Nu har terrorismen även kommit till Tyskland, där jag bor. På några veckor har två terrorattentat stoppats i tid och hundratals liv har antagligen räddats. Politiskt och ideologiskt är det obegripligt att Tyskland har blivit en måltavla för islamisterna, men terrorismen är urskiljningslös och man måste som helt vanlig europeisk medborgare inse att man har blivit någons fiende och att man befinner sig i krig. Frågan är hur man låter sig påverkas.
Först blev jag illa berörd och funderade ut alternativa resvägar med kollektivtrafiken för mig och min sambo till och från våra respektive jobb, men jag bestämde mig ganska snabbt för att ignorera hela saken. Risken att bli ihjälsprängd är statistiskt sett fortfarande väldigt liten och man ägnar sig ändå åt en massa saker som innehåller större risker utan att tänka på det. Det viktigaste skälet att ignorera terrorismen är dock att inte ge efter, inte på något minsta lilla sätt, ens i tanken. Terrorismen försöker med dramatiska scener göra oss oroliga och hämmade i våra liv, men vår första försvarslinje är inom oss. Oberoende av vårt yttre försvar i form av polis och civilkurage så måste vi vara orubbliga inombords och inte låta ondskan skada vår ro och livsglädje. Endast så förblir terrorismen tandlös, oavsett antalet dödsoffer den skördar.
Leva med terrorism
Moderator: Moderatorgruppen
Tack Hymer för att du tog upp detta.
Gott. Jag är av precis samma uppfattning. Det första man behöver hajja är att allt kan hända och det kan hända mig. Många jag mött vill inte hajja det och blir väldigt fientliga eller illa berörda om man tar upp det, så tillsvidare får man lära sig tala tyst om det. Hoppas stilla att denna diskussion inte kommer att urarta.
Just, och ur detta kan man dra lite olika slutsatser. T.ex. att vi bör ignorera terrorismen, eftersom vi ändå ignorerar risken att bli överfallna av en gatumobb eller våldtagna (för killar resp. tjejer), eftersom vi ändå struntar i att använda bilbälte osv. Eller så kan vår insikt om terrorismen som ett trovärdigt hot få oss att också ta de andra hoten mot liv och hälsa på allvar. Man tar på sig bilbältet, inhandlar en rejäl promenadkäpp för buset och tar med lättare sjukvårdsmaterial när man går utanför dörren. Man gör "säkerheten främst" till en livsstil, som det brukar kallas nuförtiden. (Iofs kallas modeartiklar också för livsstil, så begreppet måste medges vara lite urholkat).
Jag hör i dagsläget till den sistnämnda kategorin. En vän frågade häromdagen om jag, mot bakgrund av mina förberedelser, var rädd eller kände mig otrygg. Svaret på den frågan är precis tvärtom: just för att jag vidtagit och vidtar de mått och steg jag anser nödvändiga kan jag gott lämna resten i Guds händer. Men jag tänkte inte belasta Honom med mer än nödvändigt. Jag gör vad jag kan och känner mig inte rädd. Om jag blundade för problemen, då skulle jag vara rädd.
Jag håller med om det, men det finns två sätt att behålla den inre ron när man väl insett att ett smygkrig råder. Antingen vidtar man de åtgärder man finner nödvändiga och rimliga och nöjer sig med att man gjort vad man kunnat. Eller så ser man varje anpassning av sitt eget beteende, varje eftergift som ett nederlag, och förlikar sig med att man gärna dör om någon nu vill döda en.
När pansarvagnen rullar in kastar man sig enligt den sistnämnda modellen framför larvfötterna och dör i ren protest över att bli behandlad på detta sätt. Enligt den förstnämnda modellen tar man med sig kofot och molotov-cocktail, hoppar upp på pansarvagnen och bryter upp luckan, kastar ut föraren och oskadliggör så många man hinner. Eller dör medan man åtminstone försöker.
Jag respekterar bägge ståndpunkter eftersom jag själv gjort resan från pacifist till vapenliberal. Allting har sin plats, både att vända andra kinden till och att driva månglarna ur templet.
Tschüss!
Hymer skrev:Politiskt och ideologiskt är det obegripligt att Tyskland har blivit en måltavla för islamisterna, men terrorismen är urskiljningslös och man måste som helt vanlig europeisk medborgare inse att man har blivit någons fiende och att man befinner sig i krig.
Gott. Jag är av precis samma uppfattning. Det första man behöver hajja är att allt kan hända och det kan hända mig. Många jag mött vill inte hajja det och blir väldigt fientliga eller illa berörda om man tar upp det, så tillsvidare får man lära sig tala tyst om det. Hoppas stilla att denna diskussion inte kommer att urarta.
Hymer skrev:Risken att bli ihjälsprängd är statistiskt sett fortfarande väldigt liten och man ägnar sig ändå åt en massa saker som innehåller större risker utan att tänka på det.
Just, och ur detta kan man dra lite olika slutsatser. T.ex. att vi bör ignorera terrorismen, eftersom vi ändå ignorerar risken att bli överfallna av en gatumobb eller våldtagna (för killar resp. tjejer), eftersom vi ändå struntar i att använda bilbälte osv. Eller så kan vår insikt om terrorismen som ett trovärdigt hot få oss att också ta de andra hoten mot liv och hälsa på allvar. Man tar på sig bilbältet, inhandlar en rejäl promenadkäpp för buset och tar med lättare sjukvårdsmaterial när man går utanför dörren. Man gör "säkerheten främst" till en livsstil, som det brukar kallas nuförtiden. (Iofs kallas modeartiklar också för livsstil, så begreppet måste medges vara lite urholkat).
Jag hör i dagsläget till den sistnämnda kategorin. En vän frågade häromdagen om jag, mot bakgrund av mina förberedelser, var rädd eller kände mig otrygg. Svaret på den frågan är precis tvärtom: just för att jag vidtagit och vidtar de mått och steg jag anser nödvändiga kan jag gott lämna resten i Guds händer. Men jag tänkte inte belasta Honom med mer än nödvändigt. Jag gör vad jag kan och känner mig inte rädd. Om jag blundade för problemen, då skulle jag vara rädd.
Hymer skrev:Terrorismen försöker med dramatiska scener göra oss oroliga och hämmade i våra liv, men vår första försvarslinje är inom oss. Oberoende av vårt yttre försvar i form av polis och civilkurage så måste vi vara orubbliga inombords och inte låta ondskan skada vår ro och livsglädje. Endast så förblir terrorismen tandlös, oavsett antalet dödsoffer den skördar.
Jag håller med om det, men det finns två sätt att behålla den inre ron när man väl insett att ett smygkrig råder. Antingen vidtar man de åtgärder man finner nödvändiga och rimliga och nöjer sig med att man gjort vad man kunnat. Eller så ser man varje anpassning av sitt eget beteende, varje eftergift som ett nederlag, och förlikar sig med att man gärna dör om någon nu vill döda en.
När pansarvagnen rullar in kastar man sig enligt den sistnämnda modellen framför larvfötterna och dör i ren protest över att bli behandlad på detta sätt. Enligt den förstnämnda modellen tar man med sig kofot och molotov-cocktail, hoppar upp på pansarvagnen och bryter upp luckan, kastar ut föraren och oskadliggör så många man hinner. Eller dör medan man åtminstone försöker.
Jag respekterar bägge ståndpunkter eftersom jag själv gjort resan från pacifist till vapenliberal. Allting har sin plats, både att vända andra kinden till och att driva månglarna ur templet.
Tschüss!
Tack Hovnarr för de intressanta synpunkterna.
Du beskriver två motsatta principer att hantera fara, varav den ena är att till en rimlig grad kontrollera riskerna man utsätts (eller utsätter sig) för, och varav den andra är att ignorera faran för att inte känna sig förtryckt av den. Jag är normalt sett, liksom du, benägen att kontrollera riskerna och använder gärna bilbälte osv, men lutar nog samtidigt åt den andra principen när det gäller vissa typer av faror, som t.ex. terrorism.
Vad är då skillnaden? Vad är det som gör att en normalt (kanske) sansad person får för sig att slänga sig framför pansarvagnen i en hopplös protest, medan den djärve äventyraren inte drar sig för att släpa på både plåster och satellittelefon när han skidar över Gobi-öknen? Svaret tror jag ligger i vilket emotionellt förhållande man har till faran i fråga. En "neutral" fara, frivillig eller ofrivillig, som t.ex. risken för en jordbävning eller risken att drabbas av dykarsjuka, är man nog mycket mer benägen att hantera med sunt förnuft, medan en emotionellt laddad, "icke-neutral" fara kanske får en att tappa säkerhetstänkandet och bemöta den med aggression.
Terrorism är för mig en sådan emotionellt laddad fara, antagligen för att jag tycker att den orsakas av motbjudande människor. Om samma risk vore neutral så skulle jag nog hantera den annorlunda. Antag t.ex. att tåg väldigt sällan, men ändå ibland pga tekniska skäl exploderar när de befinner sig nära centralstationer i rusningstid. Då skulle jag nog fundera på att anpassa min arbetstid och resväg lite grann, men när terrorism orsakar samma fara så vägrar jag tjurskalligt att ändra mina vanor.
