Bodhisattva skrev:Min gamla musiklärare/fritidsledare Magnus drabbades av kraftig tinnitus -95. Samtidigt som detta inträffade blev han av med sin flickvän, samt beskedet om att han inte fick spela musik mer i hela sitt liv (som var en STOR del av hans liv). Han tog livet av sig. Önskar att han inte hade gett upp så snabbt.. Det går att lära sig leva med detta. Har nog själv nån slags "tinnitus-light". Men är så van att jag knappt tänker på det längre.
För att filosofera mera: Är det verkligen rätt att ge upp något man älskar pga ett sjukdomstillstånd? Kanske. Vet inte.
Jag tror att det du syftar på, d.v.s. att "ta sig av daga" vid svår tinnitus, är rätt om och endast om det ökar överlevnadschanserna för resten av mänskligheten. Vilket kan tänkas vara fallet i vissa fall, då en person som lider svårt av sin tinnitus i hela sitt liv kan vara mer en belastning än en tillgång för mänskligheten i stort.
Om man emellertid funderar på att livet av sig "bara" för sin egen skull, "bara" för att själv slippa sin svåra tinnitus (eller annat svårt lidande), bör man dock läsa Frank Tipler: "The Physics of Immortality" först. Tipler visar, vad jag kan se, att det inte är fysiskt möjligt att ta livet av sig. Jag vet, helt uppenbart lyckas ju folk ta livet av sig
sett ur oss andras synvinkel. Men jag tror inte att den som tar livet av sig
själv upphör att uppleva saker och ting - inte "i sin egen subjektiva upplevelse" så att säga. Det finns alltid oändligt många parallelluniversa i vilka han/hon överlever. Och eftersom det endast är i dessa hon/han överlever, är det något av dessa, och inte ett upphörande av existens, som kommer att bli den subjektivt upplevda fortsättningen vid självmord. (Hade man vid självmord kunnat subjektivt fortsätta i de parallelluniversa där man inte (längre) finns, vore det svårt att förklara hur vi kan ha funnits i oavbrutet medvetande form så länge i sträck som vi har, med tanke på att antalet parallelluniversa där vi inte finns, som de vi är nu, borde vara oändligt många gånger fler än de där vi gör det.).
Dessvärre är nog så gott som alla dessa parallella fortsättningar på livet för den tinnitusdrabbade person som "tar livet av sig" antagligen ännu värre än de han/hon försökte fly från. Då självmord inte är fysiskt möjligt, torde nämligen alla "självmordshandlingar" leda till fortsättningar på livet, av vilka nästan alla består av att man "mot förmodan" utfört ett misslyckats självmordsförsök och då förutom tinnitus även får dras med hjärnskador och/eller andra otrevliga upplevelser som följd av självmordsförsöket. Förhoppningsvis lär vederbörande sig emellertid snart att det inte lönar sig att försöka fly, d.v.s. att det inte är fysiskt möjligt att ta livet av sig. Förhoppningsvis väljer han/hon därmed till slut att kämpa på tills vetenskapens framsteg lyckas eliminera allt lidande.
(Jag ryser när jag tänker på hur det är för dem som upptäcker detta och tvingas leva med konstant 95-dB-tinnitus m.m. i årtusenden eller årkvatriljarder eller årgoogoler utan att på något sätt kunna fly från det, i full vetskap om att de inte på något sätt kan fly från det, d.v.s. att inte ens självmord är möjligt. Man får trösta sig med att ett ännu mycket längre (evigt) himmelrike troligen väntar efter det helvetet.)
Detta är slutsatser jag drar av Frank Tipler: "The Physics of Immortality".