"Typiskt" Svensk!?

[Sceptisk]

Det finns ett fenomen som kanske är typiskt för Svenskar, men behöver inte vara uteslutande svenskt. Men det jag tycker mig se är ändå att det förekommer väldigt ofta hos just svenskar. Nämligen att det är något bra att vara osvensk och något dåligt att vara svensk (dvs 'typiskt' svensk). Saker som anses vara typiskt svenska är jantelag och 'lagom', men också kanske att vara känslokall och svår att komma nära. Program av Fredrik Lindström har gjort folk mer självmedvetna men kanske ändå har skapat en bild av svensken som osäker, konflikträdd, byråkratisk och individualistisk. På wikipedia läste jag om hur Svenskarna också uppfattar sig sakna en egen kultur. Att svenskar brukar klaga på sin egen kultur är tydligen ganska gammalt. Läste någonstans att Gustav Wasa sägs ha sagt att "Svenskar kacka i eget bo". Många invandrare verkar också bekymrade över hur svårt det är att komma in i Sverige och lära känna svenskar, varför integreringen inte verkar fungera så bra här om man jämför med t ex USA. Det är för övrigt lite ironiskt att det enda svenska politiska parti som säger sig stå för svenska värderingar är det mest avskydda partiet. Dessa politiker älskar sverige mer än allt annat ty de är nationalister, men de är hatade av nästan alla svenskar. Frågan är om de är hatade för att de står upp för nationalstaten sverige eller för att de är associerade till rasism. Samtidigt som integrationen fungerar dåligt jämfört mot ett land som USA där rasism är en betydligt öppnare fråga.  

Det jag tänkte fråga här är dock inte varför svenskarna är som dom är, utan snarare varför svenskar fördömer sin egen kultur och sitt eget land? Vad är det som ligger till grund för den åskådningen? Är det ett arv från någon ideologi eller religion? Är det ett resultat av någon politisk härjning? Blir folk besvikna på sig själva för att dom inte klarar av att leva upp till något slags uppsatt ideal? Är det för höga krav på att leva i Sverige? Hur ser kraven ut?

Det var en tanke jag hade häromdagen att ett samhälle där allting förväntas vara korrekt, transparent, ärligt och helt genomlyst och öppet och framförallt rationellt så finns det ingen plats för en dåre. Dårar måste låsas in och medicineras för dom är inte rationella. Dårar kan inte tolereras och galenskap får inte förekomma för det är irrationellt. Men genom att man inte tillåter dåren att få finnas till, då får inte den lilla dåre man har inom sig själv existera heller. Med konsekvens att man blir förlamad av skräck vid tanken på att "göra bort sig" och att avslöja sig som den tokstolle man är. Med det kommer en misstänksamhet och rädsla för andra och vad andra ska tycka och tänka och man lämnar på så sätt över ansvaret till andra och det finns inget utrymme för spontanitet eller vad man brukar kalla 'liv'.

Den starka statismen som finns i Sverige är något som Fredrik Lindström tar upp. Staten är "Du" med hela Svenska folket och Svenskarna litar på staten. Staten är sedd som något av en familjemedlem, för den tar ju faktiskt hand om barnen när du är på jobbet och om dina gamla föräldrar och föräldrars föräldrar när dom inte längre kan klara sig själva. Allt för att produktionen ska kunna rulla på som vanligt och varje svensks liv är under statens uppsikt och kontroll, från vaggan till graven.

