Finns Gud?

[JemyM]

Är begreppet Guds enda funktion att förklara sådant vi inte har mer rationella förklaringar på? Kan inte begreppet Gud motsvara något vi människor längtar efter i djupet av våra hjärtan, en djupare andlig gemenskap, en tillhörighet, och inte bara fungera som en förklaring man tar till när man ingen förklaring har, i stil med slumpen? Är det inte en grov förenkling att se Gud som något som enbart skall förklara alltings uppkomst, naturfenomenen, sol, vind och vatten, och att han inte behövs längre, nu när vi har naturvetenskapliga förklaringar och slumpen som "förklaring" på omvärldens fenomen?

Allt det där är en utveckling av den ursprungliga hypotesen, en utveckling som skett under flera tusen år och genomgått fullständig metamorfos.
Jämför naturreligionerna som ligger bakom bibeln med gamla testamentet, det gamla testamentet med de tidigare kristna sekterna, de tidigare kristna sekterna med orthodox kristendom, orthodox kristendom med katolska kyrkan, katolska kyrkan med protestantiska kyrkan, protestantiska kyrkan med den moderata kristendomen, den moderata kristendomen med den sekulerade världen.

Varje reformation har tillfört nya åsikter och avlägsnat gamla. Filosofin har omformas med människan allt efter deras behov.

[Algotezza]

Är begreppet Guds enda funktion att förklara sådant vi inte har mer rationella förklaringar på? Kan inte begreppet Gud motsvara något vi människor längtar efter i djupet av våra hjärtan, en djupare andlig gemenskap, en tillhörighet, och inte bara fungera som en förklaring man tar till när man ingen förklaring har, i stil med slumpen? Är det inte en grov förenkling att se Gud som något som enbart skall förklara alltings uppkomst, naturfenomenen, sol, vind och vatten, och att han inte behövs längre, nu när vi har naturvetenskapliga förklaringar och slumpen som "förklaring" på omvärldens fenomen?

Allt det där är en utveckling av den ursprungliga hypotesen, en utveckling som skett under flera tusen år och genomgått fullständig metamorfos.
Jämför naturreligionerna som ligger bakom bibeln med gamla testamentet, det gamla testamentet med de tidigare kristna sekterna, de tidigare kristna sekterna med orthodox kristendom, orthodox kristendom med katolska kyrkan, katolska kyrkan med protestantiska kyrkan, protestantiska kyrkan med den moderata kristendomen, den moderata kristendomen med den sekulerade världen.

Varje reformation har tillfört nya åsikter och avlägsnat gamla. Filosofin har omformas med människan allt efter deras behov.

Religionen var väl en helhetslära i det tidga samhället som initialt gensomsyrade hela samhället, så att den inte bara erbjöd en mytologisk världsförklaring utan var grunden för allt annat också. Efter hand har väl olika delar av den utkristalliserats och sekualisertas, tills bara ett slags kärna kvarstår. Metamorfos? - Snarare avknoppning tills den kärna kvarstår vi ser idag. Som kanske till slut också "avknoppas" så att intet återstår av den tidigare tron...

A

[Sceptisk]

Intresset för den mystiska dimensionen måste väckas, och där räcker det inte om jag som auktoritet säger att en sådan dimension finns och till och med manifesterar den, då de musikaliskt-analytiska redskap som han har till förfogande likväl bryter ned exemplifieringen i fragment som är tillgängliga för förnuftet, det behövs anekdoter där andra hävdar samma sak. Allt instruktionsmaterial tillgängligt behandlar i regel just den ytliga dimensionen av musiken (tekniker), emedan musikaliteten själv sällan eller aldrig berörs.

Tycker jag var mycket bra sagt, särskilt det sista att det som egentligen är det viktiga faktiskt aldrig berörs. En enastående tanke! Musikalitet är ingen "kompis".

[Sceptisk]

Jag vet inte exakt hur du ska tolkas, Sceptisk - i allegorisk form kan det du uttrycker mycket väl stämma; vilket också innebär att vi för tillfället leker väldigt fritt med begreppet religiositet.

Jag använder begreppet religiositet i den vanligt använda tolkningen re-ligare, dvs att återknyta eller läka något som brustit och i detta fall så är betydelsen av vad som brustit kontakten mellan människa och det gudomliga.

