"Den starkes rätt" och fascism

[Darth Angelus]

Hej!

Det var länge sedan jag var på det här forumet senast, då jag har en tendens att tröttna på nätdiskussioner generellt, men jag har ett par saker som jag tänkt på angående ämnet i rubriken.

Ofta används "den starkes rätt" i samma andetag som fascism och nazism, som synonymer, men jag tror inte att det riktigt är så enkelt, även om det finns en slags relation. Vad jag har uppfattat av uttrycket "den starkes rätt", när det används för sig själv, så hänvisar det snarare till en situation där någon faktiskt har så mycket makt att denna kan göra som den vill, än en ideologi som faktiskts förespråkar som ett ideal att (en ganska arbiträr och förvriden form av) detta bör råda. Svenska Wikipedias definition av "den starkes rätt" tycks ligga helt i linje med min.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_starkes_rätt

Är detta ett uttryck för något slags ideal iöverhuvudtaget? Finns det något normativt i det alls? Inte vad jag kan se. Betänk Humes lag och är-bör problemet. "Den starkes rätt" uppfattar jag som något beskrivande. Att den med styrka/makt oftare får igenom sin vilja gentemot andra kan man krasst konstatera, i princip per definition. Det är måhända beklagligt i många fall, men samtidigt en del av livets villkor. En plattityd i sig själv, utan någon facistisk innebörd. Nu har vi byggt rättssystem, bland annat för att skydda oss själva och varandra genom att motverka att sådana förhållanden får helt fritt spelrum. Det finns situationer där rättssystemen är för svaga för att helt reglera de starkaste aktörerna som sägs lyda under dem. Det är sådana situationer som brukar betecknas som "den starkes rätt". Ytterlighetenav detta fenomen är väl antagligen "djungels lag", där rättsystemet antingen inte existerar eller i princip är (i alla fall näst intill) för svag för att kunna reglera någon aktör alls. Det är förvisso mycket beklagligt ur rättslig synvinkel, men behöver inte ha något med facistisk ideologi att göra alls. Den starka aktören kan sägas agera i enlighet med "den starkes rätt" om denne ignorerar det rättssystem som är för svagt för dem, oavsett vilka motiv de än har med att göra detta, och det kan och har drabbat även facismens hantlangare historiskt.
Om man ser bombningarna av Dresden och Hiroshima som förbrytelser så är det bra exempel. Den vinnande sidan i kriget kunde göra vad de ville utan att ställas direkt till svars i rättslig mening (historiens dom är en annan sak) för humanitära övertramp. Faktum var att de västallierade på den tiden var de främsta förkämparna för humanism i världen, trots detta. De var de ända förespråkare av humanitära ideal kunde tillmäta något hopp alls. När de gjorde så, fanns inget ytterligare organ att vända sig till. FN har sedan dess deklarerat mänskliga rättigheter, men har i praktiken inga starka medel att genomdriva dessa. De allierades utnyttjande av sin övermakt kan väl ses som "den starkes rätt" om man anser att de agerat fel, även om det slår mot fascismen, dess förespråkare och folken i de länder där ideologin fortfarande styr.

Hur som helst, nu när jag har förklarat varför jag ser "den starkes rätt" som en ren situaionsbeskrivning, så kommer fascismen ideal om styrka. Jag har märkt att "stark" här kan betyda flera saker, och i nazismens fall tycks det vara ett arbiträrt hopkok av följande, naturligvis utan klara skiljelinjer eller exakta definitioner...

1. Den som faktiskt segrar och/eller har övermakt i den aktuella situationen, här och nu.
2. Den överlägsna rasen.
3. Den som är (åtminstone i ideologins uppfattning) var överlägsen ur ett evolutionärt överlevnads perspektiv.

Eftersom "den starkes rätt" egentligen bara tycks handla om en ren situationsbeskrivning, enligt ovan, med en alltför stark enskild aktör som därmed kan komma undan rättssystemet, så måste den starke i den meningen uppfylla nummer 1. Det torde trots allt vara omöjligt att tilltvinga sig särkställning i rättssystemet genom egen (ideologiskt färgad) myt om vad man själv anser vara "starkt", utan du måste ha makt i en mer konkret, reell mening än att du tillhör "den överlägsna rasen". Att nazismen i ett skede faktiskt var väldigt starkt även enligt definition 1, ändrar inte på det faktum att de inte kan tvinga någon till särskilt mycket i andra skeden när de bara är starka enligt de andra definitionerna.

Hur som helst hade Hitler föreställningen om att "det svaga" var något föraktligt. Denna föreställning finns även i någon mån i vår kultur, men han tog det mycket längre. De svaga skulle förlavas och i bästa fall utrotas. I hans förvridna tolkning av darwinismen, som han selektivt plockade ur och sedan gjorde om från är till bör, så var det de starkas plikt att hjälpa "naturen" på traven. Handikappade avrättades. Vissa folkslag utsågs som "underlägsna" och mötte samma öde. Ja, ni vet nog resten, då detta diskuterats mer än det mesta i vår kultur.
Det selektiva består i att han, liksom andra med liknande idéer, bortser från att vissa drag som han ansåg "svaga", såsom empati, inte enligt Darwins lära borde utvecklats om de inte haft ett överlevnadsvärde. Det är dock en annan diskussion.

Vad som är lite intressant är att han höll sig till det ända till slutet. Han gav order som syftade till Tysklands förstörelse, när det stod klart att Tyskand var på väg att förlora. Det kan ju tyckas snurrigt, men tvärtom tycker jag att det förefaller ganska rationellt, utifrån de idéer han redan hade (även om de i sig var förkastliga och snurriga). Ser man det ur hans ideologiska synvinkel så hade ju Tyskland låtit sig besegras på slagältet och förtjänade därmed att krossas. Kom ihåg att "det svaga" bör utrotas, i hans idevärld. Därmed förefaller det mig vara en av hans mer rationella beslut. Att det är helt kallt och empatibefriat kan väl inte komma som någon shock.
Han tvingades, mot bakgrund av krigsutfallet, välja mellan tysk nationalism och iden om att det är rätt att de starka utrotar de svaga. Han visade här vilken av dessa två idéer som var hans innersta. Det blir konstigt om man enbart ser honom som nationalist och rasist, men inte om man gräver djupare.

Så frågan är, mot bakgrund av detta, varför begreppet "den starkes rätt" så ofta blandas ihop med fascismen? Visst finns en koppling i att om du gör tankefelet att byta ut ett slags "är" i "den starkes rätt" mot ett bör (och sedan lägger till egna definitioner av "stark" för att göra det luddigare), så får man i princip fascism, men hur kan man hävda att en sådan tankefelsbaserad koppling gör begreppen synonyma? Eller har jag missat något? Kan det vara att båda begreppen uppfattas som motsatsen till demokratin, den accepterade styrelseformen i vårt samhälle, och därför rörs ihop så här?

Tack för att du läst det långa inlägget!