Detta inlägg kan även döpas till Varför protesterar aldrig vänstern mot arabstater? Nu är jag inte jude men detta inlägg kommer alla betrakta som pro-israeliskt, det kan vi vara eniga om. Jag känner till några demonstrationer och somliga upprop till bojkott av Israel. Men jag har aldrig hört talas om något sådant när det gäller Israels fiender. Är de fienderna verkligen så älskvärda att man inte behöver kritisera dem? Det så kallade fredsaktivister inte begriper är att de i praktiken inte är för fred; för de har aldrig synat Israels fiender och deras bakgrund, de har ingen aning om att om man begränsar Israel, kommer den andra sidan få fritt spelrum. Hur ser denna andra sida ut? Tidigare trodde jag på myter om bl a palestinsk etnicitet; massakern på oskyldiga civila i den pacifistiska byn Deyr Yassin; Israels skuld i krigen 1956, 1967 och 1982 (däremot inte 1948 och 1973); att Ariel Sharon provocerade fram en andra intifada genom att besöka en muslimsk helig plats i Jerusalem och att Benjamin Netanyahu begick samma fel (egentligen hade bägge männen kommit överens med de palestinska myndigheterna dagarna innan om besöken); att en massaker inträffade i Jenin; att Israel inte skulle kunna klara sig utan pengar samt framför allt fega och orättvisa vapenleveranser från USA; att Israel är i sin natur aggressivt; att Israel inte bryr sig om civila dödsoffer alls. I och med internet och artiklar ifrån andra desto bättre medier än svenska ändrade jag min syn. Nu kanske det finns en och annan läsare oavsett ideologi som inte riktigt orkar läsa längre inlägg, ni uppmanas att scrolla ned till stycket om Sexdagarskriget 1967, den mest intressanta informationen i hela denna skrift tror jag man finner där, om en palestinsk stat. Jag växte upp med två TV-kanaler, 80-talet, DN och arvet från Olof Lagerqrantz, med typiskt svenska socialrealistiska intervjuer av den svage parten i krigen 1982 i Libanon, samt intifadan, reportage med så få fakta och så mycket känslor med som möjligt. Sverige störste israelhatare Jan Guillou tilläts bre ut sig i vilken tv-soffa som helst. Det satte sina tragiska spår. Det finns andra böcker som ger en desto bättre bild av Israel, vilka visar att Israel har inte en röd tråd av ständiga krig och expansionsvilja:
Efraim Karshs Arafat's War; Karsh är professor i King's College i London
J.N Westwoods History of The Middle East Wars
Howard Sachars imponerande History of Israel; Howard är professor i historia i George Washington University
Bernard Wassersteins Divided Jerusalem; Wasserstein har varit professor i olika universitet i historia
Med detta inlägg begär jag inte att den som läser det kommer i morgon sova gott insvept i den israeliska flaggan med en kippa på huvudet, man behöver inte betrakta Meir Kahane som en upplyst man, och man ska inte behöva uppskatta högljudda, efterhängsna och irriterande lobbygrupper i USA, men däremot bör en från början neutral eller svagt Israelkritisk läsare ifrågasätta om verkligen Israel är huvudproblemet i regionen. Jag menar inte heller att Israel är perfekt och att det finns ingenting kritiskt att säga, men syftet med detta inlägg är som sagt något annat. Jag menar inte att Israel har i alla lägen oavsett vad det gällt betett sig oklanderligt, men jag kommer inte nämna dem tillfällena, för jag vet av erfarenhet att en kritisk läsare kan mycket väl suga till sig den Israelnegativa informationen som en svamp men strunta fullständigt i Israels bra sidor, samt ignorera Israels fienders illdåd. Starkt israelkritiska brukar vara nazister eller hårdföra socialister och jag vet inte om jag har så mycket hopp för dessa förvirrade människor. Det låter inte särskilt troligt att personer som demonstrerar på Sveriges gator mot Israel kommer rikta sin uppmärksamhet på de israeliska fiendernas illdåd, brott mot mänskliga rättigheter, eller krigets lagar. Dessa människor kommer alltid vilja och uppmana andra att förstå terrorism och blodiga övertramp av den arabiska sidan. Förstå betyder nu ingenting annat än acceptera och rycka på axlarna åt arabiska snedsteg, medan man lägger all skuld på Israel. Åt Israel ska minsann ingen förståelse utan enbart smuts och pekpinnar ges!
Vem är palestinier?
Vänstern uppmanar att vi ska visa solidaritet med det palestinska folket. En myt jag hört ibland är att en vanlig palestinier idag troligen är ättling till det antika folket filisteerna. Dessa i sin tur var ett sjöfolk som landsteg och länge bebodde Gaza, någonstans från Grekland, samtidigt som judarna framträdde i området. De hade inte samma religion (naturligtvis) eller samma språk som dagens palestinier. Det var romarna som officiellt gav området namnet Palestina, efter Israels fiender filisteerna, när Rom slog ner ett judiskt uppror och judarna inträdde i diasporan i början av vår tideräkning. Namnet Palestina skulle sopa bort allt som påminde om judar. Palestina omfattade då inte bara dagens Israel, Gaza och Västbanken utan även stora delar av Jordanien. År 70 i vår tideräkning skövlade Romarriket det dåvarande Israel (vilket i sin tur var uppdelat i det norra och det södra riket) och spred judarna över världen. Den judiska befolkningen hämtade sig emellertid ganska snabbt och inför korstågen levde ca 300 000 judar i det heliga landet. Efter romarriket har andra stormakter kontrollerat området och gett det olika namn. En lika grav katastrof för judarna som romarriket var även korsfararna som precis på samma sätt som romarna skingrade judarna över världen. Efter denna andra diaspora levde kanske ca 10 - 15 000 judar kontinuerligt kvar i området. Under det långvariga turkiska styret tillhörde en tid det heliga landet distriktet Syrien, en tid styckades detta distrikt i sin tur upp i mindre deldistrikt, direkt underställda sultanen, men namnet Palestina existerade inte. Efter Turkiets nederlag i första världskriget beslutade segrarmakterna hur framtidens politiska geografi skulle se ut. De flesta arabiska invånare i landet önskade faktiskt tillhöra just Syrien. Jordanien bildades efter första världskriget, men det området hette faktiskt en tid det brittiska Mandatet för Palestina. Även judar som levde i Israel under mandatperioden kallade sig för palestinier. De icke judiska invånarna var delvis en gröt av invandrare från det som idag är Algeriet, egyptier, kristna, beduiner med ingen som helst känsla för nationsgränser utan istället enbart för sin klan, araber som flyttat från det som idag är Jordanien, armenier och greker. Det finns faktiskt ingen genuin palestinsk kultur, mat, palestinsk musik, arkitektur, dialekt och liknande. Vem är palestinier egentligen? Vem har rätt att flytta var och rätt till vilken kompensation? Palestina har ytterst flexibla tider, gränser och invånare. Nationalitet anses av vänstern vara ett påfund av höger, men plötsligt när det gäller Palestina är det korrekt att utropa en genuin etnicitet.
Stöd Israel!
Moderator: Moderatorgruppen
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Judar inledde aldrig våldet under mellankrigsperioden, 1918 - 1939
Under 1800-talets senare del började judar från Ryssland invandra, undan grava förföljelser. Ju fler som anlände väcktes frågan bland den arabiska befolkningen hur man skulle förhålla sig till den växande judiska gruppen. Vänstern hamnar i en knepig situation här: man vill ju se omfattande invandring till Sverige. Varför omfattande migration är utav godo nu men absolut inte i Mandatet för Palestina är för mig en gåta. Man missar även att 100 000 araber invandrade till västra delen av Mandatet under 1930-talet, helt enkelt pga att judarnas kultivering medförde förbättrade levnadsförhållanden även för araber. De första judiska invandrarna körde absolut inte iväg araber från deras mark, allra minst ifrån Jerusalem vilket länge var ganska folktomt; först följer år, sedan judiskt respektive muslimskt invånarantal
1800 ... 2250 ... 4000
1850 ... 6000 ... 5400
1910 ... 45 000 ... 12000
1922 ... 34000 ... 13500
1931 ... 51200 ... 19900
1946 ... 99300 ... 33700
Den första officiella arabiska reaktionen mot judisk invandring kom redan 1907, då ett möte med ett hundratal inflytelserika araber uppmanade till protester mot judiskt inflytande. Araber lade märke till att judar aldrig sålde mark vidare till liksom att de inte hur som helst anställde araber, vilket orsakade misstänksamhet och bitterhet. Förmodligen är den etniska sprickan enligt vänstern på något sätt USA:s och Englands fel, trots att det var Turkiet som kontrollerade området vid den här tiden. England vred kontrollen av området ur Turkiets händer 1917, i och med att Turkiet var en av Englands besegrade fiender i första världskriget, och kom att kontrollera det som idag är Israel samt Jordanien, under namnet Mandatet för Palestina. Även Frankrike fick kontroll över somliga områden, men var inte lika villigt som England att släppa dem. En tanke som väckts efter första världskriget och vann spridning bland ledande politiker, främst Woodrow Wilson, i olika västerländska nationer var självstyre för olika etniska grupper, något som tilltalade både judar och araber för vad det skulle kunna innebära för framtiden. Wilson underströk noga betydelsen av alla olika etniska gruppers tycken, däribland arabernas. Om man därför anser att Israel är en lömsk amerikansk skapelse, ja då har Israel gott sällskap av sina grannar. Därför skulle i alla fall England ordna att arabiska stater skulle bildas. Araberna fick med tiden och inte utan motstånd, från främst Frankrike, inte bara en enda självständig stat - de fick flera. Här har det dykt upp en seglivad myt, att England lovade ett självständigt arabiskt Palestina, men något sådant lovade aldrig England, utan Palestina, "Det lilla hacket" som det kallades, skulle stå under direkt engelsk auktoritet, något alla arabiska ledare vid tiden för första världskrigets slut kände till. Det var det jordanska kungahuset som, pga att man förlorade inflytande i Saudi Arabien, åberopade något som aldrig inträffat utan enbart hängt löst i luften som ett alternativ. Till en början såg det ut som britterna önskade tillmötesgå de judiska intressena, när den så kallade Balfourdeklarationen släpptes 1917. Denna lovade judar runtom i världen ett nationalhem i Mandatet för Palestina, och till en början var judiska representanter nöjda med enbart vad man önskade omfattande invandring till området, övervakat av England, en önskan som synnerligen skärptes i och med 30-talet. En judisk stat var det överlag ännu inte tal om, även om en av de tidigaste och främsta förespråkarna för en stat, Theodor Herzl, hade önskat detta. Den östra delen av Palestina (alltså Jordanien) beslutade England plötsligt att kalla Transjordanien, där inga judar tilläts bosätta sig. Till en början var detta ett ingenmansland med okänt öde, men ödet medförde att en arab, Emir Abdullah, styrde detta område som ett i praktiken engelskt protektorat tills dess självständighet. England försökte under hela sin vistelse i Mandatet hålla sig väl med både judar och araber, och politiken kunde variera kraftigt beroende på vilken regering, ja rentav vilka personer, som satt vid makten i England. De ansvariga brittiska kommissionärerna i Mellanöstern betraktade judarna med misstänksamhet, som några efterhängsna människor som med sina krav störde något som skulle kunna ha varit en lugn, god ordning. Någon bekväm, kontinuerlig gräddfil i Palestina fick inte judar.
Läget blev ordentligt spänt i Mandatet i början av 1920-talet, i och med tillträdet av stormuftin av Jerusalem, Amin al-Hussein. En mufti var en arabisk instans med högsta ansvar för religiösa muslimska frågor. De första upploppen, initierade av militanta araber, mellan judar och araber hade redan ägt rum innan dennes tillträde. Denne avskydde judar, uppmanade till än fler blodiga upplopp och provokationer som att föra en flock åsnor genom judarnas heliga platser, och knöt under 30-talet kontakter med nazisterna vilka han besökte i all vänskaplighet åtskilliga gånger. Han besökte till och med ett koncentrationsläger i Tyskland och önskade själv att låta bygga vid Nablus ett sådant för judar. Nazister återgäldade Husseinis besök med att själva komma på visit till Mandatet.
För Husseinis djupa förståelse för nazismen fick han stora summor i stöd från Tyskland, liksom tillstånd att köpa vapen. Han hjälpe även till att i Jugoslavien organisera divisionen SS-Handschar, en SS styrka, bestående av enbart muslimer, vilken härjade i Balkan, och vilket Jugoslavien efter kriget sökte Husseini för. Han blev åtalad i Nürnbergrättegångarna som krigsförbrytare, men han fick asyl i Egypten och valdes 1948 till president för National Palestinian Council, där han inväntade rätt tillfälle att lägga under sig hela Palestina. Han fick även sällskap av en rad tyska militärer som sökte skydd i Egypten och blev rådgivare till den egyptiska armen. Över hela arabvärlden bildades under 30-talet nationalistiska grupper med Italien och Tyskland som ideologisk förebild, ibland med direkt från Tyskland lånade slogans. Under ett firande av Profeten Muhammeds födelsedag var porträtt av Hitler och Mussolini vanliga. Det är ingen slump att Mein Kampf idag är en bestseller bl a i Västbanken. Arabsidan visste att man kunde hota England att inleda långt mer omfattande samarbete med nazi-Tyskland om England skulle lägga fram förslag som skulle gå stick i stäv mot arabiska önskemål. Det mer organiserade våldet började 1936, när semi-officiella arabiska kamporganisationer bildades, arabiska strejker lamslog landet (vilket ironiskt nog gynnade judarna), judiska farmer angreps, och frivilliga ifrån Irak (ska även de betecknas som palestinier?) anlände till striderna under ledning av Fawzi al Qawukji. Araberna bildade även större rivaliserande grupper vilka slogs mot varandra, en gammal kär tradition som förts vidare genom hela medeltiden, 1900- och in i 2000-talet. Under sådana förhållanden önskade judar inte att dela stat med arabiska palestinier utan att istället önska att bilda en egen, en tanke som generellt sett inte existerade 20 år tidigare, trots bl a sionisten Theodor Herzls berömda Judenstaat, en bok där han utmålade en judisk stat som ett återuppståndet Edens lustgård, vilket dessutom skulle leva i ömmaste fred med sin arabiske granne. England sände tusentals trupper till området vilka slog ned den arabiska resningen, och inrättade dessutom en utredning, Peelkommissionen, vilken undersökte orsaker samt eventuella lösningar till konflikten. En av dessa lösningar, ansåg kommissionen, var att dela upp det som idag är Israel i en palestinsk, samt en judisk självständig stat. Ytterligare ett alternativ var att tillåta en judisk stat, och att samtidigt låta de arabiska delarna av Mandatet tillhöra Transjordanien.
Judar har generellt sett betraktats av araber som "dhimmis", ett andra klassens folk, t ex att en judes vittnesmål i domstol kunde anses betydelselöst, en jude kunde tvingas konvertera till Islam eller mördas, att man som jude var tvungen på en offentlig plats att visa vördnad för förbipasserande muslimer, tvingas uthärda att arabiska barn hade som en slags berömd folksport att ostraffat kasta sten på förbipasserande judar, eller tvingas bära ett märke; själva klagomuren i Jerusalem kunde gärna bli nedsmutsad av avföring. Under 1800-talet avlöste olika judeförföljelser varandra runtom i arabvärlden, vilket kunde uppmärksamt dokumenteras av nyanlända skrivkunniga västerlänningar. Dekret har även tidigare under medeltiden, i Irak, Syrien, Egypten, Marocko, Jemen, i hela arabvärlden, utfärdats att förstöra synagogor. Judar har kunnat erhålla ett skydd genom att betala en särskild skatt, men denna skatt väcker frågan: skydd mot vem? Enligt vänstern beror krig och konflikter hemskt gärna på girig privatkapitalism och rovdrift, och aldrig någonsin på en fiktiv tanke som Clash of Civilizations. Det existerar enbart sociala problem, aldrig etniska. Problemet för vänstern är nu att muslimsk misstro mot judar existerat långt innan privatkapitalismen eller någon olja kom in i bilden på något sätt. Det finns således goda skäl för judarna att ängslas över att bli en minoritet varhelst det än må vara.
Våldet fortsatte, vilket fick judarna att bilda sina större försvarsorganisationer bl a Haganah; det hade redan tidigare bildats några mindre i och med förtrycket från det turkiska styret (vilket inte direkt berodde på etnicitet utan istället ekonomisk utsugning) samt det första våldet under 20-talet. Till en början hade dessa större som uppgift enbart att försvara judiska farmer, men gav sig senare ut på uppdrag att finna anfallande arabiska gerillagrupper. Senare började de mest extrema, mindre grupperna anfalla brittiska trupper och sabotera militärintressen som broar eller vägar. Överlag var inte dessa mindre, extrema ligor populära bland judarna, det förekom till och med inbördes våld mellan judarna när ligorna skulle avväpnas av de större organisationerna. Ytterligare två andra rapporter, Woodhead och White Paper, avlöste Peel, med ett för zionismen dystrare budskap: att någon tudelning inte skulle ske utan de arabiska och judiska delarna skulle på något sätt hållas samman, inte i exakt alla frågor men i alla fall i de viktigare, och den judiska invandringen skulle starkt begränsas, samt att de judiska inköpen av mark skulle hejdas. Howard Sachar skriver i och med denna andra helt motsatta rapport: "The Arabs plainly had mastered a crucial lesson, that violence on behalf of their rights in The Holy Land was effective diplomacy." Det brittiska mandatet över Palestina löpte ut våren 1948, och det stod klart då att både Sovjet, pga sina strategiska intressen vilka såsom det såg ut då skulle infrias oavsett händelsernas gång i det heliga landet, och USA, pga att president Harry Truman helt enkelt inte pga giriga ekonomiska skäl utan medkänsla uttryckte sympati för judarnas sak, stödde en delning. Planer existerade i FN då såväl som idag för en federation mellan judiska och arabiska områden, rena fantasier om gränsöverskridande kulturmöten som ingen sida önskade sig. Istället skapade FN en delningsplan i en judisk samt en arabisk stat. Judarna stod beredda att omedelbart efter britternas avtåg utropa en egen stat, vilket man gjorde i maj, och dessutom beredda att bygga en egen civil infrastruktur med penningväsende, post, lagar och liknande, något som å andra sidan den arabiska sidan aldrig planerat för och visade sig vara ett betydande misstag. Sista tiden av sin vistelse i Mandatet tillbringade England med att försöka underlätta ett arabiskt övertagande, medan man motarbetade judiska intressen. Judar tilläts till skillnad mot araberna inte köpa vapen, och man förvarnade den arabiska sidan de områden man så saktligen drog sig undan ifrån så att araberna skulle snabbt och smidigt kunna ta över dem.
Under 1800-talets senare del började judar från Ryssland invandra, undan grava förföljelser. Ju fler som anlände väcktes frågan bland den arabiska befolkningen hur man skulle förhålla sig till den växande judiska gruppen. Vänstern hamnar i en knepig situation här: man vill ju se omfattande invandring till Sverige. Varför omfattande migration är utav godo nu men absolut inte i Mandatet för Palestina är för mig en gåta. Man missar även att 100 000 araber invandrade till västra delen av Mandatet under 1930-talet, helt enkelt pga att judarnas kultivering medförde förbättrade levnadsförhållanden även för araber. De första judiska invandrarna körde absolut inte iväg araber från deras mark, allra minst ifrån Jerusalem vilket länge var ganska folktomt; först följer år, sedan judiskt respektive muslimskt invånarantal
1800 ... 2250 ... 4000
1850 ... 6000 ... 5400
1910 ... 45 000 ... 12000
1922 ... 34000 ... 13500
1931 ... 51200 ... 19900
1946 ... 99300 ... 33700
Den första officiella arabiska reaktionen mot judisk invandring kom redan 1907, då ett möte med ett hundratal inflytelserika araber uppmanade till protester mot judiskt inflytande. Araber lade märke till att judar aldrig sålde mark vidare till liksom att de inte hur som helst anställde araber, vilket orsakade misstänksamhet och bitterhet. Förmodligen är den etniska sprickan enligt vänstern på något sätt USA:s och Englands fel, trots att det var Turkiet som kontrollerade området vid den här tiden. England vred kontrollen av området ur Turkiets händer 1917, i och med att Turkiet var en av Englands besegrade fiender i första världskriget, och kom att kontrollera det som idag är Israel samt Jordanien, under namnet Mandatet för Palestina. Även Frankrike fick kontroll över somliga områden, men var inte lika villigt som England att släppa dem. En tanke som väckts efter första världskriget och vann spridning bland ledande politiker, främst Woodrow Wilson, i olika västerländska nationer var självstyre för olika etniska grupper, något som tilltalade både judar och araber för vad det skulle kunna innebära för framtiden. Wilson underströk noga betydelsen av alla olika etniska gruppers tycken, däribland arabernas. Om man därför anser att Israel är en lömsk amerikansk skapelse, ja då har Israel gott sällskap av sina grannar. Därför skulle i alla fall England ordna att arabiska stater skulle bildas. Araberna fick med tiden och inte utan motstånd, från främst Frankrike, inte bara en enda självständig stat - de fick flera. Här har det dykt upp en seglivad myt, att England lovade ett självständigt arabiskt Palestina, men något sådant lovade aldrig England, utan Palestina, "Det lilla hacket" som det kallades, skulle stå under direkt engelsk auktoritet, något alla arabiska ledare vid tiden för första världskrigets slut kände till. Det var det jordanska kungahuset som, pga att man förlorade inflytande i Saudi Arabien, åberopade något som aldrig inträffat utan enbart hängt löst i luften som ett alternativ. Till en början såg det ut som britterna önskade tillmötesgå de judiska intressena, när den så kallade Balfourdeklarationen släpptes 1917. Denna lovade judar runtom i världen ett nationalhem i Mandatet för Palestina, och till en början var judiska representanter nöjda med enbart vad man önskade omfattande invandring till området, övervakat av England, en önskan som synnerligen skärptes i och med 30-talet. En judisk stat var det överlag ännu inte tal om, även om en av de tidigaste och främsta förespråkarna för en stat, Theodor Herzl, hade önskat detta. Den östra delen av Palestina (alltså Jordanien) beslutade England plötsligt att kalla Transjordanien, där inga judar tilläts bosätta sig. Till en början var detta ett ingenmansland med okänt öde, men ödet medförde att en arab, Emir Abdullah, styrde detta område som ett i praktiken engelskt protektorat tills dess självständighet. England försökte under hela sin vistelse i Mandatet hålla sig väl med både judar och araber, och politiken kunde variera kraftigt beroende på vilken regering, ja rentav vilka personer, som satt vid makten i England. De ansvariga brittiska kommissionärerna i Mellanöstern betraktade judarna med misstänksamhet, som några efterhängsna människor som med sina krav störde något som skulle kunna ha varit en lugn, god ordning. Någon bekväm, kontinuerlig gräddfil i Palestina fick inte judar.
Läget blev ordentligt spänt i Mandatet i början av 1920-talet, i och med tillträdet av stormuftin av Jerusalem, Amin al-Hussein. En mufti var en arabisk instans med högsta ansvar för religiösa muslimska frågor. De första upploppen, initierade av militanta araber, mellan judar och araber hade redan ägt rum innan dennes tillträde. Denne avskydde judar, uppmanade till än fler blodiga upplopp och provokationer som att föra en flock åsnor genom judarnas heliga platser, och knöt under 30-talet kontakter med nazisterna vilka han besökte i all vänskaplighet åtskilliga gånger. Han besökte till och med ett koncentrationsläger i Tyskland och önskade själv att låta bygga vid Nablus ett sådant för judar. Nazister återgäldade Husseinis besök med att själva komma på visit till Mandatet.
För Husseinis djupa förståelse för nazismen fick han stora summor i stöd från Tyskland, liksom tillstånd att köpa vapen. Han hjälpe även till att i Jugoslavien organisera divisionen SS-Handschar, en SS styrka, bestående av enbart muslimer, vilken härjade i Balkan, och vilket Jugoslavien efter kriget sökte Husseini för. Han blev åtalad i Nürnbergrättegångarna som krigsförbrytare, men han fick asyl i Egypten och valdes 1948 till president för National Palestinian Council, där han inväntade rätt tillfälle att lägga under sig hela Palestina. Han fick även sällskap av en rad tyska militärer som sökte skydd i Egypten och blev rådgivare till den egyptiska armen. Över hela arabvärlden bildades under 30-talet nationalistiska grupper med Italien och Tyskland som ideologisk förebild, ibland med direkt från Tyskland lånade slogans. Under ett firande av Profeten Muhammeds födelsedag var porträtt av Hitler och Mussolini vanliga. Det är ingen slump att Mein Kampf idag är en bestseller bl a i Västbanken. Arabsidan visste att man kunde hota England att inleda långt mer omfattande samarbete med nazi-Tyskland om England skulle lägga fram förslag som skulle gå stick i stäv mot arabiska önskemål. Det mer organiserade våldet började 1936, när semi-officiella arabiska kamporganisationer bildades, arabiska strejker lamslog landet (vilket ironiskt nog gynnade judarna), judiska farmer angreps, och frivilliga ifrån Irak (ska även de betecknas som palestinier?) anlände till striderna under ledning av Fawzi al Qawukji. Araberna bildade även större rivaliserande grupper vilka slogs mot varandra, en gammal kär tradition som förts vidare genom hela medeltiden, 1900- och in i 2000-talet. Under sådana förhållanden önskade judar inte att dela stat med arabiska palestinier utan att istället önska att bilda en egen, en tanke som generellt sett inte existerade 20 år tidigare, trots bl a sionisten Theodor Herzls berömda Judenstaat, en bok där han utmålade en judisk stat som ett återuppståndet Edens lustgård, vilket dessutom skulle leva i ömmaste fred med sin arabiske granne. England sände tusentals trupper till området vilka slog ned den arabiska resningen, och inrättade dessutom en utredning, Peelkommissionen, vilken undersökte orsaker samt eventuella lösningar till konflikten. En av dessa lösningar, ansåg kommissionen, var att dela upp det som idag är Israel i en palestinsk, samt en judisk självständig stat. Ytterligare ett alternativ var att tillåta en judisk stat, och att samtidigt låta de arabiska delarna av Mandatet tillhöra Transjordanien.
Judar har generellt sett betraktats av araber som "dhimmis", ett andra klassens folk, t ex att en judes vittnesmål i domstol kunde anses betydelselöst, en jude kunde tvingas konvertera till Islam eller mördas, att man som jude var tvungen på en offentlig plats att visa vördnad för förbipasserande muslimer, tvingas uthärda att arabiska barn hade som en slags berömd folksport att ostraffat kasta sten på förbipasserande judar, eller tvingas bära ett märke; själva klagomuren i Jerusalem kunde gärna bli nedsmutsad av avföring. Under 1800-talet avlöste olika judeförföljelser varandra runtom i arabvärlden, vilket kunde uppmärksamt dokumenteras av nyanlända skrivkunniga västerlänningar. Dekret har även tidigare under medeltiden, i Irak, Syrien, Egypten, Marocko, Jemen, i hela arabvärlden, utfärdats att förstöra synagogor. Judar har kunnat erhålla ett skydd genom att betala en särskild skatt, men denna skatt väcker frågan: skydd mot vem? Enligt vänstern beror krig och konflikter hemskt gärna på girig privatkapitalism och rovdrift, och aldrig någonsin på en fiktiv tanke som Clash of Civilizations. Det existerar enbart sociala problem, aldrig etniska. Problemet för vänstern är nu att muslimsk misstro mot judar existerat långt innan privatkapitalismen eller någon olja kom in i bilden på något sätt. Det finns således goda skäl för judarna att ängslas över att bli en minoritet varhelst det än må vara.
Våldet fortsatte, vilket fick judarna att bilda sina större försvarsorganisationer bl a Haganah; det hade redan tidigare bildats några mindre i och med förtrycket från det turkiska styret (vilket inte direkt berodde på etnicitet utan istället ekonomisk utsugning) samt det första våldet under 20-talet. Till en början hade dessa större som uppgift enbart att försvara judiska farmer, men gav sig senare ut på uppdrag att finna anfallande arabiska gerillagrupper. Senare började de mest extrema, mindre grupperna anfalla brittiska trupper och sabotera militärintressen som broar eller vägar. Överlag var inte dessa mindre, extrema ligor populära bland judarna, det förekom till och med inbördes våld mellan judarna när ligorna skulle avväpnas av de större organisationerna. Ytterligare två andra rapporter, Woodhead och White Paper, avlöste Peel, med ett för zionismen dystrare budskap: att någon tudelning inte skulle ske utan de arabiska och judiska delarna skulle på något sätt hållas samman, inte i exakt alla frågor men i alla fall i de viktigare, och den judiska invandringen skulle starkt begränsas, samt att de judiska inköpen av mark skulle hejdas. Howard Sachar skriver i och med denna andra helt motsatta rapport: "The Arabs plainly had mastered a crucial lesson, that violence on behalf of their rights in The Holy Land was effective diplomacy." Det brittiska mandatet över Palestina löpte ut våren 1948, och det stod klart då att både Sovjet, pga sina strategiska intressen vilka såsom det såg ut då skulle infrias oavsett händelsernas gång i det heliga landet, och USA, pga att president Harry Truman helt enkelt inte pga giriga ekonomiska skäl utan medkänsla uttryckte sympati för judarnas sak, stödde en delning. Planer existerade i FN då såväl som idag för en federation mellan judiska och arabiska områden, rena fantasier om gränsöverskridande kulturmöten som ingen sida önskade sig. Istället skapade FN en delningsplan i en judisk samt en arabisk stat. Judarna stod beredda att omedelbart efter britternas avtåg utropa en egen stat, vilket man gjorde i maj, och dessutom beredda att bygga en egen civil infrastruktur med penningväsende, post, lagar och liknande, något som å andra sidan den arabiska sidan aldrig planerat för och visade sig vara ett betydande misstag. Sista tiden av sin vistelse i Mandatet tillbringade England med att försöka underlätta ett arabiskt övertagande, medan man motarbetade judiska intressen. Judar tilläts till skillnad mot araberna inte köpa vapen, och man förvarnade den arabiska sidan de områden man så saktligen drog sig undan ifrån så att araberna skulle snabbt och smidigt kunna ta över dem.
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Israel inledde inte kriget 1948
När Israel bildades angreps den judiska staten av Syrien, Libanon, Egypten, Irak, Saudi Arabien och ett ganska motvilligt Jordanien (vilket trots allt visade sig vara ett mycket aktivt och farligt hot). Somliga av Israels alla olika fiender var mycket öppna med att köra ut judarna i havet, att etniskt rensa dem från det heliga landet. Arabiska ledare skröt öppet hur det skulle bli en massaker som inte sett sin like tidigare. En massaker skulle det mycket väl kunna bli i och med att Israel inledningsvis till skillnad mot sina fiender inte hade stridsvagnar eller ett flygvapen. Däremot hade de något fienderna saknade: moral, i rädsla att bli utplånade. I och med kriget 1948 försvann Palestina som möjlig stat, när Gaza och Västbanken togs över av Egypten samt Jordanien. Israel hade kunnat kontrollera Gaza, för man lyckades i ett senare skede i kriget slå tillbaka och rentav rycka in en bit i Egypten, men Israel gav upp Gaza som en slags goodwill åt Egypten. Man fick lämna ifrån sig det område som officiellt var egyptiskt i och med att Egypten och England hade ett försvarssamarbete som innebar bl a att England skulle komma till Egyptens hjälp vid krig, samt att engelska piloter bemannade egyptiska flygplan. Hade inte den arabiska sidan inlett krig, hade vi idag säkerligen sett en palestinsk stat existera. Det berömda palestinska flyktingproblemet uppstod när hundratusentals människor lämnade sina dåvarande hem. Det är inte helt korrekt att säga att alla flydde judiska förföljelser eller strider, för de flesta av alla dessa människor, oavsett deras ursprung, såg aldrig skymten av en judisk soldat (en palestinsk organisation kom fram till detta). Det finns istället flera olika anledningar till att araber flydde:
* pga den annalkande laglösheten i de arabiska områdena
* pga arabiska uppmaningar
* pga judisk etnisk rensning
* pga överdrivna myter om judisk bestialitet, utspridda av arabiska ledare
I maj 1948 hade över 200 000 araber lämnat sina hem, de allra flesta frivilligt. Inledningsvis uppmanade de judiska ledarna sina arabiska grannar att stanna (Haifa är det mest berömda exemplet), men denna inställning förändrades ju mer strider spred sig. Under sommaren började judiska styrkor i större utsträckning än tidigare hota arabiska städer och byar vars invånare, exakt antal okänt, flydde. I början av striderna hade Israel inget flygvapen, inga stridsvagnar och enbart en handfull kanoner från kriget 1870 mellan Frankrike och Tyskland. Syrien hade å andra sidan en bataljon med stridsvagnar (ca ettusen man), och Irak ställde upp med en pansarbrigad (några tusen man). Senare lyckades man erhålla vapenleveranser, från främst Tjeckoslovakien. Här dyker Deyr Yassin upp, en vad jag trodde för länge sedan civil, idyllisk by som rensades brutalt av judiska plundrande, hånskrattande ligor. Alls icke, istället var byn ett viktigt fäste för arabiska styrkor, bl a irakiska. Här liksom senare i historiens gång trodde arabiska styrkor inte riktigt på fair play utan lät klä ut soldater till kvinnor. Judarna avslöjade emellertid den arabiska transvestitiska krigslisten och började kroppsvisitera alla klädda som kvinnor, vilket medförde att somliga "kvinnor" oväntat drog fram vapen och sköt dem som kom på visit. Därför började de judiska styrkorna skjuta alla civila som kom dem i närheten, något som de senare kritiserades för. En ursäkt lämnades senare över till arabsidan. Arabiska regeringar uppmanade rentav palestinska araber att fly undan eventuella strider, så att de flyende senare efter en arabisk seger skulle kunna återvända. Den syriske dåvarande premiärministern, Haled al Azm, sade: "Since 1948 we have been demanding the return of the refugees to their homes. But we ourselves are the ones who encouraged them to leave. Only a few months separated our call to them to leave and our appeal to the United Nations to resolve their return." Även Mahmoud Abbas sade: "The Arab armies entered Palestine to protect the Palestinians from the Zionist tyranny but, instead, they abandoned them, forced them to emigrate and to leave their homeland, and threw them into prisons similar to the ghettos in which the jews used to live." Alla flyktingar flydde inte pga arabiska ledares uppmaningar, det finns ingen exakt statistik, men det rör sig om en betydande del. Ytterligare en viktig anledning till att araber lämnade Palestina var det enkla faktum att den arabiska sidans civila infrastruktur eroderade bort i och med att tiotusentals ledande araber flydde området. Allt som påminde om en stat försvann. Alternativet för de kvarvarande araberna var det föga lockande valet att sluta sig till skyddet av en lokal krigsherre. Efter det stod klart att de arabiska armeerna aldrig skulle kunna vinna någon seger, i alla fall denna gång, inleddes diskussioner med olika parter inblandade hur flyktingfrågan och framtidens Israel skulle se ut.
Israel kunde tänka sig ta emot inledningsvis 100 000 arabiska flyktingar, i utbyte mot ett fredsavtal med de arabiska grannarna, vilket dessa blankt vägrade skriva under. Med tiden eroderade antalet flyktigar Israel var berett att öppna gränsen för, så enbart 35 000 kunde återvända. FN bildade organet UNRWA med syftet att underlätta för flyktingar att skaffa arbete och försörja sig där man flytt, men de arabiska grannarna var mycket ovilliga att samarbeta med FN, för flyktingarnas blotta existens skulle kunna vara en möjlighet till påtryckningar mot Israel; skulle inte pinade flyktingar existera utan enbart välmående arbetande, skulle knappast någon effektiv opinionsbildning ske. En återvändo av hundratusentals araber skulle dessutom betyda att man helt enkelt flyttade fram positionerna, vilket Nasser berömvärt nog erkände öppet. Westwood skriver: "The Palestinian refugees hoped, and were told by their host governments, that they would soon return. They were not encouraged to to make new lives for themselves in their new countries, and there seems little doubt that Israel's enemies regarded these these refugees as a powerful weapon." Även Kung Hussein av Jordanien medgav ärligt: "Since 1948, Arab leaders have used the Palestine people for selfish political purposes. This is criminal." En av de mer samarbetsvilliga efter kriget var kung Abdullah av Jordanien som tillät flyende araber bli jordanska medborgare, men Egypten däremot tillät inte araber i Gaza bli vare sig egyptiska medborgare eller att arbeta i Egypten. (Abdullah sköts senare 1951, när man inom arabvärlden började anse honom som en förrädare när han förhandlade med Israel om fred och gränsjusteringar.)
Liksom det går inflation i begreppet palestinier går det inflation i begreppet flykting. FN har ett särskilt organ för just palestinska fyktingar, med en alldeles annan definiton än den gängse för vad en flykting är.
* de som levde i Palestina mer än två år och lämnade trakten räknas
* liksom även personer som flyttade inom Palestinas gränser.
