Jag vet inte om jag håller med riktigt i uppdelningen av det kapitalistiska kontra socialistiska samhället.Avantgardet skrev:Wikipedia skrev:Mest känd är Gramsci kanske för sitt begrepp kulturell "hegemoni". Han menade att det kapitalistiska samhället inte endast upprätthölls genom statens våld etc utan också på ett mer sofistikerat - mindre synligt - sätt. Detta är en slags kultur där borgarklassens sätt att förstå världen införlivas som ett slags "sunt förnuft" - som något självklart. Arbetarklassen kunde genom denna "hegemoniska" kultur internalisera kapitalismen som sin egen förståelse av verkligheten. Han menade därför att arbetarna skulle bryta denna hegemoniska kultur för att bana väg för ett socialistiskt samhälle.
Det är endel saker jag funderar på som inte riktigt kommer med i socialistiska analyser. (i alla fall inte uifrån det lilla jag läst).
(jag har för mig att) Marx definierade samhället som "summan av arbetet" men att Habermas (har jag för mig det var) justerade detta lite och la till (snäv betydelse av) "kommunikation" ovanpå detta.
Vad är min poäng?
Jo, att Marx inte tar tillvara på resonemang om "kommunikation" (i bred betydelse - dvs materiell och icke-materiell).
Vad sammanför det socialistiska och det kapitalitsitska samhället? Jo att de är samhällen, och jag upplever att samhällen är (den reella/objektiva delen av "kommunikationssystem") (då kulturen är den ideella/intersubjektiva delen av "kommunikationssystemet"...).
Igen, vad försöker jag säga? Jo att vi (arbetare) i första hand, tidigare sågs som "producenter" (och kaptalisterna som konsumenter av våran produktion). Men jag vill hävda att detta förhållande nu håller på att ändras. Alla är, tack vara kapitalism, i större utsträckning konsumenter. Det kanske fortfarande är "ojämt" fördelat, men fortfarande är det, tack vare kaptialism (bl.a.) så att vi kan konsumera mer.
Men det jag vill ha sagt, är att det viktiga inte längre handlar om den första dimensionen, dvs produktion (arbetare) konktra konsution (kapitalister), utan att det i större utsträckning idag handlar om den första dimensionen, dvs materiella transaktioner (produktion kontra konsumtion) kontra "icke-materiall" transaktioner (dvs "kommunikation" i den snäva bemärkelsen).
Kapitalismen ställer krav på samhället på ett sätt så att det utvecklas, konsumenten sätts (på gott och ont) i första rummet, dvs, jag går till den läkare som mest tar tillvara på mina intressen.
Då samhället blir mer komplext så kommer det mer och mer handla om (icke-materiell) kommunikation.
Se er omkring, det svämmar över med datorer. Men vi har fortfarande inte förstått hur datorerna och it ska integreras med samhällsapparaten. Rättsväsendet och övriga institutioner, som skola, sjukvård, etc, hänger inte med (försvaret är det enda undantaget). Den bygger fortfarande på en grund som utgår ifrån ett materialistiskt sätt att resonera.
För oss kommer det materiella få mindre betydelse, det kommer mer och mer handla om hur materian "laddas", dvs, hur processerna som lett fram till materian fungerar. Vem som helst kan gå ner på lokala billighetsaffären och köpa ett par smörknivar för 5 kronor, men dessa har ingen värde i förhållande till de smörknivar som tog 3 timmar för våran son att göra på sin träslöjdslektion. Uppmärksamhet, tid och ansträningnar får en helt annan innebörd. Naturligtvis kommer hybrider (märken) att finnas kvar, om de fortfarande representerar vår ansträning på samma sätt som våran sons smörkniv gör det. Det handlar om känslan av att "kvittera ut" arbetet, och inte så mycket om tekniken i sig själv (dock ska tekniken inte underskattas, eftersom det är tekniken som underlättar kommunikationen). Men hur som helst, det kommer bli mer fokus på kultur (intersubjektivt kommunikation) och mindre på samhälle (interobjektiv kommunikatoin) - tills det att båda är balanserade. Vi lever just nu i en slags materialistisk/objektiv bias, där vi tror att våran BMW, i sig själv, rent "objektivt" har ett värde (vilket den har - i form av att underlätta kommunikation - precis i samma menining som smörkniven - det enda som skiljer dem åt är vilken problemkontexten de är designade utifån och vilken "tänkt" funktion artefakten ska underlätta manifesterandet av våra behov), men vi börjar sakta men säkert ta oss igenom dimman och upptäcka den kulturella dimensionenen (postmodernismen är naturligtvis den extreman och omogna pionjärvarianten av en mer balanserad och integrerad post-post-modernism).
Det kapitalistiska samhället kommer att påskynda dess egen undergång, det är en övergående trend. Det gäller att få alla att nå upp till den nivån då de är ansvarsfulla individer så att de kan leva upp till det kapitalitsiska samhällets höga krav på individen, detta kommer göra att vi i processen bygger om och utökar systemet.