Viljan till makt är ett genomgående mänskligt attribut - och att världen endast kan rättfärdigas i egenskap av estetiskt fenomen vet vi sedan länge...

Sk. "mänskliga fenomen" är ingenting som är enkelt att förstå och ännu svårare att förklara. Man kan ju lika gärna säga att mord är ett "mänskligt fenomen", likaväl som att säga att vegetarianism är ett "mänskligt fenomen". Vad var nazismen om inte ett "mänskligt fenomen", vad är Moder Theresa eller George Bush om inte "mänskliga fenomen"?

Vi kan lika gärna byta ut begreppet "mänskligt fenomen" till ordet "naturligt" och nå samma resultat. Dvs att det bara är något som verkar ske, vilket vi ju redan visste.

Att du säger "viljan till makt" antyder att du använder dig av Nietzsches formel som bara den är utsatt för mycket debatt om vad han faktiskt menade. Eller så använder du den i betydelsen av att människans grundläggande drivkraft är att ha makt. Vilket leder till nästa punkt på den inprogrammerade dagordningen, frågan; vad är makt? Vilket fortsätter att linda in oss i ytterligare trassliga definitioner, begreppsanalyser och floskelsemantik i det oändliga.

Du tvingar mig till att anta vad du menar, jag skulle mycket hellre önska att du förklarar dina ståndpunkter lite mer.

Men, om du trots allt talar om gud, och gudomligheten, i faktiska termer - som om det i själva verket fanns ett egentligt, verkligt, yttre att rikta transcenderandet åt; att din så kallade insikt inte är skenbar (vilket jag givetvis hävdar att den är, i alla lägen), utan faktiskt genomgående reell - då, då är det nonsens, helt enkelt.

Gud och det gudomliga går inte att diskutera i faktiska termer eftersom det ligger utanför vad vi kan beskriva och demonstrera. Det är därför den personliga insikten är så viktig. Åsikter spelar i det här sammanhanget ingen roll. Man kan anse att det är sant eller så kan man anse att det är nonsens. Vad spelar dessa åsiktskategorier och åtföljande intellektualiseringar för roll utan någon insikt?

[Sceptisk]

JemyM

Jag ser en ganska intressant paralell till det du skriver, nämligen i det vetenskapliga kunskapssökandet. Vi kan ta alkemin som exempel. För länge sedan, då man ännu inte kände till materiens uppbyggnad, hade man den märkliga uppfattningen att materia bestod av fyra element och utifrån den hypotesen snubblade man tydligen omkring i en dimma av okunskap och allmän idioti och försökte på olika sätt framställa nya material ur de gamla, då ju man antog att materialen bestod av olika kombinationer av dessa element. Ja tänka sig, vilka stollar. Dom försökte till och med framställa guld ur bly! Kan det bli knasigare än så?

Men vi vet ju alla att den moderna kemin har sina rötter i alkemin. Och precis som då så har dagens kemister en kultur, de har sina medaljer och utmärkelser, sina gruppmentaliteter, auktoriteter och filosofier. På samma sätt verkar det som att även om kemin idag blomstrar så har den också sparkat ut det svarta fåret från sin församling, dvs alkemin. Många tar också sin vetenskap för given och tycker inte att man behöver prata om hypoteser längre när man diskuterar faktum. Det har hänt då och då att någon kemist blivit ertappad med att föra alkemistiska resonemang, inget fel i det så länge det bara hör till flyktiga fantasier men om något allvar antyds då har det blivit foten på stubben och allmän diskreditering.

Samtidigt så är det ju så att kemin inte uppstod som en färdig vetenskap, även så länge som man anser att den vilar på sansad grund så har den genomgått förändring och ibland helt reviderade teorier. Från att ha antagit att materien består av odelbara atomer så upptäckte man att atomen faktiskt består av ytterligare och betydligt mindre partiklar.

Kemin används inte heller till att bara göra snälla saker som medicin och tandkräm den har i mycket hög utsträckning använts i krigssammanhang, från krut till att framställa stridsgaser, bomber och annat.

Det är kanske långsökt att beskylla kemi för att vara odemokratisk eftersom den bara håller på med observationer, hypoteser och experiment, dock kan den uppenbarligen användas i "odemokratiska" syften och på den punkten ser jag också paralell till religion. Det är inte alla religiösa människor som krigar, precis som att alla kemister inte krigar. Bara för att man är kemist betyder det inte att man vill döda människor och det är likadant med religiositet. Bara för att man har uppfattningen att det finns en skapare så blir man automatiskt inte ett monster som vill döda andra.

