Hur skall man sälja in sin egna ideologi?

[Anders]

Jag har läst lite mer om socialism/konservatism/liberalism. Ideologier som verkar leva i någon mening och ingenting egentligen nytt har tillkommit under 1900-2000 talet. Eller? Det här fick mej att spinna vidare lite.

Olika personer tycker i hjärtat något. Att alla borde ha exakt lika mycket pengar. Att det är bra att de svagaste slås ut så Darwin kan få härja fritt. Att just jag skall ha det bra. Att man skall ta hand om de svaga. Eller vad man nu tycker.

Och att tycka är ju skönt. Men om man skulle försöka realisera sitt tyck, bli stadsminister eller diktator, eller bara göra sin ide lättare att få folk att gilla, hur kan man gå tillväga? Vad gör man med sitt tyck om man inte bara vill gå och ha det för sig själv?

Det som ligger närmast till hands, och jag antar att det är det som politiker gör, är att man tittar runt bland partierna och husideologierna, plockar den som är mest lik och köper det paketet. Kanske tweakar lite åt det håll man mer personligt vill.

Men om ens tyck inte matchar så bra? Om man t.ex. har babys, som att man vill att det skall vara stor skillnad på människors standard beroende på prestation, men alla skall få fett samma chans? Eller att narkotika borde legaliseras.

Hur gör man då? Alltså, jag menar inte direkt PR-mässigt, utan mer för sig själv? Hur gifter man in sin baby, något man inte hittar i partiprogrammen eller läroböckerna för socialism? Hur omformar man sin baby så att den kan accepteras och fås att fungera?

[J R Auk]

Man inser att samhället inte är ett gemensamt projekt utan ett hierarkiskt populistiskt projekt. Sen frågar man sig om man är beredd att använda människor som medel, manipulera dem för att få makt nog för omvälvning.

Sen blir man bitter eller cynisk beroende på vad man valde

[Minded]

Kontakter. Eller pengar. Oavsett så gäller det i viss mån anpassning efter omgivningen, situationen - Vilket i sig är teknik, istället för att bara proklamera det man vill (brute force cracking). Basic prolemlösning - inse problemet, hitta lösning till det & lös det. Effektiv problemlösning för systemet innehåller också långsiktigt tänkande, dvs ekologi.

[Anders]

Kontakter och pengar kan fungera i ett senare skede av processen.

Men i ett tidigare? När man skall sälja in det till sig själv?

När personen själv känner att hon vill förädla det den själv kanske känt vara en fix ide. Göra det till en produkt som hon kanske vill kunna få realiserat? Få de till något som andra skulle kunna köpa. Kanske många.

Vi tar exemplet ovan - Man önskar att alla hade verkligen samma chans från början, och ens välstånd var helt beroende på din insats och välståndet skulle kunna bli stort.

Skit i om ni tycker det, men ni har säkert nåt av ungefär den här kalibern inom er, lite djupare än att skjuta alla som kör för fort, typ. Nåt politiskt. Nåt ni tycker är fundamentalt viktigt och som inte finns i något partiprogram.

Mer processen : Vad gör man med en sån här ide? Något man verkligen känner för?

[Avantgardet]

Förstår som inte idén med att sälja "ideologi"? Är allt annat än försäljare. Själva akten att försöka sälja vittnar i mina ögon om en undermålig produkt. Egentligen överflödigt men kan inte låta bli: tacka fan för att åsikter är värdelösa produkter!

Tycker dock det verkar på dig Anders om att du snarast strävar efter att realisera ett "idealjag", att du har en föreställning om vad en "god" eller/alternativt "dygdig" människa skulle vara för nåt och att du vill svara upp mot denna. Detta tycks för dig innefatta hysandet av vissa åsikter. Varför? För det första ifrågasätter jag värdet av åsikter (doxa - vilket traditionellt ställs mot vetande, eller episteme. Undrar tämligen ofta vad det är man håller på med, med denna åsiktshets. Varför skulle det vara bra att ha åsikter om saker och ting? Åsikten är ett substitut, och visar i slutändan på inget annat än att en är i avsaknad av kunskap, vetande, och erfarenhet av fenomenet i fråga. Varför detta tvång på att "tycka" och att "ha åsikter"? Det är det första. För det andra så ifrågasätter jag själva denna strävan efter självförverkligande. Inte i den mening att jag motsätter mig varje förändring - jag betraktar i själva verket "utveckling" och "självförverkligande" som ofrånkomliga biprodukter av levd tid och erfarenhet -, utan i den mening att jag ställer mig skeptisk till vad som motiverar denna "förädling". Och inte minst "Vems" är det ideal du söker realisera. Varför köpa åsikter, eller ett livsstilspaket, eller what not, överhuvudtaget? Varför inte bara leva ett liv och dra lärdom av det? Går inte forcera. Och för vem skulle detta skådespel uppföras? Vem skall ta dessa åsikter för sanningar? Och varför vilja luras på det sättet?

Sen skönjer jag en annan tendens i din text. Denna önskan att påverka, att göra gott. Den formulering jag tänker på är följande: "Vad gör man med sitt tyck om man inte bara vill gå och ha det för sig själv?"

Detta är en vanlig föreställning, och som hos många (av tämligen lättförstådda skäl) ingjuter missmod och en viss misstro mot allt vad politik heter. Föreställningen är hämtad från klassisk borgerlig ideologi (inte i den partipolitiska utan i den marxistiska meningen, alltså förstått såsom teoretisk "överbyggnad" emanerandes ur den rådande produktionsordningen, och de sätt vi inrättat för att handskas med saker och ting, likt en psykologisk försvarsmekanism för att skydda det bestående - med alla de orättvisor det inbegriper - från allt vad förändring heter; alltså det finns, i marxistisk mening, egentligen bara ideologi, och det är den marknadsliberala under hur många namn den nu än känns, och kritik, vilket är marxismen betraktad som just kritisk vetenskap, avslöjandes dessa underliggande ekonomiska drivkrafter ur vilka våra idéer alltså har sitt mer eller mindre direkta upphov), och går i korthet ut på att politiken är en särskild sfär, som handhas av dessa tjänstemän som vi kallar "politiker", och likadant förhåller det sig i den borgerliga föreställningsvärlden i fråga om "demokrati" (som där alltjämt omstöps till politisk representation, i stället för att besluten faktiskt skall få fattas av demos själva - och detta emedan den kapitalistiska logiken inget har att tjäna på de förluster i effektivitet som en deltagande och direkt demokrati skulle innebära för det politisk-ekonomiska systemet. De ekonomiska incitamenten saknas med andra ord.

Likväl, tillbaka till frågan (efter att nu ha analyserat läget, och fixat till terrängen så att poängen nu inte skall fastna på trivialiteter och ovidkommande missförstånd), och mitt svar på den är en sån där enerverande motfråga som tar poängen från den ursprungliga frågan genom blotta sin existens.

Din fråga: "Vad gör man med sitt tyck om man inte bara vill gå och ha det för sig själv?"

Min motfråga: "Hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att gå och ha nåt bara för sig själv?"

Det politiska är här, Anders, mellan du och jag. Och även om du aldrig tar ton i en "politisk debatt" överhuvudtaget så utövar du alltjämt ett politiskt inflytande, och det kan man på inga sätt fly ifrån. Så din föreställning om att hålla sitt tyckande till sig själv är en falsk föreställning, som givetvis också knyter an till borgarnas övertro på (den atomistiska) subjektiviteten, individualismen osv..


Jo, sorry, glömde helt besvara frågan! Man säljer inte någon ideologi, man handlar beslutsamt emedan man vet vad man gör. Och eftersom det blir rätt - om något tvivel ens skulle föreligga - så har man därmed befriat någon stackare från en "åsikt" eller skenföreställning. Och är de funtade som människor överlag är funtade, alltså att de har en förmåga att imitera och ta efter, så rullar allt på som det ska.

[Anders]

Förstår som inte idén med att sälja "ideologi"? Är allt annat än försäljare. Själva akten att försöka sälja vittnar i mina ögon om en undermålig produkt. Egentligen överflödigt men kan inte låta bli: tacka fan för att åsikter är värdelösa produkter!

Lägg märke till att det är till sig själv säljandet i första hand är tänkt. Och JA, produkten är undermålig, det är därför den behöver förädlas.

Tycker dock det verkar på dig Anders om att du snarast strävar efter att realisera ett "idealjag", att du har en föreställning om vad en "god" eller/alternativt "dygdig" människa skulle vara för nåt och att du vill svara upp mot denna. Detta tycks för dig innefatta hysandet av vissa åsikter. Varför? För det första ifrågasätter jag värdet av åsikter (doxa - vilket traditionellt ställs mot vetande, eller episteme. Undrar tämligen ofta vad det är man håller på med, med denna åsiktshets. Varför skulle det vara bra att ha åsikter om saker och ting? Åsikten är ett substitut, och visar i slutändan på inget annat än att en är i avsaknad av kunskap, vetande, och erfarenhet av fenomenet i fråga. Varför detta tvång på att "tycka" och att "ha åsikter"? Det är det första. För det andra så ifrågasätter jag själva denna strävan efter självförverkligande. Inte i den mening att jag motsätter mig varje förändring - jag betraktar i själva verket "utveckling" och "självförverkligande" som ofrånkomliga biprodukter av levd tid och erfarenhet -, utan i den mening att jag ställer mig skeptisk till vad som motiverar denna "förädling". Och inte minst "Vems" är det ideal du söker realisera. Varför köpa åsikter, eller ett livsstilspaket, eller what not, överhuvudtaget? Varför inte bara leva ett liv och dra lärdom av det? Går inte forcera. Och för vem skulle detta skådespel uppföras? Vem skall ta dessa åsikter för sanningar? Och varför vilja luras på det sättet?!

Hm. Det handlar inte om tvång att ha åsikter. Det är ju heller knappast fråga om vetande då det handlar om politik. Man har en övertygelse, hur man nu har fått den. Och vad gör man med den? Och var man fått det ifrån? Vems ideal det är? Tja jag vet inte. Man kan väl misstänka föräldrar, flickvänner, folk som snackat skit. Frågan är om det är någons eller om man faktiskt har den inbyggd, åtminstone till viss del?

Sen skönjer jag en annan tendens i din text. Denna önskan att påverka, att göra gott. Den formulering jag tänker på är följande: "Vad gör man med sitt tyck om man inte bara vill gå och ha det för sig själv?"

Detta är en vanlig föreställning, och som hos många (av tämligen lättförstådda skäl) ingjuter missmod och en viss misstro mot allt vad politik heter. Föreställningen är hämtad från klassisk borgerlig ideologi (inte i den partipolitiska utan i den marxistiska meningen, alltså förstått såsom teoretisk "överbyggnad" emanerandes ur den rådande produktionsordningen, och de sätt vi inrättat för att handskas med saker och ting, likt en psykologisk försvarsmekanism för att skydda det bestående - med alla de orättvisor det inbegriper - från allt vad förändring heter; alltså det finns, i marxistisk mening, egentligen bara ideologi, och det är den marknadsliberala under hur många namn den nu än känns, och kritik, vilket är marxismen betraktad som just kritisk vetenskap, avslöjandes dessa underliggande ekonomiska drivkrafter ur vilka våra idéer alltså har sitt mer eller mindre direkta upphov), och går i korthet ut på att politiken är en särskild sfär, som handhas av dessa tjänstemän som vi kallar "politiker", och likadant förhåller det sig i den borgerliga föreställningsvärlden i fråga om "demokrati" (som där alltjämt omstöps till politisk representation, i stället för att besluten faktiskt skall få fattas av demos själva - och detta emedan den kapitalistiska logiken inget har att tjäna på de förluster i effektivitet som en deltagande och direkt demokrati skulle innebära för det politisk-ekonomiska systemet. De ekonomiska incitamenten saknas med andra ord.

Likväl, tillbaka till frågan (efter att nu ha analyserat läget, och fixat till terrängen så att poängen nu inte skall fastna på trivialiteter och ovidkommande missförstånd), och mitt svar på den är en sån där enerverande motfråga som tar poängen från den ursprungliga frågan genom blotta sin existens.

Din fråga: "Vad gör man med sitt tyck om man inte bara vill gå och ha det för sig själv?"

Min motfråga: "Hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att gå och ha nåt bara för sig själv?"

Därför att man inser att det man tycker antagligen inte hamnar i god jord. Då man själv inte ens är särskilt övertygad om dess argumenterbara riktighet, men i hjärtat känner att det är bra.

Det politiska är här, Anders, mellan du och jag. Och även om du aldrig tar ton i en "politisk debatt" överhuvudtaget så utövar du alltjämt ett politiskt inflytande, och det kan man på inga sätt fly ifrån. Så din föreställning om att hålla sitt tyckande till sig själv är en falsk föreställning, som givetvis också knyter an till borgarnas övertro på (den atomistiska) subjektiviteten, individualismen osv..

Du har läst mer filosofi och psykologi än mej Avant, om man håller käft om det man tycker, hur kan man då sägas utöva ett politiskt inflytande?

Jo, sorry, glömde helt besvara frågan! Man säljer inte någon ideologi, man handlar beslutsamt emedan man vet vad man gör. Och eftersom det blir rätt - om något tvivel ens skulle föreligga - så har man därmed befriat någon stackare från en "åsikt" eller skenföreställning. Och är de funtade som människor överlag är funtade, alltså att de har en förmåga att imitera och ta efter, så rullar allt på som det ska.

Hm, är det inte mer så att man handlar beslutsamt OM man vet vad man gör, vad man vill ha sagt, vet att nåt är säljbart.

Du kanske börjar ana det nu och jag kan tro att du inte gillar det. Det som finns i hjärtat, i övertygelsen. Om man kunde förädla DET till det här argumenterbara vetet du pratar om, det vore grejen. Och det kan naturligtvis innebära att man behöver putsa på det. Självklart. Det kanske försvinner helt och hållet i processen. Men det vill man nog inte...