Någon mer än jag som vet?

[Vind]

Det är hemligt .

[Vind]

Har ni tänkt på att göra någonting med den här kunskapen? Jag har ju
försökt berätta för andra, men inte nått fram. Jag tror också (är inte
säker) att den här kunskapen ligger till grund för mitt intresse för filosofi
och att tänka. Jag känner att jag vill göra något mer, men det är ingen
idé att gå runt och försöka övertyga folk. Vad ska jag göra då?

Jag vill att människor ska se utanför den lilla värld vi har skapat. Vi mår
sämre av att leva i den här lilla världen. Jag vet ju hur glad jag är för
att jag vet det jag vet - jag skulle inte byta bort det mot någonting.
Jag vill ju därför också att andra ska veta, men de är inte intresserade.

---

Idag gick jag utomhus ett tag. Jag kände den där känslan och jag måste
erkänna att så korta är inte de där ögonblicken som jag skrev. Jag
gick där och kände sanningen ända tills jag såg människorna på stan och
all natur försvann.

Då var jag i en annan verklighet. När jag var liten föraktade jag
människorna och deras spel. Nu är jag själv en av dem, jag har
anpassat mig. Gör man inte det, klarar man sig inte.

Johan Ågren skrev:

Sträva mot att vidga glimtarna så de omfattar en större del av
livet, och akta sig för fällorna på vägen.

Jag minns att glimtarna var längre när jag var liten. De blir kortare och
kortare allteftersom kraven på mig blir högre. En gång försvann de helt,
då blev jag nästan rädd. Jag måste väl göra glimtarna till en större del
av mitt liv igen - ställa det som ett krav på mig själv.

Tack för att ni svarade! Under de dagar som gått har jag känt att
jag inte är så konstig. Jag vet att jag inte är ensam och skäms inte
över att jag vet det jag vet.

Det här kanske skulle passa bättre under ”Tankar och känslor”, men
det känns onödigt att starta en ny tråd eftersom det här hör till den här.

[Krilles]

Det här kommer att bli ett väldigt luddigt inlägg, men det kan inte hjälpas...

Det finns någonting som alla egentligen vet, men de flesta har glömt det. Det är sanningen om allt. Kanske kan man aldrig minnas det, få fatt i det i mer än ett ögonblick. Men det händer mig många gånger att jag erfar sanningen - då försvinner alla frågor, plötsligt vet man. Problemet är bara att sanningen inte kan fångas i ord - man kan aldrig förklara det med ord, man kan bara försöka.

Jag kan inte vara den enda som är med om det här, om det finns någon mer, skulle det vara här jag kunde hitta den personen.

[/i]

Det låter härligt.. du vet någonting, men du vet inte vad. Men på något sätt hjälper det dig. Jag tror vi alla föds i en begreppslös värld utan du och jag, objekt och subjekt men när vi utvecklas bildar vi koncept över verkligheten. Därav har du vetat hur världen ser ut utan koncept men du minns inte. Kanske är det just den gamla bilden av världen som väcker dig ibland.. när hjärnan stannar upp för en stund?

[manifesto]

Det här kommer att bli ett väldigt luddigt inlägg, men det kan inte hjälpas...

Det finns någonting som alla egentligen vet, men de flesta har glömt det. Det är sanningen om allt. Kanske kan man aldrig minnas det, få fatt i det i mer än ett ögonblick. Men det händer mig många gånger att jag erfar sanningen - då försvinner alla frågor, plötsligt vet man. Problemet är bara att sanningen inte kan fångas i ord - man kan aldrig förklara det med ord, man kan bara försöka.

Jag kan inte vara den enda som är med om det här, om det finns någon mer, skulle det vara här jag kunde hitta den personen.

[/i]

Det du berättar om är det som mystiker berättar om. Var rädd om det, och var tacksam. Jag avundas dig.

[Algotezza]

Det är väl en ganska vardaglig sanning att det finns sådant man erfarit och anser sig veta och som man med lätthet kan klä i ord och att det finns erfarenheter som är svårare att klä i ord och som utmynnar i ordlösa vissheter. Man vet något  ordlöst/ begreppslöst men man kan inte uttrycka det verbalt - då skulle insikterna förmodligen upplösas.

Så har det alltid varit för mig sedan barnsben men jag tycker inte jag är en mystiker för det.

Ha det bra!

Algotezza

[Fengari]

Jag tycker inte att du i första hand ska berätta för andra vad du upplevt. Bättre att du gömmer det inom dig och begrundar det. Om man lägger ett frö i jorden så måste man låta det gro där i mörkret. Gräver man upp det hela tiden för att betrakta det kan det inte gro. Det tar tid att integrera sådant man upplever. Dessutom riskerar du att drabbas av oförståndiga människors hån om du berättar om upplevelser och kunskap som de själva inte har någon erfarenhet av. Försök att hitta ord via poesi - andras och egen. Läs e x v Tranströmer. Du kan också läsa mystikerna. Tex svensken Hjalmar Ekström. Då får du förhoppningsvis fler människor som du kan relatera till. Lycka till.

[Ohm]

först är världen självklar. när man sedan fyller ett par år ska den självklara världen delas upp i objekt, och vart och ett av dessa ska ha ett namn. När man blir äldre ska våra relationer med våra medmänskliga vänner brytas ned och sorteras i fack. Här är dina vänner, där är dina ovänner. Här är dina följeslagare, där är dina ledare. Bara för att du är människa ska mänsklighetens ögon vara dina.

Ju längre du glider bort från den självklara sidan av sanningen, ju mer hackar du upp sanningen i bitar. Till slut ser du bara bitarna och aldrig helheten.

Helheten är, och det är allt den kan vara. Här finns inga svar, för enbart frågor medbringar svar. Det närmaste man därför kan komma sanningen som människa är att genom att känna den, för det är här och nu du är i närmsta förbindelse med den.

[Ohm]

första gångerna jag hamnade i sådant tillstånd du talar om var när jag experimenterade som mest med lustgas.. tror det är ett klassiskt stadie i drogen, när man sugit i sig tillräckligt med patroner, att uppleva en nära kontakt med sanningen, oavsett vad det innebär.

Om man på vetenskapligt stadie pratar om fenomenet, finns det något särskildt "heureka centra" i hjärnan som triggar igång denna känsla vid stimulii?

Jag har, för att tillägga, på senare tid vandrat in i detta "rum" utan droger, och det är en mäktig men ack så svårbeskrivlig känsla.