Inläggav Zokrates » 18 mar 2010 08:13
Ja det är ett ökänt problem med vittnesskildringar och hur samma händelse skiljer sig åt beroende på vem som berättar om det. Även Jesus enligt lärjungarnas berättelser, sa typ, saliga äro de som tror på detta trots att de ej med egna ögon sett det ske, och här ligger lite av kärnan i det hela, trots att någon sett något är det ändå inte helt säkert att denne kan förlita sig helt på sina egna ögon och att be kamraten intill kanske inte heller är så tillförlitligt och hur svårt är det inte då att tro på någon annan rakt av utan att förlita sig på något annat än dennes första eller andrahandsuppgifter eller då sekler, millenier passerat?
Detta fick mig att minnas en händelse för ett antal år sedan då jag och en vän var på väg hem mitt i natten på en ödslig väg, i strålkastarskenet såg jag ett enorm svart kattdjur, det var en katt men gigantiskt stor, typ lika stor som en fullvuxen älg, jag tvärnitade och stannade bilen för att inte krocka med den där den gick över vägen. Kompisen bredvid säger då, ser du vilken jäkla stor katt, ja sa jag, den försvann snabbt över till andra sidan. Men så stora katter finns det inte i sverige, katter som är större än en älg, den var längre dessutom.
Trots att vi såg båda två en stor svart katt vägrar jag fortfarande att tro på mina ögon, inte heller det faktunm att killen bredvid såg samma sak kan få mig att ändra på detta. Det var omöjligt, i vår verklighet, kanske om jag spånar lite, ändrar på vår normala verklighet och tillåter mig att acceptera att detta var en spökkatt, en slags demon måhända, som passerade genom en reva i dimensionerna, så skulle jag kunna ta det för sant, men det skulle ju även kunna varit en reva i tiden, en katt som en gång varit men ej längre är som uppvisade sig för oss som en tidsillusion för att snabbt försvinna igen.
Det är alltså oväsentligt vad det var, hur det kunde vara, om vi, du eller jag tror på detta, för det enda vi kan enas om är att det kräver att vi tar till bortförklaringar för att det skall bli begripligt, typ ni var fulla, ni gick på droger, ja ja skära elefanter..
Nej, vi var varken trötta eller fulla, masspsykos, svarar någon, visst men hur funkar det då? osv i all oändlighet.
Nej, jag behöver inte ha varit med under andra världskriget för att tro på att det har existerat, men däremot kan jag tro att vinnaren alltid ändrar och skriver om historien till sin fördel, som turkarna som vägrar att erkänna att det var ett folkmord deras förfäder begick mot armenierna 1915-17, eller vilket exempel vi än tar. Att det finns ett överdåd av grymheter i världen, det behöver vi knappast tvivla på, eller måste vi se varenda liten enskild händelse med egna ögon för att kunna tro på det?
Nej, vi är bekväma och bildar oss våra generella uppfattningar utifrån helhetsmönster, detta trots enskilda betalda journalisters tillkortakommanden. Det är svårt att lura den uppmärksamme och vi får väl anta att vi inte behöver lära oss skillnaden mellan gott och ont trots att ideliga försök ändå görs för att göra just detta.
