Politikerrollen - våra krav på beslutsfattarna

[A friend of ours]

Här, nedan, kommer ett kontroversiellt förslag (varför det skulle vara det är höljt i irrationellt dunkel).

Vi önskar säkerligen allihopa att politikerna skall fatta beslut som gynnar mänskligheten. Mer eller mindre. I grund och botten så tror jag att vi kan enas om att etiskt medvetna och humana beslutsfattare är av godo.

Det finns kemikalier som gör det, i det närmsta, omöjligt att inte fatta sådana, humana, beslut som jag här avser. Främst rör det sig om ett kontroversiellt litet kemikaliskt barn, som går under beteckningen MDMA (eller mer känt som "Extacy"). Den har röjt framgångar som hjälpmedel vid par- och familjeterapi - i den lilla utsträckning den hann provas på innan repressiv narkotikapolitik spolade bort den från arenan. Dess verkan är välkänd och dokumenterad.

Vad säger ni, borde vi inte medicinera våra politiker?

[Hymer]

Vad säger ni, borde vi inte medicinera våra politiker?

Det kanske inte är någon dum ide, men isåfall hellre med något riktigt lugnande så att de inte förmår fatta beslut och lägga näsan i blöt hela tiden. Demokratins starka sida, som jag ser det, är att ingen ensam ska kunna fatta fel beslut och ställa till skada för samhället (snarare än "alla får vara med och bestämma" - vilket är en vanlig villfarelse). Denna fördel skulle kanske kunna förstärkas genom att droga politikerna. Demokratin blir så att säga trögare och säkrare.

[A friend of ours]

Vad konservativt. Problemet med lugnande mediciner är att de har en tendens att göra folk "avtrubbade", för att inte tala om kombinationen med alkohol (alkohol + fluniztrazepam - eller vilken bensodiazepin som helst - = kaos och våldsamheter). Min tanke var mer i stil med indianernas "Fredspipa".

För mig känns detta som en självklarhet. Skall någon företräda någon annan så måste ju denna, företrädaren, vara emotionellt välvillig gentemot den som denna företräder. För att fatta beslut som rör någon annan så borde ett krav vara en typ av garant för att företrädaren verkligen bryr sig om dem som han eller hon företräder.

Det finns ju, som känt är, känslor och beteenden som vi medicinerar bort hos gemene man - förutsatt att de drabbas av dessa "tillstånd" - allt för att göra dem mer "välanpassade". Det rör sig främst om tillstånd som utgör hinder för försörjningen - att klara av arbetsuppgifterna. När då vissa tillstånd blivit normativa (avser sådana som vi INTE benämner som sjukdomar), kan vi inte ställa samma krav på politikerna?

Inga mer "buffliga" strebers - Der Führer Göran Person, exempelvis. Istället kan vi, med kemikaliernas hjälp, få se ormgropar av partiledare i samstämmig kärleksutövan.

Föreställ er den gode George "dubbel v" Bush tömma hundratals stora bombplan över Irak med Holländska Tulpaner, och på TV-skärmarna ser vi den lille spelevinken halvt gömd och hukandes bakom sitt skrivbord i presidentspalatset, fnittrandes som ett barn, medan denne själv ser sin käleksförklaring till Saddam utspelas på världsomspännande TV.

Är det inte, rent av, vår skyldighet att droga beslutsfattarna på detta sätt?

[Hymer]

Hmm, jag börjar förstå vad du menar, men varför begränsa sig till politikerna? Olika yrkesgrupper skulle kanske kunna medicineras på olika sätt för att få ett trevligare samhälle? Glada poliser, speedade postkassörskor, gråtmilda börsmäklare, skämtlynniga plastikkirurger, sanningstalande journalister o.s.v. Det "kemiska samhället" skulle kunna bli perfekt!

[Zi]

Det kan inte bara vara jag som kommer att tänka på Aldous Huxley's Brave new world.

[A friend of ours]

Fast det föreligger, i mitt tycke, en väsentlig skillnad, nämligen: Politikerrollen är ett förtroendeuppdrag (eller, här i Sverige, ett yrke) och är därför inte en påtvingad roll. Tvångsmässig medicinering skulle vara gravt oetiskt, emedan att inkludera medicinering i yrkesrollen kan rättfärdigas på ovan nämnda grunder.