-Ondska är bra!

[Tortuga]

Sanningen var ju den att de skämdes, kände sig hemska och inte ville visa sig. sanningen var ju att de ångrade sig och att de drog elände över alla kommande generationerna....

De skämdes... just det... Kanske inte egentligen har att göra med det du ville få fram, men jag tror iallafall att det är den där skulden som ger människan mest lidande. När man hela tiden går omkring och känner skuld över sina känslor, behov och sin nyfikenhet när det gäller kunskap. Allt det som är att vara människa. Annars hade ju Gud kunnat skapa oss utan nyfikenhet och kunskapstörst eller hur? (Om man nu tror på en sådan slags Gud)

När man har den uppfattningen att det man tänker och känner är fel, så känns allt fel och man lider. Men när man kan acceptera allt som man inte kan förändra och fullt ta emot sina egna känslor inför det som händer, då tror jag också att man kan släppa skuldkänslan och man kan kanske inse hur man, med allt man går igenom, bättre kan lära känna världen och sig själv.

[Joahn]

Om jag aldrig hade hamnat i svårigheter i mitt liv, aldrig hade varit med om nåt hemskt, så hade jag bara varit hälften av den jag är idag.

Å vilken del må det vara? Den lyckliga eller den som har fått ett ärr?

När jag skrev "hälften av" så menade jag inte så bokstavligt. Jag ser det inte så, som att man kan dela in en människa i två delar. Hela jag har blivit ärrad, men hela jag kan ju vara lycklig för det. Om jag däremot aldrig hade mött nåt som helst motstånd nånstans ifrån så hade jag visserligen varit lycklig, men ärligt talat, vad hade det varit för lycka? Jag ska ta ett exempel:

nämn en person som har varit med om "en himla massa tråkiga erfarenheter" och som säger -jag är lycklig pga dem.

Någon gång när jag gick i låg-/mellanstadiet fick jag en gång reda på att det gick knark på högstadiet där jag bodde. Då blev jag rädd och började gråta. Jag var ett barn, men om jag någon gång skulle bli vuxen så var jag tvungen att få veta det! Om jag aldrig hade kommit i kontakt med/fått veta sådana saker så hade jag fortsatt att leva i en skyddad värld långt bort från verkligheten, och den barnsliga lycka jag hade känt hade varit skör som tunnaste glas. Förr eller senare måste den krossas.

Alla har vi mer eller mindre tråkiga erfarenheter i bagaget, och det där var en för mej.

Jag har inte behövt skåda in i mörkret, mörkret är ju mörker just för att det är mörker.....om du förstår.

Sorry, tror inte jag förstår riktigt... förklara?

Människorna av idag har nog svårt att känna 100% lycka, jag kan gå till mig självt. Jag är nog i och för sig en av de lyckligaste personerna jag känner, men jag har mycket svårt att se all orättvisa i världen och jag kan inte förstå dess funktion. Likaså sjukdommarna jag möter dagligen, vad i ...... har de för nytta?

Ja, jag måste ju faktiskt hålla med dej till viss del. Även om jag har min lilla filosofi kring det här så kan man ju tycka att all skit i världen går överstyr. Jag ser en poäng med lidande i allmänhet, men när det kommer till specifika saker så kan jag bli så trött... vad är det för poäng med Aids till exempel? Eller en tsunami som tar död på hundratusentals människor... hur många det nu var. Kunde inte världen ha varit en _lite_ bättre plats att bo på i alla fall?

Nja, visst kan man se det så, men man kan ju även se det på mitt sätt:
att jag hade levt i paradiset. Att gud skapade oss människor var ju inget misstag, det var ju planen från början. Jag misstänker att han hade oss i sitt "minne" redan från början.

Aha. Ja det är klart, så kan man också se det.

Jag sa att de inte kommer till paradiset igen, men att de skall brinna i på ngt varmt ställe låter inte som en kärleksfull guds uppsåt.

