Existensen av en oändlighet

[Dura M]

Jag glömde att slump är ett onödigt inslag i metoden.

Det var alltså inte så enkelt att få till det där slumpgenererande programmet.

Varför skulle det vara fusk?

Därför att påståendet var att vilken programmerare som helst enkelt (med endast några hundra tecken) kan skriva ett program som genererar en slumpmässig teckenföljd sådan att alla teckenföljder kommer med, inte att vilken programmerare som helst enkelt kan bygga en anordning som genom att mäta radioaktiva sönderfall kan generera en sådan teckenföljd (vilket jag för övrigt inte tror att vilken programmerare som helst kan göra med enkelhet).

[Mr.M]

Men hur kan dessa "rum" som är "allt i sig" som existerar, fast 2 stycken komma närmare varandra, då det ej finns någor "rum" dem i mellan.....Ingen tid, inget ljus......

Det skulle innebära att rummet förenar dessa världar.
men den fysiska kontakten kan ju inte finnas med dom lagar som vi känner till.
dom arbetar var för sig... är rummet en förenande kraft som kan påverka dessa två världar ?

Nej, om rummet fanns innan Big bang, så är det bara en "container" som kan innehålla energi/materia. På gränsen till icke existerande med andra ord.

skapas inte denna container av vårat medvetande som vill pussla allt i universum till en funktion ?
rummet kan ses som en kontainer, eller som energi utan tid och rum, tiden är något som vårat medvetande vill ha för att det funkar i det rummet vi skapar i huvvet..

punkt A har hög energi och egen värld och punkt B har lägre energi och en annan värld.
när dessa världar möts vill dom förenas eller konstens alla regler med dom naturkrafter som existerar.

häromdagen började jag se på kvantmekanism som lite som biologiska funktioner som tex vår kroppar har,
vissa proteiner funkar i viss miljö men inte andra.. kanske lika dant med kvantfysiken, vissa energier funkar bara i vissa miljöer men inte andra...

jag tror att det kan finnas oändligt med världar som inte ingår i samma energi container.

[Lufier]

.

[Okunnig]

Universum behöver inte vara oändligt stort för att Pippi Långstrump och Nalle Puh ska existera på riktigt. Det räcker med att universum innehåller t.ex. BB(100) partiklar (vilket det ju kan göra även om det är endast ändligt stort), så är sannolikheten över 99,99999999999999999999999999999999999999999999999% (större säkerhet än så kan man knappast begära för någonting) för att både Pippi Långstrump och Nalle Puh existerar i varje tänkbart avseende. Dock inte på just denna planet just nu.

Visst, det är troligt att det finns liv på andra planeter. Visst, det kanske tillochmed finns intelligent liv där ute. Men steget från det, och att specificera det så mycket som att påstå att det finns en livsform, som ser ut exakt som en ung mänsklig flicka, och att hon bor i vad som liknar våra hus, men färgat rosa, har ett husdjur, vilket dessutom liknar en prickig häst, väger lika mycket som en häst, som hon dessutom kan lyfta av ren kroppsstyrka över sitt huvud, blir helt enkelt för mycket. Samma sak med Nalle Puh. Det är inte rimligt att tro att det finns en exakt kopia av varken människans uppfattning av Nalle Puh eller Pippi Långstrump någonstans i verkligheten.

Men visst, om man väljer att ignorera detaljer, väljer att generalisera och väljer att enbart se fåtal likheter istället för otaliga olikheter, så kan det verka som att allt kan vara möjligt även i ett ändligt men enormt universum. Men då har du inte bevisat möjlighetens potential, utan snarare människans potential att se vad vi vill se.

[Okunnig]

Människans frågor är oändliga.   Svaren, som gnistor ur ett tomtebloss falla

Jag förstår att du menar det mer som poesi än som ett specifikt argument, men jag känner mig ändå manad att påkalla verkligheten här:

Det finns ett ändligt antal människor. Varje individ kan bara ställa ett ändligt antal frågor samtidigt. Visst, kvinnor verkar ha bättre simultankapacitet än män, men de har fortfarande inte en oändlig simultankapacitet, så frågorna blir fortfarande begränsade. Och då "oändlighet" per definition inte kan adderas, subtraheras, divideras eller multipliceras till, blir det därför en omöjlighet att människor frågor är oändliga.

