"I den mån du med 'språket' menar betydelse, som det vilket framträder när vi rycks ut ur den rörelse (förtrollning) vi redan är innefattade i med vårt medvetande. Reflexion som i att vi blir varse pennan först när stiftet gått av, som avbrott i tanken (meningen vi skre...", skrev jon och tänkte: Damn! Måste vässa! Nå. I den mån kan jag gå med på att "reflektion är en rörelse i språket". Eller hur tänker du dig reflexionen som fenomen?
Du har en poäng där dina svar kräver hjärnarbete så du får ursäkta mig
om du ser brister i det jag skriver och rätta till det.
Jag särskiljer här språket ifrån betydelse, med språket menar jag lagar, regler och grammatik som är sammanbundna av observeraren själv till ett system.
Detta system använder vi oss sedan av för att förklara inkomna företeelser.
Reflexionen i detta fall innebär den verksamhet som krävs för att