Vad är tro?

[Algotezza]

Även med en "blind tro", så måste den ju fyllas med något, och detta något kan ifrågasättas av andra, även om man inte gör det själv.

Trons näring är förment heliga texter och deras tolkningar, traditioner, ritual, predikningar etc. Så detta kan ses som trons innehåll. Ingenting av detta bevisar någonting. Det är värdeutsagor baserade på religiösa känslor. De saknar till största delen empirisk grund.

[Vega]

Vega: menar du att vi står inför alternativen att antingen vilja vara gud/gudinna med ambition att kontrollera omgivningen och "slumpen" eller att ha en tro på ett oklart Gudsbegrepp? Jag ser inte de som några gynnsamma alternativ till möjligheten att leva med ett förnuftigt svar på en allmängiltig mening med det mänskliga livet och skapelsen i sin helhet.

”Det finns en mening med allt som händer..” - vore inte det trevligt?

[531bts]

Min poäng är inte att religiös tro bygger på antagandet att Gud finns och är därmed inte tro i samma betydelse som i jag tror det blir regn.

Religiös tro är faith eller belief på engelska och tro i betydelsen hålla för sannolikt är think i engelska.

Vad är den allmängiltiga verkligheten och vem definierar den? Finns en sådan alls?

Allmängiltig verklighet: allt det som uttrycker sig av naturen, innan människans kommenterar och manipulation. Om det inte finns någon allmängiltig verklighet kan man helt bortse från vad den moderna vetenskapen kommit fram till.
Det är ingen skillnad för förnuftet att tro på en Gud som orsak eller om det ska regna; båda trossatserna måste prövas mot erfarenheten av den allmängiltiga verkligheten.

"Allt det som uttrycker sig av naturen" vad betyder det?

Den allmängiltiga verklighet naturvetenskapen försöker kartlägga är väl den väg- och mätbara materiella yttre verkligheten. Men den vore ingenting om inte vi som kan uppleva den fanns och hade en inre verklighet som motpol.

Vår identitet som bestående medvetna delar och ingående i skapelsen är ingen "motpol". Vi tillhör den "yttre materiella verkligheten", det är det vackra i situationen; tack vare vårt medvetande, abstrakta tankeförmåga med heltäckande språk, kan vi förstå och kommunicera den allmängiltiga situation vi föds in i, och likt allt levande på jorden, är 100% beroende av.

[Algotezza]

Allmängiltig verklighet: allt det som uttrycker sig av naturen, innan människans kommenterar och manipulation. Om det inte finns någon allmängiltig verklighet kan man helt bortse från vad den moderna vetenskapen kommit fram till.
Det är ingen skillnad för förnuftet att tro på en Gud som orsak eller om det ska regna; båda trossatserna måste prövas mot erfarenheten av den allmängiltiga verkligheten.

"Allt det som uttrycker sig av naturen" vad betyder det?

Den allmängiltiga verklighet naturvetenskapen försöker kartlägga är väl den väg- och mätbara materiella yttre verkligheten. Men den vore ingenting om inte vi som kan uppleva den fanns och hade en inre verklighet som motpol.

Vår identitet som bestående medvetna delar och ingående i skapelsen är ingen "motpol". Vi tillhör den "yttre materiella verkligheten", det är det vackra i situationen; tack vare vårt medvetande, abstrakta tankeförmåga med heltäckande språk, kan vi förstå och kommunicera den allmängiltiga situation vi föds in i, och likt allt levande på jorden, är 100% beroende av.

Medvetande kan väl ses som en motpol till det yttre materiella. Självklarhet är vi själva en del av den materiella verkligheten, men vi har också tillgång till vårt medvetande och en intersubjektiv begreppsvärld.

Den yttre fysiska verkligheten fungerar annorlunda än och har andra egenskaper än den inre mentala verkligheten.

[531bts]

Vega: menar du att vi står inför alternativen att antingen vilja vara gud/gudinna med ambition att kontrollera omgivningen och "slumpen" eller att ha en tro på ett oklart Gudsbegrepp? Jag ser inte de som några gynnsamma alternativ till möjligheten att leva med ett förnuftigt svar på en allmängiltig mening med det mänskliga livet och skapelsen i sin helhet.

”Det finns en mening med allt som händer..” - vore inte det trevligt?

Den meningen är betydelselös om vi inte i tanke, tal och gärning, klart kan förstå och förhålla oss till den.

[531bts]

Algotezza: Ja, den materiella verkligheten är aktivitet, funktion, en konsekvens av orsaken som är medvetande. Vårat medvetande är ingen "motpol" till materia. Medvetandet är den osynliga orsaken/existensen till aktivitet/materia. Medvetandet kan inte uttrycka sig utan en anknytning till materia. De hör samman som ett par ben till begreppet "gå".

[Vega]

Vega: menar du att vi står inför alternativen att antingen vilja vara gud/gudinna med ambition att kontrollera omgivningen och "slumpen" eller att ha en tro på ett oklart Gudsbegrepp? Jag ser inte de som några gynnsamma alternativ till möjligheten att leva med ett förnuftigt svar på en allmängiltig mening med det mänskliga livet och skapelsen i sin helhet.

”Det finns en mening med allt som händer..” - vore inte det trevligt?

Den meningen är betydelselös om vi inte i tanke, tal och gärning, klart kan förstå och förhålla oss till den.

Du vet, det räcker att du formulerar en önskan. Om vad du vill. Så blir det så.

Då kanske du svarar, jag kommer inte till månen för att jag önskar det.

Då svarar jag. Tror du att jag är helt dum i huvudet. Skulle du önska dig till månen. Om du verkligen vill det så kommer du dit. Men jag tippar på att det inte är din målsättning.

Varför göra livet svårt

[Algotezza]

Algotezza: Ja, den materiella verkligheten är aktivitet, funktion, en konsekvens av orsaken som är medvetande. Vårat medvetande är ingen "motpol" till materia. Medvetandet är den osynliga orsaken/existensen till aktivitet/materia. Medvetandet kan inte uttrycka sig utan en anknytning till materia. De hör samman som ett par ben till begreppet "gå".

Ja, så är det för den som har en monistisk syn på verkligheten, som Spinoza, men är monism den enda möjliga synen på verkligheten?

Är materia och medvetande identiska eller två aspekter av samma verklighet med olika egenskaper och funktioner?

[Pilatus]

Algotezza: Ja, den materiella verkligheten är aktivitet, funktion, en konsekvens av orsaken som är medvetande. Vårat medvetande är ingen "motpol" till materia. Medvetandet är den osynliga orsaken/existensen till aktivitet/materia. Medvetandet kan inte uttrycka sig utan en anknytning till materia. De hör samman som ett par ben till begreppet "gå".

Ja, så är det för den som har en monistisk syn på verkligheten, som Spinoza, men är monism den enda möjliga synen på verkligheten?
Är materia och medvetande identiska eller två aspekter av samma verklighet med olika egenskaper och funktioner?

Talar vi inte om olika kategorier här? Materia beskriver vi med andra begrepp än då vi talar om medvetande. Vi har ett medvetande som består av ett nervsystem som kan bilda sig en uppfattning om världen omkring individen. Det är förstås en materiell apparat med förmågan att kunna göra sig en bild av sin egen närvaro i världen. Kanske gör man mer av denna process än vad som krävs för att förstå dess princip.

[Algotezza]

Algotezza: Ja, den materiella verkligheten är aktivitet, funktion, en konsekvens av orsaken som är medvetande. Vårat medvetande är ingen "motpol" till materia. Medvetandet är den osynliga orsaken/existensen till aktivitet/materia. Medvetandet kan inte uttrycka sig utan en anknytning till materia. De hör samman som ett par ben till begreppet "gå".

Ja, så är det för den som har en monistisk syn på verkligheten, som Spinoza, men är monism den enda möjliga synen på verkligheten?
Är materia och medvetande identiska eller två aspekter av samma verklighet med olika egenskaper och funktioner?

Talar vi inte om olika kategorier här? Materia beskriver vi med andra begrepp än då vi talar om medvetande. Vi har ett medvetande som består av ett nervsystem som kan bilda sig en uppfattning om världen omkring individen. Det är förstås en materiell apparat med förmågan att kunna göra sig en bild av sin egen närvaro i världen. Kanske gör man mer av denna process än vad som krävs för att förstå dess princip.

Består medvetandet av det fysiska nervsystemet och ingenting annat? Är det kanske så att nervsystemet är den materiella sidan av medvetandet och att medvetandet emergerar ur komplexa materiella processer i nervsystemet?

Vad sägs om följande formulering?

Medvetandet är nervsystemet betraktat inifrån av en själv och nervsystemet är medvetandet betraktat utifrån av andra.

[Pilatus]

Ja, så är det för den som har en monistisk syn på verkligheten, som Spinoza, men är monism den enda möjliga synen på verkligheten?
Är materia och medvetande identiska eller två aspekter av samma verklighet med olika egenskaper och funktioner?

Talar vi inte om olika kategorier här? Materia beskriver vi med andra begrepp än då vi talar om medvetande. Vi har ett medvetande som består av ett nervsystem som kan bilda sig en uppfattning om världen omkring individen. Det är förstås en materiell apparat med förmågan att kunna göra sig en bild av sin egen närvaro i världen. Kanske gör man mer av denna process än vad som krävs för att förstå dess princip.

Består medvetandet av det fysiska nervsystemet och ingenting annat? Är det kanske så att nervsystemet är den materiella sidan av medvetandet och att medvetandet emergerar ur komplexa materiella processer i nervsystemet?

Vad sägs om följande formulering?

Medvetandet är nervsystemet betraktat inifrån av en själv och nervsystemet är medvetandet betraktat utifrån av andra.

Jodå, men man kan även tänka sig en forskare som funderar på vad medvetandet är och bryter ner det till sina beståndsdelar. Han ser att man kan lokalisera ett stort antal centra i hjärnan som svarar för olika funktioner som har med medvetandet att göra.
Det tycker många är litet lustigt och det är acceptabelt. Men själva upplevelsen, att vara en individ som upplever är förstås långt mer intrikat. Det går inte att till fullo förklara och sätta ord på. Så det måste kanske vara något mer? Något andligt? Nej då, men ingen har lyckats ge denna upplevelse en sådan beskrivning att den accepteras. Det är, antar jag, en slags återkopplad loop till ett meta-centra i hjärnan som har förmåga att sammanfatta vad som insamlats och projicera det till en upplevelse.

[531bts]

”Det finns en mening med allt som händer..” - vore inte det trevligt?

Den meningen är betydelselös om vi inte i tanke, tal och gärning, klart kan förstå och förhålla oss till den.

Du vet, det räcker att du formulerar en önskan. Om vad du vill. Så blir det så.

Då kanske du svarar, jag kommer inte till månen för att jag önskar det.

Då svarar jag. Tror du att jag är helt dum i huvudet. Skulle du önska dig till månen. Om du verkligen vill det så kommer du dit. Men jag tippar på att det inte är din målsättning.
Varför göra livet svårt

Hej Vega!
Nej, jag har varken intresse eller underlag att ifrågasätta din intellektuella begåvning.
Du påtalar dock något intressant och som är avgörande för tanke, tal och gärning: vilja.
Jag menar att människan i grunden endast har två fria val:
1. att låta tanke, tal och gärning utgå från personlig logik, dvs de preferenser och motviljor, man under livets gång utvecklat och låtit sig styras av som sin "unika" personlighet. Man hamnar i en identitet som i första hand tänkande varelse och sekundärt som medveten, beskrivet som förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov.
2. låta verkligheten så som den uttrycker sig av sig själv i det självklara, innan människans kommentarer och manipulation, vara referens och därmed låta tanken vara ett "verktyg" för medvetandet att förstå och förhålla sig till det självklara och allmängiltiga. Man låter hjärnan vara hjärtats ljus. Medvetandet som förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov, blir primärt och den personlighet som följer är inte unik, avskild, isolerad.
Båda valen är fria men konsekvenserna är det inte.
Ägnar man sig åt det sistnämnda har färder till månen inte omedelbar prioritet. Man prioriterar filosofisk insikt och dialog, som ett verktyg att förverkliga det som vi aldrig kan få för mycket av, endast lida brist på: kärlek. Det gör livet enklare och mer älskvärt än något annat!

[Hubert]

Paulus tolkas ibland som förespråkare för att Gud bara kan nås genom församlingen, dvs genom gemenskap med andra.
Vad den enskilde tror och inte tror har mindre betydelse, kanske ingen alls.

Är det inte så att betoningen på egot är en modernitet som har rötter i GT där Gud undervisar sina avbilder Adam och Eva?

Sett ur dethär perspektivet har väl människan att välja mellan att tillhöra församlingen/Gud eller inte?

Jag menar att människan i grunden endast har två fria val:
1. att låta tanke, tal och gärning utgå från personlig logik, dvs de preferenser och motviljor, man under livets gång utvecklat och låtit sig styras av som sin "unika" personlighet. Man hamnar i en identitet som i första hand tänkande varelse och sekundärt som medveten, beskrivet som förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov.
2. låta verkligheten så som den uttrycker sig av sig själv i det självklara, innan människans kommentarer och manipulation, vara referens och därmed låta tanken vara ett "verktyg" för medvetandet att förstå och förhålla sig till det självklara och allmängiltiga. Man låter hjärnan vara hjärtats ljus. Medvetandet som förmåga att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov, blir primärt och den personlighet som följer är inte unik, avskild, isolerad.
Båda valen är fria men konsekvenserna är det inte.
Ägnar man sig åt det sistnämnda har färder till månen inte omedelbar prioritet. Man prioriterar filosofisk insikt och dialog, som ett verktyg att förverkliga det som vi aldrig kan få för mycket av, endast lida brist på: kärlek. Det gör livet enklare och mer älskvärt än något annat!

[Anne]

Jag går sällan till kyrkan och om jag gör det så går jag dit ensam. Det är så mycket brus utanför. Men jag kallar mig inte religiös heller.

[Algotezza]

Jag går sällan till kyrkan och om jag gör det så går jag dit ensam. Det är så mycket brus utanför. Men jag kallar mig inte religiös heller.

Naturen, skogen, havet, fjällen är kyrkan för många privatreligiösa. Andlighet betyder mer än tro på Gud.