Men fortfarande förkalrar inte detta varför Svenskar fördömer sig själva så hårt. Ingenting gott kommer ju av att man fördömer sig själv. Självkritik i all ära, men fördömelse leder ju bara till stagnation. Jantelag är dock inte samma sak som fördömelse, men det är en filosofi som försöker att hindra andra från att lyckas i livet. På det sättet måste det betraktas som en dålig filosofi men också en filosofi som är vanlig bland människor som själva hindras från att lyckas och som 'hämnd' på samhället så vill de hindra också andra från att lyckas eftersom dom blev fråntagna chansen. Begreppet lagom innebär ju också detsamma som rationalitet. Lagom betyder egentligen måttfullhet, eller om man så vill 'korrekthet'. Man ska vara korrekt och rationell. Men då måttfullheten härskar så innebär det att man inte får vara för rationell heller, man måste hålla sina rationella tankar tillbaka för att inte gå emot konventionen av att vara lagom och som alla andra'. Man får helt enkelt inte tänka för mycket. Man måste hålla sig själv tillbaka, man får inte gå bortom det korrekta, bortom det måttfulla. Och det som är det måttfulla bestäms i slutändan av vad alla andra tycker och på så vis så blir samhället ett konsensussamhälle där alla hänvisar till varandra och samtidigt om något är obehagligt så fördömer alla varandra.

Så på sätt och vis blir alla varandras kidnappare och gisslan på samma gång och tillåter ingen att ta sig ur situationen. Känslor av agressivitet fördöms också och ilska visas därför på andra sätt, genom ombud eller skvaller eller manipulation eller att skriva av sig sin ilska i anonymitet på lappar i tvättstugan eller mobba varandra på internetforum och chattar.

Men detta förklarar ändå bara på ytan vad som är problemet. Men jag lämnar fältet fritt tills vidare för spekulation och/eller kritik.

[freddemalte]

Hej Sceptisk

Intressant inlägg!

Det finns ett fenomen som kanske är typiskt för Svenskar, men behöver inte vara uteslutande svenskt. Men det jag tycker mig se är ändå att det förekommer väldigt ofta hos just svenskar. Nämligen att det är något bra att vara osvensk och något dåligt att vara svensk (dvs 'typiskt' svensk). Saker som anses vara typiskt svenska är jantelag och 'lagom', men också kanske att vara känslokall och svår att komma nära. Program av Fredrik Lindström har gjort folk mer självmedvetna men kanske ändå har skapat en bild av svensken som osäker, konflikträdd, byråkratisk och individualistisk. På wikipedia läste jag om hur Svenskarna också uppfattar sig sakna en egen kultur. Att svenskar brukar klaga på sin egen kultur är tydligen ganska gammalt. Läste någonstans att Gustav Wasa sägs ha sagt att "Svenskar kacka i eget bo". Många invandrare verkar också bekymrade över hur svårt det är att komma in i Sverige och lära känna svenskar, varför integreringen inte verkar fungera så bra här om man jämför med t ex USA. Det är för övrigt lite ironiskt att det enda svenska politiska parti som säger sig stå för svenska värderingar är det mest avskydda partiet. Dessa politiker älskar sverige mer än allt annat ty de är nationalister, men de är hatade av nästan alla svenskar. Frågan är om de är hatade för att de står upp för nationalstaten sverige eller för att de är associerade till rasism. Samtidigt som integrationen fungerar dåligt jämfört mot ett land som USA där rasism är en betydligt öppnare fråga.

Mycket av det du skriver om handlar antagligen dels om en förstärkt myt om det tråkiga och instängda folket som inte unnar någon annan framgång etc. Det finns dock säkert många exempel på det omvända - dvs svenskar som unnar andra framgång, som har en positiv syn på det som händer i Sverige etc. Det som skiljer Sverige från många andra länder är ju det faktum att flera generationer inte har upplevt något reellt krig (i det egna landet), det inte har spridits en massa sjukdomar och annat elände samt att Sverige varit förskonat från större naturkatastrofer. Det har helt enkelt varit väldigt bra ("tursamt") att vara svensk (lite av en "ankdamm"). Detta kan ju ha bidragit till att befolkningen rent mentalt kunna fokuserat på "simplare" och mindre "problematiska" fenomen, så som det du beskriver ovan. Även den materiella standarden har lagt grunden för att var och en har kunna isolera sig och därmed inte behövt konfronteras med andra människor (mer än på arbetsplatsen). Så även om det framväxande "välfärdssamhället" varit bra för den enskilde så kanske det inte gynnat de "positiva" i själva kulturen som sådan.