Detta gäller iallafall idag. Men om man inkluderar tid, och tänker sig in i en oändligt distant framtid, så kanske, bara kanske, har mänskligheten kunnat hinna med att ställa oändligt många frågor. Men då måste man förutsätta att tiden räknas som en dimension, att den som dimension är oändlig, att mänsklighetens existens kommer bli oändligt lång, och att vår förmåga att ställa frågor inte har ett slut. Idag har vi tyvärr inte någon som helst anledning att tro att någon av dessa fyra kriterium kommer uppfyllas, så därför blir det i slutändan extremt osannolikt att människans frågor, även i framtiden, kommer bli oändliga.

Men nu känner jag mig som en tråkmåns, som har förstör din poetiska attityd. Låt mig därför försöka gottgöra detta genom att föreslå en omskrivning av dina ord:

Människans frågor är oräkneliga. Svaren, som gnistor av ett tomtebloss, falla.

[Okunnig]

Vad sägs om hypotesen att det - oavsett om det finns något som är oändligt eller inte - finns sådant som är kvasi-oändligt: sådant som är så stort att ingen addition av ändliga mängder någonsin i praktiken skulle uppnå det, även om de skulle uppnå det i teorin om det inte vore för att teorin inte gäller fullt ut i praktiken?

Visst, jag erkänner villigt att det finns saker i verkligheten som är så enormt stora, eller små, eller många, att de aldrig kan mätas i praktiken. Ett enkelt exempel är antalet livsformer på vår planet. Då det inte ens rent teoretiskt är möjligt att identifiera varje enskild livsform *samtidigt* uppstår problemet att när du väl har räknat klart, har tid passerat, och nya livsformer kan ha fötts, vilket gör din slutsumma felaktig. Så oräkneliga fenomen finns, inget snack om den saken.

Men att kalla det för "kvasi-oändligt" vore rent elakt mot allmänheten, då det skulle få de flesta att tro att det är på något sätt relaterat till oändlighet. Sanningen är dock att "oräkneligt" är extremt långt ifrån "oändligt", och att kalla det "kvasi-oändlighet" skulle enbart orsaka missförstånd hos folk. Ett horribelt dåligt bruk av språket med andra ord, då språket är tänkt till att *minska* vår förvirring om vad andra menar, inte öka förvirringen. Så nej, jag är starkt emot ditt förslag på nytt ord.

[scirocco]

Nej, du har inte förstört min poetiska attityd. Du har heller inte ändrat min poesi. Du har skrivit en annan stråf. Ställa frågor på samma gång. Det är svårt. Att uttala olika ord samtidigt går inte . Inte ens en kvinna kan detta.Jag menar att en människa kan fråga så mycket den hinner under sin livstid. Svaren är ännu oväsentligare än frågorna då de inte kan ge tillfredsställelse. Det är människans lott att aldrig få reda på mysterierna. Vi vet inte ens vad som händer då vi dör. Den som säger sig veta det blir ändå inte trodd. Vi vet inte hur länge det kommer att finnas människor som kan o vill ställa frågor.  Vi kanske frågar när vi är döda. Inte ens då får vi svar kanske. Så vi fortsätter...fråga

[Okunnig]

[1]Här kan jag bara se en lite utväg eller chans för oändligheten och det är om man med "något" avser allt fysiskt i världen oavsett konfiguration och struktur, ja då kan det väl vara möjligt att det är oändligt . . . dvs att den heterogena mängden materia i världen är oändlig och alltså aldrig tar slut. Har har vi ju dock ett epistemologiskt verifikationsproblem för att befästa ehuru världens är beskaffad på detta sätt (ontologiskt).

Tyvärr är det inte en utväg. Om jag har förstått dig rätt anser du att om man skulle räkna ihop allting "fysiskt" så skulle det potentiellt kunna bli oändligt mycket, men att vi aldrig kommer veta säkert, då även om det inte är oändligt, är det så enormt stort, att vi aldrig kan mäta det för att verifiera.

Detta är dock inkorrekt. Iallafall om man ska tro Big Bang teorin. Men alla observationer mänskligheten har gjort än så länge stödjer läran om Big bang, så att tro något annat vore orimligt faktiskt. Oavsett om det är sant eller ej.

I vilket fall som helst, Big Bang läran säger att allt fysisk ( Materia, energi, allt vi känner till ) skapades i ett Big Bang. Och dessutom har vi observerat att saker har en maximal hastighet. Även om man inkluderar dimensionens expansion. Det betyder att mängden, eller storleken på vårt fysiska universum inte är oändligt.

Du kanske tänker "Okej, hastigheten kanske är begränsad, men vad om Big Bang skapade oändligt MÅNGA fysiska element samtidigt?". Till en början skulle denna tanke tyckas öppna upp en möjlig verklighet med oändligt mycket fysisk materia/energi, men problemet är att det då skulle resultera i en värld som är ett enda stort massivt svart hål. Oändlig mängd materia/energi, i ett ändligt universum ( på grund av begränsningen i utspridningshastighet ), kommer obönhörligen resultera i ett svart hål, pga den oändliga täthet som resulterar.

De flesta skulle nog gå med på att vi inte lever i ett svart hål, men du verkar vara klipsk och uppmärksam, så jag tar mig friheten att svara din nästa fråga, redan innan du har hunnit ställa den:

Men hur vet vi att vi inte lever i ett svart hål??

Helt enkelt för att liv kräver struktur. Det vi kallar liv, är per definition något avgränsat, något med en viss struktur. Struktur i dess kemiska uppbyggnad, struktur i dess beteende, eller tillochmed struktur i hjärncellers kopplingar. Eller om du väljer et icke vetenskapligt synsätt, struktur i våra känslor. Tex gillar jag blodpudding, och har gjort sedan många år tillbaka. Det är en struktur i sig. Det faktum att vi ens debatterar om en oändlighets existens, bevisar att det på något sätt, någonstans, måste finnas en struktur. Men ett svart hål, singulariteten som den även kallas, skall enligt definitionen inte ha någon struktur. Definitionen kräver att allting är på exakt samma plats, för att det ska räknas som ett "svart hål", och då kan ingen struktur finnas. För hur kan du se en struktur mellan kvantpartikel X och en annan kvantpartikel som existerar på exakt samma plats? Vår definition av ordet "struktur" kräver att det finns avstånd, och om allt finns på samma plats, som i ett svart hål, kan det därmed per definition inte finnas någon struktur, och inte heller medvetenhet, eller en debatt om oändligheters vara eller icke vara.

[Rorschach]

I vilket fall som helst, Big Bang läran säger att allt fysisk ( Materia, energi, allt vi känner till ) skapades i ett Big Bang. Och dessutom har vi observerat att saker har en maximal hastighet. Även om man inkluderar dimensionens expansion. Det betyder att mängden, eller storleken på vårt fysiska universum inte är oändligt.

Har du någon referens för det sista påståendet?

[scirocco]

Hastigheten har inte med oändlgheten att göra. Det måste inte gå oändligt fort.

[scirocco]

Tänk oändligt långsamt. Oändligt litet (svarta hålet om du vill) När du är nere på det allra minsta du kan föreställa dig, upphör det. En genväg till nästa intet där det svävar energi. alltså färdväg kan svarta hål vara. Detta är endast min fantasi. Vi är i intet. Det omger allt. Det är störst Det ger livsrum svängrum åt energi.  Föreställ er detta som ett skikt vari de svarta hålen leder till nästa energisamling. intet är också emellan dem.Nej jag tror inte detta . Men det är något med intet som är väldigt viktigt

[Okunnig]

Ah, jag trodde då felaktigt att du ställde dig bakom påståendet som du citerade från wikipedia, "...hur man förlänger den bortom alla gränser".

Nu förstår jag hur du tolkar orden: Så som att en förlängning sker åt alla håll, även uppåt och nedåt. Det var dock inte så jag tolkade orden, utan jag tolkade "förlängning" så som att det ökas. Kanske en felaktig tolkning av mig, och om så är fallet, ber jag om ursäkt för detta. Men jag vill ändå påpeka att Wikipedias påpekning om "förlängning" används i samband med exemplet av oändligt ökande tal, inte minskande. Jag hoppas att detta samband förklarar min tolkning av Wikipedias ord. Förhoppningsvis förmildrande. Men även om ordet "förlängning" inkluderar både ökning och minskning, så bevisar det ändå inte att något i verkligheten är oändligt. På sin höjd har du kanske bevisat att min förståelse av svenska ords betydelse är bristfällig.

