Jag vet inte riktigt vad jag skall svara. Dels på grund av terminologins motsägelsefullhet och dubbelhet. Jag skulle kunna säga att du har helt rätt eller att du är helt ute och cyklar, texten ger för stort utrymme för tolkning och tappar i viss mån sitt värde.
Jag måste dock säga att jag är genuint intresserad och undrar om du inte kan försöka och vara så klar som möjligt och även kanske bägränsa dig vad gäller innehåll och kanske göra en klar definition av termers betydelse så slipper vi allt för stora missförstånd redan i början.
Vad är tid?
Moderator: Moderatorgruppen
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Är detta någon slags form av eternalism du ger utryck för här eller är det en presentistisk eternalism i kraft av att det egentligen bara finns ett nu, men att detta nu innehåller sin eternalstiska utsträckthet i världen på så sätt att vår fattningsförmåga, vårt psyke, vår upplevelse och vårt medvetande inte har kapaciteten att omfatta hela den totala strukturen?Johan Ågren skrev:Jazz,
Ja det där är en riktig hjärntwistare. Dinosaurierna finns även nu fast de existerar i en upplöst form. De existerade i en viss form då och en annan form nu, men substansen har endast existerat nu. Det enda som händer är att substansen far omkring i ett stort rum kallat universum och det har alltid hänt nu. Jag skulle kunna peka ut samma dinosaurer nu om jag bara hade följt upp substansens utbredning. De "springer" fortfarande omkring här och nu.
Men visst var det länge sedan de existerade i sin dinosaurielika form som vi är vana att se dem, men detta då och den långa tiden existerar inte annat än i vår upplevelse. När vi säger att något "hände igår" vad menar vi då? När jag tänker efter så är det enda jag ser att jag befann mig på en annan plats i rummet nu. Går jag dit och arrangerar om händelsen (identiskt) så äger den återigen rum nu; samma händelse. Har jag däremellan varit medvetslös så skulle jag inte uppleva någon tidsförändring.
Det låter löjligt, men jag har haft påtagliga upplevelser av tidens tidlöshet under meditation. Det kom som en chock för mig då jag var så van att betrakta tiden som minnesfragment formerade som en film. Upplösandet av tidens abstraktion är som att ett ok faller av ens axlar och man (jag) ser rummet på ett nytt sätt.
Johan
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Så sant Algotezza! Visst är det så vi refererar till tiden i vår vardagliga upplevelse av världen, precis som vi t.ex. refererar till Solen som "det runda klotet på himlen som lyser upp vår vardag" (ungefär), men vi kan ju fortfarande vara nyfikna på vad denna sol mer har att bjuda vad avser dess ontologiska beskaffenhet? Hur stor är den jämfört med oss? Vilken temperatur har den i sitt inre? Hur länge har den existerat? Vilken gravitationskraft råder vid dess yta? Vilka ämnen består den av? Är den lite eller stor jämfört med övriga stjärnor? Etc. På samma sätt kan man undra om tiden. Om vi hittar några svår - ja det är en annan femmaAlgotezza skrev:Tid är det som går när man har roligt och som inte går när man sitter i tandläkarstolen. /Algotezza
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
freddemalte skrev:Så sant Algotezza! Visst är det så vi refererar till tiden i vår vardagliga upplevelse av världen, precis som vi t.ex. refererar till Solen som "det runda klotet på himlen som lyser upp vår vardag" (ungefär), men vi kan ju fortfarande vara nyfikna på vad denna sol mer har att bjuda vad avser dess ontologiska beskaffenhet? Hur stor är den jämfört med oss? Vilken temperatur har den i sitt inre? Hur länge har den existerat? Vilken gravitationskraft råder vid dess yta? Vilka ämnen består den av? Är den lite eller stor jämfört med övriga stjärnor? Etc. På samma sätt kan man undra om tiden. Om vi hittar några svår - ja det är en annan femmaAlgotezza skrev:Tid är det som går när man har roligt och som inte går när man sitter i tandläkarstolen. /Algotezza
Fysisk tid är den faktor i den fysiska världen som möjliggör fysisk rörelse i det fysiska 3D-rummet.
