Finns Gud?

[Esther]

Personlighet är det mänskliga medvetandets individuella uttryck. Guds uttryck ligger i skapelsen. Det går inte att tala om personlighet om Helheten, Gud. Mer vilken egenskap som kan tolkas av det människan, den ingående delen, erfar i skapelsen. Både Gud, Helheten o den ingående delen dvs människan, är levande och om sig själv medvetna väsen.

Håller med dig - delvis... därför att via min egen personlighet kan jag också läsa av Guds i mångt och mycket. För det är så att det har Han. Dvs en personlighet - som precis som vårt medvetandets uttryck är i Hans medvetandets uttryck.

[531bts]

Kan ej dela påståendet om Guds egenskap som du föreslår. Gud o människan är i grunden varken "han" eller "hon". Grunden för allt levandes existens är medvetande. Kön är en biologisk indelning i skapelsen. Nödvändigt för den dynamiska ordningen. Betoning, medveten utveckling o vidhäftelse av sin personlighet, kan vara hinder för Gudsmedvetenhet. Gud, Helheten kan inte ha relation till sig själv, endast till sina delar, varför "personlighet", för Guds vidkommande, varken är möjlig eller nödvändig. Skapelsen utgör Guds direkta "talan" till oss människor. Väljer vi att förstå den på dess villkor har vi möjlighet till ett självklart förhållande dels till varandra o till Gud.

[Esther]

Kan ej dela påståendet om Guds egenskap som du föreslår. Gud o människan är i grunden varken "han" eller "hon". Grunden för allt levandes existens är medvetande. Kön är en biologisk indelning i skapelsen. Nödvändigt för den dynamiska ordningen. Betoning, medveten utveckling o vidhäftelse av sin personlighet, kan vara hinder för Gudsmedvetenhet. Gud, Helheten kan inte ha relation till sig själv, endast till sina delar, varför "personlighet" varken är möjlig eller nödvändig. Skapelsen utgör Guds direkta "talan" till oss människor. Väljer vi att förstå den på dess villkor har vi möjlighet tll ett självklart förhållande dels till varandra o till Gud.

Jag förstår hur du tänker. För mig är det tvärtom så, att en mycket utkärnad och utmejslad och noga i detalj utlagd skillnad mellan de sk könen är en nödvändighet för att lära känna - på djupet den andre. I detta fall Vår Fader.
Desto mer amorft - desto mindre möjlighet... att verkligen veta vem - när det slutligen där detta bottnar, inte handlar om ytter betingelser eller synliga saker som avgör vad vi kallar kön.
Jag varande katolik kan ofta höra kyrkan säga: Gud är en fader som agerar som en moder för sina barn.

bra - sant, rätt --- vi använder de ord vi har att tillgå, då de har med det yttre i vårt vara ...som vi är i, att göra, och betecknar där något som är meningsbärande, för att det har en referent i detta vara. Men Gud är "osynlig" i detta yttre...
MEN det yttre som vi betecknar med ord, är också nyckeln för att förstå på djupet det som är ens "undersökningsobjekt". OM man förmår detta.

lade till lite komman (skriver så fort...) och lade till lite betoningar för att texten ska kunna bli klarare.

[531bts]

Väljer man att leva i Gudsmedvetenhet, låter man de biologiska betingelserna så som de uttrycker sig av sig själv, naturligt, få råda. Då är mitt ansvar att i första hand förstå o förhålla mig till Guds, skapelsens, naturens arrangemang. Människans kommentarer o tillägg blir sekundära. Och det finns absolut inget behov i Gudsmedvetenhet, av att förstärka eller förminska de själsliga/psykologiska skillnader som naturligt följer av vilken typ av kropp medvetandet är anknutet till. Gudsmedvetenhet manar till att, bakom mångfalden, se det som är lika, det som inte skiljer åt, vilket är förutsättningen för inlevelse, spegling o i sin yttersta mening: kärlek.

[Esther]

Väljer man att leva i Gudsmedvetenhet, låter man de biologiska betingelserna så som de uttrycker sig av sig själv, naturligt, få råda. Då är mitt ansvar att i första hand förstå o förhålla mig till Guds, skapelsens, naturens arrangemang. Människans kommentarer o tillägg blir sekundära. Och det finns absolut inget behov i Gudsmedvetenhet, av att förstärka eller förminska de själsliga/psykologiska skillnader som naturligt följer av vilken typ av kropp medvetandet är anknutet till. Gudsmedvetenhet manar till att, bakom mångfalden, se det som är lika, det som inte skiljer åt, vilket är förutsättningen för inlevelse, spegling o i sin yttersta mening: kärlek.

amen broder/syster... - men det är inte så att detta "gudsmedvetenheten" uppspringer alldeles utan att den rationella människan söker förstå och även begreppsligt benämna det som är de bästa referenserna för denna upplevelse - samt, inser att det inte är en egen inre rörelse utan en utifrån given sådan av : DEN Andre. Och att utröna vem denne andre är --- talar jag om.

[Väderkvarn]

.

[Väderkvarn]

.

[Pilatus]

Svar på trådens fråga från mig är: Ja

sarli frågade: varför tror du att han finns eller om ni inte tror på han, varför finns han inte?

[Esther]

Svar på trådens fråga från mig är: Ja

sarli frågade: varför tror du att han finns eller om ni inte tror på han, varför finns han inte?

Det finns något så härligt i din kruttorra pragmatiska stil --- jag ler med hela munnen.

[531bts]

De flesta som påstår sig tro på Gud gömmer sig bakom mystik. Gud är outgrundlig, bortom förståndet. Hurså? Gud, skapelsen, naturen har genom evolutionen frambringat människan, en om sig själv o omvärlden medveten varelse, med förmåga till ett obegränsat teoretiskt perspektiv o som med ett heltäckande språk kan kommunicera hela tillvaron. Att sätta hämsko på vad dessa förmågor ger möjlighet till vad gäller Gudsmedvetande, är inte annat än ett poetiskt trick just för att slippa anstränga sig att på allvar pröva sin Gudstro. Har man valt antagandet att det är en levande orsak till o mening med universum får man ta tummen ur ändalykten o ägna hela sitt hjärta, all sin kraft, förstånd, livet ut, att få sin Gudstro begriplig. Att fråga är en sak, att hänvisa förpliktigar.

[Pilatus]

De flesta som påstår sig tro på Gud gömmer sig bakom mystik.

Det har gjorts undersökningar om vad folk tror på. Problemet är att det kan vara svårt att redovisa språkligt. Många tror på "något" att det finns något som är större än människan, eventuellt att världen är en skapelse. Barn döps och konfirmeras. Det anses fint att gifta sig i en vacker landsortskyrka. Det är så nu i vår kultur. Mystiken ligger väl i att mycket som berättas ligger utanför vad som kan förstås med hjälp av förnuftet. En lam man, en blind, en kvinna som lider av blödningar, alla botas av Jesus. Det räcker med att kvinnan rörde vid hörntofsen på hans mantel. Mirakulöst.

Vi får tro på det, eller så kan vi låta bli. Vad vi kan diskutera är själva religionen, men vi måste se tron som en frihet.

[531bts]

Att tro på en levande orsak o mening, innebär ingen frihet. Den förpliktigar. Prövad o förverkligad tro innebär ett stort mått av frihet från vansinne, alienation, förvirring, ångest. Människan är tvingad pga av de kroppsbevarande behoven att tro ngt. Tro, antaganden kan vara verklighetsförankrade o möjlig att pröva eller rena fantasier omöjliga att referera som allmängiltigt. Dvs allmängiltig logik eller personlig logik. Frihet kan bara tänkas som fri från ngt.

[Esther]

De flesta som påstår sig tro på Gud gömmer sig bakom mystik. Gud är outgrundlig, bortom förståndet. Hurså? Gud, skapelsen, naturen har genom evolutionen frambringat människan, en om sig själv o omvärlden medveten varelse, med förmåga till ett obegränsat teoretiskt perspektiv o som med ett heltäckande språk kan kommunicera hela tillvaron. Att sätta hämsko på vad dessa förmågor ger möjlighet till vad gäller Gudsmedvetande, är inte annat än ett poetiskt trick just för att slippa anstränga sig att på allvar pröva sin Gudstro. Har man valt antagandet att det är en levande orsak till o mening med universum får man ta tummen ur ändalykten o ägna hela sitt hjärta, all sin kraft, förstånd, livet ut, att få sin Gudstro begriplig. Att fråga är en sak, att hänvisa förpliktigar.

De flesta som tror på Gud baserar inte denna på mystik - i verkligheten är det oändligt få som upplever Gud i sina liv. Den enorma majoriteten av människor upplever aldrig Gud - utan de har fått lära sig om Gud via kyrkan, föräldrar och sin uppväxtmiljö samt senare läst böcker. Ofta Torah eller Koranen eller Bibeln. Du måste nog revidera det du tror om troende...och se till verkligheten kring tro.

[Esther]

Att tro på en levande orsak o mening, innebär ingen frihet. Den förpliktigar. Prövad o förverkligad tro innebär ett stort mått av frihet från vansinne, alienation, förvirring, ångest. Människan är tvingad pga av de kroppsbevarande behoven att tro ngt. Tro, antaganden kan vara verklighetsförankrade o möjlig att pröva eller rena fantasier omöjliga att referera som allmängiltigt. Dvs allmängiltig logik eller personlig logik. Frihet kan bara tänkas som fri från ngt.

Absolut -så är det.

[Esther]

Att tro på en levande orsak o mening, innebär ingen frihet. Den förpliktigar. Prövad o förverkligad tro innebär ett stort mått av frihet från vansinne, alienation, förvirring, ångest. Människan är tvingad pga av de kroppsbevarande behoven att tro ngt. Tro, antaganden kan vara verklighetsförankrade o möjlig att pröva eller rena fantasier omöjliga att referera som allmängiltigt. Dvs allmängiltig logik eller personlig logik. Frihet kan bara tänkas som fri från ngt.

... som jag sagt redan (håller med dig) - MEN (:) - är nog expert på att hitta ett men) att tro på något kan innebära en frihet. Ska förklara för det har relevans till det sista du säger. Din förståelse av begreppet frihet är alldeles för snävt. Frihet kan vara valmöjligheter man har i det yttre - för att kunna göra dessa helt oberoende av något (inre hinder eller yttre hinder) krävs just frihet. Inte från - utan i sig själv (per se - som man säger) i detta talar vi om ett inre tillstånd. Ett tillstånd där individen kan - helt befriad från impulser och behov - göra ett övervägt, fritt (emotivt och rationellt) val av något. Detta innebär inte att vara fri från något. Utan detta innebär att vara fri i förhållande till något.
Förstår du skillnaden här?