Sorgligt nog har jag fått uppfattningen att dokumentären är fylld av trams och gärna vill framställa oändligheten och oändliga mängder som läskiga saker som man blir galen av. Upplever den som lite väl sensationslysten och fånig, exempelvis är avsnittet med skådespelaren som ska föreställa Cantor droppandes blod på ett papper, samtidigt som en bakgrundsröst viskar "I must, I must, I must...", lite skrattretande.  Dessutom späder den på missuppfattningar om vad Gödel visade i sina ofullständighetssatser. Alldeles bortsett från det, var i dokumentären som jag nu tvingat mig att ögna igenom sägs det att Turing begick självmord för att han tänkte på oändligheter? Det skulle även vara vara intressant att få reda på var du fått idéen att han "skickades i fängelse" ifrån. Även vad det var allmänheten skyllde på honom skulle vara intressant att veta. På det stora hela är det nog bättre att läsa någon vettig biografi om personerna än att se dokumentären.

Alla dokumentärer har ju någon grad av dramatisering i sig, även om det så må vara en kommentatorns krystade passion för ämnet. Det betyder dock inte att grundbudskapet är felaktigt. Jag tror att du är insiktsfull nog att se skillnad mellan de dramatiserade delarna, och de faktabaserade påståendena i dokumentärer. Och huruvida vissa har begått självmord pga tankar om oändlighet eller ej, det får naturligtvis dokumentärproducenterna stå till svars för, inget som jag varken har utbildning till eller erfarenhet nog för att bekräfta. Dock anser jag det som mycket troligt att försök att förstå sig på en *verklig* oändlighet kan resultera i mental ohälsa, då den mänskliga hjärnan är ändlig, och därmed inte har möjlighet att innehålla någon oändlig kunskap. Men det är en personlig uppfattning, och bevisar naturligtvis inget.

Dock måste jag erkänna att jag har gjort ett misstag: Turing har inte spenderat tid i fängelset, precis som du säger. Wikipedia skriver:

"Turing was given a choice between imprisonment or probation conditional on his agreement to undergo hormonal treatment designed to reduce libido. He accepted chemical castration via oestrogen hormone injections."

Jag vet ärligt talat inte varför jag fick för mig att han satt i fängelse, men jag hoppas att du nöjer dig med mitt erkännande om att jag hade helt fel i detta fall. Turing satt inte i fängelse, och du har helt rätt om den saken. Jag ber om ursäkt för mitt misstag. Dock undrar jag om man kan behålla en mental hälsa, när man blir så dömd för sin läggning att man tvingas välja mellan fängelse eller kemisk kastrering, som Turing blev..... Men det vore åter igen inget bevis, enbart personlig åsikt.

hmm, nu tappade du bort mig. Först svarar du nej, sen säger du att påståendet är sant. Vidare så har vi dessa "existerar i verkligheten" och "finns inte egentligen", vad betyder det?

Jag ber om ursäkt om jag var otydlig. Jag försökte enbart demonstrera att ditt argument rör semantik mer än verklighet. Dvs om man jämför två saker, som inte existerar, med varandra så kan man säga att det existerar lika mycket, för båda sakerna existera 0 mycket. Men 0 är ändå lika mycket som 0, inte sant? Med andra ord, det är ett semantiskt, eller kanske matematiskt, trick att få något icke verkligt att verka verkligt, genom att jämföra det med något annat som inte är verkligt.

Eller för att sammanfatta: Ja, rent semantiskt/matematiskt så var ditt uttalande korrekt. Men det bevisar ändå inte att en oändlighet existerar. Jag hoppas att jag nu har gjort mig mindre otydlig.

[Okunnig]

Det kan tyckas så, men tänk på att de till synes endast två möjligheterna, att universum är ändligt stort och att universum är oändligt stort, egentligen inte är endast två möjligheter; den förstnämnda består av ett oändligt stort antal möjligheter - en för varje tänkbar ändlig universumstorlek, och den sistnämnda består av ett ännu större oändligt stort antal möjligheter - en för varje tänkbar oändlig universumstorlek. Den sistnämnda gruppen möjligheter utgörs av oändligt många gånger fler möjligheter än den förstnämnda gruppen möjligheter. Så eftersom universum lika gärna kan vara vilken som helst av de storlekar det kan tänkas vara, är det oändligt många gånger mer sannolikt att dess storlek står att finna i den sistnämnda gruppen än i den förstnämnda. Detta av samma sorts skäl som det, om du dragit ett kort från en kortlek och ännu inte tittat på det, är 51 gånger mer sannolikt att klöver kung ligger kvar i leken än att du råkat dra just klöver kung.

