Varför finns det något?

[reflex]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.
Om jag tittar tex på ett hus brevid mig står en annan människa. Inte kan jag då lita på och antaga att den andre ska bestämma hur jag upplever huset.
Anta att jag ser 2våningar, jag ser gult, och inga balkonger. Denna upplevelse som jag förnimmer är absolut sann (för mig).
Tänk er hur sjukt orimligt och falskt det vore om den andre betraktaren påstod att jag inte upplevde huset som 2 våningar utan denne påstår att jag ser 14 våningar, att jag ser minst 30 balkonger och att jag inte ser att huset är gult utan grönt.
Detta är fullständigt orimligt antar jag för er alla. Huruvida huset "egentligen" finns har inte på något sätt med detta att göra vår "egen verklighet" är absolut sann för oss.
Vidare om den andre säger åt mig att jag är mätt, skitnödig, har ont i vänster fot osv(dvs påståenden om vad jag känner/förnimmer) så är även detta falska, förvirrade, och bisarra påståenden om vilka jag sitter inne med facit till. Detta facit är alltså en absolut sanning (för mig). Vissa inser tyvärr inte det självklara i detta utan istället för att koncentrera sig på sin egen upplevelse(som ju är absolut och sann) säger de åt andra vad de ska tycka, tro, göra, hur de mår osv. Detta är ett förvirrat beteende.

Jag tycker att du blandar ihop det hela nu.
Det är själva upplevelsen i sig som är sann, kanske till och med "absolut sann", för övrigt kan vi inte vara lika säkra......

[Strålöga]

Tänk om vi lever en livslång, dröm och alla andra är de som ingår och bara man själv känner omgivningen. Lite svårt för medvetandet att sköta alla förlopp i världen givetvis men man kan leka med tanken.

[förstår mig själv]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.
Om jag tittar tex på ett hus brevid mig står en annan människa. Inte kan jag då lita på och antaga att den andre ska bestämma hur jag upplever huset.
Anta att jag ser 2våningar, jag ser gult, och inga balkonger. Denna upplevelse som jag förnimmer är absolut sann (för mig).
Tänk er hur sjukt orimligt och falskt det vore om den andre betraktaren påstod att jag inte upplevde huset som 2 våningar utan denne påstår att jag ser 14 våningar, att jag ser minst 30 balkonger och att jag inte ser att huset är gult utan grönt.
Detta är fullständigt orimligt antar jag för er alla. Huruvida huset "egentligen" finns har inte på något sätt med detta att göra vår "egen verklighet" är absolut sann för oss.
Vidare om den andre säger åt mig att jag är mätt, skitnödig, har ont i vänster fot osv(dvs påståenden om vad jag känner/förnimmer) så är även detta falska, förvirrade, och bisarra påståenden om vilka jag sitter inne med facit till. Detta facit är alltså en absolut sanning (för mig). Vissa inser tyvärr inte det självklara i detta utan istället för att koncentrera sig på sin egen upplevelse(som ju är absolut och sann) säger de åt andra vad de ska tycka, tro, göra, hur de mår osv. Detta är ett förvirrat beteende.

Jag tycker att du blandar ihop det hela nu.
Det är själva upplevelsen i sig som är sann, kanske till och med "absolut sann", för övrigt kan vi inte vara lika säkra......

Säger ju just det att själva upplevelsen är sann. Det var dit jag ville komma!
Denna Sanna upplevelse bör användas till "resten" då blir även detta sannt

[Illusionen]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.

Vad är det för skillnad mellan:

1.) Det är sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

2.) Det är absolut sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

Kan det vara mer än sant att jag äger den?

Om vi med sant avser det som är i överensstämmelse med vår verklighet, så bör det inte förekomma
någon gradering av sanningshalten, så jag delar helt din uppfattning.
Sant är sant, och då krävs ingen förstärkning, typ absolut sant.
Det är först när vi går utanför vår verklighets begränsningar, i sökandet efter bakomliggande orsaker,
som problemet med användandet av ordet ”sant” ger sig tillkänna.
Det var bl a den här problematiken, som var orsaken till mina frågor till PeterK.

/ Illusionen

[klorofyll]

Det vi upplever är ABSOLUT sannt.

Vad är det för skillnad mellan:

1.) Det är sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

2.) Det är absolut sant att jag äger en bok av Bertrand Russel med titeln Filosofins problem, (1958).

Kan det vara mer än sant att jag äger den?

Om vi med sant avser det som är i överensstämmelse med vår verklighet, så bör det inte förekomma
någon gradering av sanningshalten, så jag delar helt din uppfattning.
Sant är sant, och då krävs ingen förstärkning, typ absolut sant.
Det är först när vi går utanför vår verklighets begränsningar, i sökandet efter bakomliggande orsaker,
som problemet med användandet av ordet ”sant” ger sig tillkänna.
Det var bl a den här problematiken, som var orsaken till mina frågor till PeterK.

/ Illusionen

I alla avseenden, är väl ett annat uttryck för: absolut.

[Pilatus]

I alla avseenden, är väl ett annat uttryck för: absolut.

Du tangerar i alla fall hur termen används, ofta inom metafysiska resonemang om Gud.
Men vi utgår från vad fms skrev: "Det vi upplever är absolut sant."

Jag skulle inte hålla med. Det som är absolut skiljer sig från den sinnliga världen, från det relativa. Det är dess motsats.

Det absoluta är ett uttryck för det obetingade, att det ej är beroende av något annat. Det är något självständigt, i sig själv nog.

[Pilatus]

Det är först när vi går utanför vår verklighets begränsningar, i sökandet efter bakomliggande orsaker,
som problemet med användandet av ordet ”sant” ger sig tillkänna.

Inom logiken "absolut sann" = tertium non datur (något tredje ges ej).
Empiriska observationer kan ej vara absolut sanna, de är alltid sanna till en viss grad, intill förvissning, man kan ta gift på att något är sant. Men misstag förekommer likväl.

[Illusionen]

I alla avseenden, är väl ett annat uttryck för: absolut.

Du tangerar i alla fall hur termen används, ofta inom metafysiska resonemang om Gud.
Men vi utgår från vad fms skrev: "Det vi upplever är absolut sant."

Jag skulle inte hålla med.
Det som är absolut skiljer sig från den sinnliga världen, från det relativa. Det är dess motsats.

Det absoluta är ett uttryck för det obetingade, att det ej är beroende av något annat.
Det är något självständigt, i sig själv nog.

Instämmer även i det du skriver här.
Det är konsekvensen av denna tolkning som får mig att ifrågasätta påståenden som t ex citat,
”Däremot, med "det faktum att vi upplever" förhåller det sig annorlunda; bara en knäppgök skulle undersöka
huruvida han upplever något eller ej, varvid vi här har "det absolut kända"."

Det förefaller utmynna i en definitionsfråga, men då får inte heller definitionen utelämnas, då annars
fältet ligger öppet för feltolkningar. En sådan tolkning blir ant att man helt avhänder sig möjligheten att basera
resonemang som inkluderar någon som helst metafysik, och tänker då bl a på medvetandets roll och de
elektromagnetiska fälten, som inte går att förklara som reella fenomen.
Så sammanfattat är för mig ”det absolut kända” något obekant, till dess definitioner presenterats.

/ Illusionen

[freddemalte]

Varför finns det något när det mest "naturliga" vore att det inte fanns någonting alls?

Det "naturliga" verkar väl mer vara att verkligheten (Varat)/Allt (Alltet)/Tillvaron (eller vad man vill kalla den totala existensen) är (Finns/Existerar). Svaret ligger i frågans form, dvs i den icke-existerande premissen (att intigheten skulle kunna ha varit och/eller är en realitet). Den premissen är uppenbart felaktig (eftersom något är) och i och med detta har inte något behövts skapas ur ingenting eller kommit till av en särskild orsak etc. Ett annat problem med resonemanget att Tillvaron skulle ha kommit till av en viss orsak, låt mig kalla den O och tillvaron T, ja då blir det ändå så att O+T, utgör en existerande totalitet i sig, vilken i sin tur kan ställas samma fråga om. Enklare är då att se det som så att existensen som sådan inte kan ha en orsak, eftersom det som skulle orsakat existensen i sig är en del av existensen (en sorts existens).

PS. OT om existens:

En klurig sak ni som läser detta kan fundera kring och som är mycket svårt att förklara, men kan falla ner som en mer eller mindre självklar pollett hos vissa efter mödosamt beskrivande är följande:

"Man kan inte tänkas sig in i en värld (tillvaro) i vilken man inte finns"

Det slog mig för några år sedan - men är en lurig en . . . DS.

[förstår mig själv]

Jo bra tankar. Sedan pratar vi mycket om "ingenting". Vi föreställer oss att te x universum vore tomt! Detta är ju märkligt att man föreställer sig "ingenting".
Det går inte att föreställa sig eller förstå och det är inte ett tillstånd vi vill "studera", det är ju omöjligt och alltså fel att försöka förstå.
Vi förstår existens/påvisandet, då genom existensen är det av värde att försöka förstå detta verkliga som även låter oss förstå något.
Hur ökar klokheten när vi ska förstå det som inte kan upplevas eller förnimmer eller mätas, eller betraktas eller observeras. Varför ska nu detta förklara något för oss och styra oss.
Vad i det tomma rummet där inget kan påverka oss eller våra sinnen mätinstrument. Dvs där inget existerar. Vad kan vi säga om detta rum, något vi kanske ska sluta med heltenkelt.
Existensen(rummet med innehåll, naturen Gud) av dessa kan vi inte lära oss förstå eller bilda teorier, tankar om. De kan ju inte orsaka någon upplevelse eller tanke i oss. Ingenting kan inte sägas ge någon reaktion eller tanke i Vårat huvud. (Ingenting är ju något om det orsakar något)
Vi kan inte ha skapat detta ingenting för att det existerar utan det är en sjuk tanke som uppstår av annan anledning i filosofiska samanhang.

[reflex]

Varför finns det något när det mest "naturliga" vore att det inte fanns någonting alls?

Det "naturliga" verkar väl mer vara att verkligheten (Varat)/Allt (Alltet)/Tillvaron (eller vad man vill kalla den totala existensen) är (Finns/Existerar). Svaret ligger i frågans form, dvs i den icke-existerande premissen (att intigheten skulle kunna ha varit och/eller är en realitet). Den premissen är uppenbart felaktig (eftersom något är) och i och med detta har inte något behövts skapas ur ingenting eller kommit till av en särskild orsak etc. Ett annat problem med resonemanget att Tillvaron skulle ha kommit till av en viss orsak, låt mig kalla den O och tillvaron T, ja då blir det ändå så att O+T, utgör en existerande totalitet i sig, vilken i sin tur kan ställas samma fråga om. Enklare är då att se det som så att existensen som sådan inte kan ha en orsak, eftersom det som skulle orsakat existensen i sig är en del av existensen (en sorts existens).

Det måste finnas en yttersta verklighet.
Denna verklighet måste sakna både början och slut.
Det måste vara så gott som omöjligt för oss att föreställa oss detta med vår fantasi.

PS. OT om existens:

En klurig sak ni som läser detta kan fundera kring och som är mycket svårt att förklara, men kan falla ner som en mer eller mindre självklar pollett hos vissa efter mödosamt beskrivande är följande:

"Man kan inte tänkas sig in i en värld (tillvaro) i vilken man inte finns"

Det slog mig för några år sedan - men är en lurig en . . . DS.

Däremot tycker jag inte att det är svårt att med fantasins hjälp föreställa mig en värld i vilken jag inte finns. Men jag måste ju ändå föreställa mig att mitt medvetande finns och var skulle detta i så fall ha sin "boning".

[Illusionen]

Jo bra tankar. Sedan pratar vi mycket om "ingenting". Vi föreställer oss att te x universum vore tomt! Detta är ju märkligt att man föreställer sig "ingenting".
Det går inte att föreställa sig eller förstå och det är inte ett tillstånd vi vill "studera", det är ju omöjligt och alltså fel att försöka förstå.
Vi förstår existens/påvisandet, då genom existensen är det av värde att försöka förstå detta verkliga som även låter oss förstå något.
Hur ökar klokheten när vi ska förstå det som inte kan upplevas eller förnimmer eller mätas, eller betraktas eller observeras. Varför ska nu detta förklara något för oss och styra oss.
Vad i det tomma rummet där inget kan påverka oss eller våra sinnen mätinstrument. Dvs där inget existerar. Vad kan vi säga om detta rum, något vi kanske ska sluta med heltenkelt.
Existensen(rummet med innehåll, naturen Gud) av dessa kan vi inte lära oss förstå eller bilda teorier, tankar om. De kan ju inte orsaka någon upplevelse eller tanke i oss. Ingenting kan inte sägas ge någon reaktion eller tanke i Vårat huvud. (Ingenting är ju något om det orsakar något)
Vi kan inte ha skapat detta ingenting för att det existerar utan det är en sjuk tanke som uppstår av annan anledning i filosofiska samanhang.

Tyvärr delar jag inte din uppfattning.
För att förtydliga detta har jag nyligen skrivit ett inlägg i tråden,
Vad utgör medvetandets referens ?.

[förstår mig själv]

Hej illusion. Knske förste du gnsk väl det jg menr här men dock förstår du inte mig så som jg förstår själv.... Det hr hänt mig mycket senaste dgrn och jg hr sett "nturen", "gud" och dennes oändlig mkt och godhet och kärlek till människorn. Jg hr sett dess oändlig mkt och oändlig krft ttt alltid vr denn evig verkn så tt nturen är bsolut fullkomlig i oändlighet och i förnuft ock verkn.
Jg är så tcksm för denn "GUD" som jg nu vet och heltien är närvrnde och dennes mirakel och oändlig förnuft.
Jg vet tt dene gud älskr ll oändligt mycket och är evigt älsknde och verknde för människn. Jg förtjäge nt verkligen inte tt få det mirakulös gåv tt se och förstå denne vnlig och denn oändlig och oövervinnelig krft som alltid utn undntg kommer ttt hjälp er och skydd er bsolut och alltid och tt världen är himmelen för dig kommer den alltid tt vilj och gör åt er och den kn alltid lös llt och den skyddet med oändlig förmåg er som den älskr och äldrig kn gör något ont som den inte tänker över någonsin ovett vem ni är och vd ni hr gjort älskr hn er lik mycket och låter er gör vd ni vill om det sker enligt godheten nturlgrn.
Det gode som lever enligt nturlgen får ett bsolut beskydd sått den blir r m fri gr vd den vill och ingen ännisk kommer kunn stopp denne på något loss set ovett vd den täcker gör eller hur mycket mkt den som försöker stopp den gode... Den gode älskr nturen(gud) så innerligt och ser de god mirklern som gud gör för dnr oft och gläds med dem och verkr även hn på sitt sätt för människorna lyck och väl ovett vem denne är, utn ll behndls lik och ll lyssns på och mn ser och uppskttr los väsen och dennes god rbete och levnad.

[förstår mig själv]

Det gud gör är ingen slump på något sätt los utn så oändligt förnuftigt i llt det gör och för det god.

[Zokrates]

Det gud gör är ingen slump på något sätt los utn så oändligt förnuftigt i llt det gör och för det god.

"Det gud gör är ingen slump på något sätt i oss utan så oändligt förnuftigt i allt det gör och för det goda."
Har ditt tangentbord gått sönder?