Vad sysslar intensivvården med - egentligen?

[SportFilosofen]

Få arbetsplatser kännetecknas av så många dagliga, praktiska etiska dilemman som en intensivvårdsavdelning. Liv, död, glädje, sorg, urin, blod, avföring, var, smära, lindring, kompetens, utsatthet, vanmakt, handlingskraft, tro, förtvivlan,  allt mänskligt blandas varje dag i en smet som innebär en sådan belastning på personalen att man sällan hinner reflektera över mer än de praktiska göromålen.

På 70 - talet fanns det i princip inga ingentsivvårdsplatser för människor över 65 år. I dag vårdar vi nästan uteslutande människor över 65 år på intensivvårdsplatser. Är det rätt? Eller fel?

Om vi ger en injektion Solu Cortef, som får en cancersjuk patient att leva ett halvt dygn till, låter vi denna kanske få chansen att dö med släkningar i rummet som annars inte skulle hinna fram för att ta avsked. Men för vem ger vi injektionen? Den som är dödsdömd kanske inte vill leva ett halvt dygn till? Har släktningarna rätt att kräva livsupphållande åtgärder tills dom själva är beredda på ett avsked?

Ska vi överhuvudtaget göra sådana insattser? Kostnaden för en injektion Solu Cortef vet jag lite om. Trots att jag ger den stup i kvarten. Kanske 100 pix. Men låt säga att den resursen istället skulle rädda livet på ett eller två barn i Afrika som har magsjuka och behöver saltlösning för att överleva?

Ska vi ge dom pengarna till Afrika istället? När ska vi göra det? Var går den konkreta break even för vår egen egoistiska önskan att leva på övertid jämfört med ett barns rätt till vatten, näring och en värmande filt?  Vårdekonomerna visar ju på att det är effektivt att ge acetylsalisylsyra till äldre så dom slipper stroke och därmed dyr rehabilitering. Men ska vi rehabilitera folk med stroke? Ska vi inte istället rädda fler liv i tredje världen?

Svåra frågor när dom blir konkreta. Men det är ju onekligen så att det är vi i västvärlden som har pengarna och därmed även makten att fördela dessa som vi vill. Därför bör vi också diskutera dessa frågor.

Det finns förstås otroligt många vinklar på detta problem. Men jag vill främst peka på resursvinkeln. Samt på den möjligheten att vi inte alltid har den sjukes bästa för ögonen när vi vill ha mer vård.

[Avantgardet]

För mycket rädsla i den här kulturen, och för mycket skygglappar. Pengarna ska till Afrika!

[SportFilosofen]

För mycket rädsla i den här kulturen, och för mycket skygglappar. Pengarna ska till Afrika!

Var går den konkreta break even för vår egen egoistiska önskan att leva på övertid jämfört med ett barns rätt till vatten, näring och en värmande filt?

Håller med dig i frågan. Men var går den konkreta gränsen tycker du? Och hur motiverar du den?

[Avantgardet]

Vet inte om det är möjligt att formulera en sådan, i slutändan tvingas vi nog vända oss till vårt eget samvete. "Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov". För mig personligen är det enkelt. Lever fattigt - djävligt fattigt. Behöver inget överflöd. Lite motgångar då och då är världens melodi, går alltid extrahera något vackert ur varje erfarenhet. Om jag likväl skulle dra en sådan gräns så skulle det vara där de fysiologiska behoven är tillgodosedda (mat i magen, en varm säng och tak över huvudet), allt utöver är lyx som kompensation för ett fattigt liv.