Vad är tid?

[Vertumnus]

Vertumnus säger..; »Jag vet inte vad du menar med ett absulut perspektiv eller vilka dessa alla är som skulle kunna omfattas av ett sådant perspektiv.«

PeterK..; om du förstår vad ett relativt — dvs, begränsat — perspektiv är, så förstår du säkert vad jag menar med ett "absolut" perspektiv. Även om detta inte ingår i din egen världsbild... ;o))

Vertumnus..; Allt vi upplever är mentala konstruktioner. Frågan är hur och med vilka medel verklighen avtäcks och därmed vilka delar som görs tillgängliga.

Vi har två vägar att gå, den ena är emperi, sinnesdata, den andra är rationalitet, logik.

PeterK..; Ja, det där får stå för dig — det ändrar i.a.f. inte på något jag säger... ;o))

Att se något ur ett perspektiv innebär att se begränsat.

[iris]

Vad skulle kunna ersätta tid för att bringa ordning bland och binda samman sinnesdata?

Även rummet är en mental konstruktion, ett sätt att bringa ordning på sinnesdata.

Vi har inga särskilda sinnesorgan för tid och rum.

Nej inte en mental konstruktion - utan mer det du skriver sedan (vilket inte är samma sak då detta är en FUNKTION). Eller

Den bild vi har av omvärlden är den bild vi skapar. Den bygger på sinnesdata men inte genom en en-entydig formel.

Skapar vi världen? Jag trodde vi tar emot intryck och tolkar dessa?

[Pilatus]

Skapar vi världen? Jag trodde vi tar emot intryck och tolkar dessa?

Jodå, kanske avser han att vi skapar en bild i vårt medvetande av de sinnesdata vi tar emot från omvärlden?

[PeterK]

Och hur som helst ändrar inte några fysiska förhållanden, på någonting i min analys av alltet, eftersom denna i analysen visas utgå ifrån en evig realitet för att via logisk följdriktighet resultera i likaså för allt och alla gällande eviga facit... ;o)

Det du säger här förklarar mycket bra varför vi har så olika syn på begreppet tid. För mig är tid inte endast något jag upplever då jag observerar rörelser i världen. Eller en åskådningsform som Kant uttrycker det, allt som sker i världen och i vårt vakna medvetande sker i tid och rum. Det är en god förklaring till hur vi uppfattar världen. Men tid kan även ses som en nödvändig ingrediens i sådana förklaringar som korrekt beskriver det vi observerar. Vi måste alltså skilja mellan en inre (vårt medvetande) och en yttre (världen som den är oberoende av människor) verklighet.

OK... dina argument är ju inga vetenskapliga argument, utan lite löst prat om att »För dig är tid inte endast något du upplever då du observerar rörelser i världen« (varvid du alltså menar att du upplever tid, på andra grunder än då du observerar rörelser i världen — i annat fall hade du ju skrivit att du inte endast upplever tid, då du observerar rörelser i världen — vilket ju är märkligt med tanke på att det öht inte går att uppleva något utan att uppleva rörelser och förvandling. Ja, det är ju detta som utgör det upplevda/skapade i min analys av alltet...

Ja, i alla processer utan undantag i "vad man upplever", upplever man rörelse, omvandling eller förändring. Ja, exempelvis i atomer, i molekyler, i celler, i.o.m. vindar, i.o.m. väder, i.o.m. t.o.m. rudimentära temperaturväxlingar, i alla skiftande avstånd mellan sinnevärlden otaliga objekt, hur små dessa än är, samt i alla olika, om än mikroskopiska, hastigheter alla i världen ingående objekt har i förhållande till varandra. Ja, i alla fysiska processer, etc, etc. Ja, allt är härvid utan undantag invecklade i rörelse och förändring — kort sagt existerar öht ingenting i världen sådan denna öht kan upplevas, utan att detta är invecklat i rörelse och förändring.

Varvid jag undrar om du inte fallit offer för en felsägning här — utifrån vad jag fattat av din världsbild, måtte du ha menat »För mig är det inte endast tid, som jag upplever då jag observerar rörelser i världen«...)

Varvid jag inte ska lägga dig något till last för en felsägning... ;o))

Men, ändå..; vetenskapliga facit grundar sig på vad man verkligen vet. Så, för att vara vetenskaplig begagnar man sig vid sin utrannsakan av sådant man visserligen konfronterar på ett eller annat sätt, men som man egentligen inte vet så mycket om, av vad man verkligen vet, som mall, mått och rättesnöre. Håller du inte med om det..? (Här önskar jag att du svarar "ja" eller "nej", samt motiverar ditt nej med ett i egna ord formulerat "varför" — jag är ju inte det minsta beläst, så jag har ingen möjlighet att kontrollera hänvisningar till vad som står i diverse böcker, eller vad öht en massa andra har sagt eller skrivit. Utan det är härvid nödvändigt att lägga öppna kort på bordet, vilka alltså kan synas på direkten. Ja, annat tycker jag faktiskt är ett sannskyldigt oskick... xo))

Nåväl, i.o.m. detta steg, undrar man naturligtvis vad det kan vara som man verkligen vet, och som härvid utgör ”det absolut kända”...

Och det enda som vid lite eftertanke kan komma ifråga, utgörs ju av det faktum att vi alla och envar utgör "något" som upplever "något". Nej, "att han eller hon upplever något” kan naturligtvis bara en dåre förneka. Liksom vi mera normalt funtade heller knappast kan bestrida att vi härvid utgör ett "något som upplever"... (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Och vi kan väl heller inte bestrida att varje upplevelse också innebär upplevelsen av det "något" som är föremål för upplevelsen ifråga, och som därför utgör någon form av "upplevelseobjekt", vilket i förening med sättet att uppleva gör upplevelsen till ett särskilt "upplevelsetillstånd”..? (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Det är alltså lätt att fastslå det orubbliga faktum, att varje forskare ofrånkomligen upplever det upplevda. Något som utgör en känd realitet för varje forskare, alldeles oavsett hur denna upplevelse än ter sig i det enskilda fallet. Och här spelar således ingen som helst roll i vilken "lära", "skola", "kulturkrets", "tidsålder", eller annan lokalitet, forskaren rör sig, utan alla och envar vet — precis som du och jag — att vi upplever. Varvid den här framlagda vetenskapliga grunden, trots olika "lära", "skola", "kulturkrets", "tidsålder", eller annan lokalitet, utan inskränkningar ändå är precis densamma… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Då nu det faktum ”att vi upplever” utgör det för alla och envar absolut kända, så innebär vad/hur vi upplever det okända. Detta består ju i sinsemellan kontrasterande begränsningar, vilka sedda ur ett begränsat perspektiv synes vara ”en sak”, samtidigt som de sedda ur ett annat begränsat perspektiv synes vara ”en annan sak”. En brödsmula, t.ex. är en sak för oss, men ett livsrum eller "universum" för andra väsen... (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Jag utgår alltså ifrån vad alla och envar således verkligen vet. Men om nu det enda man verkligen vet är att man upplever något och därför också är med om något, så vet vet i.a.f. den i den fysiska världens andliga mörker och illusion invecklade jordmänniskan — med handen på hjärtat — inte så noga vad det är som man egentligen är med om (är detta långt eller kort, mörkt eller ljust, ändligt eller oändligt — eller allting på en och samma gång?). Och härvid vet man egentligen inte varifrån man i själva verket kommer, vart man egentligen är på väg, samt härvid var man i detta nu — när allt kommer omkring — egentligen befinner sig... (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Upplevelsen av livet tillgår således så att Upplevaren upplever det upplevda. Och då Upplevaren inte bara upplever detta, utan ständigt även omskapar detsamma, så är Upplevaren också en Skapare. Och då Skaparen inte kan skapa utan att uppleva något, så måtte detta något existera före varje (om-) skapelse. Varvid allt faller tillbaka på att något befintligt inte kan avgränsas av vad som öht inte existerar. Ja, allt annat vore ju ologiskt...(pleease "ja"/"nej" — "varför")

