en del har bildats för att ta hand om avknoppningar från större koncerner. Löntagarägande har lång tradition i USA, liksom i Sverige. Ofta var det företag som ägdes och drevs i kooperativ form för att klara försörjning i dåliga tider eller som svar på arbetsgivares stridsåtgärder.
Redan 1791 organiserades ett arbetarkooperativ av möbelsnickare i Philadelphia som strejkade för 10 timmars arbetsdag. En tradition som fortsatte 1800-talet igenom, vissa kooperativ gick bra, andra gick omkull efter ett eller två år. Inte sällan var det problem för dessa företag att få lån och möjligheter till kapital att sätta in i företagen. Samhällseliterna var emot denna utveckling och försökte motarbeta den, något som delvis lyckades. De löntagarägda företagen blev aldrig ett vanligt inslag i näringslivet, varken i USA eller i Sverige. Även om ”Knights of Labor” var en betydande organisation i USA under 1880-talet med närmare 200 arbetarkooperativ. Även dessa försvann, både pga egna misstag liksom av organiserade kampanjer från banker och kapitalister som påtvingade kooperativen högre fraktpriser samt att detaljhandeln vägrade ta emot deras produkter. När de större företagen växte fram, organiserade sig facken på samma sätt som i Europa, med krav på kollektivavtal som gynnade arbetarna, från 1890-talet och fram till 1920-talet. En del kooperativ överlevde dock och de var den brygga som förde över idéerna om ekonomisk demokrati till den moderna tiden.
I löntagarägda företag, som exemplen från USA och Kanada har visat, är facket en viktig faktor. Det ser till så att medlemmarna får utbildning vilket gör att de kan använda sin ägarmakt än mer effektivare. Det finns dock en del problem med denna form av ägande. Löntagarna i ett upprättat nytt företag där de har fått ägandemajoriteten, kan lätt komma i konflikt med både sina egna gamla värderingar och de representanter som styr företaget, i det nordamerikanska fallet oftast fackmedlemmar.
Facket får större insyn i ett företag och dess möjligheter, inte minst vad det har råd att betala i löner, något som kan bli besvärligt att förklara för övriga anställda. Ett löntagarägt företag är ju utsatt för samma konkurrens som andra företag på marknaden, och kan tvingas rationalisera och ibland även avskeda folk. Då blir det lätt bråk. Jobb kan lottas ut för att man skall behålla yngre förmågor för att man vill ha ned medelåldern i ett företag. Gamla trotjänare kanske måste avskedas, något som alltid är svårt, och kan skapa svåra konflikter mellan tidigare arbetskamrater, liksom långvarig bitterhet.
Inte bara fackets roll förändras, också företagsledningarna får en delvis ny roll, nu är ju alla aktieägare även anställda. Kapitalägarnas och löntagarnas intressen flyter samman. Företagsledningen måste ta hänsyn till både företagets och de anställdas intressen, och de anställda måste ta hänsyn till företagets och företagsledningens intressen. Det är tuffare att leda ett personalägt företag, eftersom ledningen dagligen träffar sina ägare.
”Att sälja företaget till de anställda, till människor som förstod företagets uppgift i samhället, framstod som det bästa alternativet.”
Stephen Gray, VD och chefredaktör, ”Monroe Evening News”, Michigan, USA…
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Det största löntagarägda företaget under åren 1997-1998 var United Airlines, med över 80 000 anställda vilka tillsammans ägde 55 procent av företaget.
Ett tips har biggj. Om du vill prata om dessa foretag, UA ar inget bra exempel. Dags att uppdatera dina kallor lite. Dom var bankrutt 2002, de anstalldas aktier gick ner till varde noll och ingenting, ESOP'n (Employee Stock Ownership Plan)upplostes. They crashed and burned, so to speak.
For att lagga annu mera lok pa laxen sa forsvann aven de anstalldas pensioner 2005 innan UA kunde atervanda fran sin chapter 11-tillvaro igen i 2006 med helt nya avtal.
Kort sagt, inget bra exempel om du vill sla ett slag for ESOP's i USA.
/Levee
Hejsan!