Det jag tänkte fråga här är dock inte varför svenskarna är som dom är, utan snarare varför svenskar fördömer sin egen kultur och sitt eget land? Vad är det som ligger till grund för den åskådningen? Är det ett arv från någon ideologi eller religion? Är det ett resultat av någon politisk härjning? Blir folk besvikna på sig själva för att dom inte klarar av att leva upp till något slags uppsatt ideal? Är det för höga krav på att leva i Sverige? Hur ser kraven ut?

Jag har inte hört eller sett någon som fördömer "Sveriges kultur". Tycker t.ex. att man kan skönja en viss stolthet över det "Sverige producerar", t.ex. IKEA, ABBA, Volvo, sportfenomenen, forskningen, allemansrätten etc.

Det var en tanke jag hade häromdagen att ett samhälle där allting förväntas vara korrekt, transparent, ärligt och helt genomlyst och öppet och framförallt rationellt så finns det ingen plats för en dåre. Dårar måste låsas in och medicineras för dom är inte rationella. Dårar kan inte tolereras och galenskap får inte förekomma för det är irrationellt. Men genom att man inte tillåter dåren att få finnas till, då får inte den lilla dåre man har inom sig själv existera heller. Med konsekvens att man blir förlamad av skräck vid tanken på att "göra bort sig" och att avslöja sig som den tokstolle man är. Med det kommer en misstänksamhet och rädsla för andra och vad andra ska tycka och tänka och man lämnar på så sätt över ansvaret till andra och det finns inget utrymme för spontanitet eller vad man brukar kalla 'liv'.

Ja, där har du nog en poäng, vet dock inte om det nödvändigtvis är något negativt? Det beror väl på vilken typ av "dåre" du avser . . .

Den starka statismen som finns i Sverige är något som Fredrik Lindström tar upp. Staten är "Du" med hela Svenska folket och Svenskarna litar på staten. Staten är sedd som något av en familjemedlem, för den tar ju faktiskt hand om barnen när du är på jobbet och om dina gamla föräldrar och föräldrars föräldrar när dom inte längre kan klara sig själva. Allt för att produktionen ska kunna rulla på som vanligt och varje svensks liv är under statens uppsikt och kontroll, från vaggan till graven.

Enligt någon undersökning jag läste för ett tag sedan så är Sverige det land där tilliten mellan Staten (myndigheterna, institutionerna etc) och privatpersonen är som lägst (åt båda hållen).

Men fortfarande förkalrar inte detta varför Svenskar fördömer sig själva så hårt. Ingenting gott kommer ju av att man fördömer sig själv. Självkritik i all ära, men fördömelse leder ju bara till stagnation. Jantelag är dock inte samma sak som fördömelse, men det är en filosofi som försöker att hindra andra från att lyckas i livet. På det sättet måste det betraktas som en dålig filosofi men också en filosofi som är vanlig bland människor som själva hindras från att lyckas och som 'hämnd' på samhället så vill de hindra också andra från att lyckas eftersom dom blev fråntagna chansen. Begreppet lagom innebär ju också detsamma som rationalitet. Lagom betyder egentligen måttfullhet, eller om man så vill 'korrekthet'. Man ska vara korrekt och rationell. Men då måttfullheten härskar så innebär det att man inte får vara för rationell heller, man måste hålla sina rationella tankar tillbaka för att inte gå emot konventionen av att vara lagom och som alla andra'. Man får helt enkelt inte tänka för mycket. Man måste hålla sig själv tillbaka, man får inte gå bortom det korrekta, bortom det måttfulla. Och det som är det måttfulla bestäms i slutändan av vad alla andra tycker och på så vis så blir samhället ett konsensussamhälle där alla hänvisar till varandra och samtidigt om något är obehagligt så fördömer alla varandra.

