Ambitioner.

[attahander]

Det här inlägget var först tänkt att formuleras som en fråga, men innan jag visste ordet av hade det fått en kolumnliknande struktur. Jag hoppas i alla fall att detta inte avskräcker er från att läsa och kommentera.

Jag är en 20 år ung man. Eller egentligen borde jag säga pojke, för det är så jag känner mig. Av någon anledning slutade jag räkna min egen ålder när jag var 17 och därefter har jag ständigt försagt mig när folk frågat mig om min ålder. På senaste tiden har jag pendlat mellan att känna mig fri och lycklig, samt fri och sorgsen. Det intressanta är att jag rätt exakt kan precisera när denna pendel sattes i rörelse. Det var i trean av gymnasiet när alla krav som stod för dörren plötsligt träffade mig som ett slag i magen. Vart skulle jag bo? Vad skulle jag göra efter gymnasiet och vem skulle jag umgås med? Det värsta var att jag inte lyckades besvara någon av dessa frågor när studenten väl kom. Sorgset gick jag runt och grubblade över vad som skulle komma härnäst, men ingenting kom. Den primära anledningen till mitt dystra tillstånd var bristen på ambitioner – jag visste helt enkelt inte vad jag ville göra. Saken blev inte lättare av att den vanligaste frågan som mötte mig var: ”Men vad tycker du är roligt?” Glädje var tyvärr någonting otroligt flyktigt som uppträdde ytterst oregelbundet för mig.

Samtidigt som jag blev alltmer dåsig och handlingsförlamad i mitt mentala rum utan utsikter märkte jag att folk runtomkring mig verkade befinna sig i samma dunkla tillstånd. Alla var kroniskt deprimerade över att inte känna tillhörighet eller engagemang till någon eller över nåt, och alla försökte döva sin livsångest genom neurotiska ansträngningar att klättra på samhällsstegen med prestigefyllde utbildningar och praktikplatser. Men tyvärr föll mångas ambitioner som korthus när de ifrågasattes eller synades i sömmarna. Man ville helt enkelt inte jobba som läkare, jurist eller civilekonom, det var den privatekonomiska aspekten som förknippades med yrket som motiverat valet. Överallt kunde gamla 40-talister höras tjata gamla truismer och att pengar inte skänkte lycka. Men vi visste bättre. Vi hade för länge sedan applicerat ett antiträdkramarfilter på vår verklighet och när Vaxholmskonflikten stod i medialt centrum suckade 80-talisterna brådmoget i kör och misströstade sedan över antagningsstatistiken till handels.

Men var kom då min och alla andra 80-talisters individualistiska värderingar ifrån? Var de en reaktion på våra föräldrar som värnat om de kollektivistiska och socialistiska idétraditionerna? Eller var de en naturlig reaktion på alla dystopiska globaliseringsprofetior som genomsyrade det offentliga rummet vid det nya millenniets intåg. Verkligheten i TV-rutan, liksom i våra liv, hade utan tvekan blivit mer karg och grå under deflationsprocessen i början av 90-talet. Folk varslades kors och tvärs och på föräldramötena i skolan hette det att man var i ”omflyttningsfas”. Denna fas varade tyvärr hela 90-talet för många. Dock räddades flera av den nästintill frikyrkliga extas som bar upp de privata spekulationerna och som ytterligare fyllde på IT-bubblan i slutet av 90-talet. När bubblan väl sprack, försvann även den skimrande slöja som gjort allt så glamoröst och vi pulsade åter runt på gråslaskiga gator i nedärvda loafers.

Tristessen varade dock inte så länge. Kort därefter bestämde sig fundamentalister för att flyga passagerarflygplan in i höghus på andra sidan atlanten som ett tecken på förtvivlan, ilska och vem vet. Världen höll andan medan personlig integritet förlorade sitt värde i kampen mot terrorn och kort därpå följde ett demokratiskt korståg i mellanöstern med kaos och bråd nöd som resultat.

Hemma i Sverige svämmade intrycken från krig och misär över. Jag med fler hade vid det här laget bytt till femman och ”Bigbrother” där någon sillikonpumpad före detta humanoid uppvisade mänsklighetens lägsta tillstånd, och vips så hade jag somnat med ansiktet ner i chipsskålen.

Med alla möjligheter i världen och med ytlighetens kontra insiktens extremiteter någon knapptryckning emellan, förgås jag i ett ambitionsmässigt vakuum. Jag är sorgsen för att jag inte har några ambitioner, och ambitioner har jag inte trots att jag har alla möjligheter. Eller är det på grund av att jag har alla möjligheter?

[Zi]

(Politik och samhälle?)

Så du har bara suttit hemma och tittat på Big Brother i ett år nu? Du måste själv avgöra om du är motivationslös eller har beslutsångest. Om du inte gillar ditt liv, gör något annat: Lifta till Irak. Bli hårdrockare. Slå ett världsrekord. Skriv en bok om mustacher.
Om man inte värderar något blir nog livet tråkigt. Man kanske kan lura sig själv; Bli religiös extremist eller gå med i en sekt så blir livet väldigt meningsfullt. Eller ännu roligare; Gör tärningen/slumpen till din Gud (Se Luke Rhinehart). Eller ännu enklare; Ägna mycket tid åt vänner, familj och enkla nöjen, och sluta att medvetet värdera.

[Wintran]

Hej, intressant inlägg det här.

Jag är själv en kille på 23 år och känner igen mig mycket i det du säger, både i mig själv och folk runt omkring mig. I mitt fall har det dock sett lite annorlunda ut.

Jag hoppade av gymnasiet i början av tvåan för jag helt enkelt var för skoltrött (och hade insett varför). Jag lyckades ändå få ett halvtidsjobb ett par år senare, men det som alltid skänt mig livsglädje, inte minst under åren av arbetslöshet, har varit perioder av ganska starka intressen.

Jag är nog alltid på sökandet efter nya intressen, och om jag blir tillräckligt inspirerad så fastnar jag gärna och håller på med det (ofta ganska intensivt) tills jag hållit på tillräckligt länge eller lärt mig tillräckligt mycket för att jag ska börja tröttna på det. Nu vet jag att alla inte har lika lätt för att fastna i saker som jag, men jag tror det är viktigt att tillåta sig själv fastna för någonting enbart av personligt intresse/nöjes skull oavsett om det kan leda till ett yrke eller inte.

Tyvärr tror jag denna egenskapen ofta förstörs genom skolan p.g.a. skolans påtvingade inlärningsprocesser och krav, som man tvingas genomlida under den viktiga barn-/ungdomen. Under högstadiet och gymnasiet, speciellt, så inser man att man inte ska lära sig saker för att det är kul, utan för att man ska få bra betyg. Betygen ska man sedan använda för att söka vidare eller få ett välbetalt jobb. Detta tänket tror jag omedvetet förs över till ungdomars fritid, och de får svårare att finna livsglädje i sin vardag.

En bra taktik är att inte tillåta sig bli allmänt deprimerad, utan verkligen sätta ord på ens problem (där ingår även att upptäcka och erkänna dem, och du verkar vara på god väg här) och skilja dem från resten av ens liv och andra problem. Jag tror inte någon människa kan påstå att de är helt problemfria, men skillnaden i hur lyckliga de känner sig tror jag ligger i deras förmåga att släppa problemen, genom att känna att de gjort allt de kunnat/velat för att lösa dem.

För att få lite perspektiv på det hela kan jag säga att min två år yngre syster haft väldigt svårt för att släppa just det där med yrke och karriär, och har fastnat i någon övergripande rädsla över att hennes liv inte har något värde om hon inte jobbar (vilket hon inte gör just nu), och att hon kommer hamna på gatan om hon inte hittar ett jobb snart. Det gör henne oförmögen både till att skaffa ett jobb och till att njuta av sin fritid, som hon annars är ganska nöjd med. Jag känner dessutom många i min egen ålder som haft en lång period av arbetslöshet och helt enkelt blivit sönderstressade både av samhällets nedvärderande attityd mot arbetslösa och av allt det praktiska krånglet av att inte ha några pengar kombinerat med att det idag är såpass svårt att få något jobb alls.

Jag är sorgsen för att jag inte har några ambitioner, och ambitioner har jag inte trots att jag har alla möjligheter. Eller är det på grund av att jag har alla möjligheter?

Känner verkligen igen den känslan av att för många möjligheter gör att man inte finner någon ambition. Antar att det handlar om att våga ta beslut och våga gå på mer känsla. Personligen fastnar jag lätt i en sorts perfektionism som gör mig handlingsförlamad. Jag ogillar egentligen inte strävan efter perfektionism i sig, men försöker lära mig att inte stannas upp eller bli frustrerad av den.