Jepp, UA kursade, men det finns inga garantier heller mot sådant i den av mig skisserade ekonomin. Skillnaden var dock att tack vare ESOP kunde företaget fortleva i 5 år till. Dessutom var företaget bara till 55 procent ägt av de anställda, eller delar av dem! Att det gick åt skogen berodde på många orsaker, inte minst flygbolagsproblematiken som efter år 2000 är närmast olöslig. SAS kan när som helst kursa exempelvis. Att jobbarnas pensionspengar gick upp i rök berodde dock inte på denna nedläggning, det berodde mer på vad som under dessa år hände i den amerikanska ekonomin som genom spekulationsbubblan började sitt fria fall, nedkomsten kom hösten 2008! Så trots detta var det ändå ett bra exempel, men det fanns tusentals som dock har klarat sig bra. ESOP är dessutom ingen egentlig demokratisk företagsdemokrati-variant, men den har vissa delar som påminner om det hela.
Nu vidare i vår analys av den ekonomiska demokrati och de många varianterna som finns av detta. Först en avslutande övning om ESOP och Nordamerika!
En, av flera, vägar till den ekonomiska demokratin…Ohio, USA…
För att råda bot på bristerna hos företagsledningar att leda personalägda företag har man i delstaten Ohio, skapat ett institut för att utbilda nya ägare och skapa en ny företagskultur där personalen äger företagen, ”Worker Ownership Institute”. Här utbildar man folk i förhandlingsteknik där både företagsledare och fackfolk deltar. Här får de spela förhandlingsspel där de byter roller med varandra och får lära sig vilka realiteter som ligger bakom motpartens ställningstaganden. Detta har spritt sig också till andra företag där ledningen har insett betydelsen av att ha en medveten arbetsstyrka.
I ett löntagarägt företag tvingas de anställda göra en avvägning mellan kortsiktig utdelning i form av högre lön och långsiktig utdelning i form av tryggad anställning och högre värde på aktierna. Detta leder oftast till att personalägda företag arbetar mer långsiktigt, inte efter kortsiktiga vinster som de konventionella företagen oftast gör. Många företag har ju övertagits i krissituationer, och då har man tvingats satsa på investeringar för att få det att fungera igen.
När anställda äger företag ges högre prioritet till kapitaluppbyggnad genom innehållna vinster än åt löneökningar. Då facket intar arbetsgivareståndpunkter sker också något annat:
När de anställda tar över, då är de även med och bestämmer, de vinster som görs tillfaller inte anonyma, frånvarande kapitalplacerare eller ägarfamiljer – de tillfaller företaget och dess anställda ägare.
Samtidigt finns en risk att arbetare slår vakt om en omodern industristruktur, och hellre går ned i lön än att tvingas se sitt företag gå under, eller att tvingas rationalisera genom avskedanden. Denna risk har uppmärksammats i USA, och där pläderar man för mer förebyggande åtgärder i redan existerande företag. Ja i praktiken pläderar folk från exempelvis Worker Ownership Institute i Ohio för mer demokrati inom näringslivet i hela USA.
Personalägande i sig skapar inget reellt medbestämmande eller ökad lojalitet mot ett företag. Vinstdelningssystem upplevs bara som andra former av lön, visar forskning vid Ohios centrum för personalägda företag, OEOC, ”Ohio Employee Ownership Center”. Samma undersökning visade också att om personalägandet kombineras med utbildning och organisationsutveckling kan resultaten bli dramatiska, till det bättre. Andra utredningar visar att de personalägda, demokratiskt styrda företagen är mer produktiva och konkurrenskraftiga än andra företag i samma bransch.
Demokratiskt styrda företag kan också gå under, om informationen som behövs för att underbygga inte är tillgänglig, om företagsledningen motarbetar de anställdas idéer. Det hela kan då lätt sluta i kaos om alla skall ha sin röst hörd, genom direktvalda kommittéer, i frågor som berör områden man inte är utbildad att klara av, eller om en person inte är tillräckligt insatt. Sådant leder snabbt till kaos. I de personalstyrda företag där det fungerar är vanligen de direktvalda kommittéerna ersatta med små handplockade grupper som bildar ett slags ”råd” som styr företaget. Facket har sina handplockade representanter liksom företagsledningen har sina handplockade representanter. Dessa, från de anställdas sida, är naturligtvis ytterst valda av de anställda att vara representanter. Har de anställda majoritet i ett företag, väljer de även sina företagsledningar, vanligen genom valda representanter som sedan utser företagsledningen. Det blir då särskilt viktigt att man satsar på kompetent folk i företagsledningen, människor som både kan driva ett företag, men samtidigt vara lyhörda för de anställdas, och samtidigt ägarnas, krav.
En löntagarkommitté kan i längden inte leda ett företag, det uppstår förr eller senare tvistefrågor där man inte kan enas. Därför måste man ha en företagsledning, som är ansvarig för styrelse och ägare. En VD behövs inte för att sköta den löpande produktionen, det klarar de anställda mycket bättre, däremot behövs en VD för att ge företaget en ny inriktning, bygga upp en ny produktion och skaffa nya kunder. Styrelsen bör dock hålla ett öga på VD och andra inom ledningen så de inte börjar sko sig själva på de vinster som arbetats ihop av alla på företaget. Det finns företagsledningar som blåst sina anställda på vinsten också i de personalägda företagen, något som skapat misstänksamhet mot nya företagsledare utifrån de anställdas led. På vissa företag, även privata, har de anställda fått rösta fram en styrelse, exempelvis på 5 personer. Dessa fem utser sedan en av dem till VD.
”Om du arbetar åt andra så är det de som bestämmer ditt öde.”
Jim Zoky, vice ordförande, USWA vid Sharpsville Quality Products, Ohio, USA.
MVH
bigj
Jepp, UA kursade, men det finns inga garantier heller mot sådant i den av mig skisserade ekonomin. Skillnaden var dock att tack vare ESOP kunde företaget fortleva i 5 år till. Dessutom var företaget bara till 55 procent ägt av de anställda, eller delar av dem! Att det gick åt skogen berodde på många orsaker, inte minst flygbolagsproblematiken som efter år 2000 är närmast olöslig. SAS kan när som helst kursa exempelvis. Att jobbarnas pensionspengar gick upp i rök berodde dock inte på denna nedläggning, det berodde mer på vad som under dessa år hände i den amerikanska ekonomin som genom spekulationsbubblan började sitt fria fall, nedkomsten kom hösten 2008! Så trots detta var det ändå ett bra exempel, men det fanns tusentals som dock har klarat sig bra. ESOP är dessutom ingen egentlig demokratisk företagsdemokrati-variant, men den har vissa delar som påminner om det hela.
Nu vidare i vår analys av den ekonomiska demokrati och de många varianterna som finns av detta. Först en avslutande övning om ESOP och Nordamerika!
En, av flera, vägar till den ekonomiska demokratin…Ohio, USA…
För att råda bot på bristerna hos företagsledningar att leda personalägda företag har man i delstaten Ohio, skapat ett institut för att utbilda nya ägare och skapa en ny företagskultur där personalen äger företagen, ”Worker Ownership Institute”. Här utbildar man folk i förhandlingsteknik där både företagsledare och fackfolk deltar. Här får de spela förhandlingsspel där de byter roller med varandra och får lära sig vilka realiteter som ligger bakom motpartens ställningstaganden. Detta har spritt sig också till andra företag där ledningen har insett betydelsen av att ha en medveten arbetsstyrka.
I ett löntagarägt företag tvingas de anställda göra en avvägning mellan kortsiktig utdelning i form av högre lön och långsiktig utdelning i form av tryggad anställning och högre värde på aktierna. Detta leder oftast till att personalägda företag arbetar mer långsiktigt, inte efter kortsiktiga vinster som de konventionella företagen oftast gör. Många företag har ju övertagits i krissituationer, och då har man tvingats satsa på investeringar för att få det att fungera igen.
När anställda äger företag ges högre prioritet till kapitaluppbyggnad genom innehållna vinster än åt löneökningar. Då facket intar arbetsgivareståndpunkter sker också något annat:
När de anställda tar över, då är de även med och bestämmer, de vinster som görs tillfaller inte anonyma, frånvarande kapitalplacerare eller ägarfamiljer – de tillfaller företaget och dess anställda ägare.