Så på sätt och vis blir alla varandras kidnappare och gisslan på samma gång och tillåter ingen att ta sig ur situationen. Känslor av agressivitet fördöms också och ilska visas därför på andra sätt, genom ombud eller skvaller eller manipulation eller att skriva av sig sin ilska i anonymitet på lappar i tvättstugan eller mobba varandra på internetforum och chattar.

Har du något förslag på hur detta skulle kunna förändras?

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Fan det finns så mycket att basha hos honom, diskuterade det nyss hos en begeistrad vän. Men tills dess, tro inte annat än att en idiot har skrivit det. Alltså någon som inte platsar i sociala sammanhang.

[transversal]

Det har med jantelagen att göra. Vi vill inte förhäva oss.

[Lufier]

.

[J R Auk]

Fan det finns så mycket att basha hos honom, diskuterade det nyss hos en begeistrad vän. Men tills dess, tro inte annat än att en idiot har skrivit det. Alltså någon som inte platsar i sociala sammanhang.

Är ju i helt fel tråd och cyklar, det var artikeln du länkade till i tråden här bredvid jag talade om. Jag går dit istället.

[J R Auk]

Nämligen att det är något bra att vara osvensk och något dåligt att vara svensk (dvs 'typiskt' svensk). Saker som anses vara typiskt svenska är jantelag och 'lagom', men också kanske att vara känslokall och svår att komma nära. Program av Fredrik Lindström har gjort folk mer självmedvetna men kanske ändå har skapat en bild av svensken som osäker, konflikträdd, byråkratisk och individualistisk.

Jag har inget som helst problem att förstå detta. "Svenskt" är den stat som lagts över de folk som bor här. 'Svenskt' är alltså definitoriskt 'förtryck'. Vi är inte typiskt 'känslokalla' eller lever under 'jantelagen'. Vi förhåller oss till dessa saker. Men vi är det inte.

Man skall inte glömma historien här. Vi, som i England, har blivit utsatta för en stöld utan dess like. Detta var "reformer för effektivitet". Men det lämnade människan fattig, då hon blev bara ett objekt inför effektiviteten. Hon förlorade sitt land, och med landet sitt bröd.

Så vad vi föraktar i "svenskhet" är den svaghet vi har placerats under. Det är bara att se på vad som krävs för att få tilldelas del av den produkt som avsågs göras större av "effektiviteten". Man skall vara nykter och inordna sig karaktärskorrigering. Man skall "ge upp sig själv". Först när du accepterar dig som slav och objekt inför staten får du ta del av statens "effektivitet".

Klart som fan att det föder en sjuklig idévärld som vi bevistas i då. Det är därför vi kan kalla samhället för en kollektiv psykos.

Ingen vet riktigt varför det är så här. Men det är inte konstigt egentligen, det har att göra med bristen på själ (i kristen mening). Vi är inte mer än våra koncept (vilket reklam och psykologi som kbt empiriskt visar oss) och hur vi därför bestäms av våra idéer. Det finns alltså inte några individer att lägga till last för detta. Det är ren ideologi som har kastat ner oss i helvetet.

Det är flykten från ansvar som får oss att vilja ha "objektiva" och "effektiva" lösningar. Men denna flykt reducerar människan, som därmed kommer att leva i idén, och blir idén, om ett determinerat objekt som vi ("jag") tittar in på.

Man har alltså effektivt förflyttat människan till att stå utanför sin realitet, och placerat henne i sin egen idealitets fängelse. Det här är också vad jag tagit upp när problemet om fri vilja diskuteras.