[JemyM]

Religionen var väl en helhetslära i det tidga samhället som initialt gensomsyrade hela samhället, så att den inte bara erbjöd en mytologisk världsförklaring utan var grunden för allt annat också. Efter hand har väl olika delar av den utkristalliserats och sekualisertas, tills bara ett slags kärna kvarstår. Metamorfos? - Snarare avknoppning tills den kärna kvarstår vi ser idag. Som kanske till slut också "avknoppas" så att intet återstår av den tidigare tron...

Det är först i ett senare skede religionen nådde detta stadie.

Den monoteistiske guden härstammar ur berättelser så som atrahasis, mytologin om elohim, enuma elish och gilgamesh, myter som i sin tur lånar ifrån egyptisk mytologi, som i sin tur lånar ifrån astrologi och vår absolut äldsta naturvetenskap. Den monoteistiske guden är den förste som kommer med ett komplett kompendium med "historia" samt riktlinjer för hur människor bör bete sig något som de flesta naturreligionerna inte gjorde. Dessutom var den monoteistiske en av de första som med full makt ansåg sig exklusiv. I naturreligionerna var det mer praxis att när du kom till en ny plats så offrade du till de lokala gudarna. Alltså ser vi redan här hur religionen förvandlas.

Om du ser över vad gamla testamentet säger så kommer du att inse att koncept som himmel och helvete inte ännu är uppfunnet, inte heller jordens undergång. Gamla testamentet är mer en historiebeskrivning kopplat till ett lagverk. Redan in i nya testamentet genomgår filosofin en stor förändring och blir en undergångsfilosofi samt löftet om evigt liv. Igen har religionen förändrats radikalt.

Den orthodoxa kristendomen användes i begynnelsen som ett politiskt verktyg runt om i europa men tappade så småningom makten. Humanismen, byggd mycket på ideér man hittat ur grekisk filosofi (böcker man plundrat under korstågen) ledde till renässansen och idén om mänskligt värde, vilket kyrkan anammade. Igen förändrades religionen.

När kyrkan tappade makt, man slutade kriga, fick mer respekt i varandra så växte den moderata religionen fram i vilket man trots sina kärndogmers nekande ändå är välkomnande till andra åskådningar och man kan erkänna jämförande religioner etc och man läser knappt bibeln längre. Detta är ännu en markant förändring.

Även om kärnan i dagens religion inte överhuvudtaget kommer i närheten av sina förfäder så kan du genom att jämföra varje steg i dess utveckling hitta de tydliga spåren ända bak till Ras Shamra, Ugarit, eller ännu längre tillbaka till egypten, och enligt vissa forskare kan du rent av gå ännu längre tillbaka till astrologin.

Gudstro är alltså en filosofi som vidareutvecklats gång på gång på gång på gång och trots att dagens gudstro är fundamentalt olik sina tidigaste förfäder så kan du genom detaljstudier följa den röda tråden ända tillbaka till naturfenomenen, dvs mycket tidiga naturvetenskapliga hypoteser.

[JemyM]

Det är inte alla religiösa människor som krigar, precis som att alla kemister inte krigar. Bara för att man är kemist betyder det inte att man vill döda människor och det är likadant med religiositet. Bara för att man har uppfattningen att det finns en skapare så blir man automatiskt inte ett monster som vill döda andra.

Det finns inga kemiböcker som uppmanar dig till att döda, men i varje hotellrum finns en bok som idag ger läsaren ett antal ursäkter till att döda just dig för regler du inte ens visste fanns. Den mest fundamentale kemisten är för dig ofarlig men ju närmare en kristen är sin kärndogma destu mer farlig är han för dig. Där är en stor skillnad. Dessutom inleder inte en kemibok med "du skall inga andra kemiböcker hava jämte mig" eller ett kapitel om hur andra kemister är onda profeter, eller 620 olika sätt som brott mot kemins lagar skall leda till dödsstraff.