Då utgör livet detsamma som Evigheten/Oändligheten — dvs, Jaget i oss alla — som tar av sig självt, för att härvid framträda inför sig självt, som vore detta något annat än vad det är. Men då det skapade/upplevda inte kan avgränsas av vad som alls inte existerar, är det bortom sinnevärldens, dvs, tidens och rummets, slöjor, sig självt Jaget — Skaparen — upplever... (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Inom ramen för livsupplevelsen, framträder dock det upplevda/skapade som ”rörelse”. Och “rörelse” innebär ju omvandling av något innevarande till förmån för något kommande. Därför utgör “rörelse” en slags kontrasternas gradvisa övergång i varandra. Och då denna övergång eller omvandling sker i “sinnevärlden” som enligt ovan är identisk med Jagets upplevelsevärld (dvs, vad man upplever), så utgör all rörelse — som redan noterats — omvandlingen av ett upplevelsetillstånd till ett annat… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Men denna omvandling kan inte sträcka sig längre än till kulminationen av det innevarande tillståndets motsats, varvid en kontrast härvid transformeras till sin motpol. Sedan kommer den ofrånkomligen fortgående omvandlingen att lika ovillkorligt återgå till sitt ursprungliga läge. Och därmed bildar rörelsen en fram- och återgående bana mellan de kulminerande motsatserna. Och tillsammans med alla de mellanstadier som finns däremellan och som i sin tur kontrasterar mot sina motpoler, bildar rörelsen en “cirkel”… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Men då varje “detalj” eller “fas” i denna “rörelse” eller “omvandling” ju baserar sig logiskt följdriktigt på det förutvarande — i en kedja utan början och utan slut — så kan “rörelsen” inte beskriva en evigt upprepad cirkel i alla sina detaljer. Varje “fas” i “rörelsen” kommer därför att till sin lokala utformning vara följdriktigt betingad av den förutvarande, så att denna ständiga cirkelformiga återgång mellan de kulminerande motsatserna är evigt förändrad trots sin lika evigt oföränderliga (“kretslopps”-) princip… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Varje enskild “fas” bygger då på alla föregående fasers ackumulerade samt mer eller mindre förborgade lokala egenskaper, varför rörelsen kan sägas bilda en i “sinnevärlden” evigt utvidgad “spiral”. Och då denna “spiral” utgör den primära formen för såväl “Jagets” upplevelse som skapelse, så är det själva upplevelsen och skapelsen av allas vår tillvaro som rent principiellt formar sig på detta sätt… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Vi kan stanna här. I.o.f.s. går att utveckla en sån här analys i det oändliga, men det räcker ju att — s.a.s. — genomräkna så många talkombinationer som behövs, för att man ska förstå en för dem alla gällande matematisk princip. Och så är det med allting..; man förstår detta på ett i längden hållbart sätt, först när man förstår dess övergripande princip… (pleease "ja"/"nej" — "varför")


Och för att förstå livets allt genom- och övergripande princip, behöver man naturligtvis kunna se allting utifrån evighetens, oändlighetens och allmaktens (dvs, upplevelse-/skapelse- förmågans) perspektiv… (pleease "ja"/"nej" — "varför")

Ja, här är det alltså fritt fram för vem som helst, som dristar sig att genom en vetenskapligt detaljerad och logisk analys, kommentera eller bemöta ovanstående. Varvid det naturligtvis inte utgör några vetenskapliga argument att bara påstå att den eller den har skrivit om det här samt härvid menat ditt och datt, etc, utan det vill till att själv kommentera eller bemöta ovanstående, i termer av egen via adekvata förklaringsgrunder underbyggd logiskt följdriktig analys... dvs, för att således vara vetenskaplig, samt härvid hålla sig till dels öppna kort, samt dels till vad man verkligen vet, samt dettas logiskt ofrånkomliga konsekvenser...

Vänligen/ PerterK

[Vertumnus]

Nej inte en mental konstruktion - utan mer det du skriver sedan (vilket inte är samma sak då detta är en FUNKTION). Eller

Den bild vi har av omvärlden är den bild vi skapar. Den bygger på sinnesdata men inte genom en en-entydig formel.

Skapar vi världen? Jag trodde vi tar emot intryck och tolkar dessa?

Jag talar om vår bild av omvärlden, den menar jag skapas då intryck processas. Två led: sinnesdata och behandling av sinnesdata. Jag ser inget kontrversiellt i detta.

[PeterK]

Vad är tid? Ja själv kan jag inte ge mig in på något resonemang av Einstein-karaktär, dvs nåt om vad tid skulle kunna vara i fysikalisk bemärkelse... På Cognito (ett annat forum) skiver signaturen "Jurgen" om tid och VARFÖR den finns. Han citerar någon tidskrift som hade svaret: "Annars skulle allt vara samtidigt" och det tycker jag är ett tankeväckande svar... För egen del har jag svårt att föreställa mig "tid" som något frikopplat från medvetandet. Vad "tid" är har som jag ser det att göra med att vi har ett minne och kan tänka framåt. Det är ungefär som det där med trädet som faller i skogen och om man kan säga att det brakar om ingen kan höra det. Ljud blir det när en viss typ av vågrörelser bearbetas av ett hörselorgan och upplevs som ljud. På samma sätt tänker jag mig att det är med det vi uppfattar som "tid". Utan upplevt samband, dvs "ordning", tänker jag mig att man inte kan tala om "tid"... (men jag är såpass allmänbildad att jag vet att det vi kallar tid är en dimension som är rimligt att räkna med även utan meningskapande medvetande)

Ja, Fann, om inte alla objekt i sinnevärlden vore invecklade i processer, med dessas rörelse/omvandling ifrån "det ena" till "det andra", så skulle ju allt bestå i absolut stillhet, varvid någon livsupplevelse inte skulle äga rum. Och det vore ju synd — särskilt med hänsyn till att livet när all kommer omkring måtte vara värt att leva, för att det öht ska kunna levas...

Och visst! som du säger..; "tid" har, som jag ser det, att göra med att vi har ett minne och kan tänka framåt. Absolut..! Vilket också betyder att upplevelsen av ett förgånget och en framtid, förutsätter också det medvetande som har en minnesförmåga...

härvidlöag tänker vi lika... ;o))

[PeterK]

Varvid PeterK undrar på vad sätt detta närmast ovanstående ändrar på vad PeterK säger...?

Form är ingen förnimmelse - då den sistnämnda är specifik och särskiljer sig från andra förnimmelser som vi tänker oss vi upplever. Form är något helt annat. Ett slags grundläggande i varat.

Form är förvisso ingen förnimmelse, utan form är något vi förnimmer. Varvid det är föremål, för förnimmelse... (och det ändrar ju inte på nåt jag sagt... ...liksom heller inte det övriga i ditt inlägg gör... ;o))

[PeterK]

Vertumnus säger..; »Jag vet inte vad du menar med ett absulut perspektiv eller vilka dessa alla är som skulle kunna omfattas av ett sådant perspektiv.«

PeterK..; om du förstår vad ett relativt — dvs, begränsat — perspektiv är, så förstår du säkert vad jag menar med ett "absolut" perspektiv. Även om detta inte ingår i din egen världsbild... ;o))

Vertumnus..; Allt vi upplever är mentala konstruktioner. Frågan är hur och med vilka medel verklighen avtäcks och därmed vilka delar som görs tillgängliga.

Vi har två vägar att gå, den ena är emperi, sinnesdata, den andra är rationalitet, logik.

PeterK..; Ja, det där får stå för dig — det ändrar i.a.f. inte på något jag säger... ;o))

Att se något ur ett perspektiv innebär att se begränsat.

Bara om perspektivet är begränsat, Vertumnus. Är perspektivet obegränsat, tillåter detta en att notera eviga/oändliga företeelser...

Och ska man göra detta via en analys, så förutsätter det att man logiskt följdriktigt förankrar analysen i vad man verkligen vet (varvid man bedömer "det okända", utifrån "det absolut kända"), vilket dessutom inte kan utgöra en relativitet eller vara kvantitativt och därmed begränsat. Varvid det faktum "att jag upplever — egalt vad" ju utgör det absolut kända, liksom detta varken kan vägas eller mätas eller i uttryckas i kvantiteter, delar, nyanser eller grader, etc. Och då heller inte i några som helst sifferfacit. Nej, antingen upplever man, eller så gör man inte det. Några slags "mellanlägen" existerar ju inte, utan sådana är ju inbegripna i "vad/hur man upplever"...

OK... så bedömer man alltså det okända utifrån det absolut kända, varvid man på köpet noterar alltings rent principiella — för allt och alla gällande, natur... OK...?

[Anne]

Nej inte en mental konstruktion - utan mer det du skriver sedan (vilket inte är samma sak då detta är en FUNKTION). Eller

Den bild vi har av omvärlden är den bild vi skapar. Den bygger på sinnesdata men inte genom en en-entydig formel.

Skapar vi världen? Jag trodde vi tar emot intryck och tolkar dessa?

Inom kabbalan är det självklart att inget, Inget! finns omkring oss mer än tankekonstruktioner som ledtrådar från Gud och den andra sidan av världsträdet och hur det är ställt där. Inte vet jag...

[Pilatus]

Det du säger här förklarar mycket bra varför vi har så olika syn på begreppet tid. För mig är tid inte endast något jag upplever då jag observerar rörelser i världen. Eller en åskådningsform som Kant uttrycker det, allt som sker i världen och i vårt vakna medvetande sker i tid och rum. Det är en god förklaring till hur vi uppfattar världen. Men tid kan även ses som en nödvändig ingrediens i sådana förklaringar som korrekt beskriver det vi observerar. Vi måste alltså skilja mellan en inre (vårt medvetande) och en yttre (världen som den är oberoende av människor) verklighet.

Varvid jag undrar om du inte fallit offer för en felsägning här ...

Nej det var inte någon felsägning. Läs gärna hela stycket en gång till.

Vi har ju ett antal sinnesorgan som tar emot intryck från omvärlden, eller hur? Det finns alltså en omvärld från vilken vi mottar intryck. Det som sker där ute, t ex bladet som flöt i ån. Det är ju en händelse som inte är beroende av att du, eller någon annan står och tittar.

Om du skulle befinna dig på bron och se bladet flyta bort med strömmen skulle du observera bladets rörelse. Men endast då. Det var det jag syftade på. Och bladet rör sig i både rum och tid. Klart som åvattnet där bladet flöt!

[Pilatus]

Skapar vi världen? Jag trodde vi tar emot intryck och tolkar dessa?

Inom kabbalan är det självklart att inget, Inget! finns omkring oss mer än tankekonstruktioner som ledtrådar från Gud och den andra sidan av världsträdet och hur det är ställt där. Inte vet jag...

Det är inte så svårt, lynx, du vet ju att du existerar. Du kan ju närhelst du vill observera din närvaro i rummet. Där finns även dina tillhörigheter. Det är ju inte några tankekonstruktioner.

Upplevelsen av icke-materiella väsen är en annan sak. Mystik och tankar omkring andliga ting har en annan slags realitet. Det är bra att vi skiljer dem åt, tror jag.

[Anne]

Är du 110% säker på det, Pilatus? Jag vet inte.

[Vertumnus]

Vertumnus säger..; »Jag vet inte vad du menar med ett absulut perspektiv eller vilka dessa alla är som skulle kunna omfattas av ett sådant perspektiv.«

PeterK..; om du förstår vad ett relativt — dvs, begränsat — perspektiv är, så förstår du säkert vad jag menar med ett "absolut" perspektiv. Även om detta inte ingår i din egen världsbild... ;o))

Vertumnus..; Allt vi upplever är mentala konstruktioner. Frågan är hur och med vilka medel verklighen avtäcks och därmed vilka delar som görs tillgängliga.

Vi har två vägar att gå, den ena är emperi, sinnesdata, den andra är rationalitet, logik.

PeterK..; Ja, det där får stå för dig — det ändrar i.a.f. inte på något jag säger... ;o))

Att se något ur ett perspektiv innebär att se begränsat.

Bara om perspektivet är begränsat, Vertumnus. Är perspektivet obegränsat, tillåter detta en att notera eviga/oändliga företeelser...

Och ska man göra detta via en analys, så förutsätter det att man logiskt följdriktigt förankrar analysen i vad man verkligen vet (varvid man bedömer "det okända", utifrån "det absolut kända"), vilket dessutom inte kan utgöra en relativitet eller vara kvantitativt och därmed begränsat. Varvid det faktum "att jag upplever — egalt vad" ju utgör det absolut kända, liksom detta varken kan vägas eller mätas eller i uttryckas i kvantiteter, delar, nyanser eller grader, etc. Och då heller inte i några som helst sifferfacit. Nej, antingen upplever man, eller så gör man inte det. Några slags "mellanlägen" existerar ju inte, utan sådana är ju inbegripna i "vad/hur man upplever"...

OK... så bedömer man alltså det okända utifrån det absolut kända, varvid man på köpet noterar alltings rent principiella — för allt och alla gällande, natur... OK...?

Har du egna erfarenheter från perspektiv som tillåtet dig att notera eviga/oändliga företeelser..? Och i så fall påvilket sätt har du låtit dig övertygas om att dessa upplevelser härör ett obegränsat absolut perspektiv?

[PeterK]

Det du säger här förklarar mycket bra varför vi har så olika syn på begreppet tid. För mig är tid inte endast något jag upplever då jag observerar rörelser i världen. Eller en åskådningsform som Kant uttrycker det, allt som sker i världen och i vårt vakna medvetande sker i tid och rum. Det är en god förklaring till hur vi uppfattar världen. Men tid kan även ses som en nödvändig ingrediens i sådana förklaringar som korrekt beskriver det vi observerar. Vi måste alltså skilja mellan en inre (vårt medvetande) och en yttre (världen som den är oberoende av människor) verklighet.

Varvid jag undrar om du inte fallit offer för en felsägning här ...

Nej det var inte någon felsägning. Läs gärna hela stycket en gång till.

Vi har ju ett antal sinnesorgan som tar emot intryck från omvärlden, eller hur? Det finns alltså en omvärld från vilken vi mottar intryck. Det som sker där ute, t ex bladet som flöt i ån. Det är ju en händelse som inte är beroende av att du, eller någon annan står och tittar.

Om du skulle befinna dig på bron och se bladet flyta bort med strömmen skulle du observera bladets rörelse. Men endast då. Det var det jag syftade på. Och bladet rör sig i både rum och tid. Klart som åvattnet där bladet flöt!

PeterK..; du skrev »Vi har ju ett antal sinnesorgan som tar emot intryck från omvärlden, eller hur? Det finns alltså en omvärld från vilken vi mottar intryck. Det som sker där ute, t ex bladet som flöt i ån. Det är ju en händelse som inte är beroende av att du, eller någon annan står och tittar.«

Javisst, det är ju vad jag förstod att du menar. Gå själv tillbaka och läs din ursprungliga formulering, så kanske du ser hur den rimligen — språkligt korrekt — bör tolkas. Men den tolkningen — som alltså utmynnar i att du upplever tiden, utan att uppleva rörelse, utmynnar ju i en så korkad föreställning att den trotsar allt förstånd... (och något sådant tror jag alltså inte om dig, men väl att tu har en sak i huvudet, men sedan inte kan formulera denna så adekvat att den inte riskerar säga något annat än vad du har i huvet... ...språket behöver inte vara "fint", men alla syftning, negationer, etc, behöver vara absolut korrekta, för att det inte ska bli ett virrvarr — trots att man kanske tänkt alldeles rätt utifrån sina premisser. Vilka man för tydligheten skull också bör vara noga med att visa... (f-n inte lätt å va människa... xo)))

PeterK..; så skrev du också... »Om du skulle befinna dig på bron och se bladet flyta bort med strömmen skulle du observera bladets rörelse. Men endast då.«

Varvid jag upprepar, ja. Och inget konstigt i det. Samt inte någonting jag någonsin förnekat...

Däremot förhåller det sig annorlunda med ditt uttalande »Och bladet rör sig i både rum och tid. Klart som åvattnet där bladet flöt!

Ja, det håller jag alltså med om, bara under förutsättning att uttalandet kommer ifrån mig eller nån annan betraktare, som noterar bladet i strömmen... ;o))

[klorofyll]

Jag tror inte att tid existerar utan någon som upplever den. Jag tänker att all materia kan liknas vid styltor som vi byggt själva och nu begagnar. Orättvisa hindrar oss inte direkt från att utföra goda gärningar. Orättvisa hindrar bara andra från att utföra goda gärningar mot oss. Att det finns problem beror på att vissa inte ser lösningen men i sådana fall så är vi lika blinda för vi ser inte problemet. Tid har en sådan fantastisk kvalitet för den kan ställa allt till rätta. Därför ska vi aldrig ge upp hoppet. Hmm.