Detta verkar inte så rationellt, så jag kanske får tänka om lite. För övrigt kanske man mår bättre av att hantera alla faror neutralt?
Du beskriver två motsatta principer att hantera fara, varav den ena är att till en rimlig grad kontrollera riskerna man utsätts (eller utsätter sig) för, och varav den andra är att ignorera faran för att inte känna sig förtryckt av den. Jag är normalt sett, liksom du, benägen att kontrollera riskerna och använder gärna bilbälte osv, men lutar nog samtidigt åt den andra principen när det gäller vissa typer av faror, som t.ex. terrorism.
Vad är då skillnaden? Vad är det som gör att en normalt (kanske) sansad person får för sig att slänga sig framför pansarvagnen i en hopplös protest, medan den djärve äventyraren inte drar sig för att släpa på både plåster och satellittelefon när han skidar över Gobi-öknen? Svaret tror jag ligger i vilket emotionellt förhållande man har till faran i fråga. En "neutral" fara, frivillig eller ofrivillig, som t.ex. risken för en jordbävning eller risken att drabbas av dykarsjuka, är man nog mycket mer benägen att hantera med sunt förnuft, medan en emotionellt laddad, "icke-neutral" fara kanske får en att tappa säkerhetstänkandet och bemöta den med aggression.
Terrorism är för mig en sådan emotionellt laddad fara, antagligen för att jag tycker att den orsakas av motbjudande människor. Om samma risk vore neutral så skulle jag nog hantera den annorlunda. Antag t.ex. att tåg väldigt sällan, men ändå ibland pga tekniska skäl exploderar när de befinner sig nära centralstationer i rusningstid. Då skulle jag nog fundera på att anpassa min arbetstid och resväg lite grann, men när terrorism orsakar samma fara så vägrar jag tjurskalligt att ändra mina vanor.
Detta verkar inte så rationellt, så jag kanske får tänka om lite. För övrigt kanske man mår bättre av att hantera alla faror neutralt?
Angående det där med Tyskland, det har kommit uppgifter om att tysk underrättelsetjänst i Irak kollade upp bombmål till USA-koalitionen. Jag minns inte så mycket detaljer, men jag har för mig att muslimer blev väldigt upprörda av det (speciellt ställt emot Tysklands fredsansträngningar innan kriget). Det kan ha varit ett svar på det. Nu har jag ingen koll på försöken heller, men jag får magkänslan av att det isåfall skulle vara tyska muslimer som känner sig förnedrade som får för sig att göra något sånt där.
Tyskland har en stor turkisk minoritet, varav många ur den tyvärr blivit fanatiska islamister (turkar i allmänhet brukar inte vara speciellt religiösa). Kanske helt enkelt så att dom behövde leva ut sina övertygelser, fastän dom bodde i Tyskland? Även om tyskarna kanske inte är i Irak eller Afghanistan (eller är dom där?) så är dom ju ett otroget Västland ur deras synvinkel.
Enligt min erfarenhet är turkar i Turkiet mer religiösa än turkar i Sverige och på landet är de mer religösa än i städer. De flesta är däremot definitivt inte några fanatiker. Själv bodde jag innan och under kriget mot Irak i den turkiska staden som kanske hade den mest närliggande Natobasen till Irak och var därför en önskvärd plats att starta ett anfall från. Fick väl en viss känsla för stämningen bland turkarna och vi var inom räckhåll för Scudmissiler så det fanns givetvis en oro för vad som skulle hända.
Turkiet är lite speciellt i det här avseendet, man är medlem i Nato och såvitt jag minns fattades det beslut om att låta USA använda Turkiet som bas för anfall mot Irak men det fanns ett stort motstånd mot det från folket och beslutet ändrades. Natomedlem men också muslimer som ser andra muslimer som sina bröder och systrar, Turkiet är landet där öst och väst möts.
En annan sak som jag ofta reagerar mot är varför vi förväntar oss att muslimska fundamentalister ska kunna skilja på olika länder i väst när vi inte kan skilja på olika muslimer.
Turkiet är lite speciellt i det här avseendet, man är medlem i Nato och såvitt jag minns fattades det beslut om att låta USA använda Turkiet som bas för anfall mot Irak men det fanns ett stort motstånd mot det från folket och beslutet ändrades. Natomedlem men också muslimer som ser andra muslimer som sina bröder och systrar, Turkiet är landet där öst och väst möts.
En annan sak som jag ofta reagerar mot är varför vi förväntar oss att muslimska fundamentalister ska kunna skilja på olika länder i väst när vi inte kan skilja på olika muslimer.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster