JennyMaria skrev:And there you lost me (for now).
Skickar impulser bakåt i tiden? Kan du förklara lite mer för mig? Hela kretsloppsteorin är ju klassisk och högaktuell (igen). Hur fungerar det rent fysiskt, på partikelnivå, att atomer (?) sänder impulser bakåt i tiden? Vem har kommit med teorin? Och är det någon typ av dragande mekanik som i kärnan inom sin tid låter materialet dras tillbaka, eller syftar du på massa - implodering?
Det är när vi upplever och föreställer oss tiden som en linje som begreppet materiell kausalitet och "tidens pil" (tiden "rör sig" bara framåt; tidsbundna processer irreversibilitet) uppkommer och då vi föreställer oss outredbara paradoxer och verkliga kontradiktioner för den eller det som kan "röra sig bakåt i tiden" och "ändra det förflutna". Kolla SF-litteratur på området!
För att lösa problemet tänker man sig "parallella universa" eller ett "kosmiskt träd" av möjligheter där alla möjligheter alltid realiseras, tänkt från en viss tidpunkt, medan man själv som individ bara kan röra sig "utmed en gren, en linje".
För att få en bild av möjligheten till det jag skisserar (rörelse bakåt i tiden) får man försöka frigöra sig från bilden av tiden som en linje i en riktning, med ett före, ett nu och ett efter. Man måste också föreställa sig universum i "ren energiform", bortom vår upplevelse av det, jämfört med vår upplevelse av detta. I upplevd form finns bara nuet, och det förflutna representeras av våra minnen nu och framtiden av t.ex. våra planer nu.
Begreppet nu är bundet till betraktaren, och betraktaren resonerar sig fram till ett "tänkt fysiskt materiellt nu" utifrån sitt upplevda nu.
Fysiskt sett är dock Big Bang eller vad vi nu vill kalla vårt (lokal-)universums födelse fortfarande lika närvarande: i vårt nu på jorden kan vi ge "se" ut (ta emot ljusvågor) från "avlägsna objekt" som manifesterar tiden strax efter Big Bang, och bakgrundsstrålningen är en "rest" från, men kan också kallas en närvaro av, Big bang i "nuet".
Kort sagt, begynnelsen är ständigt närvarande. Vill man tala i religiösa termer kan man säga att Guds "Varde ljus" ständigt ljuder.
Om vi så att säga frigör oss från bilden av tiden som linjär och inser att all tid är närvarande i vårt upplevda nu och i energins tidlöshet bortom vår upplevesle, blir det kanske inte så svårt att föreställa sig hur "det kosmiska programmet" hela tiden "kan starta om sig själv". Allt är simultant tillgängligt.
Därvid kan man föreställa sig att processer på mikroplanet får konsekvenser på makroplanet och vice versa, vilket gör att helheten blir i balans, och att vi därför inte råkar ut för tidsparadoxer och kontradiktioner, blott därför att "påverkan bakåt i tiden" är möjlig.
Och Gud själv blir detta ständigt pulserande, gränsöverskridande kosmos.
För övrigt är den bild jag använder för mina inlägg en symbol för detta: inte tre cirklar utan en inåtgående spiral som går till centrum och blir en utåtgående, vilket kan tolkas som att gå från "framtiden" till "det förflutna" och sedan gå utåt igen, eller att gå från makro- till mikrokosmos och vända "tillbaka". Guds kosmiska puls. En symbol för den dynamiska evigheten.
A