[lösdrivaren]

Jantelagen tycker jag är bra och hälsosam. Hellre det än som i USA där kändisar och annat löst folk  med obefintliga prestationer och meriter hyllas som halvgudar. Rena massmediaprodukter och perfekta surrogat för folk som saknar ett eget liv.
Ingen människa är sådär mycket bättre eller sämre än någon annan. Ofta handlar det om tur och otur om man lyckas i livet.

[Basal]

Personligen tycker jag; JA!! Svenskar dömer sig själv tok för HÅRT.
Det är som att det är lite "fult" att vara just 'typisk svensk'. Varför??

Har inte stött på detta i något annat sammanhang, med andra landsmän.
Inte på samma sätt där det skulle verka vara smått skamligt att bli kallad för 'typisk *******'.
Eller att man skulle få höra det i ett sammanhang där det är riktat som någonting negativt/nästan kränkande. (ärekränkning?)


Ah, jag tycker det är synd. Väldigt synd.

[Basal]

Har aldrig förstått varför jantelagen fortfarande lever kvar. Den är hemskt nedtryckande, nedlåtande och psykologiskt uppätande.


Jag försöker göra min del för att få bort den där Jantelagen = VISA ÖPPET att jag verkligen blir glad (för det blir jag, tro mig!) när någon av mina vänner lyckats komma in på den där skola de verkligen velat och kämpat med länge.
Eller att någon av mina vänner får köpa just den där lägenheten, bilen, blir tillsammans med den där bruden..osv.


Kanske är det lättare/mer naturligt (eller vad jag ska använda för ord) för mig att känna och kunna därmed bete mig på så vis pga min personlighet.
Jag hämtar nämligen kraft och inspiration av dessa 'lyckade' människor'!! Och de känner att de inte behöver hävda sig med mig. För att jag inte har för avsikt att "tävla om framgångar".

En grej jag tror är ganska typisk med mig är att jag avväpnar mig själv väldigt fort.
Liksom berättar att jag inte alls är lika lyckad, detta utan att gnälla eller klaga, utan vara imponerad av deras framgångar.
..det verkar dessutom också vara det "bästa tricket" med svenska-jatelagen.
Och i och med att det är sant att jag haft mycket motgångar så finns det ingen mening att hävda sig mot mig.
Jätteskönt att slippa sånt faktiskt. Och stämningen blir bättre när ingen känner sig "hotad".


Jantelagen är en lag som man kan välja bort - om man blir medveten om att den existerar och stör många relationer.
..jag vet att ni är medvetna om den, (dvs jag VET det på ett positivt sätt alltså! Inget: "hej, jag vet allt och lite till + allt om dig och ditt liv...blablabla.
Nä, så är det inte. Jag tror att man bör testa på att vara läraktig. I en veckas tid åtminstone. Låta andra få rätt. Lyssna och försöka förstå och lära sig om vad andra säger och tycker. Det KAN kanske vara människans mest bästa egenskap rent generellt. - Att vara läraktig. ..nu blev det långt, sry. )


Vem f** var den där Jante egentligen??? Kan man typ söka upp honom!??

[Zokrates]

Det finns en fara med att ständigt underskatta behovet av en stark nationell identitet, den ligger i att politiken som oftast direkt verkar på ett lokalt plan och där direkt berör dessa människornas vardag, kan komma att få verka obehindrat, dåliga beslut som är direkt missgynnsamma mot flertalet, eller de som direkt endast är till för att gynna ett fåtal, beror på hur man tolkar det, blir inte stoppade om människorna snabbt inte kan organisera sig i ett aktivt motstånd.
Söndra och härska har smugit sig in via smarta opinionsbildare som direkt slår sönder varje försök att hävda vår Svenska identitet förutom just inom idrottsvärlden som ses som en ofarlig arena. Vi måste inse att vår identitet är resultatet av ett kulturellt arv från olika kulturer, men som nu geografiskt verkar inom vårt lands gränser i vår samtid och det oavsett var dessa yttringar har för ursprung, köttbullar är Svensk mat.