Samtidigt finns en risk att arbetare slår vakt om en omodern industristruktur, och hellre går ned i lön än att tvingas se sitt företag gå under, eller att tvingas rationalisera genom avskedanden. Denna risk har uppmärksammats i USA, och där pläderar man för mer förebyggande åtgärder i redan existerande företag. Ja i praktiken pläderar folk från exempelvis Worker Ownership Institute i Ohio för mer demokrati inom näringslivet i hela USA.
Personalägande i sig skapar inget reellt medbestämmande eller ökad lojalitet mot ett företag. Vinstdelningssystem upplevs bara som andra former av lön, visar forskning vid Ohios centrum för personalägda företag, OEOC, ”Ohio Employee Ownership Center”. Samma undersökning visade också att om personalägandet kombineras med utbildning och organisationsutveckling kan resultaten bli dramatiska, till det bättre. Andra utredningar visar att de personalägda, demokratiskt styrda företagen är mer produktiva och konkurrenskraftiga än andra företag i samma bransch.
Demokratiskt styrda företag kan också gå under, om informationen som behövs för att underbygga inte är tillgänglig, om företagsledningen motarbetar de anställdas idéer. Det hela kan då lätt sluta i kaos om alla skall ha sin röst hörd, genom direktvalda kommittéer, i frågor som berör områden man inte är utbildad att klara av, eller om en person inte är tillräckligt insatt. Sådant leder snabbt till kaos. I de personalstyrda företag där det fungerar är vanligen de direktvalda kommittéerna ersatta med små handplockade grupper som bildar ett slags ”råd” som styr företaget. Facket har sina handplockade representanter liksom företagsledningen har sina handplockade representanter. Dessa, från de anställdas sida, är naturligtvis ytterst valda av de anställda att vara representanter. Har de anställda majoritet i ett företag, väljer de även sina företagsledningar, vanligen genom valda representanter som sedan utser företagsledningen. Det blir då särskilt viktigt att man satsar på kompetent folk i företagsledningen, människor som både kan driva ett företag, men samtidigt vara lyhörda för de anställdas, och samtidigt ägarnas, krav.
En löntagarkommitté kan i längden inte leda ett företag, det uppstår förr eller senare tvistefrågor där man inte kan enas. Därför måste man ha en företagsledning, som är ansvarig för styrelse och ägare. En VD behövs inte för att sköta den löpande produktionen, det klarar de anställda mycket bättre, däremot behövs en VD för att ge företaget en ny inriktning, bygga upp en ny produktion och skaffa nya kunder. Styrelsen bör dock hålla ett öga på VD och andra inom ledningen så de inte börjar sko sig själva på de vinster som arbetats ihop av alla på företaget. Det finns företagsledningar som blåst sina anställda på vinsten också i de personalägda företagen, något som skapat misstänksamhet mot nya företagsledare utifrån de anställdas led. På vissa företag, även privata, har de anställda fått rösta fram en styrelse, exempelvis på 5 personer. Dessa fem utser sedan en av dem till VD.
”Om du arbetar åt andra så är det de som bestämmer ditt öde.”
Jim Zoky, vice ordförande, USWA vid Sharpsville Quality Products, Ohio, USA.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Vilket självklart osökt kommer in på frågan.
Hur går det för dessa företag organiserade efter biggens principer? Det kan gå sämre, lika bra eller bättre än andra företag inom det privata. Går enkelt att sätta upp en hypotes och sedan enligt sedvanligt maner acceptera eller förkasta hypotesen. En hel del parameterar att hålla kostanta givetvis men det hindrar inte att man kan göra ett försök.
Att bara visa på ett fåtal exempel ger självklart inget. Sen ska som vanligt tilläggas att dessa företag agerar inom samhällen där man inte genomfört biggens ideer (det är inte biggens ideer eg) i större skala. Detta är det mest intressanta att påpeka.
Att låta de anställda bli delägare kanon! Att införa kommunism katastrof.
Essensen av biggens ideer (jo just det det är eg inte biggens ideer) , som han självklart medvetet försöker tona ned och få det att framstå som en bisats, men ingen går på det är? Har ni inte varit med kids så googla på kommunism så förstår nu. Essansen med kommunismen är att med våld, om så krävs, överta produktionsmedlena. Resultatet, ja det kan ni också läsa om. :)
Så har ni lite att fundera på när ni möter en propagandist (vi som har varit med ett tag ser detta på en milklisek...syns i de svenska valen)
Hur går det för dessa företag organiserade efter biggens principer? Det kan gå sämre, lika bra eller bättre än andra företag inom det privata. Går enkelt att sätta upp en hypotes och sedan enligt sedvanligt maner acceptera eller förkasta hypotesen. En hel del parameterar att hålla kostanta givetvis men det hindrar inte att man kan göra ett försök.
Att bara visa på ett fåtal exempel ger självklart inget. Sen ska som vanligt tilläggas att dessa företag agerar inom samhällen där man inte genomfört biggens ideer (det är inte biggens ideer eg) i större skala. Detta är det mest intressanta att påpeka.
Att låta de anställda bli delägare kanon! Att införa kommunism katastrof.
Essensen av biggens ideer (jo just det det är eg inte biggens ideer) , som han självklart medvetet försöker tona ned och få det att framstå som en bisats, men ingen går på det är? Har ni inte varit med kids så googla på kommunism så förstår nu. Essansen med kommunismen är att med våld, om så krävs, överta produktionsmedlena. Resultatet, ja det kan ni också läsa om. :)
Så har ni lite att fundera på när ni möter en propagandist (vi som har varit med ett tag ser detta på en milklisek...syns i de svenska valen)
Fridens Liljor
Hejsan!
Vi noterar med viss munterhet att kallekula oroas över att så många gymnasieelever, och en del lärare, läser bigj:s inlagor! Det känns väldans bra! :D
Nu vidare i det som kallekula fruktar så mycket, varianter och delvisa varianter av den ekonomiska demokratin sett ur företagsvinkeln!
Hur ser bestämmandet ut i de demokratiska företagen? Vi skrev i början att ett demokratiskt styrt företag skulle kunna styras på följande vis:
Högst upp – chefen/cheferna, uppgifter: att styra företaget och staka ut dess inriktning.
Styrelsen – utvalda ägare/anställda, uppgifter: att vara länken mellan golvet och taket.
Golvet – jobbarna, uppgifter: att jobba och även medverka vid tillsättandet av styrelsen och vid behov cheferna.
Alla har en röst vad gäller tillsättandet av chefer, förmän och liknande.
Alla har en röst vid ”bolagsstämman”, oftast en gång/år, allt om företaget kan då diskuteras.
Varianterna på detta tema är förmodligen oändligt. Men här nedan har ni detta recept vilandes på en verklighet, ESOP i USA.
Struktur för praktisk företagsdemokrati i ESOP-företagen.
Styrelsen:
Sammansättningen – Balans mellan personal i företagsledande ställning, representanter för förhandlingsenheter och för icke-förhandlande enheter samt gemensamt accepterade utomstående ledamöter.
Ansvarsområde – Långsiktig planering, större investeringar, och kontroll av företagsledningen.
Administrationskommittén för ESOP-planen:
Sammansättning - Ekonomichef och representanter för anställda ägare i icke-ledande ställning.
Ansvarsområde – Kontroll över ekonomiska rättigheter.
Styrkommittén för företaget:
Sammansättning – Representanter för företagsledningen, avdelningar, problemlösargrupper/partsgemensamt organ för företagsledning och facklig organisation.
Ansvarsområde – Dagliga driftsfrågor och problem.
Verkstadskommittén (golvet):
Sammansättning – Alla berörda anställda i icke-ledande ställning och förmän/frivilliga. Organiseras på funktions- eller avdelningsbas.
Ansvarsområde – Dagliga produktionsproblem.
Vad vi ser ovan, är en praktisk tillämpning av det jag skisserade från början – att det går att skapa mer demokratiskt styrda företag, med ökat inflytande från de anställdas sida och därmed skapa ökad trygghet för människornas materiella förutsättningar. Samhället tjänar således på ekonomisk demokrati, både sett från utgiftssidan, men även sett ur befolkningens behov (sett ur konsumtionssidan) av trygga villkor för sig, sina familjer och tilltron till samhället och dess styrande. Naturligtvis finns det motståndare till dessa reformer och nya framtidsplaner, men det fanns motståndare mot järnvägen, fackföreningarna och den allmänna rösträtten också – de tvingades med tiden tillbaks av den verklighet som växte fram ur utvecklingen och den ökande medvetenheten…
Det går att skapa arbetarstyrda, och arbetarägda, företag, och det funkar bättre när alla i företaget är delaktiga i både styrning och arbetsprocess såväl som vinstdelning.
Därmed var det slut på detta avsnitt… verkligheten har bevisat att ekonomisk demokrati är möjlig… och efter den kapitalistiska härdsmältan hösten 2008 allt mer nödvändig…
Särskilt ESOP-företagen i USA har haft en mycket god tillväxt och hela systemet verkar idag starkare än någonsin. För en mer detaljerad analysering, se denna sajt: http://www.nceo.org/library/eo100.html
MVH
bigj
Vi noterar med viss munterhet att kallekula oroas över att så många gymnasieelever, och en del lärare, läser bigj:s inlagor! Det känns väldans bra! :D
Nu vidare i det som kallekula fruktar så mycket, varianter och delvisa varianter av den ekonomiska demokratin sett ur företagsvinkeln!
Hur ser bestämmandet ut i de demokratiska företagen? Vi skrev i början att ett demokratiskt styrt företag skulle kunna styras på följande vis:
Högst upp – chefen/cheferna, uppgifter: att styra företaget och staka ut dess inriktning.
Styrelsen – utvalda ägare/anställda, uppgifter: att vara länken mellan golvet och taket.
Golvet – jobbarna, uppgifter: att jobba och även medverka vid tillsättandet av styrelsen och vid behov cheferna.
Alla har en röst vad gäller tillsättandet av chefer, förmän och liknande.
Alla har en röst vid ”bolagsstämman”, oftast en gång/år, allt om företaget kan då diskuteras.
Varianterna på detta tema är förmodligen oändligt. Men här nedan har ni detta recept vilandes på en verklighet, ESOP i USA.
Struktur för praktisk företagsdemokrati i ESOP-företagen.
Styrelsen:
Sammansättningen – Balans mellan personal i företagsledande ställning, representanter för förhandlingsenheter och för icke-förhandlande enheter samt gemensamt accepterade utomstående ledamöter.
Ansvarsområde – Långsiktig planering, större investeringar, och kontroll av företagsledningen.
Administrationskommittén för ESOP-planen:
Sammansättning - Ekonomichef och representanter för anställda ägare i icke-ledande ställning.
Ansvarsområde – Kontroll över ekonomiska rättigheter.
Styrkommittén för företaget:
Sammansättning – Representanter för företagsledningen, avdelningar, problemlösargrupper/partsgemensamt organ för företagsledning och facklig organisation.
Ansvarsområde – Dagliga driftsfrågor och problem.
Verkstadskommittén (golvet):
Sammansättning – Alla berörda anställda i icke-ledande ställning och förmän/frivilliga. Organiseras på funktions- eller avdelningsbas.
Ansvarsområde – Dagliga produktionsproblem.
Vad vi ser ovan, är en praktisk tillämpning av det jag skisserade från början – att det går att skapa mer demokratiskt styrda företag, med ökat inflytande från de anställdas sida och därmed skapa ökad trygghet för människornas materiella förutsättningar. Samhället tjänar således på ekonomisk demokrati, både sett från utgiftssidan, men även sett ur befolkningens behov (sett ur konsumtionssidan) av trygga villkor för sig, sina familjer och tilltron till samhället och dess styrande. Naturligtvis finns det motståndare till dessa reformer och nya framtidsplaner, men det fanns motståndare mot järnvägen, fackföreningarna och den allmänna rösträtten också – de tvingades med tiden tillbaks av den verklighet som växte fram ur utvecklingen och den ökande medvetenheten…
Det går att skapa arbetarstyrda, och arbetarägda, företag, och det funkar bättre när alla i företaget är delaktiga i både styrning och arbetsprocess såväl som vinstdelning.
Därmed var det slut på detta avsnitt… verkligheten har bevisat att ekonomisk demokrati är möjlig… och efter den kapitalistiska härdsmältan hösten 2008 allt mer nödvändig…
Särskilt ESOP-företagen i USA har haft en mycket god tillväxt och hela systemet verkar idag starkare än någonsin. För en mer detaljerad analysering, se denna sajt: http://www.nceo.org/library/eo100.html
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster