Stenålderskänslor

[scirocco]

Ett snabbt inlägg,eller så blir det utförligt, kanske för en gångs skull.  Jag har aldrig påträffat mig själv i större samklang,harmoni med mitt jag,än när det gäller mina söner. Ingen kan rubba mig...Jag står för dom. Tror att detta är genetiskt, sen urminnes tider finns inget annat än att försvara sin avkomma, mamma som pappa.Att framträda som den man är, att minnas en urgammal eld.Lämnar ordet, till er. Vänner

[scirocco]

Jag älskar er

[JimmyAberg]

Om denna känsla kunde förlängas...

[scirocco]

Jag gillar dig. skickade,skrev just ett långt brev till dig. I samma stind som jag skickade det kom det bort.Alltså, det skall vara u. Där.Sen skulle det ju inte vara på något sätt missvisande,beträffande känsloläget hos skrivande,med en smiley.Den uppgiften lämnar jag gladeligen över, till övriga. Så ,men ni måste genast ta er ifrån att det är en uppgift. För det är det inte

[scirocco]

Känslan förlängs så länge man lever,kanske även senare

[Ling]

Har vårt känsloliv förändrats så mycket sedan stenåldern som vi vill ge sken av? Analyserandet har förfinats, men känslorna är nog desamma. Vi räknar in så mycket fler faktorer i våra känslor, istället för att bara finnas i de, just nu.
Tänker jag  :shock:

[scirocco]

Ja känslorna är säkert desamma,detvar nog det jag menade i rubriken. Mina känslor är uråldriga.Det är bara det praktiska livet som förändrats. Det sägs att våra hjärnor är exakt lika dom på stenåldern.