Näe... men va trevligt, det tycker inte jag heller. Dock finns det en hel hög andra kristna som tycker så, så jag gick väl efter det.

Som bara nöjer sej, utan att fundera på nåt särskilt, utan kunskap eller vetskap om nåt särskilt...

Som du har gjort många gånger under ditt liv? Som någon har gjort någon gång under sitt långa liv. Tycker mest att folk brukar säga -åhhh vad livet gick fort.....

Du menar att förnöjsamhet är något bra? Då håller jag nog med, men det kanske inte alltid är bra, inte om det går emot självutveckling.

Genom erfarenheter blir vi visa.
Det var ju precis det som satan sa: ät av frukten så blir du vis.
Förstå vadå? vad var det som de förstod igentligen?
Det som de fick erfara var en smärtsam erfarenhet, det står ju inte skrivet: så hoppade de lyckliga ut ur paradiset, lyckliga över kunskapen och visheten, insikten och förmågan att förstå. Sanningen var ju den att de skämdes, kände sig hemska och inte ville visa sig. sanningen var ju att de ångrade sig och att de drog elände över alla kommande generationerna.... grrr grrr

Äsch, de fick kunskap om gott och ont, enligt Bibeln var det väl mest det. Men för att ta mitt knark-exempel en gång till: det var ett slags insikt för mej - det finns skit i världen, även här där jag bor. Adam och Eva började inte hoppa av lycka, inte jag heller, men för både mej och dom var det något som hände som fick oss att växa som människor. I framtiden kanske man kan vara tacksam för sådana saker.

PS. Jag skrev att mitt bibelcitat förut var från "1 mos 5-11"... kan tillägga att det var kapitel 3.

[morfus]

själva tillståndet på ett isberg när det mänskliga onda och i historien vad som är form/rörelse som är födda med i historien är också en gruppering och felaktig verklighetsuppfattning och är uppdaterade för den medvetna människan vi ser ett och den erfarenhet ungefär som hon själv gjorde det som i politiken när man sett är vi väg mot högre medvetande så avstår jag på ett annat av samma substans jag menar charles darwin kan vi bara åstakomma genom historia har vi några möjligheter vi kan välja och själva ägget är det viktigaste

[Tatjana]

De skämdes... just det... Kanske inte egentligen har att göra med det du ville få fram, men jag tror iallafall att det är den där skulden som ger människan mest lidande.

Men varför göra det då?
Att känna samvetet, eller skulden är ju en indikation på att ngt är fel.
Istället för att försöka släcka varningslampan så ta bort foten under ångvälten.

[Tatjana]

Hela jag har blivit ärrad, men hela jag kan ju vara lycklig för det. Om jag däremot aldrig hade mött nåt som helst motstånd nånstans ifrån så hade jag visserligen varit lycklig, men ärligt talat, vad hade det varit för lycka?

Jag har svårt att definiera lyckans densitet, i ett lyckligt tillstånd, lycka är för mig att vara lycklig, varken mer eller mindra. Men visst, jag kan se orsak och verkan som en bidragande faktor.


Bruka urskiljning i min citatföring:

men om jag någon gång skulle bli vuxen så var jag tvungen att få veta det!

Det är just (oxå) detta jag inte kan acceptera.
Min systerdotter säger att man är vuxen när man kan simma, jag själv trodde att jag var vuxen när jag var 15år, du uppfattar mogenhet som insikt om samhällets botten. Han som simmade över engelska kanalen är kanske mer vuxen är 13st 15åringar?
Eller är den man med mest insikt om sorg, smärta och elände han som är mest vuxen? (Då blir ju erimiten på ön glad som slipper bli äldre en enda dag)

Om jag aldrig hade kommit i kontakt med/fått veta sådana saker så hade jag fortsatt att leva i en skyddad värld långt bort från verkligheten, och den barnsliga lycka jag hade känt hade varit skör som tunnaste glas. Förr eller senare måste den krossas

.

Måste den? Varför ger inte alla föräldrar sina barn ett rejält kokt stryk när de föds då? Varför skänker folk pengar till tsunamikatastrofer och jordbävningsdrabbade områden? varför är det så mysigt med jul? Och att bry sig om och att bli brydd om ( ) Om det igentligen är så att det enda vi vill är att ha det så hemskt som möjligt, så att vi kan se verkligheten som den är och klara av eventuella katastrofer.

Alla har vi mer eller mindre tråkiga erfarenheter i bagaget, och det där var en för mej.

Den tråkiga erfarenheten är ju faktiskt tråkig för att den inte överenstämmer med det ideallivet som du har förhoppningarna om från början. Visst kan man sänka garden och leva in i denna världen, eller så kan man låta bli att acceptera allt fruktansvärt och tro på en förändring.

Jag ser en poäng med lidande i allmänhet, men när det kommer till specifika saker så kan jag bli så trött... vad är det för poäng med Aids till exempel? Eller en tsunami som tar död på hundratusentals människor... hur många det nu var. Kunde inte världen ha varit en _lite_ bättre plats att bo på i alla fall?

Usch ja,

Jag har alltid varit en cyniker när det gäller samhället, tycker över lag att det läggs för mycket ansvar på den enskilde individen. Pallar du inte trycket så faller du, synd för dig. Orkar du inte resa dig upp så ligger du kvar, har du tur så har du en anhörig som kan hjälpa dig innan det är för sent har du otur dör du, ensam fastklämd i en solstol på tredje våningen och då hittar de dig antingen för att du luktar illa eller för att du inte betalt hyran. Troligen det sista.
Kontentan är ju faktiskt att världen var en bättre plats att vara på: men människan skulle ju finna sin vishet genom erfarenhet (av elände) och vips blev det pannkaka av alltihopa. (eller äpple....paj kanske det va....)

Dock finns det en hel hög andra kristna som tycker så, så jag gick väl efter det.

Mina tankar bygger på bibelns budskap, inte andra kristna. Därav skillnaden. Blir lätt en höna av en fjäder annars... som du kanske redan känner till.

Du menar att förnöjsamhet är något bra? Då håller jag nog med, men det kanske inte alltid är bra, inte om det går emot självutveckling.

Nja, jag var nog mer inne på evigt liv frågan och nosade.
Kolla in alla teser, teorier och religioner... du vet alla ismer av idag.
Vad bygger de på? Ett liv efter döden och inte bara det, ett liv som är bättre än detta. Ett liv där man är uppfylld, infylld, medveten, transcendental, i nirvana, himmelen, ja alla dessa märkliga tillstånd.
Förnöjsamheten kanske kommer in i detta: men hade det inte bara varit nog att kalla sig självt: lycklig, det är ju det som saknas nu, (fem myror) vad skall bort, olycka (dess faktorer) vad skall va kvar: lycka.
Jag behöver inte vingar, röda ögon, insikt i framtiden, sväva, tyda drömmar, va ett spöke, eller ngt annat. Jag är nöjd som jag är-människa, jag gillar min kropp (hmm nja... ) jag gillar att ha två ben, två armar (fast man kan behöva tre ibland) du vet allt det där...Så varför byta ut det till ngt som e halvskumt, ingen har riktigt koll på och man inte ens vet stämmer?

I framtiden kanske man kan vara tacksam för sådana saker.

Men i en paradisisk jord i ett lyckligt tillstånd Då hade du 1. aldrig behövt veta det för att kanske möta det senare, för 2. det hade inte funnits.


BrA vA?!


Med Vänliga Hälsningar och Raggsockor, en förkyld
Tanja

[Tortuga]

De skämdes... just det... Kanske inte egentligen har att göra med det du ville få fram, men jag tror iallafall att det är den där skulden som ger människan mest lidande.

Men varför göra det då?
Att känna samvetet, eller skulden är ju en indikation på att ngt är fel.
Istället för att försöka släcka varningslampan så ta bort foten under ångvälten.

Jag menade nog inte riktigt samvetet så som en varningslampa som visar sig när man gör något dåligt, något man inte mår bra av... mer menade jag den där skulden man känner för något man redan har gjort eller för känslor man inte kan rå för, som egentligen kommer ur behovet av kärlek. Sådant som svartsjuka, eller känslan av att vilja göra någon illa. Samvetet påminner en om att det man gör kanske inte är helt rätt, medan skulden är något som gör att man känner att det är ens eget fel, att det är fel på en själv, och det blir så mycket svårare att göra något åt det då.

[Joahn]

Näe... nu skriver jag mitt sista, korta, inlägg för den här tråden. Känner att jag har fått ut allt som går att fått ut, att vi liksom inte kommer längre nu, och att det faktiskt blev lite uttjatat... du kan ju såklart svara om du vill (om du vill ha sista ordet eller så ), men själv stannar jag här.

Min systerdotter säger att man är vuxen när man kan simma, jag själv trodde att jag var vuxen när jag var 15år, du uppfattar mogenhet som insikt om samhällets botten.

Ja, det kan man nog säga. Men det finns säkert annat som kan rymmas däri också: för någon kanske simning verkligen är utvecklande och en väg till mognad, vadvet jag.

Varför ger inte alla föräldrar sina barn ett rejält kokt stryk när de föds då? Varför skänker folk pengar till tsunamikatastrofer och jordbävningsdrabbade områden? varför är det så mysigt med jul? Och att bry sig om och att bli brydd om ( ) Om det igentligen är så att det enda vi vill är att ha det så hemskt som möjligt, så att vi kan se verkligheten som den är och klara av eventuella katastrofer.

Det finns och kommer alltid finnas fullt tillräckligt med lidande i den här världen... det räcker och blir över, minst sagt. Alla kommer att möta lidande i sina liv, så varför bidra till det? Klart att vi inte ska ha det så hemskt som möjligt, det är inget som jag ens har antytt. Vi ska ha det så bra som möjligt. Lidande och ångest spelar sin roll, men är det något det är brist på i världen så är det lycka, och det är den vi ska bidra till.

Förresten är väl insikt är väl en sån där sak som kommer när den kommer, liksom man inte kan få håret att växa snabbare av att dra i det (fastän det hade varit jättetrevligt om det gick tycker jag). Jag menar, det är ju knappast så att alla barn som blivit agade som små är mycket visare och djupare och "mer insiktsfulla" än sina jämnåriga kamrater.

Visst kan man sänka garden och leva in i denna världen, eller så kan man låta bli att acceptera allt fruktansvärt och tro på en förändring.

Eller så kan man acceptera sitt eget lidande (till en viss gräns) och ändå tro på en förändring i stort. Kan verka motsägelsefullt, men det går.

Kontentan är ju faktiskt att världen var en bättre plats att vara på: men människan skulle ju finna sin vishet genom erfarenhet (av elände) och vips blev det pannkaka av alltihopa.

Om världen var bättre innan syndafallet, det beror ju på vad man menar med bättre. Du anser att den var det, någon annan anser att den inte var det, det handlar bara om värderingar.
Vad gäller vishet så har jag för mej att vi redan var överens om att det inte kan finnas genom något annat än just erfarenhet.

(eller äpple....paj kanske det va....)

Haha, ja kanske det Eller fruktsallad. För egentligen är väl det där med Äpplet nåt som hittats på senare...

Tack och hej!

/Joahn

[Tatjana]

mer menade jag den där skulden man känner för något man redan har gjort eller för känslor man inte kan rå för, som egentligen kommer ur behovet av kärlek. Sådant som svartsjuka, eller känslan av att vilja göra någon illa.

En ytterst välbekant känsla för mig det där.
Svartsjuka, aj aj aj. det är väl så att alla människor har fel och brister, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att de är dåliga människor.
Det står i bibeln att gud älskar människrna men han hatar deras onda gärningar. Precis som man kan bli arg på ngn som gör ngt dumt, men man älskar ju fortfarande den personen. Och i samma avseende på att du inte vill såra din vän så vill du inte såra gud, det händer ju nästan dagligen att vi gör det, men han verkar tycka att det är rätt okej. Naturligtvis finns det gränser, men han säger att han kommer ihåg att vi är skapade av stoft (hmmm) så han sätter aldrig krav på oss som är orimliga. Och gud är oxå svartsjuk, vi är skapade i likhet av honom.

Såvida man inte tar tid på sin partner när han/hon skall t affären eller slår sönder grannens bil av avundsjuka så tror jag att det är rätt okej, en balanserad syn och ett sunt sinne. Jag är inte perfekt (förutom på dansgolvet kl 03 en lördagnatt). och jag försöker dagligen att bättra på min relation till gud och det känns rätt bra... inga underverk ännnu, men jag e tålmodig

Men i paradiset.... oj oj oj där du....sikken grej.

[Tatjana]

...gjorde inte Judas likadant? Fast hade han inte gjord det, så hade ju Jesus inte kunna fullfölja och återuppstå. Har du nån lösning på hur "guds härlighet" här skulle kunna demonstreras utan att ta hjälp av "ondskan"?

undrar cogito

När jag gick och lade mig så kom detta inlägg upp i min hjärna och sanningen är att jag har svårt att få rätsida på det: Om det inte är såhär det ligger till.
Gud skapade jorden som ett paradis för att låta människor bo där under hans suveräna styre, han skapade människan med fri vilja och/men de valde en annan väg, den vägen som var "bort från gud" dvs inte i enlighet med hans principer.
Det som gud då gjorde var att han tog bort de välsignelser han hade gett människorna bland dem fanns evigt liv i en paradisisk jord, då dem uppenbarligen inte ville ha det så. uUtan sökte sig ngt annat.
Han tog inte bort den önskan han har att få skapa ett paradis till människorna, utan bara de välsignelser han givit det första människoparet.
Men de människorna som lever idag och alla de människor som har levt/kommer att leva, har inte haft möjligheten att visa gud suveränitet och kärlek pga att det råder orätta förhållanden i världen.
De har inte fått en rättvis chans att visa på sin duglighet som guds folk/tjänare eller uppskattning över den möjligheten att få leva i en paradisisk jord under hans styre.

Jag personligen pekar på Mose och säger men han fick ju direkt kontakt, klart att han kan tro eller Eva--- hon hade ju ett paradis osv osv.
Därför har gud genom sin rättvisa, skapat olika förbund för att alla sidor av myntet skall komma till rätta och vi alla skall få en lik behandling.
Gud har en plan, en fullkomlig plan, för mänskligheten. Ett prejudikat att se tillbaka på och en anordning instiftad för att få människan tillbaka till sin rätta "utgångspunkt".

Därav tror jag att han har tillåtit ondskan. Men han har aldrig varit den bakomligannde orsaken till den!
Dessutom är fallet med judas även uppfyllelser av profetior som styrker dels guds framsynta vishet och dels bibelns inspirerande.
Gud visste långt i förväg att jesus skulle födas, i vilket släktled, på vilket sätt hans jordeliv skulle vara och precis hur han skulle bli förråd.
Naturligtvis hade judas kunnat ångra sig och låtit bli, men det hade inte haft ngn betydelse för guds syfte med människorna och jorden. Du vet ju vad mönsterbönen säger: ske din vilja... så som i himlarna så och på jorden. Vad jag menar är att gud kan inte hur man än vänder på det, ljuga eller manipulera men däremot vet han allt redan innan och det vad han har bestämt skall ske det sker. Det är faktiskt så att hans namn Jehova (JHVH) just betyder- jag föranleder mig att vara det vad helst jag behöver vara. Vad som än är problemet så kommer han att visa sig vara lösningen.

Judas hängde sig efter att han sålt jesus, vilket kan tyda på att han hade samvetskval.
Gud kan ju faktiskt inge i hjärtat hos människorna vad de skall göra men att han drev judas att sälja den älskade sonen till de som skulle döda honom tror jag är synnerligen bisarrt, han älskade ju jesus och troligtvis hade han ju velat att det var annorlunda. Han säger självt att om människan hade hållt mitt första förbund (det han hade med Adam i Eden) så hade det aldrig behövts ett andra. (tredje, fjärde... osv osv)
Han är ju trots allt suverän så ngt problem hade det ju inte varit om judas inte ville.
Judas uppodlade tankar kring pengar. Långt tidigare står det skrivet om hur judas bär bort kassaskrinet och gömmer pengarna, han hade ju detta i sitt sinne innan jesus dog. Det var en del av hans personlighet helt enkelt.
Och även om det står skrivet i GT om hur det skulle komma bli så skrevs ju evangelierna ner mellan 40-50 efter Jesus död. Det är ju även så att många är de fall då lärljungarna inte uppfattar att de uppfyller profetiorna förens senare och när det gällde att ngn skulle förråda jesus 2ggr så var alla lärljugarna skräckslagna inför den tanken och ville alls inte kännas vid den.

Vad jag kan känna inför Judas och huruvida hans ondska har en central plats i guds anordning så: nej det tror jag inte, den har kommit att bli en del av historian men det är inte det som allting hänger på.
jag kan börja spekulera i hur det hade blivit om Judas inte handlat så illa, men det slutar bara med att guds uppsåt inte kan fäörändras av en liten ynka karl, inte ens alla krig i världen gör att han kringgår sina egna lagar även om jg ibland kan tänka mig att det måste klia i hans fingrar. Han har ALL makt och vishet, ALL förmåga och drivs av kärlek och att blicka ner på jordemänniskans betryck måste vara en oerhörd sorg för en "fader". Judas är "en piss i mississippi" och absolut ingen god person i vägen till frälsning. Dessutom är han stendöd och vet inte ett jota om ngt alls.

Mvh Tanja

[Filosofitrollet]

Kan man säga att hat och ondska är samma?
Om så måste ondska/hat vara en bra drivkraft.
Ta tex inom affärsvärlden. eller är det avundsjuka som får folk att anstänga sig mer för att tjäna mer än andra om det nu handlar om att tjäna mycket pengar som det oftast gör.
Avund i sig är det då en ond känsla.

[Tatjana]

Kan man säga att hat och ondska är samma?
Om så måste ondska/hat vara en bra drivkraft.
Ta tex inom affärsvärlden. eller är det avundsjuka som får folk att anstänga sig mer för att tjäna mer än andra om det nu handlar om att tjäna mycket pengar som det oftast gör.
Avund i sig är det då en ond känsla.

Det är kanske inte så att man kan dra en exaxt parallell mellan ondska och hat men jag personligen tror att ur ondska föds hat, eller tvärtom möjligen. En (frisk) människa dras ju faktiskt till sina dåliga handlingar genom sitt tankesätt, det finns ju bara ett sätt att komma åt sina känslor och det är ju genom tanken. Så att meditera över sina tankar är ju att påverka sina känslor. Om jag då uppodlar ett avundsjukt tänkande så kommer jag tillslut att hata dem som har det "bättre än mig" men om jag försöker i den mån det går att komma åt mina känslor, genom meditation så kan jag iallafall tona ner de negativa tankarna.
Jag har flera gånger i mitt liv tänkt fruktansvärda tankar, som tex hoppas att h'n dör eller blir sjuk hoppas de får mycket problem osv osv men jag blir lika förvånad varenda gång, för igentligen är mina känslor inte med mig där. Därför brukar det bli
-Nämen usch varför tänker jag så?
Och genom att meditera över det så kommer jag att kunna påverka mina tankar och känslor.

Tänkte på det häromdagen då jag såg en debatt i teve, en kille som för mig var en fullkomligt normal och käck kille men som i deras ögon var "vetande i den sakfråga som var aktuell, möjligen till och med professor" satt där och predikade vitt och brett. Ganska tråkigt alltså.
Min reaktion var att brista ut i -Vilken fin tröja han har. Detta var för mig en fullständigt ny erfarenhet för att jag (tyvärr) har en viss brist i att hålla band på min tunga när det gäller vad jag tycker osv. och det brukar tyvärr även vara i negativa ordalag denna brist ser dagens ljus.

Jag vet inte om detta kan klassas i kategorin rent nonsens men jag blev otroligt glad att jag tänkte en god tanke.

Många är ju faktiskt de gånger man möter på (som i mitt jobb) sjuka som har en otrolig glädje och ett gott humör och dels förundras jag hur de orkar och dels ser jag det som en lättnad för dem att de just har sitt goda humör, då det många gånger kommer att hjälpa dem igenom de svårigheter de har att ta sig igenom som, just sjuka.
Ibland tänker jag, han måste skämta?? Han KAN inte vara så här glad, har till och med hänt att jag själv så gärna velat bli rullstolsbunden för gemenskapens skull. Helt sjukt....
Ett gott skratt förlänger livet sägs det, massage för de inre organen.
Så om jag är avundsjuk på att min värsta ovän är nygift och väntar barn och jag så innerligt vill ha en liten gullig familj, så tänker jag först "hoppas de får ett skitjobbigt barn" men försöker sedan att meditera över ut hur jag skall slippa bära en sådan tung tanke. Visst, jag har inte lust att gå hem till henne på kaffe, Men jag vill inte förgöra henne och hennes långa ben med en ångvält heller.

Att hat/onsdka skulle funka som en drivkraft är jag ett superduper bra exempel på: men min kraft läggs på att kämpa emot/inte för.
För vad är det livet har att erbjuda gemeneman ? En fet villa och massa stålar, karriär inom IT-branchen... yaki yaki jag tackar ja...

Har funkat hitills iallafall.

[Tatjana]

Naturligtvis vill jag inte förringa människors arbete inom IT det har ju drivit oss långt m båten.
Jag menar bara att om man skall se ondska/avundsjuka/missmod som en drivkraft så ser jag inte den framgången som en lycklig sådan. Stackars den människa som får vakna upp varenda dag med en tanke om att han eller hon MÅSTE prestera, mer och bättre än sin granne.

[Foppa]

Ondska är bra.
Ondskan är ju en förutsättning för den fria viljan.
Om inte onda handlingar fans så skulle vi fortfarande gå omkring i Edens lustgård med djuren och äta fikon hela dagen lång.
Men tack vara ondskan och att vi inte löd Gud (Eva åt ju av äpplet), så blev vi utslängda ur lustgården.
Tack och lov för det.
Häldre ond och fri
en god och ofri.
-Min sluttsats är att ondska är bra.

Hejsan!

Pga den långa diskussionen och att jag suttit framför datorn hela dagen och helt enkelt inte orkar sitta o läsa igenom 5 sidor så hoppas jag ni har överseende med om jag säger sånt som redan har påpekats av någon annan.

Ang tesen du ställer upp Deep så skulle jag vilja omformulera den lite;

Snare är det väl så att den Fria viljan är en förutsättning för Ondskan och inte tvärtom. Och som jag har förmig så är den inte heller en förutsättning heller pga av även om man skulle följa ditt resonemang så skulle de vara en möjlig bieffekt men inget måste. Sen så kan man ju ställa sig följdfrågan vad defintionen på ondska är men men...

Hursomhelst så var det mitt första intryck av din lilla uppställning

[cogito]

Till Tatjana om Judas.

Har du hört om fyndet av "The Gospel of Judas"?
Se här http://www9.nationalgeographic.com/lostgospel/

Återkommer
/cogito

[SpyTrap]

Har du hört om fyndet av "The Gospel of Judas"?

Det var bara imorse som jag skrev ett nytt tråd som handlar om detta.