Nu verkar det i och för sig som att det inte är bevisat bortom rimligt tvivel att läkaren överhuvudtaget injicerade tiopental, det dödande medel som hela åtalet hänger på. Men vad jag skulle vilja diskutera är den andra, mer principiellt intressant frågan: den professor em Leijonhufvud tar upp i länken nedan, om skillnaden mellan att avsiktligt ge aktiv dödshjälp "för att döda" och att bara ge smärtlindring som man i och för sig vet gör att döden inträffar tidigare men som man ger bara för just smärtlindrings skull och inte "för att döda".
http://www.dn.se/debatt/atalet-mot-barnlakaren-saknar-stod-i-straffratten
Madeleine Leijonhufvud skrev:Bevisläget må vara ovisst. Men med den inställning som jag menar redan finns klarlagd i svensk straffrätt, spelar det i en situation som den det här gäller ingen roll om man kan bevisa att läkaren har injicerat narkosläkemedel i en alltför hög dos. Inte ens om det skulle anses bevisat att hon förstod och till och med hoppades att barnets dödskamp skulle bli kortare genom den.
Leijonhufvud kan i citatet ovan tyckas påstå att läkare har rätt att avsiktligt döda medelst dödliga doser smärtstillande medel. Men det hade ju varit att påstå att aktiv dödshjälp är tillåten i Sverige, och så är ju inte fallet. Leijonhufvud måste mena att läkaren visserligen får utföra en handling H, veta att handling H är en dödande handling, hoppas att patienten dör av handling H, men inte utföra handling H för att han/hon (läkaren) hoppas att patienten ska dö av handling H. En till synes hårfin men dock skillnad.
Men motiverar den skillnaden den lagstiftning vi har beträffande dödshjälp? Nej, påstår jag. Varför fästa vikt vid huruvida handling H utförs "med syfte att döda för att på så sätt eliminera smärta" eller bara "med syfte att eliminera smärta, i full medvetenhet om att samma handling även dödar, och i önskan om att handlingen ska döda eftersom detta i sin tur eliminerar smärta, men utan att låta denna önskan vara vad som motiverar en till att utföra handlingen, utan motiveras till att utföra handlingen enbart av önskan om att eliminera smärta"? Kan man inte i så fall lika gärna säga, om även det mest blatanta fall av vad som i Sverige idag vore olaglig aktiv (men välvillig) dödshjälp, att den bara utförs "med syfte att eliminera smärta" och att den alltså inte utförs med syfte att orsaka [döden inklusive allt vad döden innebär på sikt]? Vad man vill när man utför äkta, välvillig dödshjälp är ju alltid bara att patienten ska bli smärtfri. Det är inte i grunden det faktum att dödshjälpen gör patienten [död för all framtid] som gör att man vill utföra dödshjälp när man vill utföra dödshjälp. Om samma handling som den handling man kallar den "dödande" handlingen skulle ha lett till på kort sikt exakt samma förändring av patienten som man nu kallar "döden", men utan att döden skulle komma att vara evigt varaktig efter det, skulle man vara minst lika positiv till att utföra den, och av samma skäl som om döden är evigt varaktig, men med den skillnaden att det inte nödvändigtvis skulle vara olagligt i Sverige idag. Om man således inte önskar att döden ska komma att vara evigt varaktig när den väl inträffat, utan bara önskar att den inträffar eftersom man önskar eliminera lidande och eftersom man vet att dödens inträffande eliminerar lidande, önskar man ju inte att patienten ska komma att vara död för evigt. Borde inte därmed den andemening i lagstiftningen som Leijonhufvud ovan pekar på, och som går ut på att det är om man dödar av illvilja eller inte som är det avgörande, innebära att alla former av (från läkarens sida uppriktigt välvillig) dödshjälp bör vara lika okej som den sorts tillåtna extremfall av medvetet dödande smärtlindring som Leijonhufvud pekar på? Dödens oönskvärdhet ligger ju väsentligen bara i det faktum att döden är en oåterkallelig icke-existens. Om man således utför aktiv dödshjälp, inte på grund av någon önskan att orsaka en oåterkallelig död, utan bara på grund av en önskan om att orsaka (för t.ex. bara en kort tid) det tillstånd som betecknas som "död" i syfte att eliminera smärta, men är plågsamt medveten om att det tillståndet tyvärr råkar vara sådant att det sedan kommer att vara oåterkalleligt och om denna oåterkallelighet hos döden inte är något man har som grund för sitt val att orsaka döden, borde det inte kunna tillåtas då? D.v.s. borde inte lagstiftningen harmoniseras på detta sätt med det Leijonhufvud pratar om, så att aktiv dödshjälp som inte orsakas av en vilja att åstadkomma en evigt varaktig död för dödens eviga varaktighets egen skull kan tillåtas?
:D :shock: