Jag tänker skriva om mina tankar, mina åsikter, funderingar om allt möjligt. Jag är en tänkare, och det kommer jag nog förbli. Jag funderar på hur man ska göra för att livet på jorden ska bli bättre för alla, för det är inte ett himmelrike vi ser idag.
Medans regnet smattra mot bilrutan och rullar mot Luleå så är det bästa man kan göra att tänka. Det är 50km till Gävle så jag kan inte räkna med att vara framme i Luleå förens kanske 4 på natten. (exakt 4 kom vi fram)
Jag har just, tillsammans med min mamma och hennes sambo spenderat semestern så långt bort från platsen där jag bor som möjligt, vilket var otroligt skönt.
Jag är ju bara 15 år vilket betyder ett ton av alla hormoner folk pratar om och en nej-sägande relation till min Mamma(vilket innebär att jag säger nej till allt min mamma frågar mig om.) och stundvis att jag far och fiskar.
Jag hör till den tysta, tankfulla och konstigt nog ständigt glada ungarna. Jag tänker inte avslöja allt, men nu har ni fått en introduktion till mitt liv, en sosse som hatar sosse attityden.
Med sosse attityden menar jag den som gäller att "alla ska behandlas lika, vi är jämlika, ingen ska ha speciella förmåner oavsett ras, kön eller sociala status.
Översatt ser jag det här som en form av mini-kommunism, det är inget sossarna ensamma står för, utan det är något nästan varje parti i Sverige står för.
Politiskt sett är skolsystemet nästan okej, men ändå klagar folk över det, vi vet alla att det inte är något som stämmer, när det gäller att ge alla ungdomar en bra utbildning har vi nästan hamnat på noll och backar ändå, ungdomar mår dåligt, det är något alla fattar, men ser på som en "jobbig trend".
Problemet i dagens Sverige ligger i det sociala. Det ligger i det faktum att vi har alla fått ett ton osynliga fördomar över oss, fördomarna ligger i våran vilja att ge ordning åt allting, det började med att vi ville ha ordning i systemen, hur allting funkar, det ligger i våran hjärna att vi vill ha ordning så vi lättare kan hålla koll på saker. Vi vill sortera saker i kategorier, städa, och genom det känner vi att vi har kontroll över situationen, men idag har det hela gått för långt. Förut sorterade vi in djur i arter, nu kollar vi upp hur ofta folk klipper naglarna för att se ifall vi gör det normalt.
Vi delar upp folk i kategorier, du är satanist, du är bög, du är konstig, du är normal, och den fråga ungdomar idag ställer sig istället för "vem är jag" är "vilken kategori passar jag bäst i?" och de tänker det här för att skolan lärt dem det. Skolan lär oss vad som är normalt och inte, och det är dem som inte är "normala" som börjar leta efter svaret. Och ju fler som hittar det, desto mer normalt börjar det bli. Desto vanligare blir det, desto fler vill bli det.
Det jag vill ha sagt är att jag ser ett Sverige där lärarna redan från början av skolan letar efter de normala och de som avviker, dem som inte är normala och kan anpassa sig till systemet slopas bort. De fattar inte varför de slopas bort, och det fattar inte jag heller, troligen inte du heller, om du förstår.
För att få bort det här måste vi göra något tuffare än att införa betyg i ordning och uppförande eller vad ni nu tror kan lösa världens problem, det enda sättet att lösa det hela är att lösa er själva. Få bort profilsystemen, det finns inga grupper som satanister eller hiphopare, nördar eller kommunister. Det finns bara en profil för varje person, min profil är gjord för Erik, det är jag, det är den enda profilen som gör mig rättvisa, och alla andra har en också...
Det spelar ingen roll vad du kallar dig eller vem du är på det sättet. Jag förstår inte varför vi ska försöka dela upp människan i profiler, inse att oavsett ras, musikstil, utseende, religion, gör det ingen skillnad. Det är problemet med dagens ungdom, fatta att du också skulle vara deprimerad idag, en person som letar efter en karaktär att vara, istället för sin egna. Eller inför betyg i ordning och uppförande, får se vilket som löser sig bäst?
Sammanfattning
Jag känner mig abnormt politisk korrekt, jag är en kille som funderat över vad jag är för något väldigt länge, tills jag insåg att det inte fanns något speciellt jag var förutom mig själv, och endast när jag var det var jag lycklig. Inte när jag funderade över om jag var ateist, kristen, politiker, synthare, deathare, goth, utan när jag insåg att jag är Erik och jag tror det är problemet många andra har. Att skolan och alla vill att vi ska söka en roll att passa in i istället för oss själva, och att det här är helt sjukt.
Vad tycker ni, om ni orkar läsa?