Om du undrar varför de tänkbara oändliga storlekar som universum kan tänkas ha är oändligt många gånger fler än de tänkbara ändliga storlekar som universum kan tänkas ha, föreställ dig en lista över alla tal, inklusive alla multiplar av varje tänkbart oändligt tal. De första w talen är ändliga, resten är oändliga. Från rad w till rad w+w på listan finns w tal, och likaså från rad w+w till rad w+w+w, och så vidare, via rad w*w, rad w^w, rad BB(w)^BB(w), och så vidare i oändlighet. De första w talen utgör bara en infinitesimal andel av listan. Därför är det oändligt osannolikt att universum skulle råka ha just någon av de tänkbara ändliga storlekarna som universum skulle kunna ha, då dessa är oändligt många gånger färre än de oändliga storlekarna som universum skulle kunna ha.

Du svarar kanske: men allt det här förutsätter ju att det kan finnas något som är oändligt stort. Ja, det gör det. Men ju fler identiska exemplar av t.ex. "jorden för 3 miljarder år sedan" det funnits, desto mer sannolikt var det att en sådan som du skulle bli till. Det är alltså lättare att förklara din existens ju fler identiska exemplar av "jorden för 3 miljarder år sedan" man antar att det funnits. Ockhams rakkniv ger att vi bör föredra den enklaste förklaringen till vadhelst vi vill ha en förklaring på. Det kan tyckas att ett oändligt stort universum är en mindre enkel förklaring till din existens än vad ett ändligt stort universum är, men det är faktiskt tvärtom. Den enklaste förklaringen till hur det kommer sig att du finns är att allt som kan finnas finns, och att du därför inte skulle ha kunnat icke finnas. Att allt finns förklaras enklast (fortfarande helt i enlighet med Ockhams rakkniv) med att universum är så oändligt stort att alla partikelkombinationer som överhuvudtaget kan råka uppstå genom kvantfluktuationer måste uppstå, eftersom de får (och har fått) oändligt många tillfällen till det (liksom en tärning som kastas oändligt många gånger kommer att med tiden ge alla utfall den teoretiskt kan ge, så länge dess antal sidor är endast ändligt stort - alltså även om dess antal sidor är groteskt stort, t.ex. BB(100)).

Ett oändligt stort universum är mer förenligt med Ockhams rakkniv än vad ett ändligt stort universum är, eftersom det skulle krävas ett mycket längre datorprogram (eller annan beskrivning) för att beskriva ett ändligt universum av storleken på t.ex. det s.k. "observerbara universum" (och som är för litet för att kunna innehålla t.ex. elefanter som är en googol kubikmeter stora) än vad som skulle krävas för att beskriva ett oändligt stort universum (som innehåller t.ex. elefanter som är en googol kubikmeter stora). För att beskriva ett oändligt stort universum skulle det nämligen räcka med ett datorprogram som utan ände gång på gång slumpar fram ett nytt tecken av t.ex. de tecken som finns på ett vanligt tangentbord. Alla teckenkombinationer som överhuvudtaget är möjliga kommer i teorin förr eller senare att uppträda om ett sådant datorprogram får köra tillräckligt oändligt länge. Därmed beskriver det programmet varje tänkbart oändligt stort universum. Detta är sant även om programmet aldrig körs. Varje möjligt oändligt stort universum är beskrivet redan i form av den beskrivning programmet självt utgör. Och programmet självt behöver inte vara oändligt långt - det behöver bara vara några hundratal tecken långt. Vilken programmerare som helst kan enkelt skriva ett sådant program. Poängen är att ett sådant program är en mycket enkel beskrivning (förbluffande enkel för att vara en beskrivning av hela universum, kan man tycka). Därför är antagandet att universum är oändligt stort mycket mer förenligt med Ockhams rakkniv än vad ett antagande om att universum endast är ändligt stort är. Därför bör man utgå från att universum är oändligt stort.