[miles davis]

Att du säger "viljan till makt" antyder att du använder dig av Nietzsches formel som bara den är utsatt för mycket debatt om vad han faktiskt menade. Eller så använder du den i betydelsen av att människans grundläggande drivkraft är att ha makt. Vilket leder till nästa punkt på den inprogrammerade dagordningen, frågan; vad är makt? Vilket fortsätter att linda in oss i ytterligare trassliga definitioner, begreppsanalyser och floskelsemantik i det oändliga.

Du tvingar mig till att anta vad du menar, jag skulle mycket hellre önska att du förklarar dina ståndpunkter lite mer.

Det är inte så svårt att räkna ut vad jag menade om man sätter det i relation till det du tidigare skrev.

Men, om du trots allt talar om gud, och gudomligheten, i faktiska termer - som om det i själva verket fanns ett egentligt, verkligt, yttre att rikta transcenderandet åt; att din så kallade insikt inte är skenbar (vilket jag givetvis hävdar att den är, i alla lägen), utan faktiskt genomgående reell - då, då är det nonsens, helt enkelt.

Gud och det gudomliga går inte att diskutera i faktiska termer eftersom det ligger utanför vad vi kan beskriva och demonstrera. Det är därför den personliga insikten är så viktig. Åsikter spelar i det här sammanhanget ingen roll. Man kan anse att det är sant eller så kan man anse att det är nonsens. Vad spelar dessa åsiktskategorier och åtföljande intellektualiseringar för roll utan någon insikt?

Nonsens, med andra ord.

[Sceptisk]

miles

Nej du den gubben går inte. Du vill att jag ska sitta och gissa mig till vad du menar. Risken blir att jag kommer att komma fram till något du inte alls avsåg. Du får helt enkelt så lov att förklara dig.

Nonsens med andra ord.

Du låter desperat... Vad är det som är nonsens?

JemyM

Gudars! Vad har du nu läst? (i Bibeln alltså)

[JemyM]

Gudars! Vad har du nu läst? (i Bibeln alltså)

Jag har läst den kristna bibeln. Det var faktiskt ursprungligen en israelisk lagbok innan den senare blev en partisk undergångssekt för ickejudar.

[miles davis]

miles

Nej du den gubben går inte. Du vill att jag ska sitta och gissa mig till vad du menar. Risken blir att jag kommer att komma fram till något du inte alls avsåg. Du får helt enkelt så lov att förklara dig.

Nonsens med andra ord.

Du låter desperat... Vad är det som är nonsens?

Behovet av expansion - det subtila, mänskliga särdraget att ständigt vilja bemäktiga sig tillvaron, främst på mental nivå - är en typ av relig:het, vilken Nietzsche ideligen återkommer till. Att överlåta de mulna vyerna längst borta vid horisonten till intigheten är ungefär lika naturvidrigt för människan som att begå självmord - osäkerheten är läskig; bäst då att ljuga ihop en bild om vad som finns där borta...
Den teleologiska meningsfullheten, viljan att betrakta sig själv ur ett högre perspektiv, kan betraktas som en vilja till makt. En dåligt kanaliserad sådan, visserligen; men likväl.

Din gudom, om den tolkas allegoriskt (vilket den tydligen inte ska), är i vissa hänseenden en parafras på Nietzsches tänkesätt.

Säg mig, på vilket sätt kan påståendet att det flygande spaghettimonstret är utanför, och ovanför, det mänskliga förnuftet - och endast i kontakt med den individuella intuitionen - skilja sig från påståendet att gud fungerar på exakt samma sätt?
Rimligheten säger oss att vi bör sätta åtminstone några gränser för vad vi ska kunna acceptera inom det kunskapsteoretiska fältet (vår vilja till makt skulle trots allt inte kunna överleva länge i ett ständigt kaos - och ja, visst, den totala motsatsen är också den förödande, nihilism etc.).

[Sceptisk]

miles

Jag har ont i huvet och är trött så jag svarar bara på din sista fråga just nu, hade velat diskutera Nietzsches synsätt också men det får vänta.

Skillnaden mellan det flygande spagetthimonstret och religiositet skiljer sig inte mycket på just den tekniska punkten. Vill man se det som att religiositet och religiösa känslor är lika triviala och utbytbara som de som spagetthi skulle framkalla så är det naturligtvis görbart. Men frågan är ju om vad som faktiskt är.

