Varför finns det något?

[PeterK]

Ja håller med reflex det finns en sanning "vår egen sanning" den är absolut.

På vad grundar du en sådan absolut sanning på? Ingenting inom vetenskapsteorin berättigar till så långtgående anspråk på empirisk sanning. Kan du ange med ett exempel på vad du anser vara en absolut sanning?

Därimot vet vi inte att det finns "verkliga förhållanden". Detta är i så fall en slutsats som dragits ur den "subjektiva sanningen".

Bland verkliga förhållanden förekommer att människor blir sjuka. Hur subjektivt är det, anser du?

Ja, eller att något öht existerar. Hurpass subjektivt är det...? Nä, det är klart att de verkliga förhållandena existerar. Om "förstår mig själv" förnekar dessa, så förnekar han ju sin egen del i det hela, varvid han förnekar vad han själv säger. Ja, om "förstår mig själv" menar att hans uttalande inte har med några verkliga förhållanden att göra, så kan "förstår mig själv" ju uteslutande mena att hans uttalande antingen bara har med "ingenting" att göra. Eller så med blott "overkliga förhållanden" att göra. Vilket ju är lika illa, vilket som...

Sedan är ju vad som gäller för allt och alla, absoluta realiteter. Dvs, de inskränker sig inte till begränsade "lokala" och därmed "relativa" förhållanden. Och därför handlar det vid jämförelser, inte om antingen likheter eller skillnader. Utan allt handlar om vari såväl likheter som skillnader bestå. Exempelvis skiljer sig allt av "rumsliga objekt" i sinnevärldens "tid" och "rum" åt, genom att förhålla sig rumsligt "individuellt" eller "specifikt" till vartannat. I det avseendet är alla rums-objekt "individuella" eller "olika". Medan de naturligtvis är identiska såtillvida att de överhuvudtaget existerar såsom "rumsliga objekt". Samt att de härvid ofrånkomligen är involverade i "omvandling" eller "rörelse"...

Så visst finns det även absoluta, för allt och alla gällande övergripande realiteter/sanningar. Gäller bara att förstå sig på dem... (...sedan får den, av den akademiska Överpåven välsignade s.k. "vetenskaps-teorin" säga vad fasiken den vill...,o)))

Mvh/ PeterK

[PeterK]

Big Bang-teorin, liksom alla andra naturvetenskapliga teorier, är ett sätt att försöka skapa ett logiskt ramverk för att förstå och kunna tolka observationer man gjort, på det sätt man kan förstå och tolka dessa observationer, vilka ju är av typen "vägning och mätning" eller variationer därav. Den ger inga absoluta svar, den ger inga teleologiska svar, utan kausala. Teorin ter sig därmed logisk utifrån sina förutsättningar. Med nya observationer och tolkningar av dessa kan den ändras. Det är dess styrka - och svaghet. Den "hålelr dörrarna öppna".

Vill vi kritisera denna eller andra teorier får vi betrakta dess fundament och den metafysiska basen för gängse vetenskap är olika varianter av materialism, dvs. antagandet att världen i grunden är materiell och dess materia väg- och mätbar, och att vårt medvetande, "vårt jag", emanerar ur det faktum att vår fysiska kropp och dess processer är så komplexa - men det platsar i en annan diskussion.

Vill vi granska en teori får vi se till dess fundament, dess premisser, och fråga oss om de är sanna och relevanta i sammanhanget och om teorin i dess helhet är logiskt koherent. Detta mäktar inte jag fullt ut, utan jag har synen på kosmos att det alltid funnits, att liv och medvetande alltid funnits och att Big bang är "födelsen" av vårt lokala universum. Här kan jag åberopa Ockhams rakkninv - världsbilden blir så mycket enklare och mer logisk då, än att behöva joxa med begrepp som "tidens och rummets födelse" och "hur livet föddes är något dött". Det finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos - annat än ur ett visst perspektiv, till exempel det vi har när vi på normalt sätt betraktar världen. Vårt universum är begränsat och ett av många universum. Jag använder begreppet "kosmos" om den oändliga helheten som omfattar allt, uppåt och nedåt i mikro- och makrokosmos. Såvitt jag förstår motsäger inte detta synsätt gjorda observationer men sätter in dem i ett annat sammanhang och en annan syn på liv, medvetande, rörelse. materia - vilar på annan metafysisk grund. Återstår att göra observationer som kan bekräfta detta synsätt.

Jovisst... men vari ligger det "vetenskapliga" att mena "rumtiden" ha "uppkommit" (Big Bang)..? Härvid refererar man ju till "tid" man tydligen anser existera innan "tiden" i "rumtiden" överhuvudtaget kommit till... Även om mycket av det du säger här stämmer, så behöver man väl inte vara så totalt ologisk? För att inte säga rent "intelligensbefriad"...? Va...? Skall det verkligen vara nödvändigt...?

Undrar Kulle f´låt "PeterK"...

[Väderkvarn]

Big Bang-teorin, liksom alla andra naturvetenskapliga teorier, är ett sätt att försöka skapa ett logiskt ramverk för att förstå och kunna tolka observationer man gjort, på det sätt man kan förstå och tolka dessa observationer, vilka ju är av typen "vägning och mätning" eller variationer därav. Den ger inga absoluta svar, den ger inga teleologiska svar, utan kausala. Teorin ter sig därmed logisk utifrån sina förutsättningar. Med nya observationer och tolkningar av dessa kan den ändras. Det är dess styrka - och svaghet. Den "hålelr dörrarna öppna".

Vill vi kritisera denna eller andra teorier får vi betrakta dess fundament och den metafysiska basen för gängse vetenskap är olika varianter av materialism, dvs. antagandet att världen i grunden är materiell och dess materia väg- och mätbar, och att vårt medvetande, "vårt jag", emanerar ur det faktum att vår fysiska kropp och dess processer är så komplexa - men det platsar i en annan diskussion.

Vill vi granska en teori får vi se till dess fundament, dess premisser, och fråga oss om de är sanna och relevanta i sammanhanget och om teorin i dess helhet är logiskt koherent. Detta mäktar inte jag fullt ut, utan jag har synen på kosmos att det alltid funnits, att liv och medvetande alltid funnits och att Big bang är "födelsen" av vårt lokala universum. Här kan jag åberopa Ockhams rakkninv - världsbilden blir så mycket enklare och mer logisk då, än att behöva joxa med begrepp som "tidens och rummets födelse" och "hur livet föddes är något dött". Det finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos - annat än ur ett visst perspektiv, till exempel det vi har när vi på normalt sätt betraktar världen. Vårt universum är begränsat och ett av många universum. Jag använder begreppet "kosmos" om den oändliga helheten som omfattar allt, uppåt och nedåt i mikro- och makrokosmos. Såvitt jag förstår motsäger inte detta synsätt gjorda observationer men sätter in dem i ett annat sammanhang och en annan syn på liv, medvetande, rörelse. materia - vilar på annan metafysisk grund. Återstår att göra observationer som kan bekräfta detta synsätt.

Det där köper jag i stort sett rakt av.
Tror också på att hålla dörrarna öppna. Det gäller inte bara vetenskapliga teorier utan även de religiösa och mystiken.
Tycker det är intressant att två av vetenskapens absoluta höjdare var starkt intresserade av religion och mystik, nämligen Isaac Newton och Nicola Tesla.

http://www.youtube.com/watch?v=9-s5j3S9ULY

[Algotezza]

Big Bang-teorin, liksom alla andra naturvetenskapliga teorier, är ett sätt att försöka skapa ett logiskt ramverk för att förstå och kunna tolka observationer man gjort, på det sätt man kan förstå och tolka dessa observationer, vilka ju är av typen "vägning och mätning" eller variationer därav. Den ger inga absoluta svar, den ger inga teleologiska svar, utan kausala. Teorin ter sig därmed logisk utifrån sina förutsättningar. Med nya observationer och tolkningar av dessa kan den ändras. Det är dess styrka - och svaghet. Den "hålelr dörrarna öppna".

Vill vi kritisera denna eller andra teorier får vi betrakta dess fundament och den metafysiska basen för gängse vetenskap är olika varianter av materialism, dvs. antagandet att världen i grunden är materiell och dess materia väg- och mätbar, och att vårt medvetande, "vårt jag", emanerar ur det faktum att vår fysiska kropp och dess processer är så komplexa - men det platsar i en annan diskussion.

Vill vi granska en teori får vi se till dess fundament, dess premisser, och fråga oss om de är sanna och relevanta i sammanhanget och om teorin i dess helhet är logiskt koherent. Detta mäktar inte jag fullt ut, utan jag har synen på kosmos att det alltid funnits, att liv och medvetande alltid funnits och att Big bang är "födelsen" av vårt lokala universum. Här kan jag åberopa Ockhams rakkninv - världsbilden blir så mycket enklare och mer logisk då, än att behöva joxa med begrepp som "tidens och rummets födelse" och "hur livet föddes är något dött". Det finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos - annat än ur ett visst perspektiv, till exempel det vi har när vi på normalt sätt betraktar världen. Vårt universum är begränsat och ett av många universum. Jag använder begreppet "kosmos" om den oändliga helheten som omfattar allt, uppåt och nedåt i mikro- och makrokosmos. Såvitt jag förstår motsäger inte detta synsätt gjorda observationer men sätter in dem i ett annat sammanhang och en annan syn på liv, medvetande, rörelse. materia - vilar på annan metafysisk grund. Återstår att göra observationer som kan bekräfta detta synsätt.

Jovisst... men vari ligger det "vetenskapliga" att mena "rumtiden" ha "uppkommit" (Big Bang)..? Härvid refererar man ju till "tid" man tydligen anser existera innan "tiden" i "rumtiden" överhuvudtaget kommit till... Även om mycket av det du säger här stämmer, så behöver man väl inte vara så totalt ologisk? För att inte säga rent "intelligensbefriad"...? Va...? Skall det verkligen vara nödvändigt...?

Undrar Kulle f´låt "PeterK"...

Det finns ett par problem här.

För det första vår idé om tiden, som innebär att vilken tidpunkt vi än väljer, finns det alltid ett "före" och ett "efter" denna tidpunkt. Det blir ett semantiskt problem att hävda att det före en viss tidpunkt varken fanns tid eller rum, eftersom man ju då inte ens kan använda ordet "före".

För det andra vår idé om kausalitet, orsak-verkan, ty i normalfallet, både i vårt vardagstänkande och inom vetenskapen (utom inom kvantfysiken), talar vi om kausalitet, att något A orsakar något B. Men när det gäller Big bang eller den tänkta singularitet varur Big bang anses ha sitt ursprung, finns ingen orsak till detta. Detta stämmer alltså inte med den annars grundläggande tanken att allt har en orsak.

Ibland talar man om "slumpen" som "orsak". Men har begreppet slump något förklaringsvärde? Tar man inte till begreppet slump just därför att man saknar förklaring?

Men om vi ser den ursprungliga singulariteten som ett kvantfenomen, kan naturvetenskapen effektivt trolla bort behovet av en orsak. Ett annat sätt är att mena att naturvetenskapen bara uttalar sig om tid och rum från Big bang och framåt, ingenting annat. Då faller allt annat utanför dess kunskapsområde. Och om detta bortom kan man då varken veta något eller uttala sig. Vetenskapen behöver alltså kompletteras för att tillfredsställa människans behov av mer fullständig bild världen/verkligheten/universum/kosmos.

Materia är den yttre, mät- och vägbara sidan av verkligheten, dess yttre bokstav, men som när det gäller bokstäver och ord annars finns även här en inre, kvalitativ sida vi måste ta med i beräkningen, för att vi ska få en mer heltäckande bild av verkligheten/världen/kosmos.

[Illusionen]

Algotezza,
I tråden, Vad utgör medvetandets referens?, har jag nyligen skrivit ett inlägg med rubriken,
HAR ”JAGET” EN ”EGENTID” ?.
Inlägget berör det du skriver i ditt senaste inlägg, som var intressant.

/ Illusionen

[förstår mig själv]

Angående att uppstå ur ingenting. (vilket ju är orimligt).
Anta att man hela tiden letar (med vårat atomära sätt att leta) man hittar "mindre", "svagare" partiklar hela tiden. Den minsta partikeln kommer då att bli den minsta vi kan detektera.. Ju bättre vi blir destå längre ner i det minsta kommer vi och vi kan hitta fler minsta partiklar..
Dock den minsta partikeln "finns ju inte" innan vi hittar den, kan finna den och då kommer den tyckas att uppstå ur ingenting???... Håller ni med här..
Delar vi ett äpple och halverar delarna hela tiden till slut måste ju delarna bli så små att vi inte kan se dem.. dock när de kan detekteras så finns de.... (för tex ögat här)...
Detta är ju logiskt och betyder alltså att de kommer att uppstå ur ingenting (dvs det kan tyckas så, det kan tyckas vara en slump men det är logiskt nödvändigt)..
Att hålla kollen på dessa små partiklar (och om vi växelverkar dvs påverkar dem när vi ser dem vilket vi ju gör då dessa små partiklar ger en reaktion/kraft/påverkan i ögat/hjärnan eller tex i mätinstrumentet så måste den "ge kraft i och med att den är orsak och måste få kraft från oss när vi svarar"
I så fall innebär detta att vi inte så lätt kan förstå det minsta och att logiken säger att de kan uppstå ur "intet" men enligt en sekvens/teori/samband... Har inget med slumpen att göra... Och det är inte ett ingenting utan något "odetekterat" som är ursprunget.

[reflex]

Kan man likna rumtiden vid en spelfilm jämfört med ett foto?
På ett foto är allt statiskt och fixerat.
En spelfilm innehåller dessutom rörelsedimensionen och får därför ett slags rumtid.
Går det att göra en sådan jämförelse?

[PeterK]

Algotezza: Big Bang-teorin, liksom alla andra naturvetenskapliga teorier, är ett sätt att försöka skapa ett logiskt ramverk för att förstå och kunna tolka observationer man gjort, på det sätt man kan förstå och tolka dessa observationer, vilka ju är av typen "vägning och mätning" eller variationer därav. Den ger inga absoluta svar, den ger inga teleologiska svar, utan kausala. Teorin ter sig därmed logisk utifrån sina förutsättningar. Med nya observationer och tolkningar av dessa kan den ändras. Det är dess styrka - och svaghet. Den "hålelr dörrarna öppna".

PeterK (tisdag 26 augusti 2014): Men på vad sätt skulle det kunna utgöra rett "logiskt ramverk", att tillmäta "rumtiden" "början" respektive "slut". Detta förutsätter ju att det skulle existera "tid" såväl "före" som "efter" själva "tiden" i "rumtiden". Vilket ju utgör en logisk inkonsekvens, varvid problemet inte är ett "språkproblem" (som du antyder nedan) utan rent förståndsmässigt. Dvs, man virrar helt enkelt till det med sina inkonsekvenser. Varvid man påstår saker som på intet vis stämmer med varken de egna "observationerna" (i den mån dessa är korrekta, vill säga) eller med de verkliga förhållandena i övrigt. Ja, eftersom det inte kan existera nån tid "före" eller "efter" denna "rumtid", så kan den inte avgränsas av nån "föregående" eller "efterkommande" tid. Varvid den ofrånkomligen alltid varit tillstädes. Och på liknande sätt gäller ju för "singulariteten"..; vad som överhuvudtaget inte existerar inom ramen för "tid" kan ju inte heller det ha en "början" eller ett "slut" i "tiden". Nej, du kan överhuvudtaget inte "tilldela" vad som existerar bortom "tiden" någon tid — what so ever... Och vad som inte är begränsat till någon "tid", kan bara utgöra själva "evigheten"...

Algotezza:
Vill vi kritisera denna eller andra teorier får vi betrakta dess fundament och den metafysiska basen för gängse vetenskap är olika varianter av materialism, dvs. antagandet att världen i grunden är materiell och dess materia väg- och mätbar, och att vårt medvetande, "vårt jag", emanerar ur det faktum att vår fysiska kropp och dess processer är så komplexa - men det platsar i en annan diskussion.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Ja, men inget vettigt fundament kan utgöras av sinsemellan "oförenliga" inkonsekvenser. Varvid "fundamentet" skulle bestå i sådant som utesluter vartannat. Det är väl inte mycket till "fundament". Nej, Algotezza; att kalla något för "fundament" som så underminerar sig självt, det är inte tillrådligt. Skulle exempelvis du själv komma på idén, att bygga ett hus på en grund, som underminerar sig själv. Nä... tänkte väl det, men på samma sätt du förhåller dig där, bör du ju förhålla dig överhuvudtaget i livet. Samt då även inom vetenskapen...

Och "underminerar sig själv" genom inkonsekvenser gör BB-teorin, i det den tilldelar »vad som utgör själva "tiden"« en viss ålder. Varvid man — förmodligen utan att överhuvudtaget notera saken — att det skulle existera "tid" före denna "ålder". Ja, eljest hade ju ingen "tid", kunnat göra "singulariteten" till något som "föregick" "rumtiden". Och menar man då, trots allt detta, att det ändå inte finns någon tid "före" "rumtidens" existens, så kan ju ingen "tid" förflutit mellan den i BB-teorin omnämnda "singularitetens" existens respektive "rumtidens" uppkomst. Varvid företeelserna ifråga ju ofrånkomligen existerat parallellt. Och då har vi ju en helt annan världsbild, än den "naturvetenskapliga" — "kvantitativa" — varvid den "världsbild" jag vet att du känner till ifrån ett annat forum, ju är med verkligheten mycket mera överensstämmande. Något jag menar platsar i samma diskussion, eftersom samma i sammanhanget helt avgörande frågor dyker upp i diskussionerna. Och inte menar du väl att "naturvetenskapligt" inriktade diskussioner, skulle behöva behandlas som nån slags "skyddad verkstad" för "mindre vetande"... nej, det vore väl inte ens människovärdigt...

Algotezza:
Vill vi granska en teori får vi se till dess fundament, dess premisser, och fråga oss om de är sanna och relevanta i sammanhanget och om teorin i dess helhet är logiskt koherent.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014): Ja, men i all vetenskap — liksom i tillvaron överhuvudtaget — måtte ett av det grundläggande fundamentets beskaffenhet ingå att man är logiskt följdriktig, i sin analys/argumentation, eftersom ingenting kan upprätthållas på vilka boliner som helst. Ne, vissa villkor måste uppfyllas för att exempelvis liv skall existera. Liksom vissa villkor måste uppfyllas för att överhuvudtaget någonting skall kunna existera, varvid bara vad som i sammanhanget är ändamålsenligt kan vara i fas med dessa villkor. Och bara vad som utifrån ett givet ändamål, är logiskt följdriktigt kan överhuvudtaget vara begripligt. Ja, bara vad som är samstämmigt med ett övergripande sammanhang, kan innebära vett och sans. Varvid såväl sammanhanget, som dettas konsekvenser måtte vara begripliga. Att — som den borne "materialisten gör — komma dragandes med "objektiva krafters tillfälliga spel" samt att "slumpen" härvid skulle kunna utgöra så väl någon slags "orsak" till nån "ordning" som nån slags "förklaring" på en sådan, är ju bara så korkat att jag vägrar ta det på allvar. Det skulle ju betyda att "vad som helst" betingar "vad som helst", samt att man kan förklara precis "vad som helst", med just precis — "vad som helst"..! Varvid "dåren" skulle vara expert på de verkliga förhållandena. Nej, det är väl bara i ett "tänkt helvete" något så totalt intelligensbefriat skulle kunna förespegla en tänkande varelse...

Algotezza:
Detta mäktar inte jag fullt ut, utan jag har synen på kosmos att det alltid funnits, att liv och medvetande alltid funnits och att Big bang är "födelsen" av vårt lokala universum.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Men då varken "singulariteten" eller "rumtiden" utifrån absolut tvingande logiska skäl annat kan, än vara för evigt tillstädes, kan ju det "universum" du talar om inte vara blott "lokalt". Däremot kan "expansionen" som också omnämns i BB-teorin, intet annat vara än lokal. Dels eftersom den inte kan ha pågått i evig tid, för då hade ju vid varje given tidpunkt expansionen "pågått i redan evig tid", varvid allt av rumsliga "avstånd" vid varje sådant givet tillfälle — fullständigt egalt vilket — varit oändligt. Tablå, således för en sådan föreställning. Men då kan den i.o.f.s. säkert riktigt iakttagna "expansionen" uteslutande vara del i ett ömsevis "utvidgande" respektive "sammandragande". Ett "pulserande, helt enkelt. Men detta kan ju intet annat än kontrastera gentemot andra "rörelseförhållanden" — men aldrig emot en "oändlighetens obefintliga gräns". Varvid pulserandet ifråga, inskränkt sig till lokala förhållanden i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd".

Algotezza:
Här kan jag åberopa Ockhams rakkninv - världsbilden blir så mycket enklare och mer logisk då, än att behöva joxa med begrepp som "tidens och rummets födelse" och "hur livet föddes är något dött". Det finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos - annat än ur ett visst perspektiv, till exempel det vi har när vi på normalt sätt betraktar världen. Vårt universum är begränsat och ett av många universum. Jag använder begreppet "kosmos" om den oändliga helheten som omfattar allt, uppåt och nedåt i mikro- och makrokosmos. Såvitt jag förstår motsäger inte detta synsätt gjorda observationer men sätter in dem i ett annat sammanhang och en annan syn på liv, medvetande, rörelse. materia - vilar på annan metafysisk grund. Återstår att göra observationer som kan bekräfta detta synsätt.[/quote]

PeterK (tisdag 26 augusti 2014): Jamen inte i något enda fall gör man uppenbara inkonsekvenser till "vetenskapliga facit", hur mycket man än försöker göra nån slags "dygd av nödvändigheten". Endast öppet och ärligt tillstå sin egna brister och begränsningar, samt genom att lämna sådan därhän, men inte kan inveckla sig i utan att inveckla sig i inkonsekvenser. I.o.f.s. kan ju ingen förbjudas inveckla sig i inkonsekvenser, men för den skull behöver man inte göra "naturvetenskap" eller BB-teorin till nån slags "skyddad verkstad" för "mindre vetande"...

PeterK: Jovisst... men vari ligger det "vetenskapliga" att mena "rumtiden" ha "uppkommit" (Big Bang)..? Härvid refererar man ju till "tid" man tydligen anser existera innan "tiden" i "rumtiden" överhuvudtaget kommit till... Även om mycket av det du säger här stämmer, så behöver man väl inte vara så totalt ologisk? För att inte säga rent "intelligensbefriad"...? Va...? Skall det verkligen vara nödvändigt...?

Undrar Kulle f´låt "PeterK"...[/quote]

Algotezza:
Det finns ett par problem här.

För det första vår idé om tiden, som innebär att vilken tidpunkt vi än väljer, finns det alltid ett "före" och ett "efter" denna tidpunkt. Det blir ett semantiskt problem att hävda att det före en viss tidpunkt varken fanns tid eller rum, eftersom man ju då inte ens kan använda ordet "före".

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Nej, det är inte ett språkligt problem. Vore det ett språkligt problem, ginge det ju inte att språkligt utreda, Men jag gör ju det sida upp och sida ned i detta forum, varvid väl måtte stå klart att det inte utgör en språklig omöjlighet. Nej, på vad sätt skulle det utgöra ett språkligt problem, att konstatera att någonting inte kan ha existerat vid någon "tidpunkt" före själva "tiden", varvid "tiden" självklart existerat lika länge som den bortom" all "tid" samt härvid bortom alla "kronologiska begränsningar" existerande "singulariteten"..? Här räcker ju språket till, fuller väl. Sedan är det en helt annan sak, att inte alla själva förstår varken de verkliga förhållandena eller vad man säger. Men det är i detta sammanhang en fråga om förståndet, och inte om själva språket...

Algotezza:
För det andra vår idé om kausalitet, orsak-verkan, ty i normalfallet, både i vårt vardagstänkande och inom vetenskapen (utom inom kvantfysiken), talar vi om kausalitet, att något A orsakar något B. Men när det gäller Big bang eller den tänkta singularitet varur Big bang anses ha sitt ursprung, finns ingen orsak till detta. Detta stämmer alltså inte med den annars grundläggande tanken att allt har en orsak.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Jamen, det "vardagstänkandets och vetenskapens normalfall" du här talar om, är ju helt befängt då detta fullständigt förutfattat utesluter att något har oändlig utsträckning i "tid" och "rum". Samt härvid är "orsakslöst". Varvid man förbiser att det bara är de i "rumtiden" (dvs, i "sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd") befintliga sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten, som kan vara begränsade. Medan själva "tiden" och "rummet" som sådana, inte kan vara begränsade. Vilket alltså visades här strax ovan, blott genom att enkelt konstatera att någonting inte kan ha existerat vid någon "tidpunkt" före själva "tiden", varvid "tiden" självklart existerat lika länge som den bortom" all "tid" samt härvid bortom alla "kronologiska begränsningar" existerande "singulariteten"...

Algotezza:
Ibland talar man om "slumpen" som "orsak". Men har begreppet slump något förklaringsvärde? Tar man inte till begreppet slump just därför att man saknar förklaring?

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Precis..! Hade varit mycket bättre att vara ärlig, samt härvid tillstå att man inte begriper vad man snackar om. Något man sig själv ovetandes, ju, ändå gör, i det man genom att dra till med "slumpen" ju ändå avslöjar att man inte kan relatera sina observationer till ett övergripande förklarande sammanhang. Varvid man ofrånkomligen inte begriper, vad man observerar. Billigt så det förslår... men tydligen inte för ovärdigt för oss "apor med körkort, atombomb och ciggar" vilka inte vill höra talas om vår "ap-natur", utan som låtsas att vi är färdiga människor...

Algotezza:
Men om vi ser den ursprungliga singulariteten som ett kvantfenomen, kan naturvetenskapen effektivt trolla bort behovet av en orsak. Ett annat sätt är att mena att naturvetenskapen bara uttalar sig om tid och rum från Big bang och framåt, ingenting annat. Då faller allt annat utanför dess kunskapsområde. Och om detta bortom kan man då varken veta något eller uttala sig. Vetenskapen behöver alltså kompletteras för att tillfredsställa människans behov av mer fullständig bild världen/verkligheten/universum/kosmos.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
"Kvantfenomen" eller inte..; "singulariteten" innebär ju enligt den här s.k. "standardmodellen" alltså att "rumtiden" uppstått ur "singulariteten" ifråga, samt att "singulariteten" som sådan, således existerar utanför "tid" och "rum". Men då förhållandena "före" "rumtidens" uppkomst, således inte bestod i någon "tid", kan "rumtidens" uppkomst inte ligga "efter" "singularitetens" existens i "tid". Vilket vill säga, dels att såväl "singulariteten" som "rumtiden" alltid existerat, likasom dessa företeelser alltid kommer att existera. Men dels betyder detta också, att i den mån "rumtiden" nu är en "följd" av "singulariteten" — vilket den kan visas vara genom exempelvis min "livsanalys" — så kan "rumtiden" uteslutande kan vara en följd av "singulariteten" i kausalt "hierarkisk" mening. Men inte en följd, i meningen "tidsföljd"...

Hursomhelst..; talar man om "olika" företeelser måtte man — om än inte ange dem som "orsak" till varandra — så i alla fall utreda dessas inbördes förhållanden. Vilket ju är detsamma som att bedöma, i vilka avseenden dessa "olikheter" skiljer sig åt, likaväl som i vilka avseenden de är identiska. Varvid man ju slipper ange "orsak" till vad som alltid existerat. Samt härvid nöja sig med att detta är "orsakslöst". Vilket dock inte utesluter att "det ena" kan förhålla sig till "det andra", såtillvida att "det ena" kan utgöra en i "yttring" eller "funktion" av "det andra". Varvid inte behöver föreligga någon skillnad i "tid" räknat...

Och, jaaa... det säger sig självt att det inte räcker med "naturvetenskapen" samt dennas blott kvantitativa koncept, för att bedöma vad som inte är kvantitativt. Utan härvid behövs ett koncept som innebär att analysera sina observationer, utifrån förklaringsgrunder som har potential att rymma eller omfatta, även för allt och alla gällande övergripande facit.

Algotezza:
Materia är den yttre, mät- och vägbara sidan av verkligheten, dess yttre bokstav, men som när det gäller bokstäver och ord annars finns även här en inre, kvalitativ sida vi måste ta med i beräkningen, för att vi ska få en mer heltäckande bild av verkligheten/världen/kosmos.

PeterK (tisdag 26 augusti 2014):
Ja, åtminstone de sinsemellan avgränsade "materiella formerna" utgör ju denna — som du säger — »yttre, mät- och vägbara sidan av verkligheten, dess yttre bokstav«. »Men« — vilket du också säger — »som när det gäller bokstäver och ord annars finns även här en inre, kvalitativ sida vi måste ta med i beräkningen, för att vi ska få en mer heltäckande bild av verkligheten/världen/kosmos«.

Och just därför behövs — som du säger — ett annat koncept. Samt då ett som i sig rymmer såväl begränsningar som det obegränsade. Men härvid behöver människan lära sig förstå förhållandet mellan "förklaringsgrunderna", respektive de facit man på logiska vägar kan säkra utifrån dessa. Varvid gäller att förstå, att en "förklaringsgrund" inte kan underbygga facit, som den inte har potential att "rymma" eller "omfatta". Exempelvis är det omöjligt att "väga" eller "mäta" sig fram till själva "evigheten/oändligheten", eller ens till några allt övergripande, för allt och alla gällande, "lagar" eller "principer". Liksom det är lika omöjligt att säkra facit som säger något om de verkliga förhållandena, utifrån bedömningar som utgår från blott påhittade — förutfattade — premisser. Nej, här gäller att ens förklaringsgrund utgör något i alla avseenden "absolut", varvid den också skall vara "absolut sann". Dvs, utan någon som helst inskränkning lika sann samt härvid lika känd, för alla....

Ja, ja... nu börjar jag bli trött av allt skrivande... ha de så gott Algotezza...

PeterK

[reflex]

Kan man likna rumtiden vid en spelfilm jämfört med ett foto?
På ett foto är allt statiskt och fixerat.
En spelfilm innehåller dessutom rörelsedimensionen och får därför ett slags rumtid.
Går det att göra en sådan jämförelse?

Kanske var detta en alltför förenklad bild av det här med rumtiden, men ett foto är för det mesta ett fryst ögonblick av en händelse. Något pågick framför fotografen och "klick", klipptes tidsaxeln av. Allt frystes i ögonblicket. Ingenting kommer någonsin att förändras i bilden på fotot. Tiden finns inte mer och därmed upphör all förändring.
När det gäller en spelfilm så är förhållandena något annorlunda. Visserligen består filmen av rutor (korta filmsekvenser) som när de spelas upp ger intrycket av att en massa saker händer. Ponera nu att Antik råkade nicka till i soffan och oavsiktligt stänga av sina sinnen för en stund. Filmen rullar ju på i alla fall och andra som tittar på den kan fortfarande följa med som förut. När så Antik så småningom vaknar och har missat vem mördaren var, så går det ju att backa filmen och därmed på sätt och vis backa tiden, så att han kan fylla i den del som han inte har några minnen av.

[PeterK]

Kan man likna rumtiden vid en spelfilm jämfört med ett foto?
På ett foto är allt statiskt och fixerat.
En spelfilm innehåller dessutom rörelsedimensionen och får därför ett slags rumtid.
Går det att göra en sådan jämförelse?

Kanske var detta en alltför förenklad bild av det här med rumtiden, men ett foto är för det mesta ett fryst ögonblick av en händelse. Något pågick framför fotografen och "klick", klipptes tidsaxeln av. Allt frystes i ögonblicket. Ingenting kommer någonsin att förändras i bilden på fotot. Tiden finns inte mer och därmed upphör all förändring.
När det gäller en spelfilm så är förhållandena något annorlunda. Visserligen består filmen av rutor (korta filmsekvenser) som när de spelas upp ger intrycket av att en massa saker händer. Ponera nu att Antik råkade nicka till i soffan och oavsiktligt stänga av sina sinnen för en stund. Filmen rullar ju på i alla fall och andra som tittar på den kan fortfarande följa med som förut. När så Antik så småningom vaknar och har missat vem mördaren var, så går det ju att backa filmen och därmed på sätt och vis backa tiden, så att han kan fylla i den del som han inte har några minnen av.

OK... du är inne på nåt viktigt här. Dvs, att allt i "rumtiden" är invecklat i "rörelse". Något som är mycket lätt att förklara. Men först bör vi förstå att "rumtiden" är identisk med det upplevelsepanorama som också kallas "sinnevärlden" med dennas "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, det varje medvetandes upplevelsevärld, i vilken dväljer sig allt av sinsemellan kontrasterande samt härvid begränsade upplevelseobjekt. Varvid inte kan existera något som kan vetenskapligt beaktas, som inte på ett eller annat sätt — antingen direkt eller så indirekt — figurerar i forskarens medvetande. Varvid vad som där endast upplevs indirekt, utgörs av sådant man kan sluta sig till och som härvid ter sig ofrånkomligt, utifrån vad man kan uppleva direkt. Fast många inom "den akademiska världen" menar, att man visst kan vetenskapligt beakta vad man inte alls upplever själv, genom att ta del av andras forskning. Men härvid missar man totalt, att man på äkta vetenskapligt manér bara kan beakta forskningsobjekten sådana man själv känner dessa; dvs, får man sig en utredning till livs, så känner man inte denna utredning samt vad den kommer fram till bättre än man känner just detta. Och om utredningen ifråga, innehåller oegentligheter man själv in antingen kan eller rentav inte vågar korrigera, så sprider man härvid bara de aktuella eller eventuella oegentligheterna vidare. Såå... bäst att inse, att man inte känner något bättre än man själv känner detta.

Sedan är det faktiskt så, att de flesta tycks vara överens om att "vetenskap" är att göra konklusioner på basis av observationer. Varvid observationerna uteslutande utgör något man upplevt. Vilket i sin tur betyder att man i vetenskaplig mening, uteslutande känner "rumtiden" som den medvetandevärld, den i verkligheten är. Men detta till trots, frodas i vida "naturvetenskapliga" kretsar, den totalt vidskepliga — dvs, icke alls adekvat underbyggda — föreställningen att "alltet" skulle existera "självständigt", samt "oberoende" och "bortom" medvetande. Varvid detta senare menas blott "poppa upp" i nån slags "objektiva krafters tillfälliga spel". På det allt av ändamålsenlighet, mening och innehåll, i det upplevda skulle utgöra blott illusion. En tanke som dock inte får dennas förespråkare att inse, att även vad de själva påstår i så fall skulle utgöra blott illusion. Men så där är det, när man snackar först men tänker sen. Fast ibland kan det ta sekler mellan "varven"... varvid "tanken" kan dröja... så att säga...

Så var det "rörelsen", ja... skrev tidigare såhär om denna:

»Allt begränsat utgör “rörelse”
För att någonting skall kunna figurera i sinnevärldens tid, rum eller tillstånd och därmed vara tillgängligt för upplevelse/omskapelse, måtte detta uppenbara sig genom att kontrastera gentemot något annat, samt härvid således vara begränsat. Och därmed städse vara inbegripet i rörelse, eftersom varje upplevelseobjekt endast kan figurera i tidens, rummets och tillståndens dimensioner i kraft av de “tids-”, “rums-” eller “tillståndsfacit” som gör dem begränsade. De är således utan undantag behäftade med en “början” och ett “slut”. Och då dessa begränsade upplevelseobjekt inte kunnat komma ur “intet” lika lite som de kan uppgå i “intet”, så utgör de “omvandlingar” av något annat liksom de är stadda i omvandling till något annat. Vilket ju gäller ”skapelseobjekten” i samma mån som ”upplevelseobjekten”, samt härvid all ”manifestation” i samma mån som all ”upplevelse”. Ja, eljest hade ju återigen något befintligt avgränsats av, vad som överhuvudtaget inte existerar. Någonting som — med handen på hjärtat — bara riskerar föresväva någon, i kraft av vederbörandes i så fall minst sagt raglande bruk av tankeförmågan. De med absolut nödvändighet ändliga upplevelse/skapelseobjekten utgör följaktligen successivt övergående led i ett evigt omvandlingsnummer, varför de med andra ord är inbegripna i en evigt fortgående rörelse. Allt som är föremål för “Jagets” upplevelse och skapelse av livet är således statt i rörelse.«

Sååå.... ja, i enlighet med denna ofrånkomliga logik, har du alldeles rätt... "reflex"...

Menar i varje fall,

PeterK

[PeterK]

Angående att uppstå ur ingenting. (vilket ju är orimligt).
Anta att man hela tiden letar (med vårat atomära sätt att leta) man hittar "mindre", "svagare" partiklar hela tiden. Den minsta partikeln kommer då att bli den minsta vi kan detektera.. Ju bättre vi blir destå längre ner i det minsta kommer vi och vi kan hitta fler minsta partiklar..
Dock den minsta partikeln "finns ju inte" innan vi hittar den, kan finna den och då kommer den tyckas att uppstå ur ingenting???... Håller ni med här..

Ja, absolut...! Det är lätt att låta lura sig här, om man inte förstår att det inte kan existera någon "minsta storlek". Men tänker man på en roterande skiva, så inser man ju att den mittpunkt kring vilken all massa roterar inte har någon utbredning i tiden och rummet utan den kan förstoras hur mycket som helst utan att man hittar nån "minsta materiell stillastående del" i rummet kring vilken skivans övriga del roterar. Dessutom kan det inte finnas nån "minsta del", utifrån synpunkten att alltet inte kan ha en yttre gräns, eftersom detta då hade avgränsats av vad som överhuvudtaget inte existerar. Men vad som öht inte finns, "kan" ju ingenting samt härvid heller inte avgränsa något befintligt — trots att en del faktiskt tror detta även in i "modern tid". En galen tanke, således. Och finns det ingen "största storlek" kan det heller inte finnas någon "minsta storlek" — ty, vad skulle då denna storlek ha relaterats till..? Nej, tanken är lika absurd som Kyrkans föreställning att livet samt härvid "tiden" skulle ha tillkommit vid en viss tidpunkt varvid den "evighet" man talar om, vid varje given tidpunkt skulle vara av en viss ålder. Men "evigheten" kan aldrig ha nån viss "ålder", utan denna är alltid "evig". "Evighet" har i sig inte med "ålder" att göra överhuvudtaget, utan "ålder" kan bara någonting begränsat ha som figurerar i vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, i "rumtiden". Däremot kan inte "rumtiden" i sig, vara av någon "ålder" då detta ju förutsatt att det existerat tid "innan" eller "före" rumtiden. Vilket ju motsäger sig självt. Något som heller inte alla fattar... (en synnerligen mild underdrift... ;o)

Delar vi ett äpple och halverar delarna hela tiden till slut måste ju delarna bli så små att vi inte kan se dem.. dock när de kan detekteras så finns de.... (för tex ögat här)...

