Konservatism

[dromedar]

Vad är politisk konservatism? Självklart är det svårt att fånga in alla sätt på vilket ett politiskt begrepp kan användas. Jag ska försök ge en någorlunda passande karaktäristik av konservatism i vad man skulle kunna kalla den "traditionellt västerländska" meningen.

Två "trådar" som ömsom kompletterat och ömsom stridit mot varandra är traditionalismen och meritokratin.

Låt oss börja med traditionalismen. D v s viljan att vårda det hävdvunna eller det bestående eller det spontant framvuxna, och det korresponderande motståndet mot storskalig planläggning av samhället. Ofta tycks denna utgå från någon form av argument kring att det är riskfyllt att ingripa i komplexa system. Ett samhälle är ett komplext system. På alla tänkbara sätt på vilka människor kan samverka så är tanken att det finns fler sätt på vilka det kan gå fel än på vilka det kan gå rätt. Därför är det större sannolikhet att en ogenomtänkt förändring i ett komplext samhälle kommer att leda till negativa konsekvenser är till positiva sådana.

Man kan fråga sig om inte detta bara gör konservatismen till en procedurell fråga. Vidare kan man fråga sig om inte en sådan försiktighet är att föredra för alla politiska ideal, d v s stegvisa reformer är generellt bättre än drastiska revolutioner. Då kan man fråga sig i vilken mån konservatismen egentligen är speciellt mycket till ideologi.

Ska man tala om konservatismen på ett meningsfullt sätt i politisk-ideologiska sammanhang så behöver man fylla begreppet med något mer än bara en vilja att gå försiktigt fram med förändringar. Många som kallar sig konservativa eller traditionalister ställer sig kritiska mot mycket i dagens socialdemokratiska Sverige, och önskar reformera detta.

Man skulle kunna hävda att de konservativa inte anser att den socialdemokratiska välfärdsstaten är tillräckligt "förankrad"; den har inte blivit tillräckligt "traditionell" helt enkelt. Välfärdsstaten står s a s i strid med "djupare" traditioner, såsom familj, kyrka, lokalsamhälle. Man kan fråga sig om det är möjligt för välfärdsstaten att om sinom tid bli lika "traditionell" som de "traditionella" gemenskaperna. Många konservativa skulle nog svara nekande på den frågan. De vill med andra ord ge traditionalismen en mer substantiell och absolut innebörd. Det ligger s a s i välfärdsstatens natur att den inte kan bli traditionell. Det är ingenting som beror på historiska tillfälligheter som att den inte har existerat lika länge som familjen.

Denna typ av traditionalism tycks hänga samman med begreppet spontan ordning. En traditionell gemenskap är någon som folk känner en spontan eller intuitiv samhörighet med, inte någon som är kommenderad eller planerad fram av centrala myndigheter. Här närmar sig konservatismen vissa klassiskt liberala riktningar. En skillnad gentemot vissa ”rena” liberala riktningar är att konservatismen inte nödvändigtvis behöver koppla traditionalism/spontana ordningar till kontraktsbegreppet. Vissa spontana ordningar inom konservatismen kan ha antiliberala drag; som t ex värnandet av kärnfamiljen. Det innebär att man främjar vissa livsstilar på andra livsstilars bekostnad. Samtidigt menar den konservativa är sådana livsstilar som har en s a s ”djup” förankring i folks medvetande, och att det alltså inte är någon planerad eller kommenderad ordning.

Den andra konservativa tråden är meritokratin. Man tänker sig att människan har en ”syndig böjelse”, och att hon därmed är i behov av moralisk korrektion. Därför tenderar konservativa att förespråka fördelningar baserade på förtjänst snarare än jämlika fördelningar. Vidare tenderar man att förespråka lag och ordning snarare än förebyggande åtgärder i synen på brottsbekämpning. Man tendera att betrakta skillnader i utfall mellan människor och grupper med interna faktorer (som skillnader i flit och dygd” etc) snarare än med externa faktorer (som orättvisor i samhället). Det är förstås svårt att tillämpa detta på individnivå. Varje individs välgång är självklart beroende av en rad tillfälligheter. Men på aggregerad nivå är det ändå möjligt att hävda att skillnader i karaktär och dygd avgör samhällens och gruppers välgång. Ett samhälle som negligerar dygdens betydelse för att istället fokusera på sociala orättvisor som förklaring till olikheter i utfall riskerar enligt den konservative att vi kollektivt får det sämre då dygden avtar i samhället.

Jag tänkte att dessa tankegångar kan tjäna som en inledning till en diskussion. Har konservatismen någon framtid? Är det meningsfullt att tala om konservatismen som en distinkt politisk-ideologisk strömning? Vad är rimligt respektive orimligt i konservatismen?

[Camilla]

Hej dromedar!

Jag har också skrivit en utläggning om konservatism, i tråden Grundvärderingar. Se

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=994

De som vill kalla sig konservativa har bland annat två problem att ta ställning till. Att avgöra vad som är tradition och vad som är dygd. Det är lätt att hamna fel i dessa avgöranden om man har en för snäv syn på vad traditionen säger och vad dygd är.

Ett samtida exempel är den konservativa militärregimen i Myanmar som i stort sett stängt landet mot omvärlden för att bevara landets kultur. Saken är bara den att de bland alla alternativ valt ut just buddhismen som den traditionella religionen, en viss sorts klädsel som den traditionella och en viss folkgrupp som den som ska bevaras. Däremot förtrycker man andra religioner och etniska minoriteter som funnits i landet i tusentals år och är därmed på väg att förstöra delar av landets kulturella arv. Inte särskilt konservativt egentligen.

Det är intressant att du tar upp detta med den spontana ordningen. Det kanske är en lösning på ovanstående problem. Om man följer denna princip så innebär det ju att man som konservativ, åtminstone om man vill tillämpa konservatismen i större politiska sammanhang och inte bara i sitt eget liv, bör vara tolerant mot alla de ordningar som växt fram spontant och inte favorisera någon speciell tradition framför någon annan.

Nästa problem är detta med moralen. Det är lätt att man fastnar för någon viss moralisk princip och benhårt håller fast vid den, som om inte också denna princip växt fram organiskt och kan fortsätta utvecklas.

Det är motsägelsefullt, anser jag, om man dels hyllar långsamt organiskt framväxande av traditioner och institutioner men sedan sätter stopp och försöker hindra all vidare utveckling just i sin egen tid.

Vänligen
Camilla

[Camilla]

Vissa spontana ordningar inom konservatismen kan ha antiliberala drag; som t ex värnandet av kärnfamiljen. Det innebär att man främjar vissa livsstilar på andra livsstilars bekostnad. Samtidigt menar den konservativa är sådana livsstilar som har en s a s ”djup” förankring i folks medvetande, och att det alltså inte är någon planerad eller kommenderad ordning.

Ett annat typiskt exempel på misstaget att favorisera en viss tradition på bekostnad av andra traditioner.

[dromedar]

Min karaktäristik av konservatismen var mycket generell. Det finns förstås många mera specifika uppfattningar om vad "tradition" eller "dygd" är, vilka kan komma i konflikt med varandra. Men det gäller ju andra ideologier också. Liberalismens allmänna frihetsbegrepp kan preciseras på olika sätt och ge upphov till olika typer av liberalism. På samma sätt kan den allmänna socialistiska jämlikhetstanken specificeras och ge upphov till en rad väldigt olika riktningar.

Ska jag säga vad jag personligen anser så har jag mest till övers för de riktningar av konservatismen som står nära eller överlappar delar av liberalismen. Jag anser traditioner i slutändan måste ha en potential att överleva genom att människor spontant söker till sig dem. I fråga om dygdebegreppet så handlar det mycker om sans och proportioner, snarare än absoluta förbud eller påbud. Inom aktuell svensk politik torde till en betydligt mindre stat än idag; staten bör koncentrera sig på att möjliggöra näringsverksamhet och civila sammanslutningar genom grundläggande infrastruktur, rättsväsende och ett yttre försvari hela landet.