Om du inte känner till negativ teologi så ska jag ge en kort beskrivning; i den negativa teologin så menar man att eftersom Gud är "höjd" eller bortom allting vad vi människor kan förstå så kan vi bara närma oss Gud genom att peka på vad Gud inte är. Om vi kan konceptualisera och definiera det så kan det inte vara Gud eftersom Gud är skaparen av dessa ting så är han bortom dem. Därför kan Gud varken vara det flygande spaghettimonstret eller något annat för att det är en falsk bild av Gud, en så kallad idol.

För att förklara vad jag menar; Inom Judaismen så menar man att skapelsen egentligen är Gud som gömmer sig. Gud skulle inte kunna skapa världen utan att först dölja sig själv inför den. Om Gud skulle framträda inför sin egen skapelse så skulle det förinta allting, hela världen och universum skulle återställas till oändlighet. Den process varmed Gud skapade världen genom att dölja sig själv kallas för Tzimtzum. Så den värld vi lever i och vår existens är en följd av denna process. Den yttre oändliga objektiva världen ses som ett skal runt det inre oändliga subjektiva. Samtidigt är de omöjliga att skilja på, de hör ihop och man menar därmed att det som vi kan se med våra ögon är representationer eller manifestationer av det inre, det som kommer från Gud. Men det yttre har ingen oberoende existens och att leva med det objektiva som slutmål går heller inte. Subjekt söker subjekt. Gud är det mest subjektiva, det mest innerliga och djupa. Den oändliga subjektiviteten som vi inte är medvetna om i vår ofta stressiga tillvaro. Och vi kan inte närma oss det oändliga subjetiva genom att göra oss föreställningar om det eller definiera det för det skulle hindra kommunikationen med Gud. Det skulle innebära att man föreställer sig det subjektiva som ett objekt och detta är grunden för idoldyrkan. Man dyrkar pengar, prylar, vin, sprit och så vidare som mål i sig själva, dvs som Gudar. Det kanske låter lockande att ha vin och pengar som sina Gudar, men det leder till att man blir en slav under dessa saker. Så för att bli fri i livet så måste man hitta den sanna Guden som inte är dessa falska saker som man blir slav under.

På sätt och vis blir Gud lätt ett sådant föremål, men när man talar om Gud så är det egentligen bara i förbifarten. Ett ord man använder för att det representerar en upplevelse bortom och djupare det ordinära. Men man måste ju kalla denna företeelse för något för att kunna göra sig förstådd även om det man talar om är så extremt mycket djupare och mystiskt än spagetti.

Genom att vi inte kan kommunicera med det oändliga direkt så behöver vi en förmedlande länk, och i Kristendomen så är Jesus den förmedlande länken. Ifall vi skulle nå direkt kontakt med Gud så skulle vi förtäras och nullifieras. Det var kanske var filmen Indiana Jones försökte att förklara med de smältande Nazisterna vid arken. Lögnen kan inte existera i ljuset av sanningen, det begränsade kan inte existera som en oändlighet. Det är vad gudstro egentligen handlar om. Relationen mellan det ändliga och oändliga. Vi har en ändlig existens, vi är begränsade varelser vilket gör oss beroende. Vi vill därför veta vem eller vad som skapat oss, varför vi är här osv. Ifall vi inte var skapade då skulle vi heller inte vilja veta sådana saker för då vore vi gudar själva eller så skulle vi ingå i en världsbild av absurditeter där ingen föds och ingen dör.

[Jones]

Verkligen intressant att läsa vad alla skriver men jag känner att jag först och främst måste svara på vad ProspectPark skriver.

Du talar om att en allsmäktig Gud skulle ha svårare att hjälpa ett par barn i Afrika eller Svergie.
Som jag har förstått det så syftar du på Bokens gud; Jahve, Allah, Gud vad man nu vill kalla honom/henne. Alla skrifter osv. talar ju om just hur mäktig Gud är så jag har svårt att tor att beroende på var de bor känner Gud att det är lättare att bara låta dom dö och koncentrera sig på dom svenska barnen i stället. Hör du inte hur abusrt det du säger är ?  En -Allsmäktig- Gud kan ju göra precis vad han vill!  