Jag tror du glömmer bort Big Bang läran här. Eller läran om Einsteins relativitet. Kombinationen mellan dessa gör det helt omöjligt att verkligheten i vår dimension kan innehålla oändliga mängder "stuff". Rent matematiskt sett verkar en oändlighet kunna finnas, men det brister så fort vi applicerar detta på våra observationer av världen och kosmos.

Utifrån alla observationer mänskligheten har gjort är det väldigt troligt att allt "stuff", både materia och energi, började vid en enda tidpunkt, dvs Big bang. Vissa forskare tror tillochmed att vår tredimensionella dimension inte existerade innan Big Bang. Tillochmed att inte ens *tid* existerade före Big Bang! Det är också väldigt troligt, av våra observationer, att det finns en maximal hastighet för "stuff`s" framfart. En slags naturlig hastighetsgräns.

Dessa två mycket sannolika faktum resulterar i att vår dimension omöjligtvis kan ha oändligt mycket materia/energi, eller att det skulle kunna finnas på en oändligt stor radie ifrån Big Bangs ursprungliga placering. Hur du än vrider och vänder på saken.

Om något har en begynnelse och maximala egenskaper, oavsett vilka de är, kan den inte bli oändlig. Oavsett vad matematiska teorier kan fantisera upp. De måste ha nån egenskap som är fullständigt oändlig, för att ha en chans att vara oändlig i någon annan form, men vi har ej ännu sett någon antydning om någon sådan oändlig egenskap. "Game theory", dvs, matematiken bakom till synes slumpmässiga resultat, är även den begränsad. Att en oändlighet verkar innehålla mer kombinationer än en ändlighet, bevisar inget mer än att vi har förmågan att fantisera upp något som inte är verkligt. Jag kan fantisera om ett oändligt antal myntkast, och genom att ignorera nutida kunskap, kan jag då påstå att en oändlig mängd myntkast måste resultera i ett oändligt antal "krona" i följd, likväl som ett oändligt antal "klave" i följd. Men då har jag redan ifrån början gjort ett misstag genom att anta att en oändlig mängd myntkast är möjlig. För det finns inget som tyder på detta.

Du kanske säger att tiden ( som den dimension den är ) kan vara oändlig, och därmed öppnar upp möjligheten för oändligt många myntkast, oavsett hur lång tid varje enskilt myntkast tar att göra. Men då vill jag påpeka att det finns inget som bevisar, eller ens antyder om att, tiden skulle vara oändlig. Eller ens en dimension för den delen...

Kan det finnas en oändlighet?
ABSOLUT!
Är en oändlighet trolig?
ABSOUT INTE!

[scirocco]

För mycket fokus på materien. Fokusera på det som omger materien, däri som energin vilar

[Okunnig]

Vilken programmerare som helst kan enkelt skriva ett sådant program.

Verkligen? Hur tänker du dig då att ett sådant program skulle se ut? (Jag kan iofs tänka mig ett mycket enklare sätt att generera alla möjliga teckenkombinationer, men det vore intressant att få veta hur du får datorn att generera slumptal med dessa egenskaper - och inget fusk nu med en yttre slumpgenerator som matar programmet med data!)

Förenklad programkod:

1¤ X = 0
2¤ X = X + 1
3¤ Repeat 2¤

Problemet med denna kod är dock att: Trots att den potentiell sett skulle kunna finna svaret på allt, så vet den inte när den har funnit svaret på nått. Eventuell överensstämmande med verkligheten är med andra ord helt och hållet slumpmässig, för programkoden grundar sig inte på någon specifik fråga. Jag kan säga "Enbart när månen är full" och det svaret kan vara både inkorrekt och korrekt, beroende på vad frågan var. Om frågan var "När lyser solen?" så var mitt svar inkorrekt. Men om frågan var "När är natten som ljusast?" så skulle mitt svar vara korrekt. Hur ska vi kunna skapa en maskin som kan upptäcka om ett slumpmässigt resultat är svaret på en existerande fråga, när inte ens människor kan finna bevis som har 100% säkerhet?

Det andra problemet är naturligtvis att processen tar tid. Även om detta vore en extremt snabb kvantdator, skulle processen fortfarande ta tid, och då vi inte har någon anledning till att tro att det finns oändligt mycket tid, är det troligt att detta misslyckas även i tidsperspektivet.

Slutresultatet är: Nej, vem som helst kan inte göra ett sådant program, inte ens den mest intelligenta och erfarna programmeraren!