xion skrev:531bts skrev:Vega skrev:Jag tror på Gud för att han är garanten för rättvisa.. Då säger de flesta: livet är inte rättvist.. Då säger jag: jag tror på rättvisa i nästa liv, om det ska krävas ett nytt liv för det..
Nej, Gud är inte garant för vilka villkor människorna ställer på varandra. Gud är "garant" initiativtagare till skapelsen för ett enda syfte: bli förstådd och älskad av människan. När människan i dialog kan förstå sin allmängiltiga situation i skapelsen och kommunicera meningen, syftet med den för att leva i ostörd kärlek till den som den är och därigenom älska Gud av hela sitt förstånd, hjärta och själ, samt älska sin nästa som sig själv, blir rättvisa ingen strävan, rättvisa följer av kärlek.
Det finns en del frågetecken att räta ut.
När du skriver Gud, menar du då den "avbild" av oss, som vi har skapat, och som vi tycker förlänar oss en särställning när det gäller livet på Jorden. Om så är fallet, Blir det inte så att vi, istället för att älska Gud, i själva verket förhärligar och älskar oss själva?
Om man med ordet Gud menar livet på Jorden av vilket vi människor, genetiskt sett, bara är en mikroskopisk del, så får vi inte glömma alla de andra varelser som ingår i "skapelsen".
Vi beter oss inte kärleksfullt mot varandra och ännu mindre mot dessa våra "medresenärer" på Jorden. Våra husdjur som vi håller i djurfabriker, och som vi borde betrakta som "vår nästa" har ingen plats i det som vi kallar "Guds vackra värld". Deras lott påminner mera om nazisternas förintelseläger. De djur som fortfarande lever i frihet, och som vi tränger undan mer och mer för att tillfredsställa våra omättliga behov, får allt svårare att leva det naturliga liv som de är avsedda för.
Gud är helheten. För oss som ingående delar, visad som bilden av universum, en vibrerande aktivitet, funktion orsakad av Gud. Vi är Guds bestående och ingående delar med samma osynliga kvalitet: medvetande, beskrivet som förmågan att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov. Medvetande kan aldrig observeras som objekt endast i dess funktion, aktivitet knutet till en kropp. För vårt vidkommande, den mänskliga kroppen och för Gud som orsak till skapelsen, universum.
Vi kan således aldrig vetenskapligt "bevisa" vare sig medvetande eller Guds existens, då vi erfar Guds aktivitet inifrån skapelsen som ingående delar. Medvetandet kan endast bedömas utifrån en känsla av att finnas till samt andra kroppars behovsmotiverade rörelse.
Antagandet Gud som orsak till skapelsen dvs EN om sig själv och sina ingående delar, medveten varelse, vilar på:
1. att medvetande är bestående och inte är resultat av partikel rörelse, att medvetande tvärtom är orsak till partikel rörelse, vågmekanik.
2. att något inte kan uppstå från ingenting och att något inte kan bli inget samt att något kan förändras till något annat.
3. att universum, skapelsen utgör ETT HELT slutet system där allt är integrerat.
4. den biologiska mångfalden där evolutionen utvecklat kroppar, i ett logiskt kretslopp, från encelliga livsformer med ett begränsat omfång för medvetandet, fram till människan, utrustad med en hjärna att omfatta medvetandets fulla potential: förstå orsakssammanhang i sin situation och sin omgivning samt ett heltäckande språk att kommunicera detta.
5. att det abstrakta tänkandet med sammanhängande heltäckande språk genom evolutionen utvecklats (liksom allt i det biologiska skiktet), med en mening i betydelsen: behov - tillvägagångssätt - tillfredsställelse.
Vårt behov av att förstå och förhålla oss till de kroppsbevarande behoven men också vårt medfödda filosofiska behov för att kunna tillfredsställa människans mest fundamentala och existentiella behov: att bli förstådd och älskad. Det förutsätter att man ägnar tanke och tal frågan om en allmängiltig mening med det mänskliga livet i förhållande till vår gemensamma verklighet. Det står oss fritt, filosofi med syftet "kärlek till sanning" kan inte påtvingas vare sig av Gud eller medmänniskor. Kärlek kan endast förverkligas mellan minst två parter som frivilligt vill förstå den gemensamma och allmängiltiga situationen. Alternativet är makt där den ena parten tvingas att förhålla sig till en motpart.
