haralddavidsson skrev:Varför ska Gud hjälpa oss, ifall allt redan är absolut, Och OSS, vad är det, något skenbart bara, nu gömmer du dig igen bakom ett schizofren-liknande tänkande.
Jag är verkligen inte schizofren. Det handlar om vilket tankesystem man använder sig av i vardagen. Antingen är det egot, alltså att tron om att man är skild från allt. Jag har svårt att tänka mig att alla kommer från samma enhet, men jag är villig att försöka ändra mig så att jag slipper hamna i en roll där jag känner mig som ett offer inför världen.
Självklart irriterar man sig på sin omgivning eftersom man inte kan tänka sig att det faktiskt är den inre reflektionen man varseblir. Världen visar dig vad du har för perspektiv. Vissa tycks bara få allt gott i livet medan andra råkar ut för skit hela tiden. Symbolerna ute i världen är en hint om vad du har för föreställningar, både medvetet som omedvetet.
Kärleken till Gud är lidandet.
På vilket sätt? Hur menar du?
Men du tar bort lidandet och då tar du också bort motsatsen, alltså KÄRLEKEN.
Vi lever i den relativa världen, illusionernas värld, allt här är falskt men det är svårt att förstå och ta till sig. För att uppleva falsk kärlek måste det också finnas lidande. Det man gör när man tar bort lidandet är att man avsäger sig världen, förstår att det inte är allt som finns - då kommer allt bli genast mycket trevligare, inga krav, ingen prestationsångest, behöver inte jaga kärleksrelationer för att fylla det tomma hålet, behöver överhuvudtaget inte jaga efter någonting för att uppnå tillfällig lycka.
Saker är roliga men inte
viktigt. Du leker med dem för att du mår bra, inte för att de ska
få dig att må bra.
Vad är då kvar? Gud, men inte vi.
Exakt! Det du menar med "vi" är våra kroppar, vad vi gör, vad vi säger.
Det är det här som är roten till alla missförstånd - vi
är inte våra kroppar men vi
tror det!
Så när allt försvinner (symbolerna/illusionen) blir "Gud" kvar, alltså vi, vårat riktiga jag. Det är DU som bestämmer allt i DITT LIV.
Det är därför vi reinkarnerar gång på gång tills vi inser att vi är fångade i drömmen, vaknar upp och tar oss ur den.
Att bli provocerad är inte en känsla, men en HANDLING.
En handling är bara en handling, det är vad du lägger för värderingar om handlingen som gör det till vad den blir.
En del tar
allt som negativ kritik medan andra inte alls tar åt sig. Det är ett val och har man problem med att ta åt sig mycket får man titta på vad det är som gör att man upplever allt som attacker.