Psykisk tid är det som möjliggör mentala processer, dvs. mental tillståndsförändring i form av tänkande, kännande, minnande, fantiserande i vårt medvetande. I medvetandet utspelar sig i egentlig mening bara processer, och där finns inga psykiska "ting" som tankar och minnen.
Ting och liv i den fysiska omvärlden kan också beskrivas som processer, nämligen de synergetiska summorna av de processer som krävs för att upprätthålla deras egenskaper, dvs. deras reaktionsförmåga med omvärlden.
Fysisk och psykisk tid möjliggör alltså olika former av rörelse - men är själv inte en form rörelse.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Algotezza skrev:Fysisk tid är den faktor i den fysiska världen som möjliggör fysisk rörelse i det fysiska 3D-rummet.
Psykisk tid är det som möjliggör mentala processer, dvs. mental tillståndsförändring i form av tänkande, kännande, minnande, fantiserande i vårt medvetande. I medvetandet utspelar sig i egentlig mening bara processer, och där finns inga psykiska "ting" som tankar och minnen.
Ting och liv i den fysiska omvärlden kan också beskrivas som processer, nämligen de synergetiska summorna av de processer som krävs för att upprätthålla deras egenskaper, dvs. deras reaktionsförmåga med omvärlden.
Fysisk och psykisk tid möjliggör alltså olika former av rörelse - men är själv inte en form rörelse.
/Algotezza
Så "fysisk tid" är en fysikalisk egenskap? Jag antar att om det är en "faktor" så är det något som identifierats och är i någon mening essentiellt för den fysiska världen?
Jag ser det som problematiskt att du säger att "fysisk tid" är "essens i det fysikaliska" och att denna essens möjliggör rörelse hos det fysiska. Det är problematiskt för att du säger att saker och ting möjliggör sin egen rörelse, dem är ett slags casua sui, alternativt att det finns något slags platonisk fysikalisk substans, tid, med den essentiella egenskapen av att vara rum för rörelse till allt annat fysikaliskt.
Vidare problematiskt blir det med din utläggning om psykisk tid. Är det något annorlunda än fysisk tid? Återför du så att säga de mentala processerna på det fysiska eller antar du en dualism där vi har res cognitas och res extensa eller liknande?
Varför inte istället vända på modellen. Säga att tid är kontingent på "fysiska världen" eller den "psykiska världen" istället för att som du säga att den "psykiska världen" (medvetandets processer som tankar, känslor, minnen osv) är helt kontingent på tid och att den fysiska världen reellt är kontingent på tid men ideellt står oberoende av den samma tiden. För det fysiska existerar enligt dig vad det verkar i modellen, men kan inte existera i sin fulla potential, dvs som föränderlig. Utan är när den existerar utan tid oföränderlig och död.
När man vänder på det hela finns inte motsättningar som att regionala delar av den fysiska världen har olika tider. Det är ett starkt argument för hur vi bör förstå begreppet tid, eller den begreppsliga problematiken med tid, och därmed vad vi meningsfullt kan strukturera genom begreppet inför vår bredare begreppsbildning som världsbild, totalitet eller dyl.
Tack för ditt svar, Joakim! Det gav mig något att grunna över...
Jag uttalar mig inte om vad tid är, bara vilka konsekvenser dess existens har för den fysiska och den psykiska världen.
Via tidmätning görs tiden mätbar. Det behöver den inte vara i sig. Tidmätning består i att människor via en teknisk uppfinning, klockan, kan upprätthålla och räkna en rytm som man menar är jämn. Men det finns också klockor i naturen, dygnsrytmen, årstidsväxlingarna.
Vad är det för "saker som skulle möjliggöra sin egen rörelse"?
Tid är det som möjliggör fysiska rörelser och fysiska och psykiska tillståndsförändringar. Vad tid är i sig uttalar jag mig egentligen inte om, bara vad den möjliggör. Om tid kan skiljas från materia och rymd vet jag inte. De mentala processerna speglar de fysiska men genom att vi har en fysisk kropp som verktyg kan vi påverka det fysiska i vår närhet och på avstånd via den förlängning tekniken medför. Om medvetande kan existera utan anknytning till något fysiskt vet jag inte. Inte heller om det fysiska kan existera utan det psykiska.
Förmodligen sker kopplingen mellan fysiskt och psykiskt just via tiden. Men jag vet inte. Tänker jag bort tiden försvinner all slags förändring. I tanken i alla fall.
Vad menar du med "kontingent" här? Betingad av?
Ja, tänker vi bort tiden blir det vara stillhet kvar, oföränderlighet, död, medvetslöshet, om vi utgår från just att tiden är det som möjliggör förändring. Logiskt eller hur?
En annan sak är att det är omöjligt att skilja tid från rum i praktiken.
Fast ändå... Tar vi en bild med en kamera är det ju möjligt att stanna förändringen. Allt blir som en 3D-bild om vi stannar tiden.
Film består av stillbilder i en logisk sträng. Kanske är det så med tiden också - en serie stillastående 3-D-bilder. Förändring blir då en en illusion. Vi kanske serveras ett antal 3-D-bilder under våra liv. Tid är då det vi fyller ut med mellan bilderna, från bild till bild. Tid som en upplevelskategori, som Kant menade.
Vi har alla olika nu, ett helt eget och privat, var och en av oss. Och olika bandbredd på våra nu.
Förresten... Nuet är väl grunden för begreppet tid, en hypostasering vi gör, för att kunna ordna minnen "bakåt" och kunna planera "framåt". Nuet blir då också den plattform där den fysiska världen möter oss och speglas i vårt medvetande via våra inre processer när vi förnimmer den via våra sinnen.
Menar i alla fall
Algotezza
Joakim Grundh skrev:Algotezza skrev:Fysisk tid är den faktor i den fysiska världen som möjliggör fysisk rörelse i det fysiska 3D-rummet.
Psykisk tid är det som möjliggör mentala processer, dvs. mental tillståndsförändring i form av tänkande, kännande, minnande, fantiserande i vårt medvetande. I medvetandet utspelar sig i egentlig mening bara processer, och där finns inga psykiska "ting" som tankar och minnen.
Ting och liv i den fysiska omvärlden kan också beskrivas som processer, nämligen de synergetiska summorna av de processer som krävs för att upprätthålla deras egenskaper, dvs. deras reaktionsförmåga med omvärlden.
Fysisk och psykisk tid möjliggör alltså olika former av rörelse - men är själv inte en form rörelse.
/Algotezza
Så "fysisk tid" är en fysikalisk egenskap? Jag antar att om det är en "faktor" så är det något som identifierats och är i någon mening essentiellt för den fysiska världen?
Jag uttalar mig inte om vad tid är, bara vilka konsekvenser dess existens har för den fysiska och den psykiska världen.
Via tidmätning görs tiden mätbar. Det behöver den inte vara i sig. Tidmätning består i att människor via en teknisk uppfinning, klockan, kan upprätthålla och räkna en rytm som man menar är jämn. Men det finns också klockor i naturen, dygnsrytmen, årstidsväxlingarna.
Joakim Grundh skrev:Jag ser det som problematiskt att du säger att "fysisk tid" är "essens i det fysikaliska" och att denna essens möjliggör rörelse hos det fysiska. Det är problematiskt för att du säger att saker och ting möjliggör sin egen rörelse, dem är ett slags casua sui, alternativt att det finns något slags platonisk fysikalisk substans, tid, med den essentiella egenskapen av att vara rum för rörelse till allt annat fysikaliskt.
Vad är det för "saker som skulle möjliggöra sin egen rörelse"?
Joakim Grundh skrev:Vidare problematiskt blir det med din utläggning om psykisk tid. Är det något annorlunda än fysisk tid? Återför du så att säga de mentala processerna på det fysiska eller antar du en dualism där vi har res cognitas och res extensa eller liknande?
Tid är det som möjliggör fysiska rörelser och fysiska och psykiska tillståndsförändringar. Vad tid är i sig uttalar jag mig egentligen inte om, bara vad den möjliggör. Om tid kan skiljas från materia och rymd vet jag inte. De mentala processerna speglar de fysiska men genom att vi har en fysisk kropp som verktyg kan vi påverka det fysiska i vår närhet och på avstånd via den förlängning tekniken medför. Om medvetande kan existera utan anknytning till något fysiskt vet jag inte. Inte heller om det fysiska kan existera utan det psykiska.
Förmodligen sker kopplingen mellan fysiskt och psykiskt just via tiden. Men jag vet inte. Tänker jag bort tiden försvinner all slags förändring. I tanken i alla fall.
Joakim Grundh skrev:Varför inte istället vända på modellen. Säga att tid är kontingent på "fysiska världen" eller den "psykiska världen" istället för att som du säga att den "psykiska världen" (medvetandets processer som tankar, känslor, minnen osv) är helt kontingent på tid och att den fysiska världen reellt är kontingent på tid men ideellt står oberoende av den samma tiden. För det fysiska existerar enligt dig vad det verkar i modellen, men kan inte existera i sin fulla potential, dvs som föränderlig. Utan är när den existerar utan tid oföränderlig och död.
Vad menar du med "kontingent" här? Betingad av?
Ja, tänker vi bort tiden blir det vara stillhet kvar, oföränderlighet, död, medvetslöshet, om vi utgår från just att tiden är det som möjliggör förändring. Logiskt eller hur?
En annan sak är att det är omöjligt att skilja tid från rum i praktiken.
Fast ändå... Tar vi en bild med en kamera är det ju möjligt att stanna förändringen. Allt blir som en 3D-bild om vi stannar tiden.
Film består av stillbilder i en logisk sträng. Kanske är det så med tiden också - en serie stillastående 3-D-bilder. Förändring blir då en en illusion. Vi kanske serveras ett antal 3-D-bilder under våra liv. Tid är då det vi fyller ut med mellan bilderna, från bild till bild. Tid som en upplevelskategori, som Kant menade.
Joakim Grundh skrev:När man vänder på det hela finns inte motsättningar som att regionala delar av den fysiska världen har olika tider. Det är ett starkt argument för hur vi bör förstå begreppet tid, eller den begreppsliga problematiken med tid, och därmed vad vi meningsfullt kan strukturera genom begreppet inför vår bredare begreppsbildning som världsbild, totalitet eller dyl.
Vi har alla olika nu, ett helt eget och privat, var och en av oss. Och olika bandbredd på våra nu.
Förresten... Nuet är väl grunden för begreppet tid, en hypostasering vi gör, för att kunna ordna minnen "bakåt" och kunna planera "framåt". Nuet blir då också den plattform där den fysiska världen möter oss och speglas i vårt medvetande via våra inre processer när vi förnimmer den via våra sinnen.
Menar i alla fall
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Oj! Det här var en rörig tråd. Fysikalisk tid och psykologisk tid blandat med prat om substans...
Eftersom vi inte riktigt vad vad medvetande är så vet vi inte riktigt vad upplevd tid är, men vi upplever ett ständig pågående nu som är någon sorts gräns mellan det förflutna och det kommande.
Från vår upplevelse har vi härlett, postulerat,kort sagt: gissat oss till den fysikaliska tiden,som består av tre rumsliga dimensioner och en tidsdimension. (Jag bortser från relativistiska komplikationer.)
Problemet är att de två tidsuppfattningarna är svåra att förena!
I den fysikaliska beskrivningen finns alla punkter på tidsaxeln i något sorts "betraktar-nu" ingen punkt på tidsaxeln skiljer sig från de övriga så att den skulle utgöra "vårt nu"!
Alla punkter existerar på en gång, världen är inte uppdelad i framtid och förflutet på annat sätt än att vi godtyckligt kan sätta fingret vid en tidpunkt och säga: relativt denna punkt tillhör alla punkter på ena sidan framtiden,och på andra sidan det förflutna.
Medvetandet och dess egenskaper finns helt enkelt inte med i den fysikaliska världsbilden, som å sin sida inte heller finns med i den psykologiska ...
För var finns det förflutna och var finns framtiden? Finns det kanske bara ett "varande"?
Eller ska det heta "blivande"? Och så skrivs det sida upp och sida ner med svammel.
Den fysikaliska bilden har felet att den betraktar framtiden som given...vilket leder till determinism.
Den psykologiska bilden har svårt att förstå att det är det förflutna som är verkligt och att nuet med framtiden är overkliga...
Åtminstone uppfattar jag det så...jag försöker förena tidsbilderna men det lyckas mig inte riktigt...
Kanske en till tidsaxel skulle hjälpa...eller kvantifierad tid? Än hittar jag inte rätt i labyrinten.
Eftersom vi inte riktigt vad vad medvetande är så vet vi inte riktigt vad upplevd tid är, men vi upplever ett ständig pågående nu som är någon sorts gräns mellan det förflutna och det kommande.
Från vår upplevelse har vi härlett, postulerat,kort sagt: gissat oss till den fysikaliska tiden,som består av tre rumsliga dimensioner och en tidsdimension. (Jag bortser från relativistiska komplikationer.)
Problemet är att de två tidsuppfattningarna är svåra att förena!
I den fysikaliska beskrivningen finns alla punkter på tidsaxeln i något sorts "betraktar-nu" ingen punkt på tidsaxeln skiljer sig från de övriga så att den skulle utgöra "vårt nu"!
Alla punkter existerar på en gång, världen är inte uppdelad i framtid och förflutet på annat sätt än att vi godtyckligt kan sätta fingret vid en tidpunkt och säga: relativt denna punkt tillhör alla punkter på ena sidan framtiden,och på andra sidan det förflutna.
Medvetandet och dess egenskaper finns helt enkelt inte med i den fysikaliska världsbilden, som å sin sida inte heller finns med i den psykologiska ...
För var finns det förflutna och var finns framtiden? Finns det kanske bara ett "varande"?
Eller ska det heta "blivande"? Och så skrivs det sida upp och sida ner med svammel.
Den fysikaliska bilden har felet att den betraktar framtiden som given...vilket leder till determinism.
Den psykologiska bilden har svårt att förstå att det är det förflutna som är verkligt och att nuet med framtiden är overkliga...
Åtminstone uppfattar jag det så...jag försöker förena tidsbilderna men det lyckas mig inte riktigt...
Kanske en till tidsaxel skulle hjälpa...eller kvantifierad tid? Än hittar jag inte rätt i labyrinten.
Kanske får man använda Spinozas dubbelaspektteori här. Existensen är monistisk men vi kan anlägga minst två perspektiv eller aspekter på den varvid den gestaltas med olika egenskaper i vårt medvetande betingat av vilken aspekt vi nyttjar. Beroende på perspektiv kan vi då tala om något "fysiskt", resp "psykiskt". Dessa synsätt på existensen inkl. det vi kallar tid går inte att förena så länge vi använder olika perspektiv - då olika perspektiv ger olika egenskaper åt det vi har perspektiv på. Men existensen i sig är likväl en enhet - kan man förmoda. Om man nu öht kan tala om "existens i sig"...
Här gäller väl Martinus s.k. högsta analys av tillvaron som "något som är" - egenskapslös existens. Men så mycket innehåll i den utsagan finns ju inte då den ju bara i princip påstår att det som finns finns. Oavsett vilket perspektiv på tillvaron vi har bör vi kunna hålla med om att det finns något. Vad det är som finns och hur och varför det finns - där går meningarna i sär - pga olika erfarenheter och förmågor. Ju mer lika förmågor och erfarenheter vi har, desto mer konvergerar våra perspektiv, desto mer håller vi med varandra om vad vi påstår om existensen. I synnerhet om vi har ett gemensamt språk. Språk likriktar eller standardiserar perspektiv och tänkande.
Alla egenskaper som vi ger åt existensen - i stort och i detalj - beror alltså på perspektivet och detta kännetecknas av vad vi förmår skapa/göra och uppleva/förnimma baserat på de förmågor och erfarenheter vi har.
Men vardagligt sett upplever jag min omvärld som fysisk och materiell och omöjlig att förändra direkt via enbart tanke men väl med allt jag kan göra med min kropp, i sht med händer och fötter, och jag betraktar min inre värld som psykisk och immateriell och delvis möjlig att förändra direkt, via tänkandet, inre verbaliserande och bild- och ljudskapande och via minnesfunktionen. Känslor kan vi oftast inte styra direkt men väl med engagerande tankebilder.
Kännandet/känslan ser jag som en relästation mellan det fysiska och det psykiska, via mina fysiskt inriktade sinnen som förmedlar info om yttervärlden till mitt medvetande, syn, hörsel, känsel, lukt och smak - och eventuellt några till. Alla sinnen kan dock ses som olika varianter av känselsinnet: vi känner av fotonflödet i vår närhet via syn, känner av luffttrycksvariationer via hörseln, känner av luftpartiklars egenskaper via lukten och vattenlösliga partiklars egenskaper via tungan och smaksinnet.
Menar i alla fall
Algotezza
Här gäller väl Martinus s.k. högsta analys av tillvaron som "något som är" - egenskapslös existens. Men så mycket innehåll i den utsagan finns ju inte då den ju bara i princip påstår att det som finns finns. Oavsett vilket perspektiv på tillvaron vi har bör vi kunna hålla med om att det finns något. Vad det är som finns och hur och varför det finns - där går meningarna i sär - pga olika erfarenheter och förmågor. Ju mer lika förmågor och erfarenheter vi har, desto mer konvergerar våra perspektiv, desto mer håller vi med varandra om vad vi påstår om existensen. I synnerhet om vi har ett gemensamt språk. Språk likriktar eller standardiserar perspektiv och tänkande.
Alla egenskaper som vi ger åt existensen - i stort och i detalj - beror alltså på perspektivet och detta kännetecknas av vad vi förmår skapa/göra och uppleva/förnimma baserat på de förmågor och erfarenheter vi har.
Men vardagligt sett upplever jag min omvärld som fysisk och materiell och omöjlig att förändra direkt via enbart tanke men väl med allt jag kan göra med min kropp, i sht med händer och fötter, och jag betraktar min inre värld som psykisk och immateriell och delvis möjlig att förändra direkt, via tänkandet, inre verbaliserande och bild- och ljudskapande och via minnesfunktionen. Känslor kan vi oftast inte styra direkt men väl med engagerande tankebilder.
Kännandet/känslan ser jag som en relästation mellan det fysiska och det psykiska, via mina fysiskt inriktade sinnen som förmedlar info om yttervärlden till mitt medvetande, syn, hörsel, känsel, lukt och smak - och eventuellt några till. Alla sinnen kan dock ses som olika varianter av känselsinnet: vi känner av fotonflödet i vår närhet via syn, känner av luffttrycksvariationer via hörseln, känner av luftpartiklars egenskaper via lukten och vattenlösliga partiklars egenskaper via tungan och smaksinnet.
Menar i alla fall
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
einsteins krökta linje beror på att den är graviterad från ett specifikt centrum,
alltså universum har ett centrum, och detta centrum är alltså skapat av tyngdlagen,
därfär är det mera komponenter involverade i vårt så kallade kausala tänkande
än orsak och verkan, detsamma med tiden, hur vi ska kunna mäta den,
för den böjda linjen konfronteras med Newtons andra sats, att varje händelse
har en motsatt reaktion, för gravitationen av ljustrålen som böjer sig skapar alltså ....centrifugalkraften ..
som är den dialektiska processen som pågår samtidigt med den kausala processen.
alltså universum har ett centrum, och detta centrum är alltså skapat av tyngdlagen,
därfär är det mera komponenter involverade i vårt så kallade kausala tänkande
än orsak och verkan, detsamma med tiden, hur vi ska kunna mäta den,
för den böjda linjen konfronteras med Newtons andra sats, att varje händelse
har en motsatt reaktion, för gravitationen av ljustrålen som böjer sig skapar alltså ....centrifugalkraften ..
som är den dialektiska processen som pågår samtidigt med den kausala processen.
Harald Davidsson skrev:einsteins krökta linje beror på att den är graviterad från ett specifikt centrum,
alltså universum har ett centrum, och detta centrum är alltså skapat av tyngdlagen,
därfär är det mera komponenter involverade i vårt så kallade kausala tänkande
än orsak och verkan, detsamma med tiden, hur vi ska kunna mäta den,
för den böjda linjen konfronteras med Newtons andra sats, att varje händelse
har en motsatt reaktion, för gravitationen av ljustrålen som böjer sig skapar alltså ....centrifugalkraften ..
som är den dialektiska processen som pågår samtidigt med den kausala processen.
Ja, det finns ju teleologi också, finalitet, i vårt tänkande och i vår bild av världen.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
För att spinna lite vidare på dig, Algotezza:
Tid känns för mej som typexempel på "ding an sich", som vi inte direkt behöver kunna ta på, men som vi upplever. Ifall det är nåt "fysiskt eller psykiskt" vet jag inte. Snarare att vi har identifierat en rytm i "nuflödet", en samtidighet som är liksom en paradigm som vi använder av bekvämlighet, och det tycks ju funka. Går jag till busshållplatsen i tid så kommer bussen efter en liten stund. Men tiden i sig själv, om den överhuvudtaget är nåt så är det rätt ointressant vad den är. Den funkar.
Det som är lite intressant är att tiden är en grej, vilket den nu kanske inte är men ändå, en grej som vi inte uppfattar med våra sinnen, snarare med vårt förstånd. Den är inte ens en kvalitet hos något. Möjligen världen.
Vill man läsa lite kul om det här kan man hoppa på Bergsons "Tiden och den fria viljan". Tror han fick Nobelpris för den, faktiskt.
Tid känns för mej som typexempel på "ding an sich", som vi inte direkt behöver kunna ta på, men som vi upplever. Ifall det är nåt "fysiskt eller psykiskt" vet jag inte. Snarare att vi har identifierat en rytm i "nuflödet", en samtidighet som är liksom en paradigm som vi använder av bekvämlighet, och det tycks ju funka. Går jag till busshållplatsen i tid så kommer bussen efter en liten stund. Men tiden i sig själv, om den överhuvudtaget är nåt så är det rätt ointressant vad den är. Den funkar.
Det som är lite intressant är att tiden är en grej, vilket den nu kanske inte är men ändå, en grej som vi inte uppfattar med våra sinnen, snarare med vårt förstånd. Den är inte ens en kvalitet hos något. Möjligen världen.
Vill man läsa lite kul om det här kan man hoppa på Bergsons "Tiden och den fria viljan". Tror han fick Nobelpris för den, faktiskt.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Vad är TID
Den sista frågan är extremt bra då den belyser en sak som man lätt (enligt mig) blandar ihop, nämligen tiden med processerna som sker "i tiden". Denna ihopblandning sker nog, dels på grund av vissa naturvetenskapliga teorier, dels på grund av vår vardagliga erfarenhet av livet. Men låt oss då fundera på frågan. Om all materia eller alla fysiks processer, flöden, händelser etc icke förändrades alls, skulle då det vara detsamma som att tiden inte existerar? Nix, det skulle "bara" vara stilla, menar jag, då det krävs en tid i vilket detta ska kunna stå still. Ty inget kan stå till om tiden som sådan inte finns. Därav blir slutstens istället att det vi kallat tiden är en absolut nödvändighet för självaste existensen som sådant. Inget kan existera om det inte existerar i tid.Rolf skrev:Vad är tid?[...]4. Så avslutar jag mina tankar om tid med att undra om den kan finnas där ingen rörelse finns. Hur ska den då mätas om ingen referens finns att mäta utifrån? Om allt är stilla både i mikrovärlden som i makrovärlden. Allt har slutat röra sig elektroner som alla andra partiklar i mikrovärlden har stannat. Kan man då tala om tid? En hypotetisk fråga då ett tillstånd av detta slag inte hade haft liv och därför varit omöjligt att mäta i vilket fall som helst.[...].
Vi får alltså följande förhållande:
1. Det fysikaliska (som process eller helt stilla) är beroende av tiden
2. Tiden är ej beroende av de fysikaliska (som process eller helt stilla)
Mothugg tack!
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst