Paul skrev:Först vill jag säga: Gud har gett oss fri tanke och vilja.
Låt oss, nedan, för resonemangs skull utgå från den hypotesen, även om den för mig framstår som lika märklig och omotiverad som påståendet "spagettimonstret skapade universum".
Vill ni be, då skall bönen födas i era hjärtan och bäras av era tankar, då kommer även det svagaste ropet att nå till vår Fader.
Men vad spelar det för roll om "det svagaste ropet når vår Fader" eller inte? Varför framställer du det som om det vore någon mening med att be till honom? Om den där "Fadern" är allsmäktig och allvetande, vad är då meningen med att överhuvudtaget kommunicera till honom? Han vet väl i så fall ändå precis vad man har behov av och vad man inte har behov av, vad man bör få och vad man inte bör råka ut för, vad andra bör få och vad andra inte bör råka ut för, redan innan man bett eller sagt eller tänkt ett knyst om något av det till honom? Varför ska ens egen vilja vara med och strula i sammanhanget överhuvudtaget? En allsmäktig och allvetande varelse vet ju rimligtvis mycket bättre än alla människor när det gäller precis allt. Varför skulle vi kunna tillföra något?
Han har begränsat sin förhandskännedom om vårt framtida val till gott eller ont. Så att ingen kan anklaga Honom för att vara en orättvis Fader – i något som helst avseende.
Smart av honom, att se till att ingen kan anklaga honom! Smart av honom att göra så att det bara är vi som känner skuld och ånger, det är vi som orättvist tvingas "lida på korset" istället för han, trots att det är han, snarare än vi, som extremt enkelt skulle kunna göra allting underbart för både honom och oss alla, nu genast, och för all framtid, men inte gör det, utan istället håller på med det han nu håller på med, och som mest framstår som en sadistisk, sjuk och/eller likgiltig lek med den materia och energi han gjort oss och vår omgivning av.
Om jag vore allsmäktig och allvetande skulle jag inte skapa en massa varelser som hade förmågan att välja att göra dumheter som gjorde att de hamnade i en massa lidande. Om jag vore allsmäktig skulle jag ta ansvar, och se till att alla varelser jag skapade, om jag alls valde att skapa några, bara vore lyckliga hela tiden, vad de än hittade på. Lidande sägs vara nödvändigt för att få en att uppskatta lycka och för att få en att utvecklas, men vore jag allsmäktig skulle jag se till att naturen fungerade så att lidande inte vore nödvändigt för att få någon att uppskatta lycka eller för att få någon att utvecklas. Jag skulle se till att optimal utveckling skedde utan lidande, utan ens någon möjlighet till lidande. Jag skulle omedelbums fylla hela världsalltet med maximalt stark lycka och inget annat - med undantag för den eller de eventuella platser där jag skulle behöva "förvara" mitt allvetande mind (jag måste ju fortsätta existera för att kunna se till att lyckan jag skapat håller i sig (så att den inte förvandlas till något annat genom kvantfluktuationer), och om varje beståndsdel av mig utgörs av ren lycka och inget annat, finns väl inte intelligens eller vilja nog för detta projekt). Men jag kan ändå inte se varför någon del av mig, eller någon del av världsalltet för den delen, skulle behöva utgöras av lidande för det.
Att ge fri vilja till så lågtstående varelser som vi människor (för vi vore extremt lågtstående i förhållande till en allsmäktig varelse, och vi antar ju nu hypotetiskt att vi är skapade av en sådan), det vore lika oansvarigt som att förse en tonåring med en liter likör om dagen för att se om han/hon kommer att dricka den eller ha karaktär att avstå.
Oavsett det likgiltiga/sadistiska i att skapa så lågtstående varelser som människor, och oansvarigt nog ge dessa fri vilja att skada sig själva och varandra så mycket de kan och vill, är det även (och kanske framför allt) på en mer fundamental nivå svårt att förstå vad en allsmäktig varelse - hur sadistisk han än är - skulle kunna få ut av att skapa något så simpelt som människor överhuvudtaget. Han påstås låta oss fortsätta lida "för vår skull". Det vore - för att göra en liknelse med hur vi människor förhåller oss till mindre intelligenta företeelser än vi själva - som om vi människor skulle sitta och kasta en tärning gång på gång, bara för tärningens skull. Jaha, nu blev det en etta. Jaha, nu blev det en trea. Jaha, en sexa. Jaha, en trea igen. Och så vidare. Jättespännande, eller hur? Ungefär så spännande skulle det vara, för en allsmäktig varelse, att skåda hur vi simpla människor håller på här nere och försöker lösa våra futtiga problem, problem som han för länge sedan vet lösningen på men som han av någon anledning tänker vänta på att vi kommer på lösningen på. Våra valmöjligheter är ju faktiskt begränsade, det finns bara ett ändligt antal handlingar att välja mellan i varje sekund (plancklängden, 10^-30 meter, den minsta sträckan för något som helst meningsfullt som kan ske, innebär en yttersta gräns för hur variationsrik vår tillvaro kan vara per tidsenhet (t.ex. per sekund), och även många skillnader långt större än så är för oss omöjliga att urskilja). Vi är alltså i princip lika variationsrika och kapabla att överraska vår skapare som en sexsidig tärning är kapabel att överraska oss. Och som sagt, hur spännande vore det för oss att sitta och kasta en sexsidig tärning gång på gång, och vänta på att den av sig själv till slut ska råka hamna med sexan uppåt ett visst antal gånger i följd (vilket skulle motsvara vår skapares förmodade väntan på att vi ska "lära oss vägen", "leva enligt Hans vilja", "leva rätt" eller vad du vill kalla det)?
Vad finns det egentligen alls för skäl för att tro att det finns någon allsmäktig varelse som finner någon mening i att sitta och kasta en tärning gång på gång bara för tärningens (d.v.s. vår) skull? Jag ser inga.
