Hur kan du säga åter i köttet om det är ett nytt kött?
Hur kan man säga att det åter regnar när det är nytt regn? Samma skillnad.
Vad är det för mening med att ha en personlighet om den inte skall bestå?
En personlighet är ett sätt att uppleva och upplevas på. Ditt jag är en andlig, oförgänglig realitet (jf Paulus "kropp, själ och ande" om du absolut måste ha biblisk anknytning till allting du tänker i eskatologiska frågor) medan personligheten är en själslig, förgänglig realitet som uppstår i spänningsfältet mellan den förgängliga kroppen och den oförgängliga anden... men det där sa jag visst redan va? Men som Fann brukar påpeka - oförgänglighet är välan ändå inget kriterium för meningsfullhet?
Insikt är inte det samma som reinc. vi får insikt och kunskap genom vårt oförgängliga (?) Men det här är "jag" varför skall inte "jag" bestå?
Se det såhär: Vi får insikt GENOM vårt förgängliga (ögat är förgängligt liksom personligheten, icke desto mindre meningsfullt btw) men insikten, eller ett destillat, en essens av insikten - det oförgängliga i insikten - tillfaller det oförgängliga i oss - och det kan man kalla "jaget" eller människoanden.
Såhär började jag en dagboksanteckning häromdan:
Känns som jag borde skriva nånting om det här men jag vet inte till vem. Till mig själv, så som jag är i framtiden. En människa jag både känner och inte känner – en människa som har erfarenheter som jag inte har men mot en klangbotten som är identisk med mig. Eller förresten inte – eftersom klangbottnen utgörs av det förflutna som helhet och varje tillförd del påverkar alla andra delars förhållande till helheten. Utom, då, det sjuka, komplexen, de inkapslade reaktionsmönster som fortsätter att reagera på varandra i ett slutet kretslopp som stjäl kraft till sitt snyltande skenliv från sin värdorganism. Det enda jag har gemensamt med den människa jag nu skriver till är alltså det som inte kan definieras och som vi kallar vårt ”jag”. Själva närvarokraften; närvaroviljan; uppmärksamheten som har trätt alla upplevelser på sig som köttbitar på ett grillspett, som smultron på ett strå, som pärlor på en tråd… Spett, strå, tråd… en tämligen linjär historia, det där jaget. Verkar som alla geometriska grundformer visar en aspekt av jaget: linjen, ytan, punkten, sfären… kanske rentav kuben.
Ja, du framtida kub…För att illustrera vad jag menar. Jaget är "rakt ingenting". Men linjärt. Jaget är "platt ingenting". Men plant. Jaget är "runt talat ingenting". Men sfäriskt. Jaget är "prick ingenting". Men punktuellt. Jaget är det som räknas i det som inte kan räknas, om man säger...
Reinc, må vara sant eller inte men det är inte något som bibeln förespråkar.
Och? Även om allt bibeln förespråkar är sant så innebär detta inte att allt som bibeln underlåter att betona är osant! För övrigt har jag påpekat flera ställen i bibeln som implicerar reinkarnation. Det står där för den som har öron att höra, som det heter.
För den delen vem har sagt att kroppar har ett bäst-före datum? Eller snarare, vem har sagt att det alltid kommer att vara så? Varför har de ett bäst-före datum?
Ingen har vad jag vet sagt att det "alltid kommer att vara så" - men det rimliga är väl ändå att ta fasta på det irriterande lilla faktum att det ÄR så. Man dör. Man tappar kroppen. Den blir utsliten och trillar av, plötsligt eller långsamt, som ett klädesplagg. Ett klädesplagg av kött.
Din sista fråga är intressant: VARFÖR dör vi? Jag fick själv ett mycket bra exempel på dödens förträfflighet häromveckan: Min gamle far är en synnerligen obstinat och bitter man. Vi har haft ett kallt krig de senaste 30 åren. Med jämna mellanrum (ett till två år) sticker jag fram huvudet i en försoningsgest - bara för att få det avhugget igen. Gång på gång. Jag växer ut ett nytt varje gång men får det avhugget nästa gång. Nå. Nu höre jag av min mor att min far fått en hjärtattack. Jag skrev ett brev till honom och föreslog (utan att nämna hjärtattacken) att vi skulle ses. Han skrev tillbaka med den sedvanliga svadan av anklagelser, oförskämdheter, insinuationer och så vidare och jag svarade inte. Men någon vecka därefter ringde han och bjöd dit oss, jag och min fästmö. Och han var så mjuk! Och när vi kom dit var han överlycklig att vi äntligen kunde försonas och att jag inte höll något emot honom.
Nå, det är en privat solskenshistoria men poängen i det här sammanhanget är givetvis att detta knappast skulle ha inträffat utan dödens överhängande närvaro genom hjärtattacken.
Eller som Bellman sjöng i sin "Glimmande nymf":
Döden ger liv åt kärlek bortblandad."Tid skall inte finnas mera samt inga tårar och ingen död skall vara mer"
Måtte det dröja! Vi har så mycket att göra innan dess...
"Och med synden ärvde vi oxå döden"
Just det. Och möjligheten till kär lek, försoning och moralisk mognad.
jn, lekfull
. Du byter ut frågan till Johannes om han är Elias mot messias...? Från en historisk person till en allmän framtidsförväntning.
.
Adress?