Moderator: Moderatorgruppen
Han skriver självklart inte om människans metafysiska mening. Den mening som vi så desperat (och fruktlöst) söker efter.
JimmyAberg skrev:Haha Auk, jag har redan översatt texten åt dig:Blev:Han går utanför sitt område, respekterar inte andra osv. Han är en tölp med andra ord.
En som talar om att glaset är ett glas och skall drickas ur till den som stjälper vattnet ur den båt som bär honom när ett hål funnit sig i dess botten.Skicka den till: richard@richarddawkins.netHe goes outside its territory, does not respect others, and so on. He is a clown in other words.
One that tells that the glass is a glass and drink from the overturning of the water from the boat that carries him in a hole found in its bottom.
J R Auk skrev:J R Auk skrev:Tänk vilket kliv det var när Charles Darwin lyckades förklara arternas uppkomst utan att blanda in övernaturliga väsen?
Problemet är väl att det idag ofta heter att Charles Darwin förklarade livets uppkomst. Och analogt till det misstaget andra vetenskaper går utöver det de har funnit i sina utsagor (eller rättare vetenskapens uttolkare går längre än vad vetenskapen nått).
Richard Dawkins är en av dem som inte kan behärska sina känslor utan fladdrar iväg när han ges uppmärksamhet till att dra sådana växlar av slutledningar att han hamnar i detta uttolkande som går utöver det som faktiskt uttolkats.Dawkins; The selfish gene. skrev:Intelligent life on a planet comes of age when it first work out the reason for its own existence. If superior creatures from space ever visit earth, the first question they will ask, in order to assess the level of our civilization, is: 'Have they discovered evolution yet?' Living organisms had existed on earth, without ever knowing why, for over three thousand million year before the truth finally dawned on one of them. His name was Charles Darwin. To be fair, others had had inklings of the truth, but it was Darwin who first put together a coherent and tenable account of why we exist.
Ovanstående är bombatiskt och söker inte vara en röst för "reason" som han så ofta låter påskina. Snarare saknar det allt av den kritiska hållning, som åtminstone för mig, som exemplifierar "reason".
Här är exemplet jag använt förut. Jag kan inte utan att ha hans bok referera till vad det är som är skevt. Det är för subtilt. Men jag kan ge karakteristik till hans felslut genom att peka på just sådana saker som "the truth dawned" "knowing why" "had existed".
I stort så är boken helt ok, och jag motsäger inte direkt hans breda tes. Men jag vet att jag när jag läste boken hade en mängd filosofiska invändningar till hur han populariserade den vetenskap han sysselsatt sig med. Och det skall vi heller inte glömma, han populariserar vetenskap. Han är inte en auktoritet i de vetenskapliga frågorna.
Och det visar bara än mer vad "vetenskap" är, eller blir i händerna på de som "predikar" den.
Ett fundamentalt trossystem som inte accepterar alternativ, inte ens där det egna trossystemet når.
Betänk vad som händer i texten jag citerar om vi byter "why" som är ett mer värdeladdat ord mot "how". Petitesser kan tyckas.
Så det absurda uppstår egentligen främst i hans personliga korståg mot metafysik, och den metafysik han (visserligen populariserande) väver in i sina böcker.
Att jämföra Carl Sagan och Dawkins är för mig helt snurrigt. Carl Sagan bemödar sig om att uttala att det är just ett estetiskt och glorifierande uttryck han gör när han talar om "distant gallllaaaxieeez" i min mening. Hos Dawkins blir det bara retorik, och då inte någon som avser att ge klara tankar klara uttryck.
Hur skulle du definiera det "why" han ger uttryck för?
Ja det är ett problem att kategoriskt avfärda religion med tanke på hur mycket den betyder för människor, då är det bättre att sanningsenligt börja undersöka varför människor upplever den så viktigt trots att man själv upplever motsatsen, först här kan en plattform för kritik ta plats. Jag tror att de flesta människor är mottagliga för kritik om den förs fram på rätt sätt, och eftersom religion både är ett så känsligt och mångbottnat fenomen så bör det bäst tas med känslighet. Att kategoriskt förkasta religion är lika problematiskt som att kategoriskt underkasta sig den, men det är ju enklare att inte erkänna detta eftrersom man då har en bekväm syndabock att kasta skit på.miles davis skrev:För religion kan man trots allt inte kritisera utan att vara intolerant och oförstående. Och att kategoriskt avfärda den, ja, det är uppenbarligen den största synden.
JimmyAberg skrev:Ja det är ett problem att kategoriskt avfärda religion med tanke på hur mycket den betyder för människor, då är det bättre att sanningsenligt börja undersöka varför människor upplever den så viktigt trots att man själv upplever motsatsen, först här kan en plattform för kritik ta plats. Jag tror att de flesta människor är mottagliga för kritik om den förs fram på rätt sätt, och eftersom religion både är ett så känsligt och mångbottnat fenomen så bör det bäst tas med känslighet. Att kategoriskt förkasta religion är lika problematiskt som att kategoriskt underkasta sig den, men det är ju enklare att inte erkänna detta eftrersom man då har en bekväm syndabock att kasta skit på.miles davis skrev:För religion kan man trots allt inte kritisera utan att vara intolerant och oförstående. Och att kategoriskt avfärda den, ja, det är uppenbarligen den största synden.
J R Auk skrev:Sant Miles Davis, men min kritik riktar sig inte främst mot "the selfish gene" då han där försöker normera en ny syn på "ärftlighetsläran" och förlägga fokus på materiell individ, eller individens materiella delar, istället för det metafysiska konceptet "grupp" eller "ras".
Som sagt så finner jag inte direkt det han presenterar som felaktigt, eller värt kritik, utan det är sättet han presenterar det på. Den (enligt mig) metafysik som han bygger sina "myter" kring går emot vad han utger sig för att förespråka.
Men när det kommer till "the god delusion" och liknande så söker han stöd i sin "vetenskaplighet" vilket ju blir löjeväckande med tanke på att han främst populariserar. Ser du problemet? Dessutom så är det en filosofisk fråga, eller en teologisk, varför jag inte alls kan instämma i att han erkänner sig som en amatör i frågorna. Snarare utmålar han sig som en auktoritet i kraft av sin "vetenskaplighet" vilket blir ett dolt maktanspråk.
Alltså jag tycker han enbart förespråkar gott det han antagit som mål för sin förespråkan i populistisk maner. Han vill att vi accepterar normen han lägger på bekostnad av frågans seriositet.
Ungefär som Michael Moore och andra "dokumentärfilmare". (Och varför han också förtjänar kritik).
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster