Pilatus skrev:SigurdV skrev:Nu börjar mitt intresse vakna: Är tidens mått identiskt med tiden själv. pilatus?
Vi utgår väl från en yttre händelse, vintergatans rotation, halveringstiden för Uran-238, 4,5 miljarder år, atomklockor och av praktiska skäl de intervall vi mäter med klockor. Förmodligen är flera händelser i universum mycket stabila, vi kan utnyttja dem som referenser för tidmätning. Varför har materien en inre puls? Är det någonting som hänger samman med materiens inre egenskaper? Det verkar svårt att svara på. Kanske Illusionen vet något om det?
Med risk för att bli uppfattad som tjatig vill jag påminna om i min uppsats inledningsvis ställda fundamentala frågor,
- VAD ÄR TID ?
- VAD ÄR KRAFT ?
- VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER ?
- VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ?
Dessa frågor och tillhörande svar är beroende av varandra.
För att besvara de nu aktuella frågorna krävs det därför, enligt min uppfattning, att det föreligger en trovärdig teori om vad respektive svar är.
Ingen har presenterat några sådana svar.
Det finns därför en mängd trådar på detta (och andra forum) som rinner ut i sanden p g a att man undviker att besvara de fundamentala frågorna
(eller helt enkelt inte förstår behovet).
Frågorna,
Varför har materien en inre puls?
Är det någonting som hänger samman med materiens inre egenskaper?
är intressanta, men svåra att besvara kortfattat.
Mycket förenklat uttryckt återspeglar balanskriteriet Delta universums dynamik.
I mina klaraste stunder (halvmörker!) uppfattar jag i viss mening fenomenet TID som EXISTENSens balanserande motpol.
Under rubriken ”Filosofisk påvisning av Guds icke-existens” skriver jag några lösryckta kommentarer,
med anknytning till föreliggande tråd, enligt följande, som kanske kan vara av visst intresse.
Jag får intrycket av att ni använder er av ”skeenden” (= funktion av TID) i vår verklighet för att förklara fenomenet tid.
Om det förhåller sig så, försöker ert resonemang att ”lyfta sig självt i håret”, m a o verkar ni stå inför en omöjlighet.
Vill ni förstå fenomenet tid, måste ni, enligt min uppfattning, frigöra er från det som kännetecknar vår verklighet,
och innefatta de imaginära ”strukturer” som G-balanskriteriet Delta beskriver.
För att möjliggöra detta frångår jag vårt rums (osymmetriska) referens, och tillämpar som alternativ ”dubbla” (symmetriska) referenser.
Kommunikationen/växelverkan mellan atomer, som resulterar i vår verklighets förnimmelser,
sker via imaginära projektioner i/hos G-balanskriteriet Delta (erhållna p g a de ändrade referenserna).
Våra förnimmelser kan då betraktas som ”speglingar” via dessa imaginära projektioner.
Kontentan av detta blir att vi, trots G:s abstrakta natur, är beroende av G och G:s projektioner.
Fenomenet TID är ett skalärt balans-substitut i det abstrakta G, som via förnimmer via speglingen.
Tänk er två atomer/medvetanden, A och B, som kommunicerar/växelverkar med varandra.
A:s verklighet beskrivs då med A som referens (A sätter sin egen referens).
B:s verklighet beskrivs på samma sätt, men då med B som referens.
A:s och B:s verkligheter benämner jag ”atomära” perspektiv.
Att A och B sätter sina egna referenser ska ni se som en ”sidställning”/”obalans” i relation till
Universums överordnade neutrala/balanserade tillstånd.
Det är p g a denna ”sidställning” som ”partiklar” skenbart förekommer i det atomära perspektivet.
Partikeln (jmf Plancks konstant) har en skenbar ”komprimerad” storlek proportionell mot 1/c.
Det är dessa skenbart ”komprimerade” partiklar som A och B tycker sig förnimma.
Partikelns VÄRDE vid växelverkan är dock inte 1/c utan dess polvända invertering, –c.
Fenomenet TID är en skalär effekt av det som ”saknas” p g a komprimeringen.
Ovanstående ligger till grund för vad A och B förnimmer.
Universellt är A och B likvärdiga, och balanserade (till skillnad mot det sidställda atomära perspektivet).
Det innebär att A och B universellt tilldelas en referens som är medelvärdet av +c och –c.
Detta medelvärde är ±jc. Vår verklighet återspeglas därigenom universellt via medelvärdena/navet ±jc.
Det blev kanske lite rörigt det här, men hunden Jeppe låter mig inte vara i fred, utan försöker hjälpa mig skriva.
hälsar
Illusionen
