Vilken gudsbild har troende i dag?

[monstret]

Ja, hur ser dagens (abrahamitiskt) troende på Gud? Hur många tror egentligen att Gud skapade världen, att Gud är allsmäktig och allvetande och så vidare? KG Hammar har beskrivit Gud som kärlek. Det är en Gud jag kan tro på – jag tror på kärlek. Är jag då troende?

Vilken gudsbild har ateister? Kan avgöra huruvida man tror på Gud utan att ha en gudsbild?

[Zokrates]

Ja, hur ser dagens (abrahamitiskt) troende på Gud? Hur många tror egentligen att Gud skapade världen, att Gud är allsmäktig och allvetande och så vidare? KG Hammar har beskrivit Gud som kärlek. Det är en Gud jag kan tro på – jag tror på kärlek. Är jag då troende?

Vilken gudsbild har ateister? Kan avgöra huruvida man tror på Gud utan att ha en gudsbild?

Det finns inga äkta troende kvar i världen som dyrkar den guden, de har helt gått över till pengadyrkan.
Money can't buy love, men det är tyvärr den enda kärleken som erbjuds idag, så vilken sorts kärlek tror
du egentligen på, gratis kärlek blir ju nästan som att verkligen tro på Gud?

[Pilatus]

Ja, hur ser dagens (abrahamitiskt) troende på Gud?

Skall man gå efter hur israeliterna handlade då de invandrade till Kanaan, så är det en krigsgud. "Herren gav befallning att Kanaans fästen skulle krossas." Jes 23:11 Jag vet inte om den bilden har ändrats speciellt mycket. Kanske i Sverige med vår långa period av fred.

Hur många tror egentligen att Gud skapade världen, att Gud är allsmäktig och allvetande och så vidare?

Alla kristna. Enligt Trosbekännelsen: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare."

KG Hammar har beskrivit Gud som kärlek. Det är en Gud jag kan tro på – jag tror på kärlek. Är jag då troende?

Du tror alltså på kärlekens gudar och gudinnor? Ishtar - kärlekens gudinna, eller Amor - kärlekens gud, eller Afrodite, som är kärlekens, sexualitetens och skönhetens gudinna.

Vilken gudsbild har ateister? Kan avgöra huruvida man tror på Gud utan att ha en gudsbild?

Ateister förnekar existensen av gudar. De tror kanske på något annat, astrologi eller sin narcissistiska självbild?

[monstret]

Det finns inga äkta troende kvar i världen som dyrkar den guden, de har helt gått över till pengadyrkan.
Money can't buy love, men det är tyvärr den enda kärleken som erbjuds idag, så vilken sorts kärlek tror
du egentligen på, gratis kärlek blir ju nästan som att verkligen tro på Gud?

Ja, jag tror på allt som inte innebär att tjäna Mammon.

Skall man gå efter hur israeliterna handlade då de invandrade till Kanaan, så är det en krigsgud. "Herren gav befallning att Kanaans fästen skulle krossas." Jes 23:11 Jag vet inte om den bilden har ändrats speciellt mycket. Kanske i Sverige med vår långa period av fred.

Alla kristna. Enligt Trosbekännelsen: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare."

Jag är inte så intresserad av den normativa guden, så som hen/den beskrivs i Bibeln eller så som hen/den har tolkats traditionellt sett, utan snarare deskriptivt. Om man inte begränsar sig till att de troende måste inlemmas i en särskild trosideologi eller trostradition, hur skulle deras tro beskrivas?

Du tror alltså på kärlekens gudar och gudinnor? Ishtar - kärlekens gudinna, eller Amor - kärlekens gud, eller Afrodite, som är kärlekens, sexualitetens och skönhetens gudinna.

Nej, inte kärlekens gudar – bara kärlek. Gud är kärlek, ska han ha sagt. Jag tror att kärlek (orkar/kan inte definiera nu) finns och att det är det viktigaste för människan. Hon blir till i sina relationer och så vidare.

Ateister förnekar existensen av gudar. De tror kanske på något annat, astrologi eller sin narcissistiska självbild?

Men om du ska kunna förneka något – ta ställning till huruvida något finns – är det väl nödvändigt att du vet hur detta något definieras? Det vill säga även om Gud, som gubbe i molnen, inte har fysisk existens så har han teoretisk existens i det att människor tar ställning till huruvida han har fysisk existens. Det som inte existerar i någon bemärkelse över huvud taget kan man ju därmed inte ens uppta i sin tankevärld? Man måste skapa det först.

[Pilatus]

Om man inte begränsar sig till att de troende måste inlemmas i en särskild trosideologi eller trostradition, hur skulle deras tro beskrivas?

Som kättare. Det låter hemskt, men accepterar man inte kristendomen enligt sin kyrkas uppfattning så har man ju ställt sig utanför gemenskapen. Ett exempel är Jehovas vittnen som inte räknas in bland de kristna.

Nej, inte kärlekens gudar – bara kärlek. Gud är kärlek, ska han ha sagt. Jag tror att kärlek (orkar/kan inte definiera nu) finns och att det är det viktigaste för människan. Hon blir till i sina relationer och så vidare.

Njea, Paulus skriver: "De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva." Rom 13:2 Det låter inte så kärleksfullt. Det vimlar av straff i Bibeln, Gud verkar aldrig riktigt nöjd. När finner han mänskligheten värd att älska? Det står mest om att det är vi människor som skall älska Gud: "Därför skall du älska Herren, din Gud, och alltid rätta dig efter vad han befallt, hans stadgar, lagar och bud." 5 Mos 11:1

Men om du ska kunna förneka något – ta ställning till huruvida något finns – är det väl nödvändigt att du vet hur detta något definieras? Det vill säga även om Gud, som gubbe i molnen, inte har fysisk existens så har han teoretisk existens i det att människor tar ställning till huruvida han har fysisk existens.

Genom att säga att det Trosbekännelsen håller för sant strider mot kunskap och förnuft.

Det som inte existerar i någon bemärkelse över huvud taget kan man ju därmed inte ens uppta i sin tankevärld? Man måste skapa det först.

Visst går det, science fiction handlar om alla möjliga världar som endast finns i författarens fantasi.

[klorofyll]

Jag tror att livet kan vara oändligt komplicerat och extremt enkelt. Jag tycker att man ska fråga sig vad man påverkas av, den som vet det är i sanning fri. Det jag tycker är lustigt, är att de flesta människor är intresserade av religiösa frågor, men samtidigt söker de efter yttre symboler som om dessa med nödvändighet skulle inneha något djup.

[Pilatus]

Jag tror att livet kan vara oändligt komplicerat och extremt enkelt. Jag tycker att man ska fråga sig vad man påverkas av, den som vet det är i sanning fri. Det jag tycker är lustigt, är att de flesta människor är intresserade av religiösa frågor, men samtidigt söker de efter yttre symboler som om dessa med nödvändighet skulle inneha något djup.

Det kanske de har. Jag känner mig inte ett dugg religiös, men kyrkan knöt till sig många stora tänkare, arkitekter, tonsättare och konstnärer under två tusen år. Det är stort och ofta mycket vackert. Lyssna på Johann Sebastian Bach. Vad påverkas du av?

[klorofyll]

Jag tror att livet kan vara oändligt komplicerat och extremt enkelt. Jag tycker att man ska fråga sig vad man påverkas av, den som vet det är i sanning fri. Det jag tycker är lustigt, är att de flesta människor är intresserade av religiösa frågor, men samtidigt söker de efter yttre symboler som om dessa med nödvändighet skulle inneha något djup.

Det kanske de har. Jag känner mig inte ett dugg religiös, men kyrkan knöt till sig många stora tänkare, arkitekter, tonsättare och konstnärer under två tusen år. Det är stort och ofta mycket vackert. Lyssna på Johann Sebastian Bach. Vad påverkas du av?

Du har nog rätt, men är inte höjden av kultur att omge sig av symboler utan att behöva förstå dem?

Jag hoppas att jag bara påverkas av innebörden, om någon säger något den menar så vill jag påverkas av det.

[Pilatus]

Det kanske de har. Jag känner mig inte ett dugg religiös, men kyrkan knöt till sig många stora tänkare, arkitekter, tonsättare och konstnärer under två tusen år. Det är stort och ofta mycket vackert. Lyssna på Johann Sebastian Bach. Vad påverkas du av?

Du har nog rätt, men är inte höjden av kultur att omge sig av symboler utan att behöva förstå dem?

Kultur står för bildning, det innebär att vi bör försöka förkovra oss efter förmåga. Jag föreställer mig att det är så man bäst förstår storheten i det som de stora begåvningarna har bidragit med.

Jag hoppas att jag bara påverkas av innebörden, om någon säger något den menar så vill jag påverkas av det.

Det tycker jag låter både bejakande och positivt.

[monstret]

Som kättare. Det låter hemskt, men accepterar man inte kristendomen enligt sin kyrkas uppfattning så har man ju ställt sig utanför gemenskapen. Ett exempel är Jehovas vittnen som inte räknas in bland de kristna.

Du är ju bara kättare om du avviker från den "rätta" läran. Jag är därför intresserad av att veta vilken gudsbild troende har utan inblandning av eventuell "rätt" gudsbild.

Njea, Paulus skriver: "De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva." Rom 13:2 Det låter inte så kärleksfullt. Det vimlar av straff i Bibeln, Gud verkar aldrig riktigt nöjd. När finner han mänskligheten värd att älska? Det står mest om att det är vi människor som skall älska Gud: "Därför skall du älska Herren, din Gud, och alltid rätta dig efter vad han befallt, hans stadgar, lagar och bud." 5 Mos 11:1

Ja, det är ju ett faktum att troende plockar russinen ur Bibelkakan när de väljer att tolka Gud som kärlek/enbart kärleksfull eller god, men det finns ju inget som säger att de inte får göra det. Om någon säger att det inte är "riktig" kristendom så kan de svara "nehe, då är det väl inte det då" – men deras tro är ju densamma. Etiketten är ointressant.

Visst går det, science fiction handlar om alla möjliga världar som endast finns i författarens fantasi.

Jag menar att det som finns i fantasin naturligtvis existerar (som fantasi). Det du inte tror på (aktivt) kan du inte tala om, om det inte existerar i någon bemärkelse. Då blir det snarare en atro (jmf. asexuell; passivt).

[Pilatus]

Om någon säger att det inte är "riktig" kristendom så kan de svara "nehe, då är det väl inte det då" – men deras tro är ju densamma. Etiketten är ointressant.

Ja visst, det är en bekväm inställning, på så sätt kan ju var och en leva i sin egen bubbla. Blir det för enahanda är det ju bara att byta till en annan. Tron kan ju även situationsanpassas så att den alltid känns rätt. Är det inte så det fungerar?

[monstret]

Men det är ju genom att skapa sin egen tro som trosriktningar och religioner skapas och utvecklas. Ser man det som att man måste hålla sig till ursprungsläran i alla lägen så är ju alla kristna "egentligen" judar.

[Anne]

Häromdagen träffade jag på en trevlig man (?) klädd i en gardinliknande kjol med färggranna foppatofflor som såg ut att vara hemmamålade. Tänkte "...what if God was one of us, just a slob like one of us?..."

[Pilatus]

Men det är ju genom att skapa sin egen tro som trosriktningar och religioner skapas och utvecklas. Ser man det som att man måste hålla sig till ursprungsläran i alla lägen så är ju alla kristna "egentligen" judar.

Ja, men grälen kom igång redan under Paulus tid. Man bråkade om allt, hur mycket skulle man hålla på lagen, omskärelsen osv. Sedan blev det bara värre. Nyplatonister, gnostiker, arianister m fl ville vara med och utforma den rätta läran. Sedan kom inkvisitionen. Det fanns inte längre något större utrymme att tänka fritt.

Å andra sidan är det numera ingen som bryr sig om avvikande uppfattningar eller synkretistiska läror. I alla fall inte i Sverige. Numera tycks det finnas tolerans för vilken slags tro som helst. "Jag kan inte tänka mig att det är emot Gud att titta på horoskop" svarade Anders Lennartsson (Svenska kyrkan, 2012-01-18) på en fråga från en orolig kristen.

Förr fick folk en viss ledning av kyrkan, den var visserligen mycket auktoritär och det kunde sluta illa om man trodde sig veta bättre än kyrkan.

Trossamfundens styrka ligger i den gemenskap de skapar bland sina medlemmar. Jag tror att det alltid varit så. Den gemensamma måltiden, samtalen människor emellan, den tröst som folk fått då det hänt något tragiskt, eller den glädje man delat vid någon stor familjehändelse.

[Sceptisk]

Platonismen ger en betydligt tydligare och mer mänsklig bild av G-d än vad Kristendomen lyckats med. Kristendomen har till exempel föreställningen att G-d är en treenighet. En tanke som är helt främmande för Platoniker. En absurd föreställning. G-d är bortom alla definitioner och det går inte säga något om hur G-d är, annat än att G-d är god. Dessutom så öppnar Platonismen upp det för att se att det finns många gudar och andliga medlare mellan människor och G-d. Men att vi också egentligen alla kommer från samma källa. Det är från G-d som allting har sitt ursprung och till G-d kommer alla och allting att återvända så småningom. När man återvänder till G-d så raderas alla synder ut och alla minnen av att ha funnits till. Återvändandet till G-d är en inre upplevlse av extas som man kan uppnå genom andlig kontemplation och kyskt leverne. Den som lyckas med att uppnå denna mystiska förening med G-d kommer inte längre återfödas.

I Kristendomen så har vi en annorlunda föreställningsvärld. Här så är människan en syndig varelse från början och måste räddas av en medlare som kommer ner till jorden och tar på sig straffet för alla synder. Detta innebär ett problem som de Kristna inte vill se. I Platonismen så är ju alla en del av G-d och det behövs inget straff för synderna för de raderas ju ut, alla är från samma ursprung och det vi gör mot varandra det gör vi ju mot oss själva. Så att återvända till G-d är ju att sluta fred med sig själv. Vad behöver isåfall förlåtas? I Platonismen är vi redan förlåtna men vi kommer att lida för våra synder så länge som vi inte söker förening med G-d. Det är bara i G-d som vi blir verkligt förlåtna och renade från allting som livet för med sig.

Talande som en före detta Kristen så vet jag hur det känns när Kristendomens teologi slår klorna i en och vägrar släppa taget. I Kristendomen så går livet ut på att lyda och endast lyda. Kristendomen trycker i en ett skuldkomplex så ofantligt att man känner sig utplånad. Faktum är att Kristendomen går ut på att utplåna sig själv. Men i Platonismen så handlar det om att förstå sig själv, sin sanna natur. För vår sanna natur är G-d. Men G-d är alltid bortom definitioner och förklaringar, det är en inre upplevelse men också en allomfattande upplevelse. Så för den som söker G-d och andliga upplevelser så skulle jag hellre rekommendera Platonismen och Nyplatonismen.

Många vet inte så mycket om Platonismen eller Nyplatonismen, för den är inte aggressiv och den strävar inte efter att söka konvertiter. Men oavsett det så stängde Kejsar Justinian den 1e den Platoniska Akademin år 529 och år 1277 förbjöd Kyrkan människor från att läsa Aristotle och fördömde även principer från Platonismen, som till exempel att världen kan vara evig, att det aldrig fanns ett första människopar, att G-d inte känner någon än sig själv, att anden separerad från kroppen inte kan lida av eld, etc.

Även om Platonismen och även Aristotle har influerat mycket av Kristendomen så finns det inte många likheter mellan dessa två system. Om man förstår Platonismen så förstår man att Jesus inte alls var särskilt unik. Vi har ju till exempel Iamblichus som sades kunna utföra mirakel. Att älska varandra och vända andra kinden till är inget nytt för Platoniker. För enligt Platonismen så är vi ju ursprungligen alla ett och samma väsen, men i olika kroppar. Så vad vi gör mot andra gör vi även mot oss själva. Så det är ju självklart att vi bör älska varandra och inte vara aggressiva mot varandra. Men framförallt så bör vi förstå hur saker och ting förhåller sig så att vi inte bara gör saker för att någon auktoritet sagt att det ska vara så. Bara för att Jesus säger att vi ska älska varandra betyder inte att vi måste blint lyda Jesus, snarare så bör vi sträva efter att förstå G-d och vårt verkliga ursprung och då blir det naturligt att älska "andra" för det finns ju egentligen ingen annan än jag. Du är jag och jag är du men vi har olika kroppar med olika utseenden. Platonismen uppmuntrar till självreflektion och meditation och öppnar upp en ny värld av frihet i att vara ett med allt.

Det är därför högst beklagligt att Kristendomen är vad som folk tänker på när de hör ordet "religion". Platonism degraderades till endast "filosofi". Det är också högst sorgligt att Kristendomen lagt beslag på våra tempel (läs kyrkor) när vi egentligen borde ha Platoniska Akademier där människor får lära sig att tänka själva och utveckla sin andlighet på det sätt som passar dem själva. Där deras integritet värderas och ingen blir ifylld något skuldkomplex. Så jag tror, cyniskt nog, att Kristendomen helt enkelt lever på sin egen kontroversialitet. Det är därför den verkar vara immun mot kontroverser. Den utnyttjar kontroverserna, tar den som tecken på att de har rätt och alla andra har fel. Det är en rättshaveristisk religion och många attraheras av radikala läror. Men alla radikala läror är verkligen inte av godo.