Expansion ett multidimensionellt fenomen?

[Tore]

Jag trodde det inte var något problem att accelerera med ljusets hastighet om man färdades i ljusets hastighet ? (enligt relativitetsteorin)
Dvs vi kan väl inte åka ifrån ljuset som vi blinkar med i vår ljushastighetsraket?

Vad man måste ha klart för sig är från vilket perspektiv man betraktar situationen. Relativitetsprincipen säger ju att naturlagarna är lika för alla betraktare. I exemplet ovan är det ju rummets acceleration i förhållande till dig själv som är relevant för vilken g-kraft du upplever, och rummets hastighet i förhållande till dig själv är försumbar. Därför ser jag inte hur ljushastigheten skulle utgöra något hinder för vidare acceleration från det perspektivet. För en utomstående betraktare däremot, som står kvar på jorden och ser rummet accelerera ut i rymden, kommer förstås accelerationen att avta med tiden så att ljushastigheten aldrig överskrids.

[MrTambourineMan]

Anledningen till att man inte kan accelerera upp någonting materiellt till ljushastigheten är att den ökade relativa massan (som går mot oändligheten) tillslut kräver mer än all universums samlade energi (oändligt med energi) för att fortsätta accelerationen ens oändligt lite. Därför kan den inre observatören vara säker på, att inte ens om all universums mass-energi förbrukas kommer han att kunna accelerera vidare när han väl börjar närma sig c.

[Tore]

Anledningen till att man inte kan accelerera upp någonting materiellt till ljushastigheten är att den ökade relativa massan (som går mot oändligheten) tillslut kräver mer än all universums samlade energi (oändligt med energi) för att fortsätta accelerationen ens oändligt lite. Därför kan den inre observatören vara säker på, att inte ens om all universums mass-energi förbrukas kommer han att kunna accelerera vidare när han väl börjar närma sig c.

Du tycks fortfarande blanda ihop den acceleration betraktaren erfar inne i rummet med hur rummet accelererar i förhållande till världen utanför. Det är två helt olika saker. Inifrån rummet sett kommer ingenting att förändras av att någon utanför tycker att rummet börjar närma sig ljushastigheten. Vem vet, det kanske finns någon någonstans i universum just nu som tycker att du rör dig med nära ljusets hastighet, men det hindrar ju inte dig från att röra dig som vanligt! Tillämpa Lorentztransformation på problemet så ser du hur det hela fungerar.

[MrTambourineMan]

Du har rätt. Det är sant att om vi ser till Lorentztransformationen härleder vi den "yttre" accelerationen som funktion av egenaccelerationen och den "yttre" hastigheten och får ett samband som är kompatibelt med det scenario du beskriver.

' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' _______
a = a0 * (1-v2/c2) * -/(1-v2/c2)

I detta samband, där a0 är den konstanta egenaccelerationen, går den yttre accelerationen, a, mot noll när den yttre hastigheten, v, går mot c.

[MrTambourineMan]

Vad menar du med att de är fysikaliskt kompatibla? Om du måste införa nya kraftfält, utan känt ursprung, för att förklara rörelsen hos ett objekt, är det då en fysikaliskt kompatibel världsbild, anser du?

Fysikaliskt kompatibla utifrån rådande världsbild. I det här fallet: allmänna relativitetsteorin. Inga nya kraftfält tillkommer eller försvinner, det handlar bara om en annan tolkning (annars hade det varit en annan teori, okompatibel med relativitetsteorin).

[J R Auk]

Anser ni er veta filosofin bakom gravitation?
Jag får intrycket av att man sopar det under mattan och lossas som ingenting, tills någon snubblar över mattkanten.

[MrTambourineMan]

Klarhet kan inte nås; endast spekulationer kan förklara gravitationens metafysik.

[J R Auk]

Hur skulle ni förklara gravitationen då?
Utan matematiken förstås

Personligen "känns" det som att dragning till, i vilken form den än må ligga, inte passar in i helhetssynen som jag försöker skapa mig om universum.
Expansion mot känns bättre, även om det bara är en omskrivning av samma fenomen.
Jag baserar detta på oändligheten vs sannolikheten. Dvs i ett oändligt perspektiv blir allt sannolikt. Men eftersom vi inte kan greppa oändlighet tänker jag mig "inget" som en förenkling. Och "inget" vill nog bli mer, inte mindre. Om man ser till evolutionen, vilken jag anser antyds finnas i mer än de biologiska konstruktioner vi har här på jorden.

Komplexitet föder komplexitet, men är det komplext eller bara komplext för oss?

Tänk om vi skulle ha ett tecken för "ren kaos". Ett begrepp. Då skulle ordning beskrivas lättast som X (tecknet för avsaknaden av ordning). Och strävan efter jämvikt skulle få en annan innebörd.