I teorin kan äpplet delas hur mycket som helst, vilket också utgör ett logiskt bevis för omöjligheten att någon "minsta" del skulle kunna existera. Varvid tanken på "fysiskt empiriska" bevis, här är lika absurd som tanken på att genom "fysisk empiri" utesluta möjligheten i ett oändligt allt övergripande världsallt. Ja, man kan "väga" eller "mäta" eller "förflytta" sig hur mycket som helst, eftersom man oavsett sina ansträngningar inte kommit en eventuell obefintlig gräns ett minsta lilla fjät närmare. Varvid det måtte stå klart för en någorlunda klarttänkt person, att det — "kvantitativa — "naturvetenskapliga konceptet" — inte fungerar, närt det kommer till annat än "kvantitativa" samt härvid i "tiden" och "rummet" "begränsade" företeelser. Och detta är ju egentligen inte svårt att förstå, då den förklaringsgrund — eller "jämförelse-mått" — man använder som "mall", "mått" och "rättesnöre" vid bedömningen av någonting, ju måtte ha potential att inrymma eller omfatta vad den så att säga skall "förklara". Och att något begränsat, inte inrymmer eller omfattar vad som är obegränsat, klan väl ett barn förstå. Men det verkar vara just ett barns förstånd, dvs, okorrumperade sinne, som behövs för att avtäcka de verkliga förhållandena det falska "sken" du är inne på, när du beskriver hur saker och ting "synes vara" annorlunda inför vår således "skumma ögon" än vad de in verkligheten är. I alla fall om vi får tro HC Andersen. Och det finns skäl att göra, eftersom han framstår som en vida större livsexpert än någonsin någon med mätinstrument och överdimensionerade brillor utrustad tomte i vit rock... Nåväl, man förstår inom det "akademiska etablissemanget" helt enkelt inte vad du pratar om, eller så låtsas man på känt manér bara bort detta. Liksom man heller inte kan ta till sig, att man genom att blott lita till "naturvetenskapen", samt då även utanför ramen för dennas kvantitativa koncept, redan på förhand målat in sig i ett hörn. Ett hörn, i vilket man genom sin blinda tilltro till "fysisk empiri" inte har ögon för annat än "kvantiteter". Och då har man inte de "ögon att se med", som världsåterlösaren efterlyste för nu över 2000 år sedan. Varvid man uppenbarligen inte har förstånd att inse livets oändliga dimensioner, genom vilka allt är medvetande samt medvetandeyttringar, varvid en "tankens empiri" är det enda i längden hållbara sättet att utforska verkligheten. Något som går igen i det faktum, att ens "matematik", ens "vägningar" och "mätningar", samt härvid ens "observationer" inte kan vara en till större nytta, än hur man i tanken — "i andanom" — förstår, förklarar, och tolkar vad man observerat. Varvid ingenting blir sannare, än vad man själv är sanningen på spåren i sitt eget tänkande. Varvid ingen "vetenskap" blir "vetenskapligare" än vad dess utövare i andanom, är i fas med de verkliga förhållandena. Vilket betyder att man behöver vara på våglängd med dessa — samt härvid redan på förhand förstå sig på — livets allt övergripande för allt och alla gällande natur, för att överhuvudtaget förstå sig på egentligen någonting. Något den gängse jordmänniskan ännu inte kan begripa, på något sätt. Trots att vederbörande ändå kan förstå, att man för att förstå sig på diverse delars eller delaspekters verkliga beskaffenhet, måtte kunna följdriktigt relatera dessa till ett övergripande samt härvid också förklarande sammanhang. Men att detta förklarande övergripande sammanhang, behöver vara ett allt övergripande och förklarande sammanhang, för att ge några absoluta samt härvid för alla och envar — utan undantag — i längden hållbara upplysningar, har man ännu inte förstått. Sedan må man ha hur många "nobelpris" i "fysik", etc, som helst; detta ändrar inte på överhuvudtaget någonting rörande nämnda.

Detta är ju logiskt och betyder alltså att de kommer att uppstå ur ingenting (dvs det kan tyckas så, det kan tyckas vara en slump men det är logiskt nödvändigt)..

Det kan så verka, ja...

Att hålla kollen på dessa små partiklar (och om vi växelverkar dvs påverkar dem när vi ser dem vilket vi ju gör då dessa små partiklar ger en reaktion/kraft/påverkan i ögat/hjärnan eller tex i mätinstrumentet så måste den "ge kraft i och med att den är orsak och måste få kraft från oss när vi svarar"

Tjaaaa.... kan så vara... ...men, redan genom sitt lokala, begränsade perspektiv på studieobjekten, har ju den "naturvetenskapliga" metoden "kontaminerat" dessa... inte fysiskt, men i "andanom" varvid man redan här får "vinklade" och "partiska" svar... (...och att man på denna väg inte kan studera "helheten" ter sig ju klart, när man betänker att "observatören" samt dennas i "naturvetenskapliga" sammanhang alltmer skrymmande och belamrande samt härvid egentligen bara "skymmande" "sinneskryckor", med nödvändighet är undandragna det "allt" som behöver studeras för att dettas verkliga natur skall uppenbaras, varvid det bara är ett "skenbart allt" man studerar, skall väl ändå gå att förstå för en eller annan bland dagens jordmänniskor...)

I så fall innebär detta att vi inte så lätt kan förstå det minsta och att logiken säger att de kan uppstå ur "intet" men enligt en sekvens/teori/samband... Har inget med slumpen att göra... Och det är inte ett ingenting utan något "odetekterat" som är ursprunget.

Nej, detta stämmer ju... Så länge man inte inser de ofrånkomliga bristerna i själva metodiken, kommer hela tiden vad som i min "livsanalys" utgör just "detta okända" att uppenbara sidor man inte trodde existerade. Vilket man kommer att fortsätta med, intill den dag, man genomskådar mönstret för att härvid kunna varsebli allt övergripande principer istället för blott "ännu mindre detaljer" i "mikrokosmos" eller "ännu större yttre horisonter" i makrokosmos... Varvid ett vetenskapligt paradigmskifte av i "vetenskaps-samhället" hittills icke skådad dignitet, har uppstått. Allt utifrån den sakernas gilla gång, som innebär att man inte behöver genomräkna alla tänkbara talkombinationer, för att komma på en för dem alla gällande matematisk princip... men än har vi inte kommit längre än till nämnda "räknestadium"... ;o)

Menar i.a.f. PeterK

[...sedan; "slumpen — dvs, den galna idén att precis "vad som helst" skulle betinga något speciellt — faller ju på sitt eget grepp, i det redan idén att förklara någonting med något speciellt (i detta fall med "slumpen" ju är att redan i första andetaget vända sin egen käpphäst ryggen... ack jaaa... di vetenskapsmännen... ser på lite avstånd mest ut som små, små figurer som irrar omkring i vita rockar med överdimensionerade glasögon och samlar prover här och där, vilka dom på intet vis begriper men som dom i väntan på en ny — och "bättre" — "maskin" eller ett nytt (likaså "bättre") "instrument" ivrigt spekulerar kring utan att fatta att ingenting blir bättre än vad dom själva är... en lite rörande bild, samt givetvis ingenting man bör klandra någon för... allt och då även vetenskapsmänniskorna är utifrån sina förutsättningar — förutsättningar ingen jordmänniska kan ändra på, varvid allt följer livets gilla gång samt är precis som det skall vara... varvid man egentligen stilla och tryggt kan se morgondagen an, ty det följer i enlighet med såväl all logik som med livets eller verklighetens gilla gång alltid en morgon på all natt... ...men det behöver man ju inte några överdimensionerade glasögon för att se... räcker att ha egna ögon att se med...]

[Pilatus]

Delar vi ett äpple och halverar delarna hela tiden till slut måste ju delarna bli så små att vi inte kan se dem.. dock när de kan detekteras så finns de.... (för tex ögat här)...

Jag tror det var sådant man gjorde på lek som barn, just funderade på om allt är delbart. Det är förstås en naiv fråga och bygger på idén om materien som ett kontinuum, det bara fortsätter till allt mindre delar som i sin tur är delbara. Men hur skall en sådan tes avgöras, går det? Det kan ju lika gärna finnas en minsta längd, att verkligheten har en diskret struktur. Teoretiskt borde det gå att skapa en modell utifrån ett sådant antagande. T ex: Markopoulou, Fotini. (1997). Dual formulation of spin network evolution

[förstår mig själv]

Delar vi ett äpple och halverar delarna hela tiden till slut måste ju delarna bli så små att vi inte kan se dem.. dock när de kan detekteras så finns de.... (för tex ögat här)...

Jag tror det var sådant man gjorde på lek som barn, just funderade på om allt är delbart. Det är förstås en naiv fråga och bygger på idén om materien som ett kontinuum, det bara fortsätter till allt mindre delar som i sin tur är delbara. Men hur skall en sådan tes avgöras, går det? Det kan ju lika gärna finnas en minsta längd, att verkligheten har en diskret struktur. Teoretiskt borde det gå att skapa en modell utifrån ett sådant antagande. T ex: Markopoulou, Fotini. (1997). Dual formulation of spin network evolution

Man får förstå det som en sekvens. Man kommer kunna dela till en viss gräns i praktiken. (dvs en sekvens att det går) sedan när man inte "ser" eller förstår hur man ska gå vidare tar det stopp. Detta är förväntat att så ska ske och har inte med att det inte är delbart att göra utan är en föjdt av "metodiken"...OBS det är principen jag vill visa här sedan olika förklaringsmodeller som senare uppstår angående energi kvantfysik osv ja vi lämnar de därhän.

[Pilatus]

Jag tror det var sådant man gjorde på lek som barn, just funderade på om allt är delbart. Det är förstås en naiv fråga och bygger på idén om materien som ett kontinuum, det bara fortsätter till allt mindre delar som i sin tur är delbara. Men hur skall en sådan tes avgöras, går det? Det kan ju lika gärna finnas en minsta längd, att verkligheten har en diskret struktur. Teoretiskt borde det gå att skapa en modell utifrån ett sådant antagande. T ex: Markopoulou, Fotini. (1997). Dual formulation of spin network evolution

Man får förstå det som en sekvens. Man kommer kunna dela till en viss gräns i praktiken. (dvs en sekvens att det går) sedan när man inte "ser" eller förstår hur man ska gå vidare tar det stopp. Detta är förväntat att så ska ske och har inte med att det inte är delbart att göra utan är en föjdt av "metodiken"...OBS det är principen jag vill visa här sedan olika förklaringsmodeller som senare uppstår angående energi kvantfysik osv ja vi lämnar de därhän.

Vilket värde har principen om potatisens delbarhet? Frågan är större än så fms! Det är en fråga om hur världen är funtad. Det inkluderar som du vet kvantfysik, slumpbegrepp och att partiklar skapas utan orsak.

[förstår mig själv]

Jag tror det var sådant man gjorde på lek som barn, just funderade på om allt är delbart. Det är förstås en naiv fråga och bygger på idén om materien som ett kontinuum, det bara fortsätter till allt mindre delar som i sin tur är delbara. Men hur skall en sådan tes avgöras, går det? Det kan ju lika gärna finnas en minsta längd, att verkligheten har en diskret struktur. Teoretiskt borde det gå att skapa en modell utifrån ett sådant antagande. T ex: Markopoulou, Fotini. (1997). Dual formulation of spin network evolution

Man får förstå det som en sekvens. Man kommer kunna dela till en viss gräns i praktiken. (dvs en sekvens att det går) sedan när man inte "ser" eller förstår hur man ska gå vidare tar det stopp. Detta är förväntat att så ska ske och har inte med att det inte är delbart att göra utan är en föjdt av "metodiken"...OBS det är principen jag vill visa här sedan olika förklaringsmodeller som senare uppstår angående energi kvantfysik osv ja vi lämnar de därhän.

Vilket värde har principen om potatisens delbarhet? Frågan är större än så fms! Det är en fråga om hur världen är funtad. Det inkluderar som du vet kvantfysik, slumpbegrepp och att partiklar skapas utan orsak.

Jag har inte ork att nu gå in i denna diskussion igen då det mesta har jag redan sagt. Tänk på att för dig är detta viktigt men jag vet vad jag vet och det är detta jag vill förklara och till detta behövs inte kvant/slump osv... Du vet inte hur jag ska förklara mina teorier och dess grunder helt enkelt.. Men förvisso kan det diskuteras men inte så som du "önskar" då det inte leder till att du förstår mig så som jag vill.
anta att jag vill beskriva bilar men du säger att jag måste beskriva träd istället! På detta sätt avstyrs man från "ämnet". Tänk på att det är först "efteråt" man vet vad man förstod och dess värde.. Kan säga att när det gäller det jag tar upp är detta extremt tydligt.. Tanken är ju att man ska bli klokare men vad det är man förstår och hur det kan tillämpas i "verkligheten, dvs upplevas, dvs bli sannt på riktigt" vet man inte innan. Det bästa sättet är menar jag att "inte tänka något alls" utan endast läsa "titta på texten"..