Det makabra exemplet om att Gud skulle ha någonting med förintelsen att göra?
På vilket sätt skulle det hjälpa att döda flera miljoner människor; män kvinnor och barn?
Om Hitler annars hade sprängt ett par atombomber kunde ju Gud bara ha gjort sig av med honom om han ville det istället för att sätta hela världen i brand och mörda miljontals människor. Gud kan nog hittra andra sätt att påpeka en poäng.
Om Gud fick för sig att använda min eller din familj som inte gjort något för att statuera ett exempel, vad är det för gud egentligen?
Jag tycker egentligen att den intressantaste frågan i den här diskussionen är:
Om Gud finns, ska vi följa honom?

Bara för att också svar på det om döden:
Visst den mänskliga anden kanske kan jämföras med en fjäril som bryter sig låss från sin puppa ( livet ) och blir en fjäril som flyger runt bland blommorna i solskenet ( efterlivet )
Men det kanske inte är så. Man kanske bara är borta för evigt inget medvetande inget varande.
Eller så kommer man till himmelen eller helvetet.
Det kan vi ju inte veta. Det enda sättet att säkert veta är att fråga någon som har upplevt det, vilket är lite svårt.

Men om  livet efter bara är mycket bättre och fullt av lycka. Varför döma oss till jordelivet då över huvudtaget? Är livet på jorden ett straff för att vi inte uppförde oss någon annan stans? Det tror jag inte för ett ögonblick på.

[Sceptisk]

Jones

Du ställer upp det klassiska teodiceproblemet fast från en annan vinkel. Hur kan en allsmäktig, rättvis och god Gud tillåta eller rent av skapa ondska i världen?

Om inte Gud skapar ondskan, vad eller vem gör då det? Och vad är ondskans väsen? Inom Kristendomen har vi djävulen och eller människors fria vilja men inom gnosticismen så menar man att hela denna världen är en skapelse av en halvgud (demiurg) som själv är blind och döv inför Gud och tror sig själv vara den ende sanne guden. Eftersom denna världen är hans skapelse så blir den också därefter.

Hade världen varit skapad direkt av en god Gud som bestämde allting (typ Kalvinism), då tycker man ju att man borde vara i paradiset redan.

Så finns det deismen och nylpatonismen som menar att Gud skapade världen sedan lämnade han den därhän. Han behövde inte längre vara aktivt involverad i den eftersom han tillverkat den enligt ett självuppehållande system, han var bara världens alstrare. Men deismen ser också Gud som personlig, precis som Kristendomen. I gnosticismen är det återigen lite annorlunda eftersom där menar man att Gud är helheten av allting, Pleroma och i polyteistiska religioner som Hinduismen har vi Brahman som är ovan allting och som istället alstrar Gudar och världar, varav denna värld bara är en av oändligt många andra. Taoismen verkar vara lite av samma tänkande och även Asatron. Taoismen precis som Asatron menar att världen och gudarna skapades ur ett kaos eller ur det mytomspunna tao. Gudarna befinner sig här precis som vi och världen och deras uppgifter är att sköta om sina världar enligt eget behag. I asatron menade man att för varje jobb krävdes en viss hantverkare, så alltså ansåg man väl att denna världen sköttes av många olika krafter som därför ibland står emot varandra.

Likadant i gamla Grekland och Rom och Egypten. Det verkar som att människor över hela världen har gått från att vara animister till att mer konkretisera en polyteistisk uppfattning och sedan kom den Abrahamiska monoteismen. Enligt legenden så var Abraham förbannad för att man kunde springa mellan olika gudar och på så vis undslippa eget ansvar för vad man gjorde, så han slog sönder sin fars idoler och etablerade en egen religion. Baserad på en Gud(el sanning), ett rike (Israel) och ett folk(judarna). Så det är kanske monoteismen som alstrar teodiceproblemet inte gudatro.

Men den Abrahamiska tron förklarar ondska på ett ganska så psykologiskt intressant sätt, nämligen att ondska inte har någon existens i sig självt utan är en förljugen parasitering på det goda. Fast jag ser inget skäl till varför man inte skulle kunna ha den uppfattningen även inom polyteismen. Lögner skapar oreda, det har man vetat länge. Trixtern återkommer i nästan alla polyteistiska religioner men inte i Kristendomen, där är den föredetta ambivalente trixtern alltigenom och orubbligt ond.

[miles davis]

miles

Jag har ont i huvet och är trött så jag svarar bara på din sista fråga just nu, hade velat diskutera Nietzsches synsätt också men det får vänta.

Skillnaden mellan det flygande spagetthimonstret och religiositet skiljer sig inte mycket på just den tekniska punkten. Vill man se det som att religiositet och religiösa känslor är lika triviala och utbytbara som de som spagetthi skulle framkalla så är det naturligtvis görbart. Men frågan är ju om vad som faktiskt är.

Om du inte känner till negativ teologi så ska jag ge en kort beskrivning; i den negativa teologin så menar man att eftersom Gud är "höjd" eller bortom allting vad vi människor kan förstå så kan vi bara närma oss Gud genom att peka på vad Gud inte är. Om vi kan konceptualisera och definiera det så kan det inte vara Gud eftersom Gud är skaparen av dessa ting så är han bortom dem. Därför kan Gud varken vara det flygande spaghettimonstret eller något annat för att det är en falsk bild av Gud, en så kallad idol.

För att förklara vad jag menar; Inom Judaismen så menar man att skapelsen egentligen är Gud som gömmer sig. Gud skulle inte kunna skapa världen utan att först dölja sig själv inför den. Om Gud skulle framträda inför sin egen skapelse så skulle det förinta allting, hela världen och universum skulle återställas till oändlighet. Den process varmed Gud skapade världen genom att dölja sig själv kallas för Tzimtzum. Så den värld vi lever i och vår existens är en följd av denna process. Den yttre oändliga objektiva världen ses som ett skal runt det inre oändliga subjektiva. Samtidigt är de omöjliga att skilja på, de hör ihop och man menar därmed att det som vi kan se med våra ögon är representationer eller manifestationer av det inre, det som kommer från Gud. Men det yttre har ingen oberoende existens och att leva med det objektiva som slutmål går heller inte. Subjekt söker subjekt. Gud är det mest subjektiva, det mest innerliga och djupa. Den oändliga subjektiviteten som vi inte är medvetna om i vår ofta stressiga tillvaro. Och vi kan inte närma oss det oändliga subjetiva genom att göra oss föreställningar om det eller definiera det för det skulle hindra kommunikationen med Gud. Det skulle innebära att man föreställer sig det subjektiva som ett objekt och detta är grunden för idoldyrkan. Man dyrkar pengar, prylar, vin, sprit och så vidare som mål i sig själva, dvs som Gudar. Det kanske låter lockande att ha vin och pengar som sina Gudar, men det leder till att man blir en slav under dessa saker. Så för att bli fri i livet så måste man hitta den sanna Guden som inte är dessa falska saker som man blir slav under.

På sätt och vis blir Gud lätt ett sådant föremål, men när man talar om Gud så är det egentligen bara i förbifarten. Ett ord man använder för att det representerar en upplevelse bortom och djupare det ordinära. Men man måste ju kalla denna företeelse för något för att kunna göra sig förstådd även om det man talar om är så extremt mycket djupare och mystiskt än spagetti.

Genom att vi inte kan kommunicera med det oändliga direkt så behöver vi en förmedlande länk, och i Kristendomen så är Jesus den förmedlande länken. Ifall vi skulle nå direkt kontakt med Gud så skulle vi förtäras och nullifieras. Det var kanske var filmen Indiana Jones försökte att förklara med de smältande Nazisterna vid arken. Lögnen kan inte existera i ljuset av sanningen, det begränsade kan inte existera som en oändlighet. Det är vad gudstro egentligen handlar om. Relationen mellan det ändliga och oändliga. Vi har en ändlig existens, vi är begränsade varelser vilket gör oss beroende. Vi vill därför veta vem eller vad som skapat oss, varför vi är här osv. Ifall vi inte var skapade då skulle vi heller inte vilja veta sådana saker för då vore vi gudar själva eller så skulle vi ingå i en världsbild av absurditeter där ingen föds och ingen dör.

Luftslott i all ära, visst - men ur ett kunskapsteoretiskt, och även rent pragmatiskt perspektiv så kan man lätt ledas in i en ytterst prekär situation om några egentliga utsagor inte finns att följa.
Mytologi och genomarbetad apologetik kan man komma långt med, men några egentliga argument - ej sofismer - blir det inte förrän den personliga intuitionen överges till förmån för substantiella begrepp.
Tro vad du vill, men förvänta dig inte att folk se det du säger som mer än nonsens - när du trots allt inte klarar av att tala ur mössan. Om du nu ens har något att säga.

Vi är för övrigt inte skapade, och trots det är vi varken gudar eller odödliga.