I förordet på ”Justice as fairness”(Rawls; 2002, s.43) skriver Rawls att han har två mål med sitt arbete, varav ett är att rätta upp de viktigaste fel från ”A theory of justice”. För att texten inte ska spänna över en extrem storlek har jag valt att fokusera på rationalitetsbegreppet hos de ”uvetande” aktörerna samt ett försök på att visa hur omdefineringen av begreppet i ”Justice as fairness” inte har riktigt det samma intressanta projekt som det hadde i ”A theory of justice” , samt en liten notis med kritiska synspunkt baserat på Habermas ”diskursetik”. Jag finner det naturligt att inleda kort med Hobbes och naturtillstånden för att kontrastera original position hos Rawls. Eftersom jag menar att Rawls försöker att komma utenom Hobbes ”despoti” och komma fram till ”frihet och likhet” med samma medel till hands som Hobbes. Jag kommer även att använda lite Habermas i kritiken av Rawls försök att etablera ”justice as fairness” vilket oundvikligen blir att föra uppsatsen in på spåret till Kant och det kategoriska imperativ eftersom det blir själva knutepunkten för de två filosoferna (Rawls och Habermas).Vad slags rättigheter är det Rawls vill begrunda med sin kontrakt? Ett rättfärdigt samhälle med a) frihet (hänhållsvis det liberalistiska frihetsidealet) och likhet (Rawls; 2001, s.160) med b) olikhetsprincipet d.v.s base i fördelningen av de matriella gods (de två rättfärdighetsprinciper) (Rawls; 2001, s 103). Men han vill inte begrunda rättfärdighet som generellt moralfilosofiskt ämne. Men än om han kanske klarar att hålla sig borta från bör –et och hålla sig till är –et i sina fördelningsprinciper, gör han det när det kommer till frågan om att bevara kontraktets legitimitet
Rawls startar inte med den klassiska läresättning om individuella rättigheter. Rawls utgangspunkt är i stället bestämda irredusibla moralska idéer som inte er utledet från individenes subjektiva målsättningar men inkorporerade i utgångsposisjonen
s158). Projektet går kort sagt ut på att genom ett ”veil of ignorance” etablera en kantiansk moral utifrån endast det hobbesianska rationalitetsbegrepp (val om något univeresllt giltigt från en position med ovetande om sin kommande position med bakgrund i teorien om rational choice ). Hos Hobbes är alla materiella substanser (”sjeler” är materiella som funktion/egenskaper hos det materiella) eller funktioner hos substanser. Materialistiskt-mekanistiskt syn på människan betyder att människan fungerar efter en rent kalkulerande rationalitet, vi ser oss ut ett mål och finner medlerna för att realisera målsättningen. Men djupast sett så ligger lagen om ”selvpreservation” (Lex Naturalis) (Hobbes, 1985, p.189). Att bestrida ”selfpreservation” vill utifrån en hobbesiansk teori om människan vara irrationellt. Det vill inte vara rationellt att exempelvis stjäla mat om det kan kosta en livet (med mindre upprätthållelsen av livet beror på en sån handling). I en naturtillstånd vill därför livet präglas av fruktan ”solitary, poor, nasty, brutish and short” (Hobbes; 1985, p.186) eftersom alla människor har den samma rätt till alla ting (Hobbes; 185, p.191, p.197). Lite förenklat kan man väl sätta upp en ekvation så här; (Egoism + självupprätthållelse > fruktan) och denna fruktan vill tillsammans med självupprätthållelsesdriften och den rent instrumentella rationalitet vara själva drivkrafterna för männskligt handlande. Att angripa först vill bli en dominant strategi i denna tillstånd (prisoners dilemma). Hobbes argumenterar att det mest rationella för människan vill vara att lämna denna tillstånd av fruktsam anarki och ingå en pakt. I naturtillstånden har alla rätt till alla ting men i pakten uppges rättigheterna och överförs på en suverän härskare med oinskränkt makt.
Rawls följer Hobbes ganska långt på vägen i grundsynet på människan (än om han tillägger något som han kallar rättfärdighetssans även i OP (Rawls; 2001 s.24 )) men uppstiller sin ”naturtillstånd” eller original position ganska så radikalt olikt. Där naturtillstånden kan ses på som en historisk begivenhet hos Hobbes, fungerar den som ett rent hypotetiskt tankeexperiment hos Rawls. Rawls ställer upp sin ”original position” där aktörerna handlar efter enkla principer om rational choice. Aktörerna ska själva få bestämma hur samhället ska se ut, dets juridiska och politiska grundstruktur med deras rättigheter och samhällets ekonomiska och sociala organisering samt fördelningen av matriella gods. Aktörerna drivs av den samma instrumentella rationalitet vi finner hos Hobbes men valet ska tänkas att föregå bakom en slöja av ovetenhet, ”a veil of ignorance” (Rawls; 2001 s.68.)) och i överensstämmelse med en nyttomaximerande struktur (rational choice).
Bakom detta ”veil of ignorance” är människorna skärmad från sina subjektiva preferancer som måste tas bort/ses bort ifrån för att uppnå ”fairness”, dessa är naturliga och sociala olikheter, personliga värderingar samt psykologiska tilböjligheter och saknandet av kännskapen till sin blivande position (social status) i samhället som bildas (efetrsom dessa ville stå starkt i val av modell) (Rawls; 2001, s.160). Men aktörerna måste ha en viss kunnskap till psykologi, kultur och samhällslivet. Begränsningarna i OP förer till att aktören vill välja den struktur på samhället som gör att han kommer bäst ut i de tillfäller han kunde komma dåligt ut (minimax). Här i ligger också den stora skillnaden mellan Rawls och utilitaristerna.
Hos Rawls är det altså inte möjligt att ”offra” ett individ för gemenskapens ”bästa” eftersom Rawls fokus ligger nog så ensidigt på maximering av (den ekonomiska) situationen för de som har det minst eftersom väljaren inte vet var han hamnar och inte fokus på maximering av nytelse/lycka/gods och minimering av smärta/olycka/fattigdom (det vill säga att om det samlat sett var till gemenskapens bästa att ett individ led så var det rättfärdigt) som det gjorde hos utilitaristerna.
Tanken är att man utifrån en rent mekanistisk instrumentellt rationalitetsbegrepp kan etablera ett samhälle som bygger på de principer som formuleras i det kantianska principet om kategoriska imperativ. Skillnaden är att Rawls kommer fram till det han menar är kantianska poänger utifrån egoistiska motiver. Den som kommer dåligast ut kommer ändå bäst ut i förhållande till dom andra kombinationer, men med det så menar han ändå att ett relationellt förbindelse mellan dåligt / bäst ställt som vi kunde finna i en mer egalitär styresform, inte är nödvändiga konsekvenser då en mer liberalistiskt samhällsstruktur ändå i följe Rawls, kan göra att de som har det dåligast ställt ändå har det bättre i jämförelse med den egalitära modellen. Fördelen hos Rawls i förhållande till den hobbesianska är att i den rawlsiska modellen så är samhällsinstitutionerna i en viss förstånd etablerade utifrån principer som borgarna själva anser som rättfärdiga och därför också normativt legitima. Men på den andra sidan så uppstår det en del problemer eftersom själva konstruktionen är extremt abstrakt.
Två kritiker mot Rawls fokus på ett strategiskt rationalitetsbegrepp måste kunna resa sig, den första blir en kritik mot det ensidiga i strategisk rationalitet och maximering av egenintressen utan hänsyn till den kommunikativa rationalitet hos Habermas. Både Rawls och Habermas utgick från samma utgångspunkt i Kants praktiska filosofi (kategoriska imperativ). Habermas hade dock sina invändningar till Kants försök, för det första var den monologisk och för det andra var den formal. Habermas la i stället vikt på den kommunikativa rationalitet där det bästa argumentet ska vinna fram i egenskap av att vara det bästa argumentet (vägas för och i mot, det vil säga rationellt aksepterat) (Habermas; år, s. xx). Man kan säga att också Habermas med sin ”diskursetik” omformulerar den Kantianska praktiska förnuft (alla vill) till en kommunikativ förnuft (alla kan vara enig i / på / med) d.v.s en dialogisk version av det kategoriska imperativ.
”It has been said, that the discourse ethics as developed by Jürgen Habermas can be understood as a dialogical continuation of the monological ethics developed by Immanuel Kant (1724-1804) as it was formulated in the categorical imperative in Grounding for the Metaphysics of Morals” (Bordum; 2002, s. 18).
På sätt och vis så tar Habermas ned kontrakten från det abstrakta nivå och binder den upp till själva kommunikationsprocessen som ger den giltighet i själva vägningen av för och nackdelar (Habermas; år, s. Xx) "Just those action norms are valid to which all possibly affected persons could agree as participants in rational discourses" (Habermas; 1996 s.107), det är detta som är kärnan i Habermas diskursetik. Jag har kort försökt att visa hur Habermas utvecklar det som var privat och individuellt hos Kant i riktning av dialog och därmed intersubjektivt i sina egna förslag. Man kan säga att på så sätt är Rawls är åskådare där Habermas vill vara deltagare.
Den andra kritiken mot Rawls rationalitetsbegrepp är utgångspunktet i en egoistisk aktör som väljer på bakgrund av rational choice i en tillstånd av ovetande. Men är det därmed sagt att denna rationella aktör inte skulle ta chansen att ingå avtal med kriminellt förbehålld? På andra sidan av OP utföra kriminella handlingar. Hos Hobbes var sanktioner knyttade mellan Suverenen och aktörernas fruktan för sanktioner som hotade människans grundläggande ”selfpreservation”. Men hos Rawls kommer man inte ut på ett så extremt sanktionsnivå, fruktan för att begå förbrytelser ser ut till att begränsa sig till det som var respekt för en konstruktion av ett samhälle på bakgrund av ett val som var rationellt gunstigt i situationen bakom en slöja, borgarnas makt utövd i gemenskap (Rawls; 2001, s. 163). Men som kanske är gunstig att förbryta sig mot på ”den andra sidan” (Choptiany; 1973 p.149), eller med Hobbes språk att återvända till naturtillstånden efter eget behag så länge andra följer regler. En annan kritik mot den rawlsiska modellen är att den inte tecknar upp en momentan rättfärdighet men det som på sikt är rättfärdigt. Att man inte kommer bäst ut i första omgång men kanske i andra eller tredje omgång om man skulle hamna dåligast ut (när det regnar på prästen så droppar detpå klockaren). En tredje kritik mot Rawls är att eftersom aktören är strippad för alla sina personliga preferanser så reduceras människan så radikalt att det endaste som står igen är den kalkulerande mekanismen, därför så skulle det heller inte vara nödvändigt med en hypotese om att flera skulle delta i ett sånt val utan att det i principet skulle gälla vem som helst (premiss att de är mentalt fria och uppgående) eftersom alla kommer likt ut i en valsituation utan personliga preferancer. Dessutom så omhandlar rättfärdighetsprincipet endast fördelning av matriella goder och eftersom personliga preferancer är frånvarande så möjliggör det heller inte något annat rättfärdighetsbegrepp än det som bara omhandlar rent ekonomiska situationer. Men ändå innehåller Rawls hypotese något optimistiskt och det är att hans modell visar att man kommer fram till en samhällsform som liknar ganska mycket på den vi faktiskt har och dessutom så pekar den mot en modell som bara blir bättre i andra och tredje omgång som tidigare nämnt. Så är frågan om hur vitt Rawls klarar sitt projekt, då han själv säger att aktören ska besitta ”en alminnelig rettferdighetsans” så kan det se ut som att smyger in något normativt (Rawls; 2001, s.24) (som han dock ungår att göra rede för) i det som skulle ta utgångspunkt i ett rent kalkulerande aktör. Inte med tanke på att väljarna kunde se likheter och friheter som två rättfärdighetsprincip utifrån ren strategi men med tanke på att hålla avtaler utifrån endast de två rättfärdighetsprinciperna och förmågan att tänka strategiskt. Så frågan blir om Rawls har misslyckats i ett intressant projekt om att generera kantianska principer utifrån principet om strategisk/instrumentell rationalitet och på så vis etablera kontrakten eller om han har lagat ett inte så intressant projekt där han i premisserna förutsätter moralitet (den allminnelige rettferdighetssans) för att möjliggöra kontraktens upprätthållelse. En annan intressant sak är Rawls omformulering av rättfärdighetsbegreppet från utilitaristernas maximering av välfärd i riktning mot välfärd för de som har det dåligast ställt. Men oansett så verkar det att vara ett problem att utvinna moralitet från endast teoretisk förnuft.
... Den blev ganska lång och kanske inte så lätt tillgänglig, men jag hoppas verkligen på kommentarer
Så var snäll och läs den som är intresserad i ämnet..
), precis i dagarna tragglat mig igenom Nozicks "Anarki, stat och utopi", och hade önskat att någon förtydligade hans invändningar mot Rawls "ursprungssituation". Nu kan ni gärna kalla mig lat och hänvisa mig tillbaka till boken, men samtidigt ser jag här en öppning för en intressant diskussion. Så:
