När är det rätt att bli provocerad?

[Patrik Persson]

Verkligheten kan vara på många olika sätt och ha många olika syften. Syften beror oftast på personerna och ismerna.

När är det rätt att bli provocerad och vad är rätt att göra mot provokatören, provokatörerna?

Vi tänker oss ett svårt dilemma!

Vi gillar inte hovnarr, eller vi tjänar på att inte gilla hovnarr. När har hovnarr rätt till att göra något mot oss andra? Vad får hovnarr göra?

Vi här är samhället! Jag är psykolog och någon är advokat, någon är domare och någon är Kung, någon är tjuv och någon är chef, någon är vakt och någon osv..
Vi bestämmer oss för att inte gilla hovnarr för att vi vet att Islam inte gillar hovnarr, eller vi gillar inte hovnarr för då får vi det bra!

Vi gör detta mot hovnarr!

Några får till uppgift att alltid göra intrång i hovnarrs dator! Några får till uppgift att alltid försöka provocera hovnarr. Några får till uppgift att allt orättvist behandla hovnarr. Några får till uppgift att tro på att allt dåligt beror på hovnarr. Några får till uppgift att hitta på dumheter mot och om hovnarr och några får till uppgift att fantisera ihop fantasier om hovnarr. Alla får i uppgift att inte förmedla detta till hovnarr om vår överenskommelse!

Hovnarr får det då inte lätt men vi påstår då att hovnarr är satan (något irrationellt eller rationellt) och satan ska inte ha det lätt. Hovnarr får hela tiden sitta med folk i sin dator i sin telefon, på jobbet och alltid vara kränkt.

Nu så är vi hela samhället som beter oss mot hovnarr! Har hovnarr rätt till att vara provocerad och kränkt? Vad får hovnarr göra mot oss? Ska han skriva elaka brev på Internet? Ska han bli arg på något? Hovnarr är ju en människa och vi är samhället! Har hovnarr rätt till något?

Vad tycker ni?

[Nonstop]

Stackars stackars hovnarr

Nu låter det ju som ett litet osannolikt scenario att precis varenda jäkel i hela samhället (nationen?) skulle vara involverad i statsterrorism mot hovnarr. Att skriva inlägg på nätet kan han ju naturligtvis göra så mycket han hinner och orkar men det lär ju inte hjälpa honom isåfall. Men att söka hjälp utomlands hos andra förföljda i andra länder vore väl då mer bäddat för framgång. Eller försöka framlägga sin sak för nån internationell domstol.

Naturligtvis har han rätt att känna sig provocerad och kränkt, det är väl rimligt att han gör det. "Rätt" till sina känslor är väl inget som någon någonsin kan förvägra någon ?
Vad dessa känslor sen ev. leder till för handlingar är en annan sak. Att ge igen med samma mynt, eller något ännu värre, på ett eller annat raffinerat vis är inte min melodi, men i en verklig situation vet man ju förvisso aldrig. Jag tror att jag skulle sublimera min indignation till samhällskritiska poem och skulpturer och kanske på något dunkelt vis njuta av det mer än av någon mer våldsam form av hämnd.


Nonstop

[hovnarr]

Om precis hela Sverige, mina nära och kära inräknade, plötsligt vände sig mot mig tror jag att jag skulle lära mig allt jag kan om vildmarksöverlevnad på nätet (och hoppas på att staten inte planterat ut missinformation!) och sedan fly upp i bergen. Kan jag söka skydd hos samerna? Annars åker jag nog till Skottland, tror jag. Får jag inget jobb så bygger jag mig en koja i högländerna och slutar mina dagar som en vilde, en grillad sjöfågel min enda lycka.

[Patrik Persson]

Fnitter

Det var nog svårt att besvara en sådan fråga men frågor kan vara svårbesvarade utifrån utfrågarens vinklingar av frågan. Mer menar jag att jag får ett givet svar om ni inte är kreativa.

Jag hade inget givet svar för frågan när jag ställde den men om jag tänker på densamma: Blir inte svaret att du inte får uppleva dig kränkt eller utanför. Du får inte reagera utan accepter! Du får önska att vinden vänder eller att det finns en översinnlig rättvisa utifrån dig. Du vet den allmänna rättvisan utifrån dig men den kan inte ske i ett sådant här läge.

Exempel som jag hade var Judarna.

Judarna fick inte under andra världskriget uppleva sig som kränkta eller förvisade av statsmakterna. Judarna hade ingen rätt och den orättvisan var instiftad av lagen i vissa länder. Nu blir det ju i mitt exempel än svårare eftersom Judarna kunde sluta sig samman och sådant kan inte du.

Kanske du skulle uppleva att dina möjligheter tagits ifrån dig och att livet var något förutbestämt dåligt att leva? Så som jag menar i exemplet så är inte varenda en kotte mot dig hovnarr eftersom sådant hade varit svårt att genomföra, men flertalet av dom som bestämde något är emot dig.

Du skulle nog i vilket fall hovnarr inte flytt in i skogar eller något sådant utan skulle nog ge upp ditt egna rättvisetänkande. Du skulle nog tycka att inget gjorde något och du skulle nog uppleva dig som ett neutrum. Jag tänker mig här att ditt upplevda själv är utifrån andra!

[J R Auk]

Är det inte så våldet föds?

Auktoritet som stjäls från sin rättmättige ägare, sätts i händerna på någon som följer den givna linjen. Den rättmättige ägaren kan inte annat än känna sig försmådd. Men bot står endast att finna i revolt, och med dom "civiliserade" strömningarna som vi fastnat i idag, finns ingen vinning för det egna jaget. Endast en själsfrände i framtid kommen kan hjälpas.

Det du beskriver är samhället och hur det behandlar oss alla. Vi är alla hovnarrar, bara om vi kapitulerar får vi vara med. Allt är taget, ägt. Fast i en värld utan nya skapelser, tvingas vi bli banditer. Tvunga till att tvinga till oss tid från andra, parasitera på andras tid.
I tyngd av min persson betvingar jag 10 andra själar att för all framtid tjäna mina mål. Valet är deras, svält eller lyd. Tar du för dig så straffas du för ditt brott, i utbrytning bestående utav.
Jakande eller fredlös är valet som ges till oss. Eller så blir vi som narren, svald stolthet i andras ögon. Visare än kungen, då han delar höghetens salar. Utan band eller förplikterser. Endast en tolkning, utav det som roar oss mest, krävs. Om han skicklig är kan han predika fri från dom.
Men aldrig annat än en narrs skepnad ta. Om visdomen i narrens ord kom fram, inte skulle han kungens plats kunna ta. För utan stolthet ingen lita på oss kan, och svalt den har vi när vi blev narr.

Överallt ser jag åsiktsyttringar givna till yttraren från en massa, en grupp med ideal, förtjänster liggandes i tron om. Var tog individen vägen?
Och varför har samhället tagit gruppens parti. Var det inte för att skydda oss mot andra som vi gick samman? Inte var det väl för att skydda andra mot oss?

Är det inte därför du frågar så här?
För att vi alla följer något som vi inte tror på?
Eller tror ni på vägen som vi nu går?

[suchanother]

En depressiv värld du beskriver. Kanske är den sann.
Jag själv är besviken på demokratin som styrelseskick, är besviken på människorna med.
Jag dras mer och mer åt det extrema hållet.