Inläggav Anders » 20 jul 2021 18:13
Det största brottet de vita har gjort rasistiskt sett är att beslutat sig för att utrota en ras som hade betydligt fler nobelpris per capita än den egna rasen. Rasism kräver att man ser egna rasen som överlägsen.
Bortsett från att nu raser inte kan beskrivas. Kanske inte finns. Men är man inte rasist och inte det flummiga humanist utan det högst rimliga, riktiga och obevekliga Artist så hamnar saker i rimligare lägen. Artist skulle då vara en som knuffar för arten människa. Hårt, vi knuffar bara delvis för oss själva för att människan skulle inta någon slags särställning, som de kristna, guds avbild. Utan mer för att vi just prioriterar den egna arten eftersom den är vår. Och vi ser artens fortlevnad och vällevnad som det stora goda. Nietzsche tycks inta den här inställningen. Kanske även Platon och Sartre. Och definitivt Hans Rosling.
Och en rimlig hållning till ”människovärde” är då att personer belönas med bekvämlighet efter tjänst för artens överlevnad och välmåga. Utilitaristiskt lär det vara. Då man säger största möjliga lycka åt så många som möjligt. Och då menar man rimligtvis människor. Men jag skulle vilja moderera det. Skall det vara människovärde skall också varje människa anses värdefull, del av rasen. Det utsvultna barnet i Etiopien, eller barnet fött i slum, som blir kriminellt av sin omgivning. Det bör vara outhärdligt för en artist, de är medlemmar av egna arten. En grundförutsättning bör vara att alla lever liv som de känner vara värda att leva. Anständiga liv. Nu kan ju till och med Marc Wallenberg välja att avsluta sitt liv. Lite samma där - han borde ha fått leva, inte gått under under familjens enorma krav.
Men återigen, det som är bea för artens framgång är bra. Och vi har lyckats bra. Enligt Rosling. Man kan ha betänkligheter, som håller inte vår livsstil på att sänka planeten i havet, vi har skapat atombomben osv. Visst, absolut. Och det finns med i smeten av att bedöma.
Men att det skall bedömas, jag ser bara en annan rimlig inställning och det är den gamla klassiska var och en efter förmåga till var och en efter behov. Men den tycks inte vara moraliskt rimlig. Möjligen om man hårdare tryckte på detta med att alla verkligen skulle anstränga sig lika mycket. Men vilken moder vill det för sina barn?
Skulle tro att en hållning som ”var och en efter förmåga till var och en efter förtjänst” är rimligare. Naturligtvis med tillägget att alla som gjorde efter förmåga verkligen skulle få både respekt och ett värdigt liv.
Men att vara på något sätt drönare, ha det mysigt på föräldrars pengar(inte är man oskyldig) eller som fattig skita i allt och bli kriminell eller bidragstagare. Bort det. Men också bort med de socialt utsatta miljöerna.
Kort sagt - inte långt från folkhemmet. Är det inte dit vi vill?
För att vara än mer provocerande - ta N-ordet. Kan det bara tolkas negativt. Eller tattare, white trash, guling eller vad det kan vara? Kärring. Arga medelålders man. Om man använder det som tillmäle, kommer det bara stigmatisera människor av den gruppen? Eller blir det en signal för gruppen att - nu skal, vi visa dem, att vi inte är sämre?
Och vad är bra, ur artistens perspektiv ? Det som är bra för arten utan att lämna någon i misär. Jag kan tänka - intelligens, arbetsamhet, medkänsla, kärlek, samarbetsförmåga.
Eller kan artisten helt enkelt tillåta att vissa får vara drönare?
Lite på tvärs.
