Medvetande

[GUNI]

En Arbetshypotes om Medvetande, Organismer och Känslor

Process snarare än objekt

Utgångspunkten är att betrakta levande organismer i första hand som pågående processer, snarare än som samlingar av statiska beståndsdelar. En organism upprätthåller sig själv kontinuerligt medan dess interna tillstånd förändras. Dess identitet är därför inte beroende av att exakt samma materia består, utan av kontinuiteten i den organiserade processen.

Organismen som helhet

En organism utgör en funktionell helhet eftersom dess delar är kontinuerligt kopplade till varandra och ömsesidigt påverkar varandra. Organismens utsträckning definieras därför inte enbart av dess fysiska gräns. Hos en medveten organism representeras dess funktionella utsträckning också internt: nervsystemet utvecklar gradvis en modell av organismen som helhet. Detta skapar en åtskillnad mellan: det som sker i omvärlden, och det som sker med organismen själv.

Den neurala ”strukturen” (eller ”vävnaden”)

Hjärnan och nervsystemet bildar en ständigt föränderlig elektrokemisk struktur — ett väldigt dynamiskt mönster som innefattar neuroner, joner, synapser, kemisk signalering och elektrisk aktivitet. Denna struktur är inte fast. Den är plastisk och modifieras kontinuerligt av kroppsliga tillstånd, erfarenhet och inlärning. Hypotesen förutsätter inte att en känsla lagras i en viss neuron eller molekyl. Snarare kan känslor vara egenskaper hos mönster och processer som sker i hela denna dynamiska struktur.

Tillstånd och tillståndslandskapet

Organismen befinner sig kontinuerligt i ett fysiskt tillstånd. Ett tillstånd är inte en särskild substans; det är konfigurationen av systemets relevanta variabler vid ett visst ögonblick. Allteftersom erfarenheter samlas utvecklar organismen en repertoar av återkommande och besläktade tillstånd. Dessa kan bilda någonting liknande ett kontinuerligt tillståndslandskap, snarare än en samling skarpt åtskilda kategorier. Glädje, sorg, ilska, rädsla, lugn och så vidare kan därför betraktas som regioner eller mönster inom detta landskap, med kontinuerliga övergångar dem emellan. Det individuella landskapet utvecklas tillsammans med organismen och dess historia. En nyfödd organism har därför inte ett fullt utvecklat emotionellt landskap.
Självperspektiv
Det avgörande draget kan vara att organismen inte enbart representerar världen. Den representerar också sig själv som en del av världen. Dess nervsystem införlivar kontinuerligt information om dess egna kroppsliga tillstånd och dess förhållande till omgivningen. Detta skapar det som kan kallas ett självperspektiv: organismens dynamiska tillstånd blir representerat inom samma process som utgör organismen. Det finns inget behov av en separat intern observatör.

Vad är en känsla?

Den centrala hypotesen är att en känsla inte är ett ytterligare fysiskt objekt som produceras någonstans i hjärnan. Det finns ingen ”smärtpartikel”, ”glädjesubstans” eller separat mental beståndsdel. Istället: En känsla kan vara den subjektiva aspekten av en förändring i organismens eget dynamiska tillstånd, såsom det representeras inom dess självperspektiv. Till exempel förändrar en fysisk rubbning i foten organismens tillstånd. Signaler från kroppen förändrar nervsystemets dynamiska struktur, och organismens representation av sig själv förändras i enlighet med detta. Smärtan är därför inte nödvändigtvis lokaliserad till foten, och den behöver inte heller vara en separat entitet någonstans i hjärnan. Den kan vara organismen som upplever en förändring i sitt eget tillstånd.

Den centrala öppna frågan

Detta leder till en medvetet anspråkslös men potentiellt djupgående fråga: Kan en organisms dynamiska tillståndsprocess, inklusive dess elektrokemiska nervsystem och självperspektiv, i sig ge upphov till subjektiv känsla? Detta är den avgörande olösta punkten. Hypotesen förutsätter inte att någon ytterligare mystisk substans, fält eller partikel måste existera. Den tar sin början i kända fysiska processer och ställer frågan om subjektiv erfarenhet kan vara en emergent egenskap hos deras organisation och dynamik. Ett positivt svar skulle vara djupgående: det skulle tyda på att subjektiv erfarenhet inte är någonting som läggs till fysiska processer, utan någonting som kan uppstå när materia organiseras till en tillräckligt integrerad, dynamisk och självreferentiell organism. Ett negativt svar skulle vara lika värdefullt, eftersom det skulle tala om för oss att någonting väsentligt saknas i modellen.

Inte nödvändigtvis ett binärt utfall

Hypotesen bör inte betraktas som enbart ”sann” eller ”falsk”. Framtida forskning kan visa att den är: i väsentliga delar korrekt, korrekt men ofullständig, en användbar beskrivning av enbart en del av medvetandet, eller i behov av en grundläggande revidering. Syftet med hypotesen är därför inte att hävda en lösning, utan att tillhandahålla en konkret utgångspunkt för undersökning.

[Algotezza]

Allt är processer, de s.k. tingen omkring oss, vi själva, vårt medvetande. Allt är verb i presens particip. Det finns inga sustantiv, alltså substanser. Allt består av de processer som bygger upp och vidmakthåller det. Allt är i ständig rörelse och allt påverkar allt.