Bibliotekstjänst (BTJ) censurerar “oönskad litteratur”

[Utforskaren]

Bibliotekstjänst (BTJ) censurerar “oönskad litteratur” på svenska bibliotek och i kulisserna smyger skeptiker

En inventering av några svenska bibliotek och intervjuer av ansvarig personal visar att litteratur inom ämnesområden av en “oönskad karaktär” marginaliseras och därmed undanhålls svenska låntagare. I kulisserna smyger en svensk organiserad skeptikerkår som arbetar med opinionsbildning. Två bibliotekarier menar att det handlar om censur och tillägger att det pågått länge.

Det började med ett rykte som sa att svenska skeptikerrörelsen sanerar svenska bibliotek genom att via Bibliotekstjänst (BTJ) “styra bort” och skriva ner viss litteratur. Det påstods till och med att skeptiker låg bakom hur böckerna placerades på hyllorna i biblioteken.

Läs mer om hur skeptikerrörelsen rensar i Sverige

Undersökningen som genomfördes omfattar intervjuer av personal på BTJ och svenska bibliotek samt inventering av ett antal Stockholmsbibliotek. Därefter gjordes två stickprov ute i landet. Ämnena som valdes var de intressanta, men i Sverige marginaliserade ämnena: ufologi och parapsykologi. På biblioteken var representationen av bokfloran inom de två ämnesområdena mycket sparsam för att inte säga icke-existerande. I medeltal hittades per undersökt bibliotek endast 16 böcker om parapsykologi och 8 st om ufologi.

Jämför denna torftiga representation av böcker med den enorma bokexplosion som skett internationellt under 2000-talet. Vid en sökning (maj 2008) i kategorin "books" på Amazon.com, världens största bokbutik på nätet, erhölls 19,445 bokträffar på ordet UFO och 11,690 bokträffar på ordet "parapsychology".  Genom att stega sig igen 100-tals sökträffar visade det sig att samtliga stickprov verkligen handlar om eller tar upp ämnet UFO:s respektive parapsykologi. En stor mängd av böckerna är skrivna runt millenieskiftet och framåt vilket visar att intresset och kunskapen om ämnena utvecklats enormt de senaste 10 åren.

Läs hela artikeln

Kom tillbaka och diskutera i filosofiforum!

[Avantgardet]

Det är väl en ofrånkomlig konsekvens av den utbildning som krävs för att tjänstgöra som bibliotekarie att man får en förkärlek för vetenskap och sanning, och i mindre utsträckning lockas av en massa religiöst nonsens. Det handlar ju om ett kulturellt arbete, och däri ligger (på gott och ont) ett ansvar. Detta ansvar bör också tas på allvar, och vad som av opinionsundersökningar förefaller vara ämnen som "massan" finner intressant bör på inga sätt vara vägledande vad gäller vilka böcker som köps in. Bibliotekspersonalen brukar ju dessutom fungera som en instans i sig, och sållar ut de böcker som de menar vara skräp (helt oavsett hur mycket "massan" tilltalas av det ord under vilket boken eller böckerna anses sortera). Detta beror inte på någon konspiration av skeptiker som gör allt för att motarbeta just dig, utan på att förnuftet fortfarande råder bland den bildade delen av befolkningen. Har du någonsin funderat på att läsa in dig på något annat än just det smala intresseområde du har? Vet du vidare vilka förtjänster det har att så göra?

Sen skall erkännas att jag är något kluven, men inte helt, i den övergripande frågan som här aktualiseras. Kan vi i en postmodern värld på allvar hålla fast vid en litterär kanon? Här anser jag å andra sidan att den amerikanske litteraturkritikern (med ena foten i kontinentalt tänkande och den andra i den s.k. neopragmatismen) formulerade ett strålande argument för att behålla en kanon. Han menade något i stil med att det är genom denna som vi förstår oss själva allra bäst, hur vi kommit att bli de vi är osv. Han menade inte att denna litteratur (den kanoniska) skulle hålla mer av den eftersträvade Sanningen (med stort s), eller nåt sånt, utan mycket riktigt att den är just vad vi menar med fallogocentrisk (fallos - logos) och därför förtjänar all den kritik den också får, men att den fortfarande är nyckeln till oss själva idag. Så klassiker skall läsas vill jag instämma med honom och säga. Shakespeare skapade den moderna människan osv. Och slutligen vill jag nog också påstå att allt för mycket specialisering (läs fackidioti) aldrig är nyttigt, utan ett "överkontextuellt" perspektiv är att föredra, en platå på vilken de olika trådarna löper samman och de motstridiga enskildheterna innesluts och förklaras. Detta kallar jag för bildning, vilket i en bemärkelse är att betrakta som inget annat än en stor erfarenhet av olika människor och olika tänkanden genom vilken man erhåller en översikt som på samma gång gör en ödmjuk, lugn, och sansad, sällan överilad. Det beteendet i sig är värt alla bildningssträvanden.