Politikermissnöje

[Sceptisk]

I en intervju idag berättar Sean Penn om sin drivkraft i sin skaparprocess är "pur ilska" mot alla lögner i medierna. En annan artikel talar om det växande politikermissnöjet i USA. George Bush verkar vara hatad av varenda Amerikan snart, åtminstone om man frågar folk. Alla är missnöjda, men något som är intressant ur en sociologisk synpunkt är att folket verkar vara drivna av missnöje. Många kanske tror att allt detta missnöje skulle leda till stora förändringar inom landet, men är det någon fler än jag som tror att så inte kommer att ske? USA är ett land som lever på sina olika former av missnöjen. Om USA inte hade sin ständiga problematik så skulle folk antagligen inte veta vart dom skulle ta vägen. USA har en extremt aggressive problematiserande politik. Man frågar sig vad det är som är felet, roten till allt det onda, men på något sätt så materialiserar sig aldrig denna enda ursprungliga orsak. Det onda lever istället sitt eget liv och materialiserar sig genom olika företeelser, invandrare, droger, prostitution, vapenhandel, oljekrisen, miljökatastrofen. etc.

Att klaga och gnälla är en livsstil för många och politiker har förstått att kunna surfa på missnöjesvågen. Annars hade de kanske varit tvugna att vara kreativa och det är alltid riskabelt för den egna karriären.
Sverige är också ett land där allting ska plockas sönder i detalj och problematiseras, naturligtvis är det media som är ansvariga för tunnelseendet. Det talas om "det sjuka Sverige" och det paradoxala i att i världens bästa land mår folk så dåligt och liknande. I andra forum talas det om ungdomsbrottslighet, i ett fjärde om missbruk osv. dvs effekten av att diskutera situationen i ämneskategorier blir att man får en väldigt fragmenterad syn på omvärlden. Men det beror ju på vilket utgångsläge man har, ifall man söker roten till det onda får man leta för alltid. Problem är i allmänhet det första som folk märker, varför det egentligen är ganska ologiskt att fortsätta att leta problem. Eftersom man vet problemet så borde man söka efter anledningar till hur det kommer sig att problemet existerar. På det sättet kan man bli kreativ och få till förändringar.

All den kritik mot Bush just nu är ingenting som jag tror rör honom i ryggen, för han driver missnöjespolitik till att börja med. Han skulle inte kunna ha någon anledning att kriga så mycket som han gör om han inte hade ett enormt missnöje, för honom är människors missnöje bara en kraftkälla som går att utnyttja. Missnöjespolitik är ett populärt drag, höger såväl som vänster använder sig av detta fenomen. Vänstern kanske i högre utsträckning ändå, högern verkar ju iallafall veta vad den vill och dess missnöje blir därför mer trovärdigt. Vänsterns missnöje verkar i förlängningen rinna ut i fullständig nihilism.

Fragmenteringen är missnöjespolitikens främsta vapen. Om det inte fanns specifika problem så skulle det inte heller finnas plats för alla dessa åtgärdsprogram. I USA är åtgärdsprogrammen aggressiva och formulerade som "krig", i Sverige använder vi också numera mer och mer begrepp som "kamp mot arbetslöshet" eller "kamp mot missbruk" och liknande. Denna inställning fragmenterar de underliggande anledningarna till varför situationen ser ut som den gör och det gör också att människors uppfattning av sin livssituation blir alltmer obegriplig och det kanske inte är så konstigt då om folk drabbas av hjärnstress eller känner sig så stressade.

Vi lever i den tryggaste av världar ändå får vi aldrig nog av förbud och regler och lagar. Uppretade medborgare säger sig vilja ha hårdare tag mot "dregget" och den allmänna slapphäntheten, bristen på omsorg, kunskapsbristen i skolor osv. Missnöjespolitik går att bedriva om precis allting och det leder alltid till att någon måste hängas. Men låt oss fundera över detta ett slag, vi kommer aldrig att nå fram till någon lösning genom att utse syndabockar. I USA är just nu Bush syndabocken nummer ett, ändå har miljoner människor röstat fram karln, två gånger, dessutom har folk gått med i hans krigskampanj och offrat sitt liv i ett land de aldrig satt sin fot i tidigare. Jag kan aldrig glömma modern i filmen Fahrenheit 9/11 som gråtandes står och protesterar utanför vita huset för att hennes son dog i kriget. Vad är det för verklighetsuppfattning som präglar dessa människor? Hennes son åkte inte till Irak för att plocka apelsiner, han åkte dit för att eventuellt döda andra människor.

Som sagt, missnöjespolitiken fragmenterar allting i oöverblickbara kategorier där krig är ett problem, fattigdom ett annat, missbruk ett tredje, mordbran ett fjärde, familjevåld ett femte och så vidare. Det är kanske dags att istället för att klaga på saker man ändå inte kan kontrollera, vända blicken till där man står och fråga sig hur det kommer sig att man är just där man är. Därifrån kan man vidga perspektivet och se att det finns ett sammanhang mellan varför jag är just här och varför andra är just där dom är och att det inte finns några tillfälligheter angående vart man råkar befinna sig.

Klimatsituationen till exempel är ingen tillfällighet. Media problematiserar klimatet som ett "hot" och skiljer därför mellan hur klimatet ser ut och vilka anledningarna är. Debatten blir därför om det är människan som är ansvarig för det hela eller inte, varpå båda sidor samlar åhängare. Istället för att problematisera klimatsituationen frågar hur det kommer sig att klimatet förändras och inte bara det, hur det kommer sig att regnskogar mystiskt försvinner, fisk försvinner, 200 arter av djur dör varje dag, varför landbasen för skog krymper och varför åkermark ökar osv. så ser vi att alltihopa hänger samman. Det är inga tillfälligheter. Faktum är att det faktiskt går att hitta ett sammanhang mellan miljöförstöring och drogmissbruk, hemlöshet och välgörenhetsorganisationer, etc. Men man måste söka anledningar, inte problem.

Politikerförakt är inte alls nödvändigtvis någonting sunt, tvärtom.