Människans dödsupplevelse

[Zokrates]

Lustigt det där. Jag har de facto varit nära döden ett par gånger. Syrebrist en gång, nedkylning en annan. Inget speciellt med det.

Förmodligen var det inte så nära döden som du inbillar dig, har själv varit med om ett antal olyckor där jag "kunde" ha dött, men överlevde, hade inga särskilda erfarenheter själv från dessa händelser, förutom just den händelsen som jag återgav, har jag aldrig vare sig tidigare eller senare haft någon NDU.

Men i livet påtalas min specialitet? Är det kanske för att jag får min bekräftelse här som jag inte när behov av något där?

Det har ju inget med behov av att göra, är du med om en händelse som går bortom logik och sunt förnuft, så spelar det ju ingen roll om du är tillsammans med någon eller lever som en eremit. Du förväxlar upplevelser med självhävdelsebehov.

Eller är det helt enkelt så att ni är lite speciella som kan se det som inte andra kan se? Ungefär som i sjätte sinnet? Ni kanske är "döda människor"? Som inte klarar av att leva i världen utan lever i resentiment och nihilism mot det som är vår belägenhet?

Ja, det är en möjlig förklaring, en del människor är inte mer än djur, lever som djur, tänker som djur, förstår som djur, inte för att det är något fel med det, men be en apa förklara sin existens, eller förresten, fråga vilket djur som helst varför det finns.

Ta det inte som kritik, ta det som ett rent psykologiserande. Och sök argumentera. Men nej just det det går inte, vi får ta er på orden i det att ni har upplevelser (eller martinusnissen har upplevelsen) som sätter er i tolkningsföreträde framför alla.
Krass förtäckt makt. Gör era anspråk så jag kan pissa på dem!

Det är kritik utifrån din händelsehorisont, din fattiga livserfarenhet, för helvete, lever du med en silversked i munnen?
Vad är det värsta du upplevt?

Det gäller dig särskilt Zokrates. Din mytspinnare!

För att sprida myter så krävs det ett uppsåt att sprida myter, det krävs att man själv är medveten om att det är en myt, något som kan översättas med att det är att jämställa med något osant. Jag tror på mina sinnen så tillvida att jag vet att det jag har upplevt det har jag upplevt, vad det sedan beror på är en annan femma. Visst går det att sprida myter utan att känna till att det är en myt, men det finns en viss skillnad som du missar, för övrigt så gör du ett stort fel att inte skriva att det är som DU TROR, att jag är en mytspinnare, för fakta och vetskap om vad jag har i sinnet det besitter du ju inte, därom kan du ju bara spekulera och på det viset är du en lika god kålsupare som de största religiösa fanatikerna som sprider myter enbart för sina egna maktanspråks skull.

Det finns två sorters människor som jag verkligen föraktar, den ena sorten är den som tror och lever efter att allt skall man slå mynt av, den andra sorten är den som tror att alla är sådana som den första sorten. Jag lågaktar sådana som dig Auk, jag tycker att ni är de värsta inbilska typerna som finns, eftersom ni inte kan förstå att det finns folk som kan göra vissa saker helt utan ambitionen att få status, ära, cred, elller pengar på det. Det finns något jag kallar ren och skär lust att dela med sig, dela med sig av kunskap, erfarenheter, lärdomar, enbart för upplysningens skull. Det finns ingen jävla ära att berätta om en egen NDU upplevelse, tvärtom, varken de flesta ateister, eller för den sakens skull, troende, kommer att förändras, ta det till sig, tro på det rakt av eller ens få sig en tankeställare. Det troligaste är snarare att folk ser ned på mig och det ligger verkligen ingen vinst i detta.