* liksom ättlingar till dem som flyttade år 1948, även om de inte flyr eller känner sig hotade eller ens sett sitt så kallade hemland
Idag sägs antalet flyktingar vara uppe i antalet fyra miljoner, varav en tredjedel bor i så kallade läger i olika grannländer till Israel. Ordet "läger" får mig att tänka på synen av en vindpinad, illa utsatt camping, men dessa flyktingläger ser ut som vilken syrisk stad som helst, där det finns el, vatten och andra bekvämligheter. Dessa fyra miljoner anses ha rätt att hur som helst flytta till Israel, men det skulle i ett slag förvandla Israel till en arabisk stat, något som judar inte är särkilt förtjusta i. 83% av tillfrågade judar vill inte bo i en palestinsk stat. Detta anses vara upprörande av vänstern, som delar sina sympatier med det palestinska folket. Annars brukar vänstern gärna attackera etniciteter och nationalstater och säga att det finns ingenting sådant som äkta etnicitet, utan all kultur är flytande och relativ. Sveriges nationaldag ska absolut inte firas. Men när det gäller palestinier ska vi göra ett undantag, för här existerar plötsligt en klart identifierbar genuin etnicitet. Vänstern missar dessutom att de flesta flyktingar idag är inte heller intresserade av att flytta till Israel och att där bo som en minoritet i en judisk stat, vilket visar att det är inte själva marken i sig som är betydelsefull. Om det skulle å andra sidan vara uppskattat att leva i ett arabiskt Israel vet jag inte om undersökningarna säger. Palestinier själva anser sig inte vara särskilt lyckligt lottade under Arafats styre, för 80% av de tillfrågade i en nundersökning ansåg Israels statsuppbyggnad vara föredömlig, medan enbart ca 25% var nöjda med Arafats regim (alltså exakt hur landet är uppbyggt). Nu var det inte judar som inledde krig i regionen, men enligt vänstern, som jag aldrig hört protestera mot arabiska krig, verkar anse att arabstater har rätt att vara den anfallande sidan, men om saker och ting går åt helvete har de även rätt till ursprungspositonen och Israel ska bara hålla käft.
I och med kriget 1948 hamnade 156 000 araber inom Israels gränser, ett antal som vuxit till 301 000 år 1966. Vilket folkmord? Dessa levde i byar, vilka underställdes reglerat israeliskt militärstyre, ömsom i medvind ömsom i motvind. Detta skapade hos den arabiska befolkningen frustration och snarare mer lojalitet med arabstater än med Israel, en situation Israel försökte undvika 1967, när man kom att kontrollera Västbanken. Det Israel odiskuterbart gjorde var att satsa på vissa investeringar och reformer i dessa byar. 1967 hade därför den arabiska jordbruksproduktionen ökat sexfalt och var den högsta i hela arabvärlden. Pga regleringarna åtnjöt araberna inte riktigt samma möjligheter och standard som judarna, vilket låg till stor irritation för araberna, men även somliga jämlikhetssträvande judar. Imperialism och Israel sägs enligt vänstern vara intimt förknippade, likaså sexism. Imperienationer kan aldrig vara jämställda. 1951 fick arabiska kvinnor i Israel rösträtt, något de aldrig haft tidigare. Innan Israels kontroll hade arabiska kvinnor betraktats som vilken handelsvara som helst en man kunde spekulera i, han kunde byta fruar hur som helst. 1951 förbjöds detta prerogativ, likaså förbjöds barnäktenskap. Är månne detta ett imperialistiskt och förtryckande sätt att motarbeta en minoritetskultur och dess identitet? Eller ska vi i flumhumanistisk anda antaga att de reformerna hade ändå vilken minut som helst fallit ned från himlen av sig själv på något sätt och att man därför inte behöver tacka israelerna för dem? Reformerna resulterade vidare i att 70% av de arabiska pojkarna samt 50% av flickorna fick skolgång, en siffra som under den tiden inte gick att finna annanstans i arabvärlden.
När Israel bildades angreps den judiska staten av Syrien, Libanon, Egypten, Irak, Saudi Arabien och ett ganska motvilligt Jordanien (vilket trots allt visade sig vara ett mycket aktivt och farligt hot). Somliga av Israels alla olika fiender var mycket öppna med att köra ut judarna i havet, att etniskt rensa dem från det heliga landet. Arabiska ledare skröt öppet hur det skulle bli en massaker som inte sett sin like tidigare. En massaker skulle det mycket väl kunna bli i och med att Israel inledningsvis till skillnad mot sina fiender inte hade stridsvagnar eller ett flygvapen. Däremot hade de något fienderna saknade: moral, i rädsla att bli utplånade. I och med kriget 1948 försvann Palestina som möjlig stat, när Gaza och Västbanken togs över av Egypten samt Jordanien. Israel hade kunnat kontrollera Gaza, för man lyckades i ett senare skede i kriget slå tillbaka och rentav rycka in en bit i Egypten, men Israel gav upp Gaza som en slags goodwill åt Egypten. Man fick lämna ifrån sig det område som officiellt var egyptiskt i och med att Egypten och England hade ett försvarssamarbete som innebar bl a att England skulle komma till Egyptens hjälp vid krig, samt att engelska piloter bemannade egyptiska flygplan. Hade inte den arabiska sidan inlett krig, hade vi idag säkerligen sett en palestinsk stat existera. Det berömda palestinska flyktingproblemet uppstod när hundratusentals människor lämnade sina dåvarande hem. Det är inte helt korrekt att säga att alla flydde judiska förföljelser eller strider, för de flesta av alla dessa människor, oavsett deras ursprung, såg aldrig skymten av en judisk soldat (en palestinsk organisation kom fram till detta). Det finns istället flera olika anledningar till att araber flydde:
* pga den annalkande laglösheten i de arabiska områdena
* pga arabiska uppmaningar
* pga judisk etnisk rensning
* pga överdrivna myter om judisk bestialitet, utspridda av arabiska ledare
I maj 1948 hade över 200 000 araber lämnat sina hem, de allra flesta frivilligt. Inledningsvis uppmanade de judiska ledarna sina arabiska grannar att stanna (Haifa är det mest berömda exemplet), men denna inställning förändrades ju mer strider spred sig. Under sommaren började judiska styrkor i större utsträckning än tidigare hota arabiska städer och byar vars invånare, exakt antal okänt, flydde. I början av striderna hade Israel inget flygvapen, inga stridsvagnar och enbart en handfull kanoner från kriget 1870 mellan Frankrike och Tyskland. Syrien hade å andra sidan en bataljon med stridsvagnar (ca ettusen man), och Irak ställde upp med en pansarbrigad (några tusen man). Senare lyckades man erhålla vapenleveranser, från främst Tjeckoslovakien. Här dyker Deyr Yassin upp, en vad jag trodde för länge sedan civil, idyllisk by som rensades brutalt av judiska plundrande, hånskrattande ligor. Alls icke, istället var byn ett viktigt fäste för arabiska styrkor, bl a irakiska. Här liksom senare i historiens gång trodde arabiska styrkor inte riktigt på fair play utan lät klä ut soldater till kvinnor. Judarna avslöjade emellertid den arabiska transvestitiska krigslisten och började kroppsvisitera alla klädda som kvinnor, vilket medförde att somliga "kvinnor" oväntat drog fram vapen och sköt dem som kom på visit. Därför började de judiska styrkorna skjuta alla civila som kom dem i närheten, något som de senare kritiserades för. En ursäkt lämnades senare över till arabsidan. Arabiska regeringar uppmanade rentav palestinska araber att fly undan eventuella strider, så att de flyende senare efter en arabisk seger skulle kunna återvända. Den syriske dåvarande premiärministern, Haled al Azm, sade: "Since 1948 we have been demanding the return of the refugees to their homes. But we ourselves are the ones who encouraged them to leave. Only a few months separated our call to them to leave and our appeal to the United Nations to resolve their return." Även Mahmoud Abbas sade: "The Arab armies entered Palestine to protect the Palestinians from the Zionist tyranny but, instead, they abandoned them, forced them to emigrate and to leave their homeland, and threw them into prisons similar to the ghettos in which the jews used to live." Alla flyktingar flydde inte pga arabiska ledares uppmaningar, det finns ingen exakt statistik, men det rör sig om en betydande del. Ytterligare en viktig anledning till att araber lämnade Palestina var det enkla faktum att den arabiska sidans civila infrastruktur eroderade bort i och med att tiotusentals ledande araber flydde området. Allt som påminde om en stat försvann. Alternativet för de kvarvarande araberna var det föga lockande valet att sluta sig till skyddet av en lokal krigsherre. Efter det stod klart att de arabiska armeerna aldrig skulle kunna vinna någon seger, i alla fall denna gång, inleddes diskussioner med olika parter inblandade hur flyktingfrågan och framtidens Israel skulle se ut.
Israel kunde tänka sig ta emot inledningsvis 100 000 arabiska flyktingar, i utbyte mot ett fredsavtal med de arabiska grannarna, vilket dessa blankt vägrade skriva under. Med tiden eroderade antalet flyktigar Israel var berett att öppna gränsen för, så enbart 35 000 kunde återvända. FN bildade organet UNRWA med syftet att underlätta för flyktingar att skaffa arbete och försörja sig där man flytt, men de arabiska grannarna var mycket ovilliga att samarbeta med FN, för flyktingarnas blotta existens skulle kunna vara en möjlighet till påtryckningar mot Israel; skulle inte pinade flyktingar existera utan enbart välmående arbetande, skulle knappast någon effektiv opinionsbildning ske. En återvändo av hundratusentals araber skulle dessutom betyda att man helt enkelt flyttade fram positionerna, vilket Nasser berömvärt nog erkände öppet. Westwood skriver: "The Palestinian refugees hoped, and were told by their host governments, that they would soon return. They were not encouraged to to make new lives for themselves in their new countries, and there seems little doubt that Israel's enemies regarded these these refugees as a powerful weapon." Även Kung Hussein av Jordanien medgav ärligt: "Since 1948, Arab leaders have used the Palestine people for selfish political purposes. This is criminal." En av de mer samarbetsvilliga efter kriget var kung Abdullah av Jordanien som tillät flyende araber bli jordanska medborgare, men Egypten däremot tillät inte araber i Gaza bli vare sig egyptiska medborgare eller att arbeta i Egypten. (Abdullah sköts senare 1951, när man inom arabvärlden började anse honom som en förrädare när han förhandlade med Israel om fred och gränsjusteringar.)
Liksom det går inflation i begreppet palestinier går det inflation i begreppet flykting. FN har ett särskilt organ för just palestinska fyktingar, med en alldeles annan definiton än den gängse för vad en flykting är.
* de som levde i Palestina mer än två år och lämnade trakten räknas
* liksom även personer som flyttade inom Palestinas gränser.
* liksom ättlingar till dem som flyttade år 1948, även om de inte flyr eller känner sig hotade eller ens sett sitt så kallade hemland
Idag sägs antalet flyktingar vara uppe i antalet fyra miljoner, varav en tredjedel bor i så kallade läger i olika grannländer till Israel. Ordet "läger" får mig att tänka på synen av en vindpinad, illa utsatt camping, men dessa flyktingläger ser ut som vilken syrisk stad som helst, där det finns el, vatten och andra bekvämligheter. Dessa fyra miljoner anses ha rätt att hur som helst flytta till Israel, men det skulle i ett slag förvandla Israel till en arabisk stat, något som judar inte är särkilt förtjusta i. 83% av tillfrågade judar vill inte bo i en palestinsk stat. Detta anses vara upprörande av vänstern, som delar sina sympatier med det palestinska folket. Annars brukar vänstern gärna attackera etniciteter och nationalstater och säga att det finns ingenting sådant som äkta etnicitet, utan all kultur är flytande och relativ. Sveriges nationaldag ska absolut inte firas. Men när det gäller palestinier ska vi göra ett undantag, för här existerar plötsligt en klart identifierbar genuin etnicitet. Vänstern missar dessutom att de flesta flyktingar idag är inte heller intresserade av att flytta till Israel och att där bo som en minoritet i en judisk stat, vilket visar att det är inte själva marken i sig som är betydelsefull. Om det skulle å andra sidan vara uppskattat att leva i ett arabiskt Israel vet jag inte om undersökningarna säger. Palestinier själva anser sig inte vara särskilt lyckligt lottade under Arafats styre, för 80% av de tillfrågade i en nundersökning ansåg Israels statsuppbyggnad vara föredömlig, medan enbart ca 25% var nöjda med Arafats regim (alltså exakt hur landet är uppbyggt). Nu var det inte judar som inledde krig i regionen, men enligt vänstern, som jag aldrig hört protestera mot arabiska krig, verkar anse att arabstater har rätt att vara den anfallande sidan, men om saker och ting går åt helvete har de även rätt till ursprungspositonen och Israel ska bara hålla käft.
I och med kriget 1948 hamnade 156 000 araber inom Israels gränser, ett antal som vuxit till 301 000 år 1966. Vilket folkmord? Dessa levde i byar, vilka underställdes reglerat israeliskt militärstyre, ömsom i medvind ömsom i motvind. Detta skapade hos den arabiska befolkningen frustration och snarare mer lojalitet med arabstater än med Israel, en situation Israel försökte undvika 1967, när man kom att kontrollera Västbanken. Det Israel odiskuterbart gjorde var att satsa på vissa investeringar och reformer i dessa byar. 1967 hade därför den arabiska jordbruksproduktionen ökat sexfalt och var den högsta i hela arabvärlden. Pga regleringarna åtnjöt araberna inte riktigt samma möjligheter och standard som judarna, vilket låg till stor irritation för araberna, men även somliga jämlikhetssträvande judar. Imperialism och Israel sägs enligt vänstern vara intimt förknippade, likaså sexism. Imperienationer kan aldrig vara jämställda. 1951 fick arabiska kvinnor i Israel rösträtt, något de aldrig haft tidigare. Innan Israels kontroll hade arabiska kvinnor betraktats som vilken handelsvara som helst en man kunde spekulera i, han kunde byta fruar hur som helst. 1951 förbjöds detta prerogativ, likaså förbjöds barnäktenskap. Är månne detta ett imperialistiskt och förtryckande sätt att motarbeta en minoritetskultur och dess identitet? Eller ska vi i flumhumanistisk anda antaga att de reformerna hade ändå vilken minut som helst fallit ned från himlen av sig själv på något sätt och att man därför inte behöver tacka israelerna för dem? Reformerna resulterade vidare i att 70% av de arabiska pojkarna samt 50% av flickorna fick skolgång, en siffra som under den tiden inte gick att finna annanstans i arabvärlden.
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Israel inledde inte kriget 1956
Detta krig antog jag tidigare ha sitt ursprung i Frankrikes och Englands reaktion mot att Suezkanalen nationaliserades, och att Israel blev en för västmakterna pålitlig partner, som passade på att glupskt försöka rafsa åt sig en bit av Sinaihalvön. Israels handlande var snarare en reaktion. Det fanns istället två helt andra anledningar till att Israel angrep Egypten:
(1) i strid mot internationella lagar och FN:s resolutioner (lagar och resolutioner som vänstern anser Israel ska hålla) ströp Egypten trafik i tiransundet, ett svårt slag mot Israels ekonomi;
(2) Egypten beväpnade terrorister, fedayeen, och tillät dem att ha baser på egyptisk mark, och dessutom pressade Nasser Jordanien att upplåta baser åt fedayeen, därifrån de utförde räder in i Israel, med ett stort antal judiska döda.
Alldeles innan kriget hade Nasser blivit president i Egypten. Israel var till en början nyfiken på den nye regenten, om han eventuellt skulle kunna vara en man av försoning, i och med att dennes företrädare, kung Farouk, varit starkt anti-israelisk. En försiktig fredstrevan inleddes från israeliskt håll, diskussioner ägde rum fram och tillbaka om gränsdragningar och flyktingar, men det hela rann ut i sanden. Slutligen stod det klart att de bägge länderna alltjämt var fiender. England var egentligen inte intresserat av att ha Israel som partner, för man hade relationer med andra arabstater och inflytande att tänka på. Man var rentav så smått misstänksam och fientlig mot Israel. Däremot var Frankrike ivrig Israelsupporter, dels ideologiskt, dels för att Egypten sände vapen till rebellsidan, Frankrikes motståndare, i Algeriet. Frankrike fick till en början agera som koordinator mellan engelsk samt israelisk militär, ända tills krigsögonblicket, pga britternas inställning till Israel. USA var överhuvudtaget inte i detta krig någon Israelallierad, utan kritiserade rentav Frankrike för vapenförsäljningar av det för den tiden avancerade flygplanet Mysteré, som USA ansåg behövas bättre i Europa, och kritiserade dessutom Israel för dess angrepp. Westwood skriver: "There can be little doubt that this war was provoked by President Nasser of Egypt; indeed Nasser himself took care to emphasize this, as one more fact to enhance his popularity among the masses, not only of his own country but throughout the arab world. There is little doubt, too, of Nasser's sincerity in his wish to avenge the humiliation of the 1948 war and of his sense of the injustice that had been perpetrated against the Palestinians. On the other hand his desire for greatness, both for Egypt and himself, led him into actions that produced more applause than tangible gain."
Detta krig antog jag tidigare ha sitt ursprung i Frankrikes och Englands reaktion mot att Suezkanalen nationaliserades, och att Israel blev en för västmakterna pålitlig partner, som passade på att glupskt försöka rafsa åt sig en bit av Sinaihalvön. Israels handlande var snarare en reaktion. Det fanns istället två helt andra anledningar till att Israel angrep Egypten:
(1) i strid mot internationella lagar och FN:s resolutioner (lagar och resolutioner som vänstern anser Israel ska hålla) ströp Egypten trafik i tiransundet, ett svårt slag mot Israels ekonomi;
(2) Egypten beväpnade terrorister, fedayeen, och tillät dem att ha baser på egyptisk mark, och dessutom pressade Nasser Jordanien att upplåta baser åt fedayeen, därifrån de utförde räder in i Israel, med ett stort antal judiska döda.
Alldeles innan kriget hade Nasser blivit president i Egypten. Israel var till en början nyfiken på den nye regenten, om han eventuellt skulle kunna vara en man av försoning, i och med att dennes företrädare, kung Farouk, varit starkt anti-israelisk. En försiktig fredstrevan inleddes från israeliskt håll, diskussioner ägde rum fram och tillbaka om gränsdragningar och flyktingar, men det hela rann ut i sanden. Slutligen stod det klart att de bägge länderna alltjämt var fiender. England var egentligen inte intresserat av att ha Israel som partner, för man hade relationer med andra arabstater och inflytande att tänka på. Man var rentav så smått misstänksam och fientlig mot Israel. Däremot var Frankrike ivrig Israelsupporter, dels ideologiskt, dels för att Egypten sände vapen till rebellsidan, Frankrikes motståndare, i Algeriet. Frankrike fick till en början agera som koordinator mellan engelsk samt israelisk militär, ända tills krigsögonblicket, pga britternas inställning till Israel. USA var överhuvudtaget inte i detta krig någon Israelallierad, utan kritiserade rentav Frankrike för vapenförsäljningar av det för den tiden avancerade flygplanet Mysteré, som USA ansåg behövas bättre i Europa, och kritiserade dessutom Israel för dess angrepp. Westwood skriver: "There can be little doubt that this war was provoked by President Nasser of Egypt; indeed Nasser himself took care to emphasize this, as one more fact to enhance his popularity among the masses, not only of his own country but throughout the arab world. There is little doubt, too, of Nasser's sincerity in his wish to avenge the humiliation of the 1948 war and of his sense of the injustice that had been perpetrated against the Palestinians. On the other hand his desire for greatness, both for Egypt and himself, led him into actions that produced more applause than tangible gain."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Israel inledde inte kriget 1967
Det är intressant att se hur Israel kom att kontrollera bl a Västbanken överhuvudtaget. Jag trodde tidigare att Israel slog till mot intet ont anande grannländer, och känner mig lite illamående vid tanken på vilket gott arbete vänstermedia gjort i Sverige för att få bl a mig Israelkritisk. Jag kommer mycket väl ihåg SVT:s försök att jämställa Iraks invasion av Kuwait 1990 med Israels offensiv in i Västbanken 1967, som om de båda var exakt samma sak. Jag var ett utsatt offer (och känner mig lite kränkt), och denna skrift är ett progressivt slag underifrån, ifrån gräsrötterna.
Egypten med Nasser var till en början inte särskilt intresserat av ett nytt krig mot Israel. Man hade kontakter med Syrien och utbyte av information utifall ett krig skulle bli aktuellt, men Egypten fann Syriens arme vara rent bedrövlig, en analys som senare visade sig vara helt korrekt. En maktkamp mellan Israels mot varandra misstänksamma fiender, när de även tävlade om Sovjetunionens gunst, fick emellertid Nasser att vilja framstå som arabvärldens främste, vilket man med sin stora militär mycket väl skulle kunna bli. Den 15:e maj rörde sig egyptiska trupper mot gränsen, och bad den FN-styrka posterad där vara vänliga och maka sig ur vägen. Den 22 maj stängde Nasser sjötrafiken i Tiransundet, vilket var då såväl som 1956 ett dödligt slag mot Israels ekonomi, och i strid med FN:s resolutioner och internationella vattenlagar. Morgonen den 5 juni angrep israeliskt flyg och sopade bort hela det egyptiska flygvapnet. Armen drabbades av panik när de insåg att de flygplan som kretsade över deras huvuden inte var deras. I äkta stil från nepotistisk feodaltid meddelade aldrig Nassers generaler - en hoper inställsamma ja-sägare - direkt sin store hövding vad som inträffat, utan man sände honom istället rapporter om imponerande segrar. Israels krigsmakt däremot väntade med officiella uttalanden hur kriget gick, vilket fick Nasser och Sovjet tro att de falska rapporterna verkligen stämde. Sent under eftermiddagen vågade någon ställa sig framför sin hövding och säga: "I have come to tell you that we do not longer have an air force." För att rädda sina ansikten och rykten som egentligen majestätiska ledare enades Nasser och Jordaniens Hussein i ett telefonsamtal (som avlyssnades av israeliska teletrupper) att meddela världen att Israel fått stöd av engelska och amerikanska bombplan. Tack vare de statskontrollerade medierna i arabvärlden gick i alla fall många människor där på meddelandet och orsakade demonstrationer. Hussein bad senare USA om ursäkt för det inträffade. Efter några få dagar bad Egypten om en efterlängtad vapenvila, men denna bröts ganska snabbt av Egypten som i det så kallade War of Attrition försökte nöta ut Israel i ett utdraget, mindre krig. Israel har liten stående arme och litar till större delen på reservister, och man trodde från egyptiskt håll att man på något sätt skulle kunna knäcka Israels ekonomi genom att med strider binda en stor del av den judiska arbetskraften. Inledningsvis besköt Egypten israeliska styrkor på östra sidan av Suezkanalen, man erhöll från Sovjet över 400 nya flygplan och en mängd luftvärnsmissiler. Sovjet i sin tur stödde officiellt Egyptens ageranden, men man var egentligen ordentligt irriterade över att Nasser planlade aldrig från början med ledarna i Moskva sin strategi, och särskilt ivriga att se ett storkrig var inte Sovjet. westwood skriver: "Moscow had not wanted this war, wanted it to end as soon as possible, and it did not feel inclined to offer more support than was necessary to the arab governments who had been folish enough to provoke a war." 1970 stod det klart att alla olika räder från vardera stridande sida inte hade gett någonting, utan för Egyptens del hade detta krig orsakat ytterligare 10 000 stupade och en tredjedel av de nya flygplanen nedskjutna.
Jordanien angreps inte alls oprovocerat av det blodtörstiga Israel, utan istället uppmanade Israels dåvarande premiärminister Levi Eshkol Jordanien att hålla sig utanför vad som först såg ut att bli en syrisk-egyptisk-israelisk konflikt. Jordansk radar fångade upp en stor samling flygplan som flög över gränsen från Egypten till Israel. Man trodde det var Egypten som i en lyckad manöver slog till, och Nasser ljög för sin allierade att ärofyllda segrar strax skulle följa, men istället var det som Jordanien observerat på radarn israeliska flygplan som återvände hem efter att ha slagit ut hela Egyptens flygvapen. I sin missbedömning började Jordanien terrorbeskjuta Jerusalem med tusentals granater och angrep med sitt lilla flygvapen flygbaser. Till en början svarade inte Israel offensivt, men efter Egypten fallit riktade Israel in sig på Jordanien. Det jordanska flygvapnet var till skillnad från armen aldrig starkt utan utraderades snabbt, och utan flygunderstöd kunde armen inte klara någonting.
Efter Västbanken erövrats från jordansk nittonårig kontroll, och en stor mängd araber hamnat under israeliskt styre och försvarsministern Moshe Dayans ansvar, ansåg Israel att Jordanien verkade den part som var villigast att underteckna fred. Förhandlingarna då gav ingenting, men ett av alternativen Israel ansåg kunde skapa viss fred i regionen och göra fedayeen i Västbanken överflödiga var att Israel kunde hjälpa till att skapa en palestinsk stat. Men majoriteten av invånarna i Västbanken var inte intresserade, för man ansåg sig snarare tillhöra Jordanien. Västbanken var ohjälpligt splittrat i olika tillhörigheter, politiska sekter, bl a halvsocialistiska Nasserister och konservativa som litade till kung Hussein, vilka alla drog åt olika håll. Ett upprop i augusti 1967 undertecknat av 82 ledande araber på Västbanken ansåg tanken på palestinsk entitet vara direkt löjlig. Israel hade dessutom gjort någonting som Västbankens araber inte upplevt under jordanskt styr, nämligen upprättat en arabisk civil administration för just Västbanken; tidigare underställdes området direkt Amman. Israel gav sin chans, ett erbjudande som denna första gång ansågs vara absurt, ett förslag om en palestinsk stat var helt enkelt för mycket; när Israel gav en andra chans för några år sedan, ja då var det inte tillräckligt nog, det var för lite. Är det månne även Israels fel att så kallade palestinier inte tar chanser?
Även om det för den arabiska befolkningen inte var ett helvete att leva under israeliskt styre, var det ingenting man i det långa loppet föredrog. Kung Hussein hade i ett överdramatiserat utspel lovat att med antingen diplomati eller våld återerövra Västbanken från Israel, något vare han själv, Israel eller befolkningen där trodde på, vilket gjorde att araberna på Västbanken fattade ett katastrofalt beslut, man började stödja den okompromisse Yassir Arafat, vars roll därmed ökade under 70-talet. Även Sachar skriver här att nyvänstern och andra så kallade intellektuella kretsar i västvärlden begår någonting även jag träffat på, nämligen fantisera ihop romantiska, verklighetsfrämmande analyser, bl a genom att tillskriva Arafat att vara någon slags humanistisk fredsängel, men han själv underströk noga att något Israel skulle i hans drömvärld inte alls existera, och de judar som skulle ha rätt att leva i ett framtida Palestina skulle vara en liten, liten minoritet, nämligen de som levde i det heliga landet innan invandringen av judar från diasporan. Låter knappast som gränsöverskridande kulturmöten, eller hur?
Syrien bibehöll alltsedan kriget 1948 inte alls någon slags stoiskt lugn vapenvila med sin mindre belägne judiske granne, utan ifrån Golanhöjderna hade Syrien en vad man trodde säker, bekväm, fin utsikt och då och då en slags öppen skjutbana med trevliga övningar mot judiska byar nedanför höjderna. Israel protesterade mot detta i FN 1966, men det hela stupade när Sovjet slutligen lade in sitt veto. Dessutom tillät Syrien PLO att verka ifrån syriskt område, med fullt stöd ifrån sin syriske värd som sade att det är absolut inte Syriens roll att hindra PLO utan att "istället uppmuntra och stödja dem"; stödet kom i form av generösa vapendonationer. Den 18 maj började syriska armen mobiliseras. Den 20 maj deklarerade försvarsministern Afez Assad stolt: "Our forces are now entirely ready not only to repulse the aggression, but to initiate the act of liberation itself, and to explode the zionist presence in the Arab homeland. The Syrian army with it's finger on the trigger is united. I, as a military man, believe that the time has come to enter into a battle of annihilation." När det bröt ut fullt krig på den egyptiska fronten tog inte syrierna tillfället i akt och försökte med någon större offensiv, utan lät nöja sig med att regna granater över Israel nedanför. Efter att Egypten och Jordanien krossats angrep Israel Syrien. Israel räknade med att den hysteriska arabiska mentaliteten som pendlar mellan starka känslor av toppar av överlägsenhet och högmod samt dalar av katastrof och förtvivlan skulle orsaka att syrierna vid större fara skulle gripas av neurotisk panik och förlora all fattning. Det var precis det som inträffade, när det visade sig att israeliska styrkor hotade plötsligt befinna sig i de syriska styrkornas rygg. (Israel har en avdelning inom försvaret som analyserar inte enbart hur stora mängder vapen fienden har och var de befinner sig, utan även en som studerar arabisk psykologi.) Den syriska radion uppmanade då sina soldater till lugn och vidare till att försvara Damaskus heroiskt, men talet sände istället ut en panikvåg bland armen som övergav ställningarna i Golanhöjderna. De israeliska styrkorna stötte på mängder av kvarlämnad utrustning, bl a många övergivna stridsvagnar med sina motorer fortfarande igång, när besättningarna rusat iväg planlöst från dem. (I kriget 1948 fann israelerna arabisk artilleribesättning rentav fastkedjade vid sina pjäser, men det hade denna gång inte med hysteri att göra utan med deras bristande motivation.) Syriens roll i sexdagarskriget väcker en välbehövlig fråga: Varför ska jag eller någon annan uppröras och förtvivlas över att Israel besitter dessa höjder?
FN utarbetade efter kriget Resolution 242, vilken Israel var villigt att följa. Den krävde av Israel att dra sig tillbaka från ockuperat område, men även att länderna skulle respektera varandras gränser, vilket i praktiken skulle innebära ett arabiskt erkännade av Israel, något som var helt otänkbart. Det mycket intressanta med sexdagarskriget är att här visas även Israels vilja till fred. I fredsavtalen med Egypten under 70-talet drog sig Israel tillbaka från Sinai, man övergav faktiskt en betydande oljekälla i Alma vilken skulle gjort Israel nästan självförsörjande med olja om man stannat kvar. Dessutom hade Israel ingenting annat än egyptiska löften att lita till. Freden med Egypten har hållit i 20 år. Var är Israels aggressiva natur någonstans? I och med kontrollen av Västbanken och Gaza, sägs Israel begå folkmord. De judiska bosättningarna upptar idag ca 1,5% av Västbanken, men en stor del av bosättarna är beredda att flytta annanstans i utbyte mot fred. 98% av Västbankens befolkning lever på mark som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Israel drog sig däremot tillbaka helt från Gaza. Här skulle någon vänstertomte höja sitt finger och mena att Gazaborna inte alls har rätt att som vilken annan stat som helst föra varor och människor in och ut ur Gaza hur som man önskar. Detta leder i slutänden till ett folkmord. Arabiska är nu ett officiellt språk i Israel. År 1950 levde ca en miljon araber i Gaza och Västbanken, år 1990 var den summan uppe i 2,1 miljoner. Det Israel gjorde 1967 när man kom att kontrollera Västbanken och Gaza var att dels sopa bort regleringar från Husseins tid, dels att tillåta araber arbeta i Israel, dels att tillåta handel mellan Israel och de arabiska kontrollerade områdena. Resultatet blev låg arbetslöshet i både Gaza och Västbanken, en arabisk-palestinsk ekonomi som under en tid växte med 15% per år; mellan 1968 och 1991 ökade BNP per capita 165 $ till 1 715 $; medellivslängden ökade från 48 till 72 år 2000; spädbarnsdödligheten sjönk från 60 per 1000 födslar till 15 år 2000 (att jämföra med Egyptens 40, Jordaniens 23, Syriens 22); 1967 hade de palestinska områdena inte ett enda universitet men 30 år senare finns sju, att jämföra med Israels sex. Howard Sachar: "If Israeli rule was less than a psychological comfort, neither was it the hell of brutality that Arab governments had warned their peoples to expect." Om man jämför levnadsstandarden utefter FN:s måttstock Human Development Index, ligger de palestinska områdena bättre till än åtskilliga arabiska grannländer.
Det är intressant att se hur Israel kom att kontrollera bl a Västbanken överhuvudtaget. Jag trodde tidigare att Israel slog till mot intet ont anande grannländer, och känner mig lite illamående vid tanken på vilket gott arbete vänstermedia gjort i Sverige för att få bl a mig Israelkritisk. Jag kommer mycket väl ihåg SVT:s försök att jämställa Iraks invasion av Kuwait 1990 med Israels offensiv in i Västbanken 1967, som om de båda var exakt samma sak. Jag var ett utsatt offer (och känner mig lite kränkt), och denna skrift är ett progressivt slag underifrån, ifrån gräsrötterna.
Egypten med Nasser var till en början inte särskilt intresserat av ett nytt krig mot Israel. Man hade kontakter med Syrien och utbyte av information utifall ett krig skulle bli aktuellt, men Egypten fann Syriens arme vara rent bedrövlig, en analys som senare visade sig vara helt korrekt. En maktkamp mellan Israels mot varandra misstänksamma fiender, när de även tävlade om Sovjetunionens gunst, fick emellertid Nasser att vilja framstå som arabvärldens främste, vilket man med sin stora militär mycket väl skulle kunna bli. Den 15:e maj rörde sig egyptiska trupper mot gränsen, och bad den FN-styrka posterad där vara vänliga och maka sig ur vägen. Den 22 maj stängde Nasser sjötrafiken i Tiransundet, vilket var då såväl som 1956 ett dödligt slag mot Israels ekonomi, och i strid med FN:s resolutioner och internationella vattenlagar. Morgonen den 5 juni angrep israeliskt flyg och sopade bort hela det egyptiska flygvapnet. Armen drabbades av panik när de insåg att de flygplan som kretsade över deras huvuden inte var deras. I äkta stil från nepotistisk feodaltid meddelade aldrig Nassers generaler - en hoper inställsamma ja-sägare - direkt sin store hövding vad som inträffat, utan man sände honom istället rapporter om imponerande segrar. Israels krigsmakt däremot väntade med officiella uttalanden hur kriget gick, vilket fick Nasser och Sovjet tro att de falska rapporterna verkligen stämde. Sent under eftermiddagen vågade någon ställa sig framför sin hövding och säga: "I have come to tell you that we do not longer have an air force." För att rädda sina ansikten och rykten som egentligen majestätiska ledare enades Nasser och Jordaniens Hussein i ett telefonsamtal (som avlyssnades av israeliska teletrupper) att meddela världen att Israel fått stöd av engelska och amerikanska bombplan. Tack vare de statskontrollerade medierna i arabvärlden gick i alla fall många människor där på meddelandet och orsakade demonstrationer. Hussein bad senare USA om ursäkt för det inträffade. Efter några få dagar bad Egypten om en efterlängtad vapenvila, men denna bröts ganska snabbt av Egypten som i det så kallade War of Attrition försökte nöta ut Israel i ett utdraget, mindre krig. Israel har liten stående arme och litar till större delen på reservister, och man trodde från egyptiskt håll att man på något sätt skulle kunna knäcka Israels ekonomi genom att med strider binda en stor del av den judiska arbetskraften. Inledningsvis besköt Egypten israeliska styrkor på östra sidan av Suezkanalen, man erhöll från Sovjet över 400 nya flygplan och en mängd luftvärnsmissiler. Sovjet i sin tur stödde officiellt Egyptens ageranden, men man var egentligen ordentligt irriterade över att Nasser planlade aldrig från början med ledarna i Moskva sin strategi, och särskilt ivriga att se ett storkrig var inte Sovjet. westwood skriver: "Moscow had not wanted this war, wanted it to end as soon as possible, and it did not feel inclined to offer more support than was necessary to the arab governments who had been folish enough to provoke a war." 1970 stod det klart att alla olika räder från vardera stridande sida inte hade gett någonting, utan för Egyptens del hade detta krig orsakat ytterligare 10 000 stupade och en tredjedel av de nya flygplanen nedskjutna.
Jordanien angreps inte alls oprovocerat av det blodtörstiga Israel, utan istället uppmanade Israels dåvarande premiärminister Levi Eshkol Jordanien att hålla sig utanför vad som först såg ut att bli en syrisk-egyptisk-israelisk konflikt. Jordansk radar fångade upp en stor samling flygplan som flög över gränsen från Egypten till Israel. Man trodde det var Egypten som i en lyckad manöver slog till, och Nasser ljög för sin allierade att ärofyllda segrar strax skulle följa, men istället var det som Jordanien observerat på radarn israeliska flygplan som återvände hem efter att ha slagit ut hela Egyptens flygvapen. I sin missbedömning började Jordanien terrorbeskjuta Jerusalem med tusentals granater och angrep med sitt lilla flygvapen flygbaser. Till en början svarade inte Israel offensivt, men efter Egypten fallit riktade Israel in sig på Jordanien. Det jordanska flygvapnet var till skillnad från armen aldrig starkt utan utraderades snabbt, och utan flygunderstöd kunde armen inte klara någonting.
Efter Västbanken erövrats från jordansk nittonårig kontroll, och en stor mängd araber hamnat under israeliskt styre och försvarsministern Moshe Dayans ansvar, ansåg Israel att Jordanien verkade den part som var villigast att underteckna fred. Förhandlingarna då gav ingenting, men ett av alternativen Israel ansåg kunde skapa viss fred i regionen och göra fedayeen i Västbanken överflödiga var att Israel kunde hjälpa till att skapa en palestinsk stat. Men majoriteten av invånarna i Västbanken var inte intresserade, för man ansåg sig snarare tillhöra Jordanien. Västbanken var ohjälpligt splittrat i olika tillhörigheter, politiska sekter, bl a halvsocialistiska Nasserister och konservativa som litade till kung Hussein, vilka alla drog åt olika håll. Ett upprop i augusti 1967 undertecknat av 82 ledande araber på Västbanken ansåg tanken på palestinsk entitet vara direkt löjlig. Israel hade dessutom gjort någonting som Västbankens araber inte upplevt under jordanskt styr, nämligen upprättat en arabisk civil administration för just Västbanken; tidigare underställdes området direkt Amman. Israel gav sin chans, ett erbjudande som denna första gång ansågs vara absurt, ett förslag om en palestinsk stat var helt enkelt för mycket; när Israel gav en andra chans för några år sedan, ja då var det inte tillräckligt nog, det var för lite. Är det månne även Israels fel att så kallade palestinier inte tar chanser?
Även om det för den arabiska befolkningen inte var ett helvete att leva under israeliskt styre, var det ingenting man i det långa loppet föredrog. Kung Hussein hade i ett överdramatiserat utspel lovat att med antingen diplomati eller våld återerövra Västbanken från Israel, något vare han själv, Israel eller befolkningen där trodde på, vilket gjorde att araberna på Västbanken fattade ett katastrofalt beslut, man började stödja den okompromisse Yassir Arafat, vars roll därmed ökade under 70-talet. Även Sachar skriver här att nyvänstern och andra så kallade intellektuella kretsar i västvärlden begår någonting även jag träffat på, nämligen fantisera ihop romantiska, verklighetsfrämmande analyser, bl a genom att tillskriva Arafat att vara någon slags humanistisk fredsängel, men han själv underströk noga att något Israel skulle i hans drömvärld inte alls existera, och de judar som skulle ha rätt att leva i ett framtida Palestina skulle vara en liten, liten minoritet, nämligen de som levde i det heliga landet innan invandringen av judar från diasporan. Låter knappast som gränsöverskridande kulturmöten, eller hur?
Syrien bibehöll alltsedan kriget 1948 inte alls någon slags stoiskt lugn vapenvila med sin mindre belägne judiske granne, utan ifrån Golanhöjderna hade Syrien en vad man trodde säker, bekväm, fin utsikt och då och då en slags öppen skjutbana med trevliga övningar mot judiska byar nedanför höjderna. Israel protesterade mot detta i FN 1966, men det hela stupade när Sovjet slutligen lade in sitt veto. Dessutom tillät Syrien PLO att verka ifrån syriskt område, med fullt stöd ifrån sin syriske värd som sade att det är absolut inte Syriens roll att hindra PLO utan att "istället uppmuntra och stödja dem"; stödet kom i form av generösa vapendonationer. Den 18 maj började syriska armen mobiliseras. Den 20 maj deklarerade försvarsministern Afez Assad stolt: "Our forces are now entirely ready not only to repulse the aggression, but to initiate the act of liberation itself, and to explode the zionist presence in the Arab homeland. The Syrian army with it's finger on the trigger is united. I, as a military man, believe that the time has come to enter into a battle of annihilation." När det bröt ut fullt krig på den egyptiska fronten tog inte syrierna tillfället i akt och försökte med någon större offensiv, utan lät nöja sig med att regna granater över Israel nedanför. Efter att Egypten och Jordanien krossats angrep Israel Syrien. Israel räknade med att den hysteriska arabiska mentaliteten som pendlar mellan starka känslor av toppar av överlägsenhet och högmod samt dalar av katastrof och förtvivlan skulle orsaka att syrierna vid större fara skulle gripas av neurotisk panik och förlora all fattning. Det var precis det som inträffade, när det visade sig att israeliska styrkor hotade plötsligt befinna sig i de syriska styrkornas rygg. (Israel har en avdelning inom försvaret som analyserar inte enbart hur stora mängder vapen fienden har och var de befinner sig, utan även en som studerar arabisk psykologi.) Den syriska radion uppmanade då sina soldater till lugn och vidare till att försvara Damaskus heroiskt, men talet sände istället ut en panikvåg bland armen som övergav ställningarna i Golanhöjderna. De israeliska styrkorna stötte på mängder av kvarlämnad utrustning, bl a många övergivna stridsvagnar med sina motorer fortfarande igång, när besättningarna rusat iväg planlöst från dem. (I kriget 1948 fann israelerna arabisk artilleribesättning rentav fastkedjade vid sina pjäser, men det hade denna gång inte med hysteri att göra utan med deras bristande motivation.) Syriens roll i sexdagarskriget väcker en välbehövlig fråga: Varför ska jag eller någon annan uppröras och förtvivlas över att Israel besitter dessa höjder?
FN utarbetade efter kriget Resolution 242, vilken Israel var villigt att följa. Den krävde av Israel att dra sig tillbaka från ockuperat område, men även att länderna skulle respektera varandras gränser, vilket i praktiken skulle innebära ett arabiskt erkännade av Israel, något som var helt otänkbart. Det mycket intressanta med sexdagarskriget är att här visas även Israels vilja till fred. I fredsavtalen med Egypten under 70-talet drog sig Israel tillbaka från Sinai, man övergav faktiskt en betydande oljekälla i Alma vilken skulle gjort Israel nästan självförsörjande med olja om man stannat kvar. Dessutom hade Israel ingenting annat än egyptiska löften att lita till. Freden med Egypten har hållit i 20 år. Var är Israels aggressiva natur någonstans? I och med kontrollen av Västbanken och Gaza, sägs Israel begå folkmord. De judiska bosättningarna upptar idag ca 1,5% av Västbanken, men en stor del av bosättarna är beredda att flytta annanstans i utbyte mot fred. 98% av Västbankens befolkning lever på mark som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Israel drog sig däremot tillbaka helt från Gaza. Här skulle någon vänstertomte höja sitt finger och mena att Gazaborna inte alls har rätt att som vilken annan stat som helst föra varor och människor in och ut ur Gaza hur som man önskar. Detta leder i slutänden till ett folkmord. Arabiska är nu ett officiellt språk i Israel. År 1950 levde ca en miljon araber i Gaza och Västbanken, år 1990 var den summan uppe i 2,1 miljoner. Det Israel gjorde 1967 när man kom att kontrollera Västbanken och Gaza var att dels sopa bort regleringar från Husseins tid, dels att tillåta araber arbeta i Israel, dels att tillåta handel mellan Israel och de arabiska kontrollerade områdena. Resultatet blev låg arbetslöshet i både Gaza och Västbanken, en arabisk-palestinsk ekonomi som under en tid växte med 15% per år; mellan 1968 och 1991 ökade BNP per capita 165 $ till 1 715 $; medellivslängden ökade från 48 till 72 år 2000; spädbarnsdödligheten sjönk från 60 per 1000 födslar till 15 år 2000 (att jämföra med Egyptens 40, Jordaniens 23, Syriens 22); 1967 hade de palestinska områdena inte ett enda universitet men 30 år senare finns sju, att jämföra med Israels sex. Howard Sachar: "If Israeli rule was less than a psychological comfort, neither was it the hell of brutality that Arab governments had warned their peoples to expect." Om man jämför levnadsstandarden utefter FN:s måttstock Human Development Index, ligger de palestinska områdena bättre till än åtskilliga arabiska grannländer.
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Israel inledde inte kriget 1973
Den 6 oktober angrep Egypten och Syrien Israel. Den nye egyptiske presidenten Anwar Sadat hade noga alltsedan sitt tillträde till sin post planerat detta krig. Jordanien var inte särskilt intresserat av att deltaga, särskilt i och med att man nyligen råkat i strid med den syriska armén under svarta september (förklaras senare), men kung Hussein sände ändå några mest symboliska trupper till den syrisk-israeliska fronten, för att inte bli betraktad helt som någon slags opålitlig femtekolonnare. Den arabiska sidan laddade innan kriget upp rejält med nya sovjetiska luftvärnsmissiler, Syrien blev Mellanösterns per invånare den starkast beväpnade, och dessutom bidrog en serie andra arabstater med trupper, flyg och finanser. Vapenstillestånd utfärdades efter det att Israel lyckats slå tillbaka de arabiska armeerna och rentav upprättat ett brohuvud på den västra delen av Suezkanalen och hotade där att krossa en hel egyptisk arme. Stilleståndet bröts ganska snart av Syrien som började artilleribeskjuta sin fiende, men Egypten höll däremot överenskommelsen. Till en början var Sadat inte alls intresserad av en fredsuppgörelse med Israel, utan krävde enbart Israels reträtt från Sinai, men även andra områden. Trots massiv hjälp från Sovjet och arabstater stod Egypten illa ställt, med en nästan bankrutt ekonomi, vilket fick Sadat att inse att ytterligare krig skulle knappast ge något för Egyptens del, varför han gick med på fredsförhandlingar.
I och med detta krig blev USA Israels huvudleverantör av vapen, något som av någon anledning kritiserats hårt. Tidigare var inte USA utan Frankrike leverantören, något som förändrades när Frankrike önskade se bättre relationer med arabvärlden och därför vägrade leverera flygplan eller reservdelar till Israel. Egypten öppnade sig fullständigt för sovjetiskt samarbete och uteslöt USA helt från agendan, något som fick USA se Israel som en av få allierade i Mellanöstern. En del av det sovjetisk-egyptiska samarbetet innebar till och med att sovjetiska piloter ställde upp i stridsuppdrag mot Israel, men man aktade sig noga efter det att fyra Mig-plan snabbt sköts ned i en luftstrid. Innan denna strid betraktade Sovjet sin egyptiske partner, med viss rätta, som så smått korkad, någon som klantade sig och begick slavriga fel, för hur annars skulle Israel kunna skjuta ned en stor del av Egyptens flygvapen utan en enda förlust i dog fight själv? Tydligen är det helt i sin ordning att Israels fiender samlar på sig mängder av vapen, och får stöd av trupper ifrån länder som inte ens ligger i närheten av Israel, men om Israel köper eller får vapen från USA, är det något upprörande och fruktansvärt. Redan i början av kriget fick Egypten och Syrien stor materiell hjälp från Sovjet i och med en luftbro. När krigslyckan vände för arabstaterna, och Egypten kanske skulle få erfara en hel arme fullständigt krossad och Syrien erfara att israeliska trupper skulle stå alldeles utanför Damaskus, hotade Sovjet direkt ingripa. Om man nu som debattör ska gå tillbaka i tiden för att anklaga Israel att på något fegt sätt ta emot generösa vapenleveranser från sin oheliga partner USA, och för att visa att det finns hos den israeliska sidan en lång röd tråd av fega övertramp, ja vad ska man då säga om sovjetiska piloter eller luftlandsättningstrupper som sätts i beredskap för att försvara Damaskus? Vad ska man desutom säga om miljarder dollar i stöd från rika oljeländer till arabvärldens frontstater gentemot Israel?
Den 6 oktober angrep Egypten och Syrien Israel. Den nye egyptiske presidenten Anwar Sadat hade noga alltsedan sitt tillträde till sin post planerat detta krig. Jordanien var inte särskilt intresserat av att deltaga, särskilt i och med att man nyligen råkat i strid med den syriska armén under svarta september (förklaras senare), men kung Hussein sände ändå några mest symboliska trupper till den syrisk-israeliska fronten, för att inte bli betraktad helt som någon slags opålitlig femtekolonnare. Den arabiska sidan laddade innan kriget upp rejält med nya sovjetiska luftvärnsmissiler, Syrien blev Mellanösterns per invånare den starkast beväpnade, och dessutom bidrog en serie andra arabstater med trupper, flyg och finanser. Vapenstillestånd utfärdades efter det att Israel lyckats slå tillbaka de arabiska armeerna och rentav upprättat ett brohuvud på den västra delen av Suezkanalen och hotade där att krossa en hel egyptisk arme. Stilleståndet bröts ganska snart av Syrien som började artilleribeskjuta sin fiende, men Egypten höll däremot överenskommelsen. Till en början var Sadat inte alls intresserad av en fredsuppgörelse med Israel, utan krävde enbart Israels reträtt från Sinai, men även andra områden. Trots massiv hjälp från Sovjet och arabstater stod Egypten illa ställt, med en nästan bankrutt ekonomi, vilket fick Sadat att inse att ytterligare krig skulle knappast ge något för Egyptens del, varför han gick med på fredsförhandlingar.
I och med detta krig blev USA Israels huvudleverantör av vapen, något som av någon anledning kritiserats hårt. Tidigare var inte USA utan Frankrike leverantören, något som förändrades när Frankrike önskade se bättre relationer med arabvärlden och därför vägrade leverera flygplan eller reservdelar till Israel. Egypten öppnade sig fullständigt för sovjetiskt samarbete och uteslöt USA helt från agendan, något som fick USA se Israel som en av få allierade i Mellanöstern. En del av det sovjetisk-egyptiska samarbetet innebar till och med att sovjetiska piloter ställde upp i stridsuppdrag mot Israel, men man aktade sig noga efter det att fyra Mig-plan snabbt sköts ned i en luftstrid. Innan denna strid betraktade Sovjet sin egyptiske partner, med viss rätta, som så smått korkad, någon som klantade sig och begick slavriga fel, för hur annars skulle Israel kunna skjuta ned en stor del av Egyptens flygvapen utan en enda förlust i dog fight själv? Tydligen är det helt i sin ordning att Israels fiender samlar på sig mängder av vapen, och får stöd av trupper ifrån länder som inte ens ligger i närheten av Israel, men om Israel köper eller får vapen från USA, är det något upprörande och fruktansvärt. Redan i början av kriget fick Egypten och Syrien stor materiell hjälp från Sovjet i och med en luftbro. När krigslyckan vände för arabstaterna, och Egypten kanske skulle få erfara en hel arme fullständigt krossad och Syrien erfara att israeliska trupper skulle stå alldeles utanför Damaskus, hotade Sovjet direkt ingripa. Om man nu som debattör ska gå tillbaka i tiden för att anklaga Israel att på något fegt sätt ta emot generösa vapenleveranser från sin oheliga partner USA, och för att visa att det finns hos den israeliska sidan en lång röd tråd av fega övertramp, ja vad ska man då säga om sovjetiska piloter eller luftlandsättningstrupper som sätts i beredskap för att försvara Damaskus? Vad ska man desutom säga om miljarder dollar i stöd från rika oljeländer till arabvärldens frontstater gentemot Israel?
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Israel inledde inte kriget 1982
Israels intåg i Libanon 1978 och 1982 har sin bakgrund i att Västbanken hamnade under israelisk kontroll 1967, samt Jordaniens angrepp på PLO 1970. PLO lanserade under 60-talet en gerillakamp mot Israel, en kamp som inledningsvis tog långt fler arabiska än israeliska liv, när attacker gärna riktades mot civila araber som sökte arbete i Israel; över 200 män, kvinnor och barn dödades och över 1 000 personer skadades i dessa terrorattacker. Särskilt folkligt utbrett stöd fick ännu inte PLO, som inledningsvis betraktades av Västbankens invånare mest som en samling underliga högljudda figurer. Israel knäckte PLO:s gerilla i både Gaza och Västbanken, i och med att PLO:s fedayeen gav upp strider ganska lätt, när de visste att de under israelisk fångenskap skulle inte möta dödsstraff eller hemsk tortyr. Utefter kartor och anteckningar Israel beslagtog och av de tillfångatagna fedayeens egna erkännanden kartlade Israel PLO och satte effektivt stopp för fortsatta aktioner. PLO hade baser i Jordanien med kung Husseins medgivande, men med tiden blev de en stat i staten, struntade i Husseins diktat, satte upp vägspärrar och drev in tullar, samlade in egna skatter, drev egen polis, drabbade samman vid hundratals tillfällen med jordanska myndigheter, och dennes tolerans mot PLO tog slut hösten 1970 när PLO försökte mörda honom. Hussein beslutade då att sopa bort PLO ur Jordanien, under "Svarta september", strider som fortgick i månader med ca 2 000 PLO-soldater stupade samt några tusen civila döda. Jämför denna händelse med Hamamassakern i syrien 1982 när den syriska armen angrep staden Hama, med dess islamiska grupper, och med kanske 20 000 döda, varav en mycket stor del civila. Var var protesterna från vänstern då? Den enda plats PLO ansåg man kunde ha baser i var Libanon, med dess svaga regering. Direkt efter man gjort sig hemmastadd i Libanon uppträdde man som tidigare, i Jordanien, och de första raketerna börja regna över israeliska civila; somliga attacker riktade direkt in sig mot barn. Vi kanske ska förstå dessa illdåd? Dessutom såg PLO att en möjlighet att slå mot någonting judiskt överhuvudtaget var att ge sig på civlia mål över hela världen, bl a OS i Munchen och olika flygkontor och flygplan, och därför svepte en terroristvåg över främst judiska civila. Såsom Howard Sachar skriver, såg den tidens så kallade nyvänster terrorattackerna som en slags symbolhandling, samma slags vackra och heroiska kamp Vietcong förde, när den utsatta tredje världen enbart skippade rättvisa och gav igen för gamla oförrätter. Några fördömanden såg aldrig dagens ljus. Civila judiska blodpölar på golv i flygplatser var enligt en pervers vänstersyn enbart fiktiva och abstrakta, aldrig reella. Man skulle förstå PLO:s handgranater och skottsalvor från maskingevär mot barn, på samma sätt som man ska förstå raketer mot Israel idag.
PLO fick även med sig som stöd FN, nämligen otaliga nyligen självständiga stater vilka alla hade en föga gemytlig syn på västvärlden och allt som kunde förknippas med den, bl a då Israel. Även olja var ett effektivt sätt att köpa sig röster i FN, man kunde med oljans hjälp få europeiska stater falla ned på knä (USA:s oljeimport från Mellanöstern uppgick till enbart 7%, så det var något svårare att direkt påverka USA, men däremot kunde man påverka USA:s ekonomi i och med generella prishöjningar), och i vissa fall hotade rentav arabvärlden somliga stater i Afrika till underkastelse, annars skulle de med sina kontakter stödja diverse rivaliserande parter i konflikter och skapa på så sätt oroligheter och krig. PLO fick medvind i seglen, i och med att USA inte önskade engagera sig alltför mycket vare sig militärt eller diplomatiskt för Israel, för man höll precis på att slicka såren efter Vietnamkriget. Härmed började en ny era i FN:s historia, när alla arabstater med sina allierade lanserade den ena efter den andra resolutionen som riktades mot Israel, resolutioner som vänstern går på, korkade som de är. Tidigare däremot hade FN försökt att vara hyfsat opartiska i sina uttalanden. En FN-konferens i Mexico 1975 som skulle handla om kvinnofrågor började helt plötsligt handla exklusivt om Israel och zionism, trots att kvinnor i Israel har desto bättre situation än i omkringliggande länder, och att det är istället kvinnorna i arabvärlden som borde stå i fokus. Det beslutades även att UNESCO skulle strypa utbetalningar till Israel med motiveringen att Israel vandaliserat heliga platser i Jerusalem, trots att UNESCO:s egna personal på plats vittnat att Israel handlat föredömligt mot andra religioners heliga platser. Sanningen spelade emellertid ingen roll. Om man ser till resolutioner riktade mot enskilda länder, kammar Israel hem 23% av resultatet. Men inga resolutioner har riktats mot Syrien, Saudi arabien, Kina eller Zimbabwe. Tror någon verkligen att dessa fyra länder är långt mer oskyldiga än Israel till den grad att de aldrig förtjänar ett enda fördömande? Efter Sovjets fall förbättrades situationen för Israel något. Att FN inte är en slags ofelbar överhöghet utan är en instans med sedvanliga korridorsintriger precis som överallt visas med exemplet att i och med alliansen mellan diverse arabstater, östblocket och unga länder i tredje världen, klassificerades zionism som rasism (det var till och med på håret att Israel utestängdes helt från FN), men denna plockades snabbt bort efter det att östblocket föll. Hur ska FN ha det?
Nåja, 1978 fick Israel nog av raketerna och genomförde en inte särskilt lyckad invasion av södra Libanon. Man drog sig snart tillbaka. Men 1982 var det dags ien och dena gång lyckades Israel i alla fall för en tid köra ut PLO ifrån Libanon. Westwood skriver: "Yasser Arafat, the PLO-leader, went first to Greece to symbolize his disappointment with the Arab states, which had hardly lift a finger on behalf of the PLO during these events. In the following years Arafat was back in Lebanon, this time in the north, at Tripoli. Here he was assailed by former members of his organization, who had broken away in protest at what they considered to be his soft line. That soft line, nevertheless, had included a rejection of proposed peace settlements that would have permitted the continued existence of Israel while giving the Palestinians their own state." Jag trodde länge att PLO och Israel hade ett vapenstillestånd innan kriget 1982, och att Israel därför gjorde sig skyldig till ett rejält övertramp när man invaderade Libanon 1982 för att köra ut PLO. Faktum istället är att PLO inte alls höll någon vapenvila, istället besköt man judiska byar med samma glada iver som tidigare, med 29 döda som resultat. Det vänstern missar är att detta räknas som en krigshandling. Här kritiseras Israel för händelserna i Sabra och Shatila, två läger med bl a palestinier. Alla möjliga debattörer är ense över att Israel släppte in kristen milis i lägren där både PLO-soldater och många civilia massakrerades hur som helst. Sedan råder det oenighet över vilken roll Israels arme hade ytterligare, om man uppmuntrade eller struntade i illdåden eller om man var ovetande fram tills IDF själva gick in i lägren. Vad som stämmer vet inte jag. Det som däremot är klart är att det uppstod en rasande debatt i det israeliska parlamentet, folk protesterade mot regeringen på gatorna, en scen ovanlig i Israels grannländer. Jag undrar däremot om någon hört talas om staden Damour i Libanon, där PLO 1976 massakrerade hundratals invånare. Lägret Tel al-Zaatar attackerades av bl a Syrien 1976, med 3 500 döda. Shatila och ett annat läger, Burj -ej Baranjeh, attackerades igen 1985 av muslimsk milis, med hundratals mördade, men den händelsen tycks ha gått vänstern förbi. Israel drog sig tillbaka men besatt under en tid ett område i södra Libanon som säkerhetszon mot terrorattacker, men drog sig tillbaka helt. Här visar Israel åter sin förmåga att dra sig tillbaka från område man kontrollerat. Idag pågår strider mot Hizbollah om en smal landremsa som somliga av Israels fiender anser tillhöra just Libanon, men Israel hävdar att detta lilla land erövrades från Syrien. FN gav Israel rätt. 70-talet innebar en förändring i krigföringen: från Suezkriget och i de efterföljande krigen hade Israel generellt ställts inför reguljära armeer eller gerillagrupper som inte gömde sig bland civilbefolkning. Andelen civila dödade av israelisk eld var därför mycket låg. När palestinska soldater istället gömde sig mitt bland civilbefolkning drabbades denna; anledningen till de högre förlustsiffrorna för civila handlar inte om att Israel struntar blankt i civilbefolkningen, för man hade god chans under tidigare krig att genom sitt luftherravälde vräka sprängmedel över denna, vilket man däremot inte gjorde. De arabiska ledarna, även PLO, å andra sidan gjorde och gör alltjämt mycket klart för hela världen att civila judar var och är fortfarande ett lovligt byte för flygvapen, handgranater och artilleri. Kan vi få höra vänstern protestera någon gång?
Israels intåg i Libanon 1978 och 1982 har sin bakgrund i att Västbanken hamnade under israelisk kontroll 1967, samt Jordaniens angrepp på PLO 1970. PLO lanserade under 60-talet en gerillakamp mot Israel, en kamp som inledningsvis tog långt fler arabiska än israeliska liv, när attacker gärna riktades mot civila araber som sökte arbete i Israel; över 200 män, kvinnor och barn dödades och över 1 000 personer skadades i dessa terrorattacker. Särskilt folkligt utbrett stöd fick ännu inte PLO, som inledningsvis betraktades av Västbankens invånare mest som en samling underliga högljudda figurer. Israel knäckte PLO:s gerilla i både Gaza och Västbanken, i och med att PLO:s fedayeen gav upp strider ganska lätt, när de visste att de under israelisk fångenskap skulle inte möta dödsstraff eller hemsk tortyr. Utefter kartor och anteckningar Israel beslagtog och av de tillfångatagna fedayeens egna erkännanden kartlade Israel PLO och satte effektivt stopp för fortsatta aktioner. PLO hade baser i Jordanien med kung Husseins medgivande, men med tiden blev de en stat i staten, struntade i Husseins diktat, satte upp vägspärrar och drev in tullar, samlade in egna skatter, drev egen polis, drabbade samman vid hundratals tillfällen med jordanska myndigheter, och dennes tolerans mot PLO tog slut hösten 1970 när PLO försökte mörda honom. Hussein beslutade då att sopa bort PLO ur Jordanien, under "Svarta september", strider som fortgick i månader med ca 2 000 PLO-soldater stupade samt några tusen civila döda. Jämför denna händelse med Hamamassakern i syrien 1982 när den syriska armen angrep staden Hama, med dess islamiska grupper, och med kanske 20 000 döda, varav en mycket stor del civila. Var var protesterna från vänstern då? Den enda plats PLO ansåg man kunde ha baser i var Libanon, med dess svaga regering. Direkt efter man gjort sig hemmastadd i Libanon uppträdde man som tidigare, i Jordanien, och de första raketerna börja regna över israeliska civila; somliga attacker riktade direkt in sig mot barn. Vi kanske ska förstå dessa illdåd? Dessutom såg PLO att en möjlighet att slå mot någonting judiskt överhuvudtaget var att ge sig på civlia mål över hela världen, bl a OS i Munchen och olika flygkontor och flygplan, och därför svepte en terroristvåg över främst judiska civila. Såsom Howard Sachar skriver, såg den tidens så kallade nyvänster terrorattackerna som en slags symbolhandling, samma slags vackra och heroiska kamp Vietcong förde, när den utsatta tredje världen enbart skippade rättvisa och gav igen för gamla oförrätter. Några fördömanden såg aldrig dagens ljus. Civila judiska blodpölar på golv i flygplatser var enligt en pervers vänstersyn enbart fiktiva och abstrakta, aldrig reella. Man skulle förstå PLO:s handgranater och skottsalvor från maskingevär mot barn, på samma sätt som man ska förstå raketer mot Israel idag.
PLO fick även med sig som stöd FN, nämligen otaliga nyligen självständiga stater vilka alla hade en föga gemytlig syn på västvärlden och allt som kunde förknippas med den, bl a då Israel. Även olja var ett effektivt sätt att köpa sig röster i FN, man kunde med oljans hjälp få europeiska stater falla ned på knä (USA:s oljeimport från Mellanöstern uppgick till enbart 7%, så det var något svårare att direkt påverka USA, men däremot kunde man påverka USA:s ekonomi i och med generella prishöjningar), och i vissa fall hotade rentav arabvärlden somliga stater i Afrika till underkastelse, annars skulle de med sina kontakter stödja diverse rivaliserande parter i konflikter och skapa på så sätt oroligheter och krig. PLO fick medvind i seglen, i och med att USA inte önskade engagera sig alltför mycket vare sig militärt eller diplomatiskt för Israel, för man höll precis på att slicka såren efter Vietnamkriget. Härmed började en ny era i FN:s historia, när alla arabstater med sina allierade lanserade den ena efter den andra resolutionen som riktades mot Israel, resolutioner som vänstern går på, korkade som de är. Tidigare däremot hade FN försökt att vara hyfsat opartiska i sina uttalanden. En FN-konferens i Mexico 1975 som skulle handla om kvinnofrågor började helt plötsligt handla exklusivt om Israel och zionism, trots att kvinnor i Israel har desto bättre situation än i omkringliggande länder, och att det är istället kvinnorna i arabvärlden som borde stå i fokus. Det beslutades även att UNESCO skulle strypa utbetalningar till Israel med motiveringen att Israel vandaliserat heliga platser i Jerusalem, trots att UNESCO:s egna personal på plats vittnat att Israel handlat föredömligt mot andra religioners heliga platser. Sanningen spelade emellertid ingen roll. Om man ser till resolutioner riktade mot enskilda länder, kammar Israel hem 23% av resultatet. Men inga resolutioner har riktats mot Syrien, Saudi arabien, Kina eller Zimbabwe. Tror någon verkligen att dessa fyra länder är långt mer oskyldiga än Israel till den grad att de aldrig förtjänar ett enda fördömande? Efter Sovjets fall förbättrades situationen för Israel något. Att FN inte är en slags ofelbar överhöghet utan är en instans med sedvanliga korridorsintriger precis som överallt visas med exemplet att i och med alliansen mellan diverse arabstater, östblocket och unga länder i tredje världen, klassificerades zionism som rasism (det var till och med på håret att Israel utestängdes helt från FN), men denna plockades snabbt bort efter det att östblocket föll. Hur ska FN ha det?
Nåja, 1978 fick Israel nog av raketerna och genomförde en inte särskilt lyckad invasion av södra Libanon. Man drog sig snart tillbaka. Men 1982 var det dags ien och dena gång lyckades Israel i alla fall för en tid köra ut PLO ifrån Libanon. Westwood skriver: "Yasser Arafat, the PLO-leader, went first to Greece to symbolize his disappointment with the Arab states, which had hardly lift a finger on behalf of the PLO during these events. In the following years Arafat was back in Lebanon, this time in the north, at Tripoli. Here he was assailed by former members of his organization, who had broken away in protest at what they considered to be his soft line. That soft line, nevertheless, had included a rejection of proposed peace settlements that would have permitted the continued existence of Israel while giving the Palestinians their own state." Jag trodde länge att PLO och Israel hade ett vapenstillestånd innan kriget 1982, och att Israel därför gjorde sig skyldig till ett rejält övertramp när man invaderade Libanon 1982 för att köra ut PLO. Faktum istället är att PLO inte alls höll någon vapenvila, istället besköt man judiska byar med samma glada iver som tidigare, med 29 döda som resultat. Det vänstern missar är att detta räknas som en krigshandling. Här kritiseras Israel för händelserna i Sabra och Shatila, två läger med bl a palestinier. Alla möjliga debattörer är ense över att Israel släppte in kristen milis i lägren där både PLO-soldater och många civilia massakrerades hur som helst. Sedan råder det oenighet över vilken roll Israels arme hade ytterligare, om man uppmuntrade eller struntade i illdåden eller om man var ovetande fram tills IDF själva gick in i lägren. Vad som stämmer vet inte jag. Det som däremot är klart är att det uppstod en rasande debatt i det israeliska parlamentet, folk protesterade mot regeringen på gatorna, en scen ovanlig i Israels grannländer. Jag undrar däremot om någon hört talas om staden Damour i Libanon, där PLO 1976 massakrerade hundratals invånare. Lägret Tel al-Zaatar attackerades av bl a Syrien 1976, med 3 500 döda. Shatila och ett annat läger, Burj -ej Baranjeh, attackerades igen 1985 av muslimsk milis, med hundratals mördade, men den händelsen tycks ha gått vänstern förbi. Israel drog sig tillbaka men besatt under en tid ett område i södra Libanon som säkerhetszon mot terrorattacker, men drog sig tillbaka helt. Här visar Israel åter sin förmåga att dra sig tillbaka från område man kontrollerat. Idag pågår strider mot Hizbollah om en smal landremsa som somliga av Israels fiender anser tillhöra just Libanon, men Israel hävdar att detta lilla land erövrades från Syrien. FN gav Israel rätt. 70-talet innebar en förändring i krigföringen: från Suezkriget och i de efterföljande krigen hade Israel generellt ställts inför reguljära armeer eller gerillagrupper som inte gömde sig bland civilbefolkning. Andelen civila dödade av israelisk eld var därför mycket låg. När palestinska soldater istället gömde sig mitt bland civilbefolkning drabbades denna; anledningen till de högre förlustsiffrorna för civila handlar inte om att Israel struntar blankt i civilbefolkningen, för man hade god chans under tidigare krig att genom sitt luftherravälde vräka sprängmedel över denna, vilket man däremot inte gjorde. De arabiska ledarna, även PLO, å andra sidan gjorde och gör alltjämt mycket klart för hela världen att civila judar var och är fortfarande ett lovligt byte för flygvapen, handgranater och artilleri. Kan vi få höra vänstern protestera någon gång?
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Fredsprocessen
En bra bok som visar hur fredsprocessen går/gick till samt visar senare tid är Efraim Karshs Arafat's War. Hur skapades fredsprocessen överhuvudtaget? Intressant att börja med är att Arafat själv var inte palestinier utefter gängse definitioner. Han var född och uppvuxen i Kairo och talade därför bred egyptisk accent. Han levde aldrig i palestinska områden innan 1947 utan kom enbart på besök några gånger, ända till 1994 då han bosatte sig permanent. "Palestinier" är en flexibilitet. Det fanns tre anledningar till att Israel såg en chans att skapa fred, den första var östblockets fall, den andra PLO:s stöd till Saddam Hussein, vilket i slutänden innebar ett långt svagare PLO; den tredje anledningen var att det skulle vara bättre att ha fred med sina grannar i en tid där kärnvapen sprids lätt. Tidigare fredssamtal med Syrien slutade enbart i att Syrien krävde Israels reträtt från golanhöjderna och sedan skulle man kunna förhandla om fred, en omöjlig position för Israel. Därmed återstod samtal med PLO. Kung Hussein hade tidigare erfarenhet av Arafat och varnade därför Israel att Arafat skulle bryta varje ingången överenskommelse. Detta var även uppfattningen hos många judiska politiker, särskilt inom högern. Mot högern stod Rabin med uppfattningen att visst var Arafat opålitlig, men en fredlig Arafat är något Israel måste aktivt vara med och skapa. De första samtalen ägde rum i Oslo 1993, man kom fram till somliga överenskommelser:
* PLO skulle ur sitt kovenant stryka orden att Israel inte ska tillåtas existera
* PLO skulle tillåtas upprätta en egen polis, begränsad i antal och i beväpning
* militanta organisationer skulle avväpnas och kontrolleras
* palestinska områden skulle få begränsat självstyre; israelisk rätt att vaka över gränserna ingick här
De tre första överenskommelserna bröts snabbt, precis vad Hussein varnat för tidigare. 1993 erkände Arafat Israels existens och att PLO:s tidiga kovenant inte gällde längre, men en kort tid därefter dök det upp besynnerliga uttalanden, som att kovenantet skulle ändras någon gång i en okänd framtid. Inför militanta islamister och palestinier menade Arafat att även profeten Muhammed hade undertecknat ett förnedrande avtal med sina fiender, ett avtal som kunde överges senare när förhållandena hade förändrats. I Stockholm sade Arafat till arabiska diplomater: "I have no use for Jews. they are and remain Jews. We now need all the help we can get from you in our battle for a united Palestine under arab rule." Andra uttalanden om evigt fiendskap och att undertecknad fred enbart var en tillfällighet i kampen att utradera Israel dök upp från alla möjliga palestinska ministrar och religiösa ledare. Den palestinska myndigheten sände ett tal över radio i april 1999 som löd: "The land of Muslim Palestine is a single unit which cannot be divided. There is no difference between Haifa and Shechem, between Lod and Ramallah, and between Jerusalem and Nazareth ... The land of Palestine is sacred waqf land for the benefit of all Muslims, east and west. No one has the right to divide it or give up any of it. The liberation of Palestine is obligatory for all the Islamic nations and not only for the Palestinian nation." Självmordsbombare började begå sina illdåd, något som fördömdes av Arafat, men det finns ett problem här: självmördarna var i somliga fall direkt underställda honom. Arafat menade till och med öppet att två kvinnliga självmördare var förebilder, trots att han meddelat Israel att man fördömer sådana handlingar. Med goda skäl och självbevarelsedrift tillåter inte Israel kommunikationer hur som helst. Västbanken tjänar även som en plattform för självmordsbombare som smyger sig in i Israel för att göra sin av vänstern okritiserade uppgift. När Israel byggde en mur inne i Västbanken för att hindra terrorister, rasade vänstern. Men antalet dödade av bomber minskade med 90%. Ska man inte förstå detta, men å andra sidan av någon outgrundlig anledning förstå självmördare? Något fredsfördrag finns inte. Och när Israel 2002 stoppade ett skepp, Karine A, lastat med ton och återigen ton av vapen från Iran, och när muren visade sig vara lyckad, kan man förstå varför Israel kontrollerar gränserna. Även gudstjänsterna i Al Aqsamosken på tempelplatsen var underställda Arafat, och underliga predikningar såg dagens ljus. "We tell them: in as much as you love life - the Muslim loves death and martyrdom. There is a great difference between he who loves death and martyrdom. He does not fear the oppression of the arrogant or the weapons of the blood-letters. The blessed and sacred soil of Palestine has womited all of the invaders and all the colonialists throughout history and it will soon womit, with Allah's help, the occupiers." I ett avtal som direktsändes i TV undertecknade Arafat tillsammans med mötets värd, Egyptens president Hosni Mubarak, officiella kartor för regionen. Arafat tvekade in i det längsta och det hela blev en ganska pinsam situation för den arabiska sidan, men ändrade sig när Mubarak väste mellan tänderna till honom: "Sign immediately, you dog!" (hundar är orena djur enligt Islam). Den palestinska myndigheten har ändå gärna fortfarande officiella kartor som inte visar att Israel existerar.
FN:s sändebud Terje-Roed Larsen sade: "The Palestinian Authority, despite consistent promises by it's leadership, has made no progress on it's core obligation to take immediate action on the ground to end the violence and terror, and to reform and reorganize the Palestinian Authority." Israel upplevde exakt det Hussein varnat för, en libaniseing av de palestinska områdena. Kanske vi ska förstå detta, eller ska vi istället tolka det som att Arafat helt enkelt inte var särskilt inställd på fred eller samexistens? I fredssamtalen år 2000 gav Israel ett förslag:
* palestinierna skulle få 96% av västbanken, hela samt några områden i anslutning till Gaza i utbyte mot Israeliska
* man skulle vidare få 30 miljarder dollar ur internationella fonder
* palestinska flyktingar skulle ha rätt att återvända till palestinska områden, inte till Israel
* den palestinska myndigheten skulle få kontrollera ovansidan av tempelplatsen, medan Israel kontrollerar det undre, där det gamla judiska heliga templet ligger
Saudi Arabiens prins Bandar sade till Yassir Arafat att detta förslag är det bästa PLO troligtvis någonsin skulle kunna få. Prinsen var inställd på att Arafat skulle acceptera detta officiellt, vilket Arafat antytt i tidigare samtal. Men detta dög inte, därför att
* det Palestina som skulle då uppstå skulle inte vara en enda sammanhängande landmassa, men palestiniernas motförslag innebar å andra sidan att Israel skulle drabbas av samma sak, något som faktiskt höll på att inräffa för Israel i och med delningen under 40-talet men som man ändå accepterade
* fyra miljoner så kallade palestinier skulle i Arafats värld vara priviligerade nog att återvända till dagens Israel
* man krävde kontroll av hela tempelområdet
Optimistiska delegater upptäckte till sin förvåning och fasa att Arafat sade nej till varje förslag, något Bandar blev ursinning för och menade att Arafat lurat honom. Clinton sade till arafat att "If the Israelis can compromise and yuo can't, I should go home". De brutna fredsförhandlingarna och de efterföljande striderna är inget annat än Arafats fel. Palestina har haft chans att existera 1948, 1967 och 2001, men arabsidan har inte tagit dessa chanser. I strider begår PLO hemskt gärna dåd som om de skulle utföras av Israel skulle framkalla ett ramaskri av fasa från vänstern. Brott mot krigets lagar som PLO begår:
* beskjuta civila
* tortyr: araber som anses samarbeta med Israel ådrar sig fängelse eller rena avrättningar efter att blivit torterade; deras lik kan man finna upphängda i lyktstolpar som avskräckning
* gruppera sig mitt bland civila och även använda använda dem som sköldar; Israel hade varje chans under tidigare krig när man mötte reguljära, uniformerade trupper på ett slagfält och hade totalt luftherravälde att även skoningslöst terrorbomba civilibefolkning, det arabiska armeer utsatt fiendestäder för. Men det inträffade inte. Varför inte? Det Israel har hamnat i är ett traditionellt gerillakrig med oklara stridsgränser och det brukar sällan vara trevligt för den utsatta civilbefolkningen. Jenin är ett bra exempel på svårigheten med gerillakrig. Jenin var känt även bland araber som 'självmordsfabriken' där åtskilliga självmordsbombare levde och sprängmedel förvarades. När Israel angrep detta läger hörde jag direkt i nyheterna talas om hundratals döda i massaker och hemska israeliska bombningar. Hur många så kallade palestinier dog egentligen? 56, varav 34 soldater. Är detta verkligen massaker?
* nyttja barn: ett flertal gånger har israeliska armen gripit barn i 11 - 14 årsåldern för att de burit bombbälten eller smugglat ammunition; palestinsk TV uppmanar barn att bli; PLO har även träningslägser för tusentals tonåringar där de lär sig att hata Israel; dödsfall med minderåriga ses inte som en tragedi utan som något hedervärt; såsom arafat sade : "The Palestinian people is willing to sacrifice its last boy and girl so that the Palestinian flag will fly over the churches and mosques of Jerusalem." Se även videon Ask for Death!
http://www.isratv.com/video/filmpmwadsl.asx
* använda sjukvårdstransporter till att transportera soldater och ammunition: flera gånger har man funnit bombbälten och sprängmedel i palestinska ambulanser, både med fejkade och äkta patienter; ibland skjuter IDF bort en ambulans och det är pga att den används till att forsla soldater vilket är strängt förbjudet, men vi ska kanske förstå även dessa illdåd?
* vägra slåss med tydliga kännetecken som uniform eller armbindel
Somliga brott ligger ute på Youtube:
Granater avfyras ifrån FN:s skola
PLO-soldater använder FN:s ambulanser som transporter
En så kallad helig plats används som vapenlager
Avgrundsvänster jag träffat på försöker bortförklara istället för att protestera mot alla dessa brott, t ex med meningen att de Kassamraketer Hamas använder egentligen är ofarliga. Den lättaste raketen är emellertid något starkare än en handgranat, den tyngsta som en 155 mm artillerigranat. Jag har frågat denna vänster om de skulle vilja ha någon av dessa raketer riktade mot sig, men svaren uteblev. Jag antar därför att man inte vill se spetsen av en Kassam, men varför kräver man då att Israel ska sitta passivt och ta emot dessa? En annan förklaring sägs vara att raketer och självmordsbombare är enbart en reaktion på israeliskt våld, och att man därför måste bearbeta de underliggande orsakerna till att dessa två destruktiva företeelser äger rum, men som tidigare visats är inte Israel den mest aggressiva sidan. Ytterligare en annan bortförklaring, så att man ska acceptera självmordsbombare, är att man måste förstå dem. Självmördarna anses vara desperata, slagna av fattigdom och andra problem. Men en studie av 250 palestinska självmordsaspiranter visade att bakgrunden är skiftande, somliga hade vanliga arbeten, somliga hade studerat vid högskola. Någon koppling till fattigdom finns inte. Kanske någon vänsteranhängare menar efter en längre stunds motstånd att Irans regim inte är den bästa; menar att det är fel av Hamas & co att skjuta raketer ifrån skolor eller moskeer och man kan kritisera dem för det. Gör det då någon gång!
En bra bok som visar hur fredsprocessen går/gick till samt visar senare tid är Efraim Karshs Arafat's War. Hur skapades fredsprocessen överhuvudtaget? Intressant att börja med är att Arafat själv var inte palestinier utefter gängse definitioner. Han var född och uppvuxen i Kairo och talade därför bred egyptisk accent. Han levde aldrig i palestinska områden innan 1947 utan kom enbart på besök några gånger, ända till 1994 då han bosatte sig permanent. "Palestinier" är en flexibilitet. Det fanns tre anledningar till att Israel såg en chans att skapa fred, den första var östblockets fall, den andra PLO:s stöd till Saddam Hussein, vilket i slutänden innebar ett långt svagare PLO; den tredje anledningen var att det skulle vara bättre att ha fred med sina grannar i en tid där kärnvapen sprids lätt. Tidigare fredssamtal med Syrien slutade enbart i att Syrien krävde Israels reträtt från golanhöjderna och sedan skulle man kunna förhandla om fred, en omöjlig position för Israel. Därmed återstod samtal med PLO. Kung Hussein hade tidigare erfarenhet av Arafat och varnade därför Israel att Arafat skulle bryta varje ingången överenskommelse. Detta var även uppfattningen hos många judiska politiker, särskilt inom högern. Mot högern stod Rabin med uppfattningen att visst var Arafat opålitlig, men en fredlig Arafat är något Israel måste aktivt vara med och skapa. De första samtalen ägde rum i Oslo 1993, man kom fram till somliga överenskommelser:
* PLO skulle ur sitt kovenant stryka orden att Israel inte ska tillåtas existera
* PLO skulle tillåtas upprätta en egen polis, begränsad i antal och i beväpning
* militanta organisationer skulle avväpnas och kontrolleras
* palestinska områden skulle få begränsat självstyre; israelisk rätt att vaka över gränserna ingick här
De tre första överenskommelserna bröts snabbt, precis vad Hussein varnat för tidigare. 1993 erkände Arafat Israels existens och att PLO:s tidiga kovenant inte gällde längre, men en kort tid därefter dök det upp besynnerliga uttalanden, som att kovenantet skulle ändras någon gång i en okänd framtid. Inför militanta islamister och palestinier menade Arafat att även profeten Muhammed hade undertecknat ett förnedrande avtal med sina fiender, ett avtal som kunde överges senare när förhållandena hade förändrats. I Stockholm sade Arafat till arabiska diplomater: "I have no use for Jews. they are and remain Jews. We now need all the help we can get from you in our battle for a united Palestine under arab rule." Andra uttalanden om evigt fiendskap och att undertecknad fred enbart var en tillfällighet i kampen att utradera Israel dök upp från alla möjliga palestinska ministrar och religiösa ledare. Den palestinska myndigheten sände ett tal över radio i april 1999 som löd: "The land of Muslim Palestine is a single unit which cannot be divided. There is no difference between Haifa and Shechem, between Lod and Ramallah, and between Jerusalem and Nazareth ... The land of Palestine is sacred waqf land for the benefit of all Muslims, east and west. No one has the right to divide it or give up any of it. The liberation of Palestine is obligatory for all the Islamic nations and not only for the Palestinian nation." Självmordsbombare började begå sina illdåd, något som fördömdes av Arafat, men det finns ett problem här: självmördarna var i somliga fall direkt underställda honom. Arafat menade till och med öppet att två kvinnliga självmördare var förebilder, trots att han meddelat Israel att man fördömer sådana handlingar. Med goda skäl och självbevarelsedrift tillåter inte Israel kommunikationer hur som helst. Västbanken tjänar även som en plattform för självmordsbombare som smyger sig in i Israel för att göra sin av vänstern okritiserade uppgift. När Israel byggde en mur inne i Västbanken för att hindra terrorister, rasade vänstern. Men antalet dödade av bomber minskade med 90%. Ska man inte förstå detta, men å andra sidan av någon outgrundlig anledning förstå självmördare? Något fredsfördrag finns inte. Och när Israel 2002 stoppade ett skepp, Karine A, lastat med ton och återigen ton av vapen från Iran, och när muren visade sig vara lyckad, kan man förstå varför Israel kontrollerar gränserna. Även gudstjänsterna i Al Aqsamosken på tempelplatsen var underställda Arafat, och underliga predikningar såg dagens ljus. "We tell them: in as much as you love life - the Muslim loves death and martyrdom. There is a great difference between he who loves death and martyrdom. He does not fear the oppression of the arrogant or the weapons of the blood-letters. The blessed and sacred soil of Palestine has womited all of the invaders and all the colonialists throughout history and it will soon womit, with Allah's help, the occupiers." I ett avtal som direktsändes i TV undertecknade Arafat tillsammans med mötets värd, Egyptens president Hosni Mubarak, officiella kartor för regionen. Arafat tvekade in i det längsta och det hela blev en ganska pinsam situation för den arabiska sidan, men ändrade sig när Mubarak väste mellan tänderna till honom: "Sign immediately, you dog!" (hundar är orena djur enligt Islam). Den palestinska myndigheten har ändå gärna fortfarande officiella kartor som inte visar att Israel existerar.
FN:s sändebud Terje-Roed Larsen sade: "The Palestinian Authority, despite consistent promises by it's leadership, has made no progress on it's core obligation to take immediate action on the ground to end the violence and terror, and to reform and reorganize the Palestinian Authority." Israel upplevde exakt det Hussein varnat för, en libaniseing av de palestinska områdena. Kanske vi ska förstå detta, eller ska vi istället tolka det som att Arafat helt enkelt inte var särskilt inställd på fred eller samexistens? I fredssamtalen år 2000 gav Israel ett förslag:
* palestinierna skulle få 96% av västbanken, hela samt några områden i anslutning till Gaza i utbyte mot Israeliska
* man skulle vidare få 30 miljarder dollar ur internationella fonder
* palestinska flyktingar skulle ha rätt att återvända till palestinska områden, inte till Israel
* den palestinska myndigheten skulle få kontrollera ovansidan av tempelplatsen, medan Israel kontrollerar det undre, där det gamla judiska heliga templet ligger
Saudi Arabiens prins Bandar sade till Yassir Arafat att detta förslag är det bästa PLO troligtvis någonsin skulle kunna få. Prinsen var inställd på att Arafat skulle acceptera detta officiellt, vilket Arafat antytt i tidigare samtal. Men detta dög inte, därför att
* det Palestina som skulle då uppstå skulle inte vara en enda sammanhängande landmassa, men palestiniernas motförslag innebar å andra sidan att Israel skulle drabbas av samma sak, något som faktiskt höll på att inräffa för Israel i och med delningen under 40-talet men som man ändå accepterade
* fyra miljoner så kallade palestinier skulle i Arafats värld vara priviligerade nog att återvända till dagens Israel
* man krävde kontroll av hela tempelområdet
Optimistiska delegater upptäckte till sin förvåning och fasa att Arafat sade nej till varje förslag, något Bandar blev ursinning för och menade att Arafat lurat honom. Clinton sade till arafat att "If the Israelis can compromise and yuo can't, I should go home". De brutna fredsförhandlingarna och de efterföljande striderna är inget annat än Arafats fel. Palestina har haft chans att existera 1948, 1967 och 2001, men arabsidan har inte tagit dessa chanser. I strider begår PLO hemskt gärna dåd som om de skulle utföras av Israel skulle framkalla ett ramaskri av fasa från vänstern. Brott mot krigets lagar som PLO begår:
* beskjuta civila
* tortyr: araber som anses samarbeta med Israel ådrar sig fängelse eller rena avrättningar efter att blivit torterade; deras lik kan man finna upphängda i lyktstolpar som avskräckning
* gruppera sig mitt bland civila och även använda använda dem som sköldar; Israel hade varje chans under tidigare krig när man mötte reguljära, uniformerade trupper på ett slagfält och hade totalt luftherravälde att även skoningslöst terrorbomba civilibefolkning, det arabiska armeer utsatt fiendestäder för. Men det inträffade inte. Varför inte? Det Israel har hamnat i är ett traditionellt gerillakrig med oklara stridsgränser och det brukar sällan vara trevligt för den utsatta civilbefolkningen. Jenin är ett bra exempel på svårigheten med gerillakrig. Jenin var känt även bland araber som 'självmordsfabriken' där åtskilliga självmordsbombare levde och sprängmedel förvarades. När Israel angrep detta läger hörde jag direkt i nyheterna talas om hundratals döda i massaker och hemska israeliska bombningar. Hur många så kallade palestinier dog egentligen? 56, varav 34 soldater. Är detta verkligen massaker?
* nyttja barn: ett flertal gånger har israeliska armen gripit barn i 11 - 14 årsåldern för att de burit bombbälten eller smugglat ammunition; palestinsk TV uppmanar barn att bli; PLO har även träningslägser för tusentals tonåringar där de lär sig att hata Israel; dödsfall med minderåriga ses inte som en tragedi utan som något hedervärt; såsom arafat sade : "The Palestinian people is willing to sacrifice its last boy and girl so that the Palestinian flag will fly over the churches and mosques of Jerusalem." Se även videon Ask for Death!
http://www.isratv.com/video/filmpmwadsl.asx
* använda sjukvårdstransporter till att transportera soldater och ammunition: flera gånger har man funnit bombbälten och sprängmedel i palestinska ambulanser, både med fejkade och äkta patienter; ibland skjuter IDF bort en ambulans och det är pga att den används till att forsla soldater vilket är strängt förbjudet, men vi ska kanske förstå även dessa illdåd?
* vägra slåss med tydliga kännetecken som uniform eller armbindel
Somliga brott ligger ute på Youtube:
Granater avfyras ifrån FN:s skola
PLO-soldater använder FN:s ambulanser som transporter
En så kallad helig plats används som vapenlager
Avgrundsvänster jag träffat på försöker bortförklara istället för att protestera mot alla dessa brott, t ex med meningen att de Kassamraketer Hamas använder egentligen är ofarliga. Den lättaste raketen är emellertid något starkare än en handgranat, den tyngsta som en 155 mm artillerigranat. Jag har frågat denna vänster om de skulle vilja ha någon av dessa raketer riktade mot sig, men svaren uteblev. Jag antar därför att man inte vill se spetsen av en Kassam, men varför kräver man då att Israel ska sitta passivt och ta emot dessa? En annan förklaring sägs vara att raketer och självmordsbombare är enbart en reaktion på israeliskt våld, och att man därför måste bearbeta de underliggande orsakerna till att dessa två destruktiva företeelser äger rum, men som tidigare visats är inte Israel den mest aggressiva sidan. Ytterligare en annan bortförklaring, så att man ska acceptera självmordsbombare, är att man måste förstå dem. Självmördarna anses vara desperata, slagna av fattigdom och andra problem. Men en studie av 250 palestinska självmordsaspiranter visade att bakgrunden är skiftande, somliga hade vanliga arbeten, somliga hade studerat vid högskola. Någon koppling till fattigdom finns inte. Kanske någon vänsteranhängare menar efter en längre stunds motstånd att Irans regim inte är den bästa; menar att det är fel av Hamas & co att skjuta raketer ifrån skolor eller moskeer och man kan kritisera dem för det. Gör det då någon gång!
Hejsan!
Ett intressant exempel på historierevisionism, vi erhållit av teoretikern! Så fungerar den nazionistiska propagandan. Och ibland lyckas den dupera godtrogna medlöpare att sprida den nazionistiska historieförfalskningen! Som tur är är dessa medlöpare dock fåtaliga! :lol:
Ett exempel på historieförfalskningen räcker:
"I maj 1948 hade över 200 000 araber lämnat sina hem, de allra flesta frivilligt"
Etnisk rensning kallas alltså för att frivilligt lämna sina hem! Kan någon normalt funtad människa tro på något sådant? :D
Den senaste jul-nyårsterrorn mot Gazas civila har utelämnats. Man kan fråga sig varför? Beror det på att de nazionistiska krigsförbrytarna riskerar att hamna i Haag? Man bombar ju inte civila med vit fosfor om man anser sig tillhöra den mänskliga skaran! Avskyvärt äro ordet!
MVH
bigj - för palestinierna mot den nazionistiska ockupationen av Palestina...
Ett intressant exempel på historierevisionism, vi erhållit av teoretikern! Så fungerar den nazionistiska propagandan. Och ibland lyckas den dupera godtrogna medlöpare att sprida den nazionistiska historieförfalskningen! Som tur är är dessa medlöpare dock fåtaliga! :lol:
Ett exempel på historieförfalskningen räcker:
"I maj 1948 hade över 200 000 araber lämnat sina hem, de allra flesta frivilligt"
Etnisk rensning kallas alltså för att frivilligt lämna sina hem! Kan någon normalt funtad människa tro på något sådant? :D
Den senaste jul-nyårsterrorn mot Gazas civila har utelämnats. Man kan fråga sig varför? Beror det på att de nazionistiska krigsförbrytarna riskerar att hamna i Haag? Man bombar ju inte civila med vit fosfor om man anser sig tillhöra den mänskliga skaran! Avskyvärt äro ordet!
MVH
bigj - för palestinierna mot den nazionistiska ockupationen av Palestina...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Tja, sceptisk, det är upp till var och en att tro på den historierevisionism som teoretikern framför! Du tillhör tydligen det lilla fåtal här på forumet som tror på teoretikern! Eller är du bara bitter över att tidigare ha blivit bortgjord av den gode bigj?
De "källor" han framför delas inte av några historiker utanför den nazionistiska staten! Samtliga fyra "källor" som teoretikern hänvisar till är hos de vedertagna historikerna världen över betraktade som propagandister!
Och eftersom bigj äro historiskt skolad är det dessutom lätt att notera en sak som en lekman knappast tänker på - teoretikerns källor är samtliga skrivna av nazionister, inga källor härstammar från mer neutrala historiker. Det säger ju egentligen allt! Men som sagt var, det är ju var och ens ensak att tilltro propaganda eller inte! :arrow: :wink:
Bigj:s källor är dock allmänt vedertagna - naturligtvis! :)
MVH
bigj - för palestinierna mot nazionismens Israel...
Tja, sceptisk, det är upp till var och en att tro på den historierevisionism som teoretikern framför! Du tillhör tydligen det lilla fåtal här på forumet som tror på teoretikern! Eller är du bara bitter över att tidigare ha blivit bortgjord av den gode bigj?
De "källor" han framför delas inte av några historiker utanför den nazionistiska staten! Samtliga fyra "källor" som teoretikern hänvisar till är hos de vedertagna historikerna världen över betraktade som propagandister!
Och eftersom bigj äro historiskt skolad är det dessutom lätt att notera en sak som en lekman knappast tänker på - teoretikerns källor är samtliga skrivna av nazionister, inga källor härstammar från mer neutrala historiker. Det säger ju egentligen allt! Men som sagt var, det är ju var och ens ensak att tilltro propaganda eller inte! :arrow: :wink:
Bigj:s källor är dock allmänt vedertagna - naturligtvis! :)
MVH
bigj - för palestinierna mot nazionismens Israel...
Den goda sidans försvarare
Det är ungefär lika trovärdigt som när den Israeliska armén ytredde sig själva och konstaterade att inga brott begåtts mot folkrätten senast i Gaza.
Eller som nu när Israel skall ytredas om de begått krigsbrott av en Judisk domare från Sydafrika, mycket trovärdigt.
Varför förnekar alltid dessa zionistvänner att zionisterna hjälpte antisemiter att utrota judar i nazityskland, bara undrar?
Eller som nu när Israel skall ytredas om de begått krigsbrott av en Judisk domare från Sydafrika, mycket trovärdigt.
Varför förnekar alltid dessa zionistvänner att zionisterna hjälpte antisemiter att utrota judar i nazityskland, bara undrar?
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
biggj skrev:...
Det här är helt otroligt roligt. Du har ingen aning om vilka författarna jag använt mig av är. Om vi tittar i den länk du angav angående Mandatet för Palestina, ser vi bland källorna:
* Wasserstein
* Benny Morris som är dessutom den som menar att 200 000 inledningsvis flydde främst frivilligt och inte pga judisk etnisk rensning
* Martin Gilbert som menar att tidigare var inte tempelplatsen i Jerusalem särskilt helig för muslimer, utan den nuvarande skenheligheten är ett sent muslimskt påhitt bara för att roffa åt sig så mycket som möjligt; helt klart är att särskilt många muslimer kom inte under det turkiska styret för att be och besöka något heligt, och de heliga platserna var något förfallna, men jag vet inte om det beror på turkisk misskötsel eller brist på intresse hos muslimer i hela arabvärlden, så jag utelämnade det
Din källa Mideastweb skriver bl a såhär:
Arab Riots and Jewish immigration - In the spring of 1920, spring of 1921 and summer of 1929, Arab nationalists opposed to the Balfour declaration, the mandate and the Jewish National Home, instigated riots and pogroms against Jews in Jerusalem, Hebron, Jaffa and Haifa. The violence led to the formation of the Haganah Jewish self-defense organization in 1920. The riots of 1920 and 1921 reflected opposition to the Balfour declaration and fears that the Arabs of Palestine would be dispossessed, and were probably attempts to show the British that Palestine as a Jewish National home would be ungovernable. The major instigators were Hajj Amin El Husseini, later Grand Mufti of Jerusalem and eventually a Nazi collaborator, and Arif -El Arif, a prominent Palestinian journalist. The riots of 1929 occurred against the background of Jewish-Arab nationalist antagonism. The Arabs claimed that Jewish immigration and land purchases were displacing and dispossessing the Arabs of Palestine. However, economic, population and other indicators suggest that objectively, the Arabs of Palestine benefited from the Mandate and Zionist investment.
I detta uttalande länkas det vidare till Zionism and it's impact:
http://www.zionism-israel.com/impact_of_zionism.htm
Som har en sådan här flagga:
Denna i sin tur skriver:
Indeed, the land and the people were transformed. Palestine, which had been the most neglected, disease ridden and forsaken corner of the Ottoman Turkish Empire, had become one of the most desirable places to live in the Middle East. From being a country of net emigration of Arabs before World War I, Palestine had become had become a country of net immigration for both Christian and Muslim Arabs. All of this could not have been possible if social and economic changes in Palestine had reflected the workings of a diabolical Zionist plot to displace and dispossess the Arabs. In 1948, more Arabs lived in Palestine than had ever lived there before, and they were richer and healthier than they had ever been in all history. That was the result of Zionism and its impact.
Du skriver:
Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina.
Din källa skriver:
The Biltmore Declaration - Reports of Nazi atrocities became increasingly frequent and vivid. Despite the desperate need to find a haven for refugees, the doors of Palestine remained shut to Jewish immigration. ... In response to the riots, the British began limiting immigration and the 1939 White Paper decreed that 15,000 Jews would be allowed to enter Palestine each year for five years. Thereafter, immigration would be subject to Arab approval.
Såhär skriver Mideastweb om Suezkriget
Egyptian President Gamal Nasser also closed the straits of Tiran and Suez Canal to Israeli shipping. Israeli strategists believed that Egypt would go to war or force a diplomatic showdown as soon the weapons had been integrated, and began looking for a source of arms as well. Israel concluded an arms deal with France. A series of border incursions by Palestinians and by Egyptians from Gaza evoked increasingly severe Israeli reprisals, triggering larger raids.
Såhär skriver Mideastweb om sexdagarskriget:
The Israeli government probably did not want war, and some at least were fearful of war. Ben Gurion berated Chief of Staff Itzhak Rabin for making aggressive statements that had, according to him, escalated the conflict and gotten Israel into trouble. Israeli Prime Minister Levi Eshkol appeared hesitant, and stuttered in a dramatic radio speech to the nation. Under great public pressure from opposition parties, a unity government was formed. Foreign Minister Abba Eban tried in vain to obtain from the US a guarantee that they would reopen the straights of Tiran. At first, President Johnson promised an international flotilla, and warned Israel not to attack on its own. However, the US was unable to initiate any international action, and reversed its position, hinting broadly that Israel would have to handle the problem itself.
Israel could not maintain total mobilization indefinitely. When it became apparent that Egypt would not stand down, Israel attacked the Egyptians beginning on June 5, 1967. In the first hours of the war, Israel destroyed over 400 enemy aircraft to achieve total air superiority. Israeli troops quickly conquered the Sinai Peninsula and Gaza. Jordanian artillery began firing at Jerusalem on the first day of the war, despite a warning by Israeli PM Levi Eshkol to stay out of the war, and then the Jordan Legion advanced and took over the headquarters of the UN (Governor's house - Armon Hanatziv ) in Jerusalem. After warning King Hussein repeatedly to cease fire and withdraw, Israel conquered the West Bank and Jerusalem.
Om Jenin och Arafats så kallade löften:
Meanwhile however, terror and suicide attacks and Israeli reprisals continued. Yasser Arafat declared a cessation of violence several times, but this did not seem to affect the frequency or severity of suicide bombings and ambushes. The Israelis, for their part, continued with their policy of assassinating wanted men in the Palestinian areas. During the last week in March, as General Zinni was again coming to the Middle East, the Palestinians launched a successful suicide attack almost every day, in addition to many unsuccessful ones. A blast at the Park Hotel in Nethanya killed 27 people as they were celebrating Passover. Israel launched a massive raid, operation Defensive Shield, intended to root out terror infrastructure, including reoccupation of Ramallah, Nablus, Jenin, Tulkarm and other towns. Israel claimed that only about 50 were killed in the Jenin refugee camp, mostly members of the Fatah Al-Aqsa Martyrs suicide brigades. Palestinians charged that the Israelis had committed a massacre in the Jenin refugee camp, killing over 500 people. These charges were repeated by most news sources in Europe, though they were later retracted. Human rights groups who entered the Jenin refugee camp after the Israeli invasion reported that there was a great deal of damage and that the IDF had probably committed war crimes by preventing medical aid, but that only about 56 people had been killed, more than half of whom were terrorists, confirming the Israeli version of events. Suicide attacks abated, but did not stop. During the course of the fighting, Israel captured numerous documents providing evidence that Yasser Arafat had personally approved the organization of terror cells, and that the PNA treasury had approved payments for suicide-bomber explosive belts.
Du har inte ens läst igenom dina källor, eller så ljuger du, troligtvis det sista :D
Det du gör är alltså att i sedvanlig stil snabbt rafsa ihop något som ska se ut som att du kan ämnet ifråga... :lol:
Hejsan!
Förstår att teoretikern irriteras av fakta, men vad kan jag göra åt det? Teoretikern refererar till mina källor, bra - man kan fråga sig varför han inte använder dom oftare själv då? Dessutom tar de med alla sidors synvinklar, men när det gäller de nazionistiska "historikernas" inlagor, använder man inte dessa källor att draga slutsatser av, slutsatserna kommer man fram till genom att referera till mer klarsynta historiker! Men fortsätt gärna använda de källor jag har, så sakteliga lyckas teoretikern då komma in på rätt spår, samtidigt som han samtidigt sakta men säkert tvingas revidera propagandan han tror på! :lol:
Här ett exempel ur mina källor som teoretikern själv drager upp:
"White Paper decreed that 15,000 Jews would be allowed to enter Palestine each year for five years. Thereafter, immigration would be subject to Arab approval. "
Vilket betyder att det lagligen tilläts att 75 000 européer skulle få invandra. Utöver dessa kom ännu fler under krigsåren. Den andra meningen antyder att inga fler skulle få komma in - i verkligheten kom det under 1945-1947 ytterligare 250 000 nazionister till Palestina där de stal mark efter att man påbörjat den etniska rensningen! Sorry vännen, jag hade nog rätt ändå!
Så det jag skrev gäller ju trots allt enligt faktakällorna:
Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina.
I övrigt talar dessa faktabaserade sifror sitt tydliga språk:
De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början. Invandringen och problemen växte snabbt och konflikter mellan invandrande européer och palestinier bröt ut redan 1919.
Men britterna skyddade invandrarna och såg de arabisktalande muslimerna som sina fiender, därför fortsatte invandringen från Europa. Från att judarna år 1918 hade utgjort kanske 7 procent, varav omkring två procentenheter hade invandrat från Europa sedan år 1900, ökade antalet till cirka 9 procent år 1920.
År 1922, före den stora invandringen, utgjorde judarna bara 11 procent av Palestinas befolkning. Bråken mellan folkgrupperna fortsatte hela 1920-talet igenom, men var föga uppmärksammat i Europa eller Nordamerika. Vi ser tydligt hur marken stals från palestinierna redan under det brittiska mandatets första tid.
Palestinierna hade 1922 utgjort 88 procent av befolkningen, varav de kristna palestinierna utgjorde omkring 10 %, och då hade invandringen av europeiska ockupanter redan börjat. Därefter började deras andel av Palestinas folkmängd sjunka, även om de i reella tal ökade.
År 1931 hade judarna redan uppgått till 17 procent av befolkningen, flertalet europeiska invandrare ditkomna efter 1922. Därefter fortsatte invandringen, och den etniska och religiösa strukturen förändrades i Palestinierna. De arabiska palestiniernas andel av Palestinas befolkning i slutet av 1945 var nu nere 60 procent, eller 1,06 miljoner. Judarnas andel var då 31 procent av befolkningen, eller 550 000.
Bara det andra halvåret 1945 anlände närmare 150 000 européer till Palestina. Antalet kristna var samma tid cirka 135 000, eller 8 procent, deras andel hade också minskat. Övriga grupper utgjorde cirka 1 procent, eller 14 000 personer av en samlad palestinsk befolkning omkring 1,76 miljoner själar.
En halv miljon inflyttade europeiska nazionister hade således trängt undan över 700 000 palestinier från sina hem fram till hösten 1948. Naturligtvis har inte denna flykt med judarna att göra, enligt nazionisternas propagandainstitutioner - men vi som ser längre än nazionistpropagandan ser att det just var flykt undan terror och marktjuvar som orsakade flykten!
Jepp, "det här är helt otroligt roligt", som du skriver......det är bara att följa dig och dina försök att revidera historien, men bigj sitter med trumfkorten, eftersom vi har fakta bakom oss!
Här har ni föresten teoretikerns enda källa:
"Zionism and Israel Information Center"
.......jo jo, det är säkert en källa som sysslar med fakta och inte med propaganda......ho ho ho ho ho ho.....vad vi njuter av vår överlägsenhet ändå......
"Det du gör är alltså att i sedvanlig stil snabbt rafsa ihop något som ska se ut som att du kan ämnet ifråga..." Kan det bli mer rätt än i detta fall? :D
Nu skall jag ut i solen, teoretikern bör nog sitta kvar framför datorn och fortsätta studera bigj:s källor, kanske han då kommer till insikt om att vara en medlöpare till en fascistisk stat inte är så särdeles givande? :lol:
MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionisternas ockupationer....
Förstår att teoretikern irriteras av fakta, men vad kan jag göra åt det? Teoretikern refererar till mina källor, bra - man kan fråga sig varför han inte använder dom oftare själv då? Dessutom tar de med alla sidors synvinklar, men när det gäller de nazionistiska "historikernas" inlagor, använder man inte dessa källor att draga slutsatser av, slutsatserna kommer man fram till genom att referera till mer klarsynta historiker! Men fortsätt gärna använda de källor jag har, så sakteliga lyckas teoretikern då komma in på rätt spår, samtidigt som han samtidigt sakta men säkert tvingas revidera propagandan han tror på! :lol:
Här ett exempel ur mina källor som teoretikern själv drager upp:
"White Paper decreed that 15,000 Jews would be allowed to enter Palestine each year for five years. Thereafter, immigration would be subject to Arab approval. "
Vilket betyder att det lagligen tilläts att 75 000 européer skulle få invandra. Utöver dessa kom ännu fler under krigsåren. Den andra meningen antyder att inga fler skulle få komma in - i verkligheten kom det under 1945-1947 ytterligare 250 000 nazionister till Palestina där de stal mark efter att man påbörjat den etniska rensningen! Sorry vännen, jag hade nog rätt ändå!
Så det jag skrev gäller ju trots allt enligt faktakällorna:
Under andra världskriget övervakades palestinierna noga och försökte de ta kontakt med tyskar och italienare utsattes de för kraftiga brittiska motåtgärder. Palestinierna kunde inte göra så mycket under kriget, medan allt fler judar tog sig till Palestina under de olika räddningsoperationerna som under hela kriget stöttades av de brittiska myndigheterna i mandatet Palestina.
I övrigt talar dessa faktabaserade sifror sitt tydliga språk:
De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början. Invandringen och problemen växte snabbt och konflikter mellan invandrande européer och palestinier bröt ut redan 1919.
Men britterna skyddade invandrarna och såg de arabisktalande muslimerna som sina fiender, därför fortsatte invandringen från Europa. Från att judarna år 1918 hade utgjort kanske 7 procent, varav omkring två procentenheter hade invandrat från Europa sedan år 1900, ökade antalet till cirka 9 procent år 1920.
År 1922, före den stora invandringen, utgjorde judarna bara 11 procent av Palestinas befolkning. Bråken mellan folkgrupperna fortsatte hela 1920-talet igenom, men var föga uppmärksammat i Europa eller Nordamerika. Vi ser tydligt hur marken stals från palestinierna redan under det brittiska mandatets första tid.
Palestinierna hade 1922 utgjort 88 procent av befolkningen, varav de kristna palestinierna utgjorde omkring 10 %, och då hade invandringen av europeiska ockupanter redan börjat. Därefter började deras andel av Palestinas folkmängd sjunka, även om de i reella tal ökade.
År 1931 hade judarna redan uppgått till 17 procent av befolkningen, flertalet europeiska invandrare ditkomna efter 1922. Därefter fortsatte invandringen, och den etniska och religiösa strukturen förändrades i Palestinierna. De arabiska palestiniernas andel av Palestinas befolkning i slutet av 1945 var nu nere 60 procent, eller 1,06 miljoner. Judarnas andel var då 31 procent av befolkningen, eller 550 000.
Bara det andra halvåret 1945 anlände närmare 150 000 européer till Palestina. Antalet kristna var samma tid cirka 135 000, eller 8 procent, deras andel hade också minskat. Övriga grupper utgjorde cirka 1 procent, eller 14 000 personer av en samlad palestinsk befolkning omkring 1,76 miljoner själar.
En halv miljon inflyttade europeiska nazionister hade således trängt undan över 700 000 palestinier från sina hem fram till hösten 1948. Naturligtvis har inte denna flykt med judarna att göra, enligt nazionisternas propagandainstitutioner - men vi som ser längre än nazionistpropagandan ser att det just var flykt undan terror och marktjuvar som orsakade flykten!
Jepp, "det här är helt otroligt roligt", som du skriver......det är bara att följa dig och dina försök att revidera historien, men bigj sitter med trumfkorten, eftersom vi har fakta bakom oss!
Här har ni föresten teoretikerns enda källa:
"Zionism and Israel Information Center"
.......jo jo, det är säkert en källa som sysslar med fakta och inte med propaganda......ho ho ho ho ho ho.....vad vi njuter av vår överlägsenhet ändå......
"Det du gör är alltså att i sedvanlig stil snabbt rafsa ihop något som ska se ut som att du kan ämnet ifråga..." Kan det bli mer rätt än i detta fall? :D
Nu skall jag ut i solen, teoretikern bör nog sitta kvar framför datorn och fortsätta studera bigj:s källor, kanske han då kommer till insikt om att vara en medlöpare till en fascistisk stat inte är så särdeles givande? :lol:
MVH
bigj - för palestinierna, mot nazionisternas ockupationer....
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster