Varför finns det något?

[Illusionen]

Hej Peter,
Har läst dina senaste inlägg, och är lite konfunderad.
Kan du helt kort förklara för mig vad du har för målsättning och förväntningar, när du skriver dina inlägg.
Vad är det du vill uppnå ?
Är det kanske rentav ett skämt ?

/ Illusionen

Nej, inte mera väl, än vad du själv utgör ett skämt... Är det, förresten, något särskilt du tycker är extra roligt..? (får mig att tänka på hur man som liten grabb fnissade och flabbade åt de vuxnas sexualitet... men sånt växer man ju efterhand ifrån... eller hur..?)

Mvh/ PeterK

Som gammal pensionerad båtbyggare känner jag mig ganska så korkad, så ta inte illa upp.
Det var alltså inte min mening att förarga dig, utan jag försöker enbart förstå det du skriver,
så jag tolkar dig rätt, så vad är det du vill uppnå ?
Kan du ge mig ett enkelt svar är jag tacksam.

/ Illusionen

[Illusionen]

PeterK,

För att förtydliga mig, det som i ett första skede intresserar mig är hur du definierar ”det absolut kända” ?
Är det t ex förnimmelsen/upplevelsen du avser, eller även/något annat ?
Om du avser förnimmelsen, krävs det då inte att du fullt ut behärskar vad medvetandet representerar ?
Du förefaller fästa stor vikt vid just "det absolut kända", men existerar det något "absolut känt" ?

Du skriver bl a citat,

”Däremot, med "det faktum att vi upplever" förhåller det sig annorlunda; bara en knäppgök skulle undersöka
huruvida han upplever något eller ej, varvid vi här har "det absolut kända".

Men detta kan bara nås via en forskning som baserar sig på förklaringsgrunder, som vi redan nu kan identifiera
som ”det absolut” kända.

Så för att skilja oss ifrån gatans svammel, måtte vi noga underbygga oss med hållbara argument,
samt härvid detaljerat och hållbart förklara oss.
Annars handlar det varken om ”vetenskap” eller ”filosofi”… utan om ”tomt prat”… eller hur..?”

/ Illusionen

[reflex]

Men hur hänger det du säger här ihop med att man behöver bedöma "det okända" utifrån "det absolut kända" för att kunna logiskt bedöma alltets allt övergripande natur? Du kan ju inte "väga" eller "mäta" dig fram till denna om alltet nu skulle vara obegränsat. Och än så länge existerar inga bevis för att alltet skulle vara begränsat.

Ja, vad ska man definiera som "det absolut kända"? Är det sådant man har sett med egna ögon? Är det vetenskapens senaste ståndpunkt? Är det vad som står i bibeln? Egentligen existera det inget som kan kallas "det absolut kända". Som vanligt handlar det om sannolikhet. Vi får själva bestämma vad vi tror är sant utifrån den information som sinnesintryck och all övrig information gan ge oss.

Däremot, med "det faktum att vi upplever" förhåller det sig annorlunda; bara en knäppgök skulle undersöka huruvida han upplever något eller ej, varvid vi här har "det absolut kända". Och vad kan vara bättre än att basera sina slutsatser rörande sakernas tillstånd, än på "det absolut kända"..?? Du säger: »Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till.« Men om vi nu gör våra bedömningar av detta, på basis av något annat än ”det faktum att vi upplever” samt härvid på någonting i ”vad vi upplever”, så baserar vi ju våra i sammanhanget aktuella bedömningar på ”det okända” istället för på ”det absolut kända”. Vilket ofrånkomligen resulterar i facit som inte kan utgöra mera än ”det okända”. Och det är väl inte för att inveckla sin vetenskap i ”det okända” man forskar? Utan man vi önskar väl härigenom ernå ”det kända”, och då allra helst ”det absolut kända” (vilket ju är nödvändigt för att förstå alltets allt övergripande natur). Men detta kan bara nås via en forskning som baserar sig på förklaringsgrunder, som vi redan nu kan identifiera som ”det absolut” kända. Och som sagt; något annat än ”det kända” respektive ”det okända” existerar inte for någon forskare. Något, vars existens han överhuvudtaget inte känner till, kan aldrig vara föremål för någon som helst forskning. Ett minimikrav för forskning, är ju att föremålet för forskningen skall figurera såsom upplevelsebar. Det räcker ju inte med en ”spekulation”.

All forskning börjar med spekulation, ofta utifrån iakttagelser. Därefter försöker man få bekräftelse på spekulationens sannolikhet. Med tillräckligt starka bekräftelser övergår spekulationen till att betraktas som sanning. Sällan uppnås emellertid ett stadium som skulle kunna kallas "det absolut kända".


Mvh/ PeterK[/quote]

[Pilatus]

All forskning börjar med spekulation, ...

Kan du ge något exempel på vad du menar med spekulation? Är inte spekulation något som ligger utanför själva forskningsprocessen?

[reflex]

All forskning börjar med spekulation, ...

Kan du ge något exempel på vad du menar med spekulation? Är inte spekulation något som ligger utanför själva forskningsprocessen?

Det kan du ha rätt i. Spekulationen är snarare steget innan.

[förstår mig själv]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.
Om jag tittar tex på ett hus brevid mig står en annan människa. Inte kan jag då lita på och antaga att den andre ska bestämma hur jag upplever huset.
Anta att jag ser 2våningar, jag ser gult, och inga balkonger. Denna upplevelse som jag förnimmer är absolut sann (för mig).
Tänk er hur sjukt orimligt och falskt det vore om den andre betraktaren påstod att jag inte upplevde huset som 2 våningar utan denne påstår att jag ser 14 våningar, att jag ser minst 30 balkonger och att jag inte ser att huset är gult utan grönt.
Detta är fullständigt orimligt antar jag för er alla. Huruvida huset "egentligen" finns har inte på något sätt med detta att göra vår "egen verklighet" är absolut sann för oss.
Vidare om den andre säger åt mig att jag är mätt, skitnödig, har ont i vänster fot osv(dvs påståenden om vad jag känner/förnimmer) så är även detta falska, förvirrade, och bisarra påståenden om vilka jag sitter inne med facit till. Detta facit är alltså en absolut sanning (för mig). Vissa inser tyvärr inte det självklara i detta utan istället för att koncentrera sig på sin egen upplevelse(som ju är absolut och sann) säger de åt andra vad de ska tycka, tro, göra, hur de mår osv. Detta är ett förvirrat beteende.

[reflex]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.
Om jag tittar tex på ett hus brevid mig står en annan människa. Inte kan jag då lita på och antaga att den andre ska bestämma hur jag upplever huset.
Anta att jag ser 2våningar, jag ser gult, och inga balkonger. Denna upplevelse som jag förnimmer är absolut sann (för mig).
Tänk er hur sjukt orimligt och falskt det vore om den andre betraktaren påstod att jag inte upplevde huset som 2 våningar utan denne påstår att jag ser 14 våningar, att jag ser minst 30 balkonger och att jag inte ser att huset är gult utan grönt.
Detta är fullständigt orimligt antar jag för er alla. Huruvida huset "egentligen" finns har inte på något sätt med detta att göra vår "egen verklighet" är absolut sann för oss.
Vidare om den andre säger åt mig att jag är mätt, skitnödig, har ont i vänster fot osv(dvs påståenden om vad jag känner/förnimmer) så är även detta falska, förvirrade, och bisarra påståenden om vilka jag sitter inne med facit till. Detta facit är alltså en absolut sanning (för mig). Vissa inser tyvärr inte det självklara i detta utan istället för att koncentrera sig på sin egen upplevelse(som ju är absolut och sann) säger de åt andra vad de ska tycka, tro, göra, hur de mår osv. Detta är ett förvirrat beteende.

Men upplevelsen grundar sig på sinnesintryck som i sig kan vara felaktiga.

[förstår mig själv]

Hur ofta ramlar du ut på tunnelbanespåret eller går ut för klippstup? Eller går in i stenväggar? Eller kör av vägen? Om detta händer ofta så beror det eventuellt på att dina ögon har någon gång givit dig "felaktig" information.
Jag menar att vi ska vara lite olika för att kunna bidraga med sitt eget väsen.

[Pilatus]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.

Vad är det för skillnad mellan:

1.) Det är sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

2.) Det är absolut sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

Kan det vara mer än sant att jag äger den?

[förstår mig själv]

Tex att jag ser bokstäverna "jag äger en bok..,". Att jag läser (min upplevelse) ditt påstående är för mig absolut sanning. Detta vet jag med säkerhet.
Huruvida du har den boken hos dig är inte nödvändigt och absolut för mig. Det är som Peter K skriver menar jag. Om man bejakar det absolut Sanna så kan det som följer ur detta även detta vara sannt. Utgår man från något annat så måste det man sluter sig till vara oklart.

[Pilatus]

Tex att jag ser bokstäverna "jag äger en bok..,". Att jag läser (min upplevelse) ditt påstående är för mig absolut sanning. Detta vet jag med säkerhet.
Huruvida du har den boken hos dig är inte nödvändigt och absolut för mig. Det är som Peter K skriver menar jag. Om man bejakar det absolut Sanna så kan det som följer ur detta även detta vara sannt. Utgår man från något annat så måste det man sluter sig till vara oklart.

Jo, jag förstår att du kan läsa texten. Men frågan handlar om förstärkningen "absolut sant" betyder något mer än "sant".

NE skriver om det absoluta att det är ovillkorligt, oinskränkt, obetingat.

Jaha, boken ligger här, vilket skulle kunna bekräftas av var och en som ville försäkra sig om satsens sanning. Anspråket på att jag även äger boken är juridiskt. Finns det inte någon anmälan om att en sådan bok stulits eller förkommit så kan man säkert släppa tanken på att boken tillhör någon annan.

Så, fms, ser du någon anledning att använda förstärkningen "absolut" i sammanhanget.

Är det inte om Gud man uttalar sig om det absoluta? Det som finns utan att behöva något annat?

[förstår mig själv]

Tex att jag ser bokstäverna "jag äger en bok..,". Att jag läser (min upplevelse) ditt påstående är för mig absolut sanning. Detta vet jag med säkerhet.
Huruvida du har den boken hos dig är inte nödvändigt och absolut för mig. Det är som Peter K skriver menar jag. Om man bejakar det absolut Sanna så kan det som följer ur detta även detta vara sannt. Utgår man från något annat så måste det man sluter sig till vara oklart.

Jo, jag förstår att du kan läsa texten. Men frågan handlar om förstärkningen "absolut sant" betyder något mer än "sant".

NE skriver om det absoluta att det är ovillkorligt, oinskränkt, obetingat.

Jaha, boken ligger här, vilket skulle kunna bekräftas av var och en som ville försäkra sig om satsens sanning. Anspråket på att jag även äger boken är juridiskt. Finns det inte någon anmälan om att en sådan bok stulits eller förkommit så kan man säkert släppa tanken på att boken tillhör någon annan.

Så, fms, ser du någon anledning att använda förstärkningen "absolut" i sammanhanget.

Är det inte om Gud man uttalar sig om det absoluta? Det som finns utan att behöva något annat?

Hej pilatus!
Det går inte att förklara med en fras för dig vikten av det Sanna. Vissa förblir omedvetna om detta. Det är inte förenligt med deras "natur" helt enkelt.
Du kan inte lära ett däggdjur vad som hellst. Tur är väl detta, alla behöver ha sin särart.

[Pilatus]

Så, fms, ser du någon anledning att använda förstärkningen "absolut" i sammanhanget.

Är det inte om Gud man uttalar sig om det absoluta? Det som finns utan att behöva något annat?

Det går inte att förklara med en fras för dig vikten av det Sanna.

Nej det går säkert inte och jag ber dig heller inte att förklara vikten av det "sanna". Frågan handlar om det "absolut sanna" respektive det "sanna".

Jag ser att du suckar tungt, skakar på ditt huvud och tycker allt är hopplöst och att du väljer att ge upp.

[Illusionen]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.

Är du ABSOLUT säker på det Fms ?

[förstår mig själv]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.

Är du ABSOLUT säker på det Fms ?

Ja absolut säker.