Ateisterna blir inte mer troende, de troende menar till största delen, jag utgår från dem jag träffat, att det rör sig om hallucinationer, alltså, det innebär mest förnedring att avslöja sina övernaturliga upplevelser, det finns ingen
ära, det finns knappt ens ett intresse av att ta del av sådana historier, inte ens de som mist sina egna barn blir mer rofyllda till sinnet, tvärtom, jag har faktiskt stött på en mängd människor i kris och så gott som samtliga har reagerat som om man berättar det för att man är "ute efter något" istället för att ge tröst, de flesta kan inte ta det till sig och värst är inte ateister utan just de som påstår sig vara troende och då spelar det ingen som helst roll vilken monoteistisk religion vi tar som exempel, de är med i samfunden inte för att få höra folks vittnesmål utan för att sprida sin egna lära och då utgör personliga berättelser endast ett hot.

Jag pissar på dig AUK, alla sådana svinpälsar som endast för att de själva inte varit med om någonting utöver det logisk greppbara och därför föraktar dem som påstår sig ha varit med om det.
Exempel
En man bevittnar ett bankrån, en annan man gör det inte. Har då bankrånet ägt rum eller ej?
Bankrån kan inträffa, därför kan man anta att det är sant.
En man har haft en nära döden upplevelse, en annan man har inte haft det.
Nära döden upplevelser kan inträffa, varför skulle då det vara en myt?
Är det när mannen berättar om sin upplevelse han blir en mytoman, eller gäller det enbart när han hade upplevelsen?
För du kan säkert acceptera att det finns personer som har haft eller påstått sig ha haft nära döden upplevelser, men DU vet ju enligt egen utsago ingenting om vad det är eftersom DU aldrig upplevt det själv, hur fan kan du då avfärda andras upplevelser bara för att du själv inte haft en liknande, dra allt över en kam som myter, beror det på brist på fantasi och inlevelseförmåga eller enbart på att du tror att det finns särskilda motiv bakom?

Min farsa var ateist, men inte ens han var så inskränkt i huvudet som dig, en dag sa han till mig att om det finns ett liv efter döden, så skall han meddela mig det. Han dog, och ja han lämnade ett meddelande från andra sidan.
Jag skrev om detta för ett par år sedan här på forumet och hur många tror du har PM;at mig om svaret?

Svar: En (1). Där har du facit i handen. No fame, glory, money överhuvudtaget, det ger inte mig ett skit i plus att berätta om detta för egen del, det enda jag får är vetskapen att jag har delat med mig, sedan kan ni andra som ställer frågor om liv och döden fortsätta med era eviga frågor om och om igen, ha era färdiga svar och det utan att ni själva vet vad fan ni ens talar om, inbillar du dig att mina erfarenheter saknar värde, enbart för att du ser det som värdelöst, så är det din sak, för mig är aktier värdelösa, andra ser dem som värdefulla och jag förstår varför de kan göra detta, men smaken och tycket är som baken, delat och mitt däremellan sitter rövhålet.

[runeb]

Hej J R Auk

Du accepterar inte det som Zok och Marko skriver. Men det är de i sin fulla rätt att skriva.

I mitt förra inlägg demonstreras tydligt att människan har både en fysisk och en andlig kropp.

Du själv har ju också två kroppar. En fysisk som dominerar när du är vaken och en andlig som du använder sig av när du drömmer.

Sen vad man har för upplevelser i de båda kropparna är ju individuellt och personligen har jag inte medvetet lämnat den fysiska kroppen. Fast drömmer gör jag varje natt.

Orsaken till att jag har valt ämnet "Människans dödsupplevelse" beror på att jag vet att människor för det mesta är ”dödsrädda” för döden. Så varför inte ta ett realistiskt grepp på vad det handlar om.

Kyrkan påstår att det bara är Jesus som ”kommit tillbaka” från de döda. Det är deras ”sanning”. Men det är inte min sanning. Jag har lämnat kyrkan.
Vi har alla våra personliga sanningar och de kan inte viftas bort som om de vore fel eller oväsentliga.

Jag ser det som en fråga om respekt för individen.

Hälsningar
runeb

[nytt namn]

Bra inlägg Zok, ditt bästa hittils jag läst. Auk är generellt en klok människa, men detta är hans svaga punkt, här närmar han sig Avant i sin desperation att montera ner saker. Alla gör misstag, det är mänskligt, och även ateismen har sina förtjänster trots att även den är mytbildande. Men att göra samma misstag gång på gång, oavsett syfte, är inte sunt.

[Guds tjänare]

Jag vill belysa verklighet/sanningen i denna tråd, ni kommer förstå vad jag menar...

När vi talar om verklighet så talar vi om den verklighet som är gemensam för oss alla. Att Sveriges statsminister heter Fredrik Reinfeldt är en sanning inte bara för mig och dig, men för alla människor.

Men sedan finns dem som påstår sig ha upplevt en verkligheten utöver den kända verkligheten, vissa påstår sig veta att det finns "andar", några andra säger att dem träffat på "änglar". Sen finns det dem själva som inte upplevt något extra men tror på vissa andra som upplevt. Jag vill klargöra att jag bara tar upp bara upp dem som hävdar att deras upplevelser inte är baserade på drömmar.

Jag tror att en stor del av dessa människor har svårt att konkret skilja mellan verklighet och dröm, speciellt om drömmen varit nyansrik och stark och dessutom upplevd för länge sen. Jag har själv har upplevd händelser och situationer för många år sen, som jag idag inte kan urskilja huruvida det var i verkligheten eller i en dröm.

Hur skall då förnuftiga och sunda människor ta ställning till dessa människor? Följdfrågan blir skall vi överhuvudtaget ta ställning? Varför? Detta är ju deras egna personliga upplevelser, varför skall jag bry mig? Att dessa upplevelser motsäger varandra, gör det bara hela mindre intressant.

Men det blir nödvändigt att ta ställning om A: dessa människors upplevelser motsäger min eller din verklighetsuppfattning. Eller B: om dessa människor hävdar att deras upplevelser är verklighetsförankrade.

Först och främst kan vi klargöra att upplevelserna motsäger varandra. Titta på alla nära döden upplevelser som man kan läsa om, dem är minsann olika till den grad att dem motsäger varandra.

Jag personligen förnekar gnostiskt alla A-människors upplevelser, B-människors upplevelser ställer jag mig agnostisk till. Alla andras människor "extraordinära" upplevelser struntar jag i.

Det kan tyckas att jag som teist, troende på de abrahamitiskaprofeterna förhåller mig paradoxa till min tro med ovannämnda förhållningssätt. Förklaring ligger i min tro, jag tror att de abrahamitiska profeterna inte bara hävdade att deras upplevelser hade en förankringen i verkligheten, men kunde också bevisa det.

[mullback]

Zokrates äger skulle mina barn ha sagt om de varit i mina kläder, så jag lånar deras uttryck.

Här finns en hel del för den mer intresserade:
http://www.iands.org International Association for Near Death studies

[Pho-ku]

Lustigt det där. Jag har de facto varit nära döden ett par gånger. Syrebrist en gång, nedkylning en annan. Inget speciellt med det.

Att ha varit nära döden är väl inte riktigt som att ha varit i döden?
Döden tycks mig vara - mer eller mindre - ständigt närvarande, utan att jag upplever den.

Apropos ressentiment är det just detta du själv ger uttryck för.

[runeb]

Tack Zokrates för alla dina länkar och inlägg. Jag har först nu hunnit med att läsa allt.

Att människor inte har varit mer intresserade av att få höra dina upplevelser och erfarenheter tror jag visar på att de flesta inte vill närma sig problematiken med den egna rädslan för att dö

Jag är inte tillräckligt kunnig för att förstå allt som du beskriver men jag tycker att du är en fin källa till kunskap om både livet och döden.

Till "Guds tjänare" vill jag säga att det är svårt att bli tagen på allvar om man predikar att man har den enda sanningen. Enligt min erfarenhet har alla sin egen personliga sanning

Jag nämnde förut att jag hade en bror som lämnade sin kropp.
Jag frågade honom om jag fick berätta om när han lämnade sin kropp och reste till en plats där han träffade tre stycken "levande" individer. Det fick jag.

På 80-talet var min bror gift med en kvinna som har svåra psykiska problem. Och -86 tog hon sitt liv.
Min bror tog det mycket hårt. Det var en svår tid för honom. Men han hade alltid haft lätt för att få kontakt med kvinnor och så småningom träffade han en ny kvinna.

Både han och jag var strängt programmerade att kvinnor måste tas omhand och det gav upphov till känslor av skuld som störde honom och hans relation med den nya kvinnan.

Han gick då på en kurs på högskolan i Örebro hos fil.dr Unestål. Bl a lärde de sig avancerade avslappningsmetoder.
Han tränade på de nya metoderna för han ville träffa sin förra fru och höra hennes reaktion på hans nya liv.

Han gjorde först ett försök som inte riktigt lyckades. Han lämnade sin kropp men fick inte kontakt med sin fru.

Så ett par år senare försökte han igen. Jag har hans berättelse på kassett:

"Jag slappnade av så mycket att jag kände att jag kunde lämna min kropp. Förra gången var jag inte särskilt aktivt utan jag lät saker hända som de hände men den här gången var jag mer bestämd.

Jag tänkte aktivt att jag ville besöka det jag senare kallade 'dödens rike' och snabbt kom jag fram till en höjd, en bergsknalle där jag stod och funderade vad jag skulle göra.
Jag behövde inte vänta länge utan plötsligt kom det en stor fåtölj och svävade i luften alldeles intill mig. Den var gråblå och den svävade ett par tre decimeter över marken. Den var väldigt fyrkantig och armstödena var flera decimeter breda. Ryggstödet nådde över mitt huvud. Den var ovanligt bekväm

Jag satte mig i den och den rörde sig ut från berget. Farten ökade snabb och jag passerade de gas och stoftmoln som jag hade passerat förra gången. Det var otroligt vackra färger och farten ökade fruktansvärt. Vi närmade oss snabbt det svarta hålet och jag passerade in i det och ut på andra sidan.

Allt var mycket stilla och stolen landade försiktigt på samma ställe som förra gången. Det var ett skogsparti och längre bort fanns det gröna stora växter.

Till vänster var det en bergsspricka som stupar brant ned och längst ner är det en sjö eller ett hav. Jag befinner mig ganska högt över havet.
Förra gången så såg jag människor på avstånd eller jag trodde att det var människor. Nu tittar jag inte efter det för jag känner att min hund min Golden Retriver kommer springande uppför branten. Han kändes lika varm och mjuk som förra gången.

Efter honom kommer min far. Han är klädd i vit skjorta med uppkavlade ärmar. Och mörka byxor. Han ser ut att vara i femtioårsåldern ungefär.
Brunbränd. Kortklippt som vanligt. Han kommer fram, han kommer fram helt den här gången och ställer sig mitt emot mig.  

Han säger att han vill att jag skall förlåta honom för det som hände när mor och far skilde sig. (Min bror var tre år)
Att han inte kunde ställa upp för mig då vid skilsmässan utan lät henne få kontrollen över allting och lät henne bestämma allting. Han klarade inte av så mycket då han hade inte den förmågan utan han drog sig undan istället. Han säger att han vill att jag skall förlåta honom för det som hände då.

Sen vänder han om på klacken och säger inget mer

Jag fortsätter att gå med hunden längs åsen och då kommer min döda hustru gående emot mig.
Hon kommer ända fram och tar tag i min vänstra arm strax över armbågen. Hon ser mig intensiv i ögonen. Hon säger också att hon vill att jag skall förlåta henne och förstå henne.
Det fanns ingen annan lösning för henne som hon såg det då.
Hon förstår att det smärtar mig väldigt mycket och det gör det med henne också. Att jag har varit tvungen att lida för hennes skull.

Hennes smärta var för stor för att hon skulle kunna klara av det. Hon säger igen att hon vill att jag skall förlåta henne och förstå henne.
Och så säger hon att det förhållande som jag har inlett nu kommer att bli ett harmoniskt förhållande. Och de barn jag kommer att få kommer jag att få mycket glädje av.

Hon säger att det kommer att gå väl för mig i livet. Jag kommer snart att få reda på vilken min uppgift är i det här livet så att jag skall vara observant på de tecken som kommer.
Och att jag skall ta det lugnt och inte oroa mig för allting utan glida genom livet i stället för att kämpa mig genom livet. Allting går av sig självt utan att man behöver kämpa hårt.

Jag behöver öppna sinnena och ta emot flödet i livet.

När hon har sagt det här så vänder hon sig om och går. Det starkaste minnet som finns kvar är den intensiva forskande blicken som om hon ser på mig för att se om jag förstår vad hon säger. En intensiv blick.

Sen efter det här så vänder jag mig om och går. Hunden följer efter henne.
Och jag sätter mig i fåtöljen igen och glider iväg från det här landet som jag nu har besökt två gånger

Resan tillbaks sker inte samma väg utan jag befinner mig snart utan nån längre resa där jag startade.
Där kliver jag av fåtöljen. Sen så glider jag sakta mot vaket tillstånd. Den här resan skedde i månadsskiftet maj/juni 1990"

runeb

[Minded]

Veronica decides to die... and thus she starts living.

I effekt inte helt relevant, eftersom relativitet till en 'död' (vilket är en omöjlig realitet, eftersom definieras i frånvaro av just 'liv'). Men poängen är fortfarande intressant, kanske främst just tekniskt. Man kan inte vara rädd för döden utan att samtidigt vara rädd för livet. I yin finns yang.

[Marko]

det enda jag får är vetskapen att jag har delat med mig,"

Jag tror du får mycket mer än så, kunskap om hur omgivningen reagerar, förhoppningar om att kanske någon verkligen kommer att fatta.. jag tror att vad man än gör så har man något behov som blir tillfredställt. Att dela kunskap är bra för alla och man får tillbaka det förr eller senare. Tack vare folk som vågar berätta om sina erfarenheter så öppnar andra sina ögon med tiden, vetenskapen blir nyfiken och så vidare, du får alltså svar tillbaka.

[runeb]

Daniel Åsbrink fortsätter sin berättelse till brodern Gustav. Förlaget Excelsior AB (1920) (sid 33–36).

”… sedan fördes jag hit där jag nu bor. Det är en bländvit, vacker stad med regelbundna gator och alléer med planteringar och springbrunnar… Det är inte märkvärdigt alls även om du finner det så.

Det hus i vilket jag bor ligger högt med pelargångar runtomkring såsom ett grekiskt tempel, men det är ett bostadshus.
Vi har de finaste möbler förfärdigade av fint fint stoff genomskinligt som, alabaster och med äkta förgyllningar. Vi köper ingenting. Vi har inga pengar. Allt är gratis – man endast önskar så får man det.

Blommor och frukter odlas. De växer mycket snabbt, och frukterna är så delikata att Söders frukter hos er aldrig kan nå en sådan fullhet, sötma och fägring.
Alla dela och äta, alla vill gärna dela med sig. Penningens förbannelse når inte hit.

Vila? Jo visst vilar vi, men inte ligger vi och sover som ni utan vilar vid skön musik i ljuvlig andakt och stämning.

De kläder som vi bär är av två väsentligt olika slag. Det är först sådana som växer ut inifrån och omsveper andevarelsen i form av kappor, mantlar eller något slags hölje.

Då uppkommer det ett rikt färgspel i vilken finhet och skirhet vittnar om att anden nått en högre utveckling, under det att mörkare färger visar en lägre nivå eller låga och själviska begär – som hindrar anden från att stiga upp till klarhet och ljus.

Varje människa även om hon ännu lever på jorden och är klädd i fysisk kropp äger dessa andekläder och därför kan vi här – liksom klarseende personer på jorden – se vad var och en går för samt vars och ens utvecklingsnivå.
Det är med andra ord auran som omger var och en.

Utom andekläderna kan vi tänka oss själva klädda i vilken kostym som helst. Då blir det vanligen den man sist eller kanske mest använt eller den man tyckt mest om.

Då vi besöker jorden klär vi oss vanligen i denna tankeskrud som är lika verklig för oss som någon klädnad för er.

…

Kärleken mellan man och kvinna är i alla fall olika även här. Attraktionen fortsätter i viss grad, för bland dem som älskar varandra på jorden är den sanna kärleken inte endast fysisk.
Ju djupare den är desto andligare är den och detta fortsätter även här.

Därför upplösas alla oäkta äktenskap men de som hör samman får fortsätta samvaron här.

…

Du frågar om jag har funnit någon motpart. Ja, jag har funnit en varelse så ljuv och fin att jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle finna eller vinna något liknande.

Vi bor tillsammans i vårt pelarhus men är människoandar och inte pelarhelgon. Vi är genom en inre lag bundna vid varandra.
Antagligen är det min dualande som de kallar det ...

Under mitt senaste jordeliv följde hon mig med största intresse och var även impulsen till mina goda handlingar.
Hon drar mig nu mer och mer uppåt. Det dröjde emellertid länge innan jag kunde se eller uppfatta henne. Hon var nämligen till en början för ljus för mig.

Beskrivningarna är enl. dina begrepp ofullständiga men hur skall jag kunna berätta utan ordförråd?
Här förstår vi varandra mest genom känslan eller andens innersta språk, som tar sig uttryck i bilder och färger, och därför kan vi avläsa främmande individers föreställningar och tankar fast vi inte känner deras språk.

Detta är fallet även när vi går ner på jorden. Överallt finns detta andespråk och det är det förnämsta. Nationalspråken blir av sekundär betydelse.
…

[Paul]

Hej runeb.
Jag vill rekommendera dig och alla andra här på forumet att ni läser en artikel på ”NDU-sajten” under ”Artiklar” =  ”Svaret på NDU-gåtan kan man inte finna enbart i människans fysiska hjärna”, eller ”NDU är inte en hjärnvilla.”
Mycket intressant text!
Med vänlig hälsning Paul

http://home.swipnet.se/NDU/

[Johan Ågren]

Ja det är så att vårt medvetande fortsätter att erfara även efter andra uppfattar oss som döda (då de noterar ett livlöst ömsat skinn på golvet). Men vad som sedan händer är ytterst subjektivt och beror på individens egen (inre) livsdynamik. Finns alltså inga bestämda universella platser att hamna på som jag anar att många vill skriva under på. Och samma sak som föranleder det fortsatta livet efter döden föranledde det liv vi nu lever. Och det är Du som skapat denna existens, och längst in så återknyts den mest grundläggande dynamiken. Det finns således ingen egentlig distinktion mellan det yttersta i existensen, och det pissiga tillstånd man kan känna när man vaknar på morgonen. Det är enbart kommunikativa barriärer. Ville bara deklarera min ståndpunkt i den här tråden. Kan tänka mig att argumentera för mitt påstående om någon finner det knepigt. Jag skriver det också för att försöka mäkla lite fred mellan de detaljer som ofta kommer i vägen för en förståelse av existensens karaktär.

Bara för att vi inte minns vad som hände igår eller att vi tappat kontakten med dem vi älskar så innebär det inte att det plötsligt är en annan existens än då. Den är bara inte längre kommunicerbar. Vi upplever oss själva som en helhet fast vi inte är en sammansatt helhet egentligen om vi börjar studera oss själva som vi bristfälligt betraktar livet som helhet. Det som är sammanhållande i oss är inte beroende av vissa delar för att existera, enbart beroende av vissa delar för att uttrycka sig på ett specifikt sätt i den här delen av existensen. Därav ter sig döden just som den gör för de delar som fortfarande kommunicerar i den här delen av existensen, som en död kropp.

[runeb]

Hej Paul!
Tack för din positiva kommentar. Jag kollade på sajten och blev förvånad att det framförs så öppet. Jag kom i kontakt med NDU på 80-talet och då var det mycket hysch-hysch. Den sista boken jag läste var Saboms. Den var den mest "vetenskapligt" upplagda boken på den tiden. Men i den boken kom han aldrig fram till att han trodde på att vi hade en andlig kropp fast han trodde på NDU-erna. Han kanske har ändrat sig nu.
Bröderna Åsbrinks bok tycker jag är så "gullig"/naiv men på något sätt trovärdig och informativ. Det var Gustav som "skrev" de meddelanden han fick.
Hälsningar runeb

[runeb]

Hej Johan!
Tack för din kommentar. Jag läste den 6 gånger och tror att jag håller med dig.
Den enda kommentaren jag har är beträffande vad som "sedan händer" och jag får associationer på när Jesus säger "I min Faders hus finns många boningar" allt efter den dödes förutsättningar att få en miljö som "passar" honom/henne bäst.
runeb

[J R Auk]

Bra inlägg Zok, ditt bästa hittils jag läst. Auk är generellt en klok människa, men detta är hans svaga punkt, här närmar han sig Avant i sin desperation att montera ner saker. Alla gör misstag, det är mänskligt, och även ateismen har sina förtjänster trots att även den är mytbildande. Men att göra samma misstag gång på gång, oavsett syfte, är inte sunt.

Vilket är mitt misstag om och om igen? Är det att jag avhåller mig från omdöme att säga att spöken finns såväl som att de inte finns?

Hej J R Auk

Du accepterar inte det som Zok och Marko skriver. Men det är de i sin fulla rätt att skriva.

I mitt förra inlägg demonstreras tydligt att människan har både en fysisk och en andlig kropp.

Du själv har ju också två kroppar. En fysisk som dominerar när du är vaken och en andlig som du använder sig av när du drömmer.

Sen vad man har för upplevelser i de båda kropparna är ju individuellt och personligen har jag inte medvetet lämnat den fysiska kroppen. Fast drömmer gör jag varje natt.

Orsaken till att jag har valt ämnet "Människans dödsupplevelse" beror på att jag vet att människor för det mesta är ”dödsrädda” för döden. Så varför inte ta ett realistiskt grepp på vad det handlar om.

Kyrkan påstår att det bara är Jesus som ”kommit tillbaka” från de döda. Det är deras ”sanning”. Men det är inte min sanning. Jag har lämnat kyrkan.
Vi har alla våra personliga sanningar och de kan inte viftas bort som om de vore fel eller oväsentliga.

Jag ser det som en fråga om respekt för individen.

Hej Rune. Jag accepterar det som Marko skriver, varför skulle jag inte? De två utsagorna skiljer sig fundamentalt åt. Jag ställer mig dock skeptisk till det som ditt referat berättade och framför allt det Zokrates berättade. Det är textboksexempel på att mytifiera sig själv för att utverka sig som speciell i sociala sammanhang. Men klart att de får säga vad de tycker och vad de upplever eller har upplevt. Precis som jag tar mig den rätten.

Jag har inte två kroppar. Åtminstone inte enligt min upplevelse. Jag har bara en. Det har bevisats för mig om och om igen. När jag tex snubblar i drömmen och vaknar av att jag tar emot mig med armarna i sängen. Eller när telefonen ringer där jag ligger lealös på sängen och i drömmen manifesteras det ett brandlarm eller liknande. Jag har heller inte sett dig demonstrera tydligt att vi har två kroppar. Och här vete fan om jag tycker att man har rätt att säga vad som helst, göra vilka anspråk som helst. Kan vetenskapen säga att de löst livets gåta när de gjort sig en teori om livets utveckling till nya former likt Richard Dawkins gör? Nej säger jag och det samma säger jag till dig. Och jag kritiserar er båda. Hård vetenskaplig linje och mjuk andlig linje. Båda skall enligt mig redogöra för sina anspråk och basera dem på något mer än bara tyckande. Enligt mig förstås.

Jag tycker din ansats är jättebra. Att diskutera döden som ett existentiellt problem vi måste förhålla oss till. Jätte bra. Men jag tycker att du sviker föresatsen i det att du säger att det här är ett "realistiskt" grepp om vad det handlar om. Jag menar hur kritiskt förhåller du dig till dessa utsagor? Var i ligger realiteten som du omtalar.

Jag är inte rädd för döden utan ser det som det som ger mening till livet. Döden är mitt hopp utan vilken jag nog inte skulle klarat mig. Så jag är inte här för att sabotera diskussionen. Jag modererar den till vad jag anser är mer brukligt. Såklart genom mina anspråk som ni får kritisera likt jag kritiserar andras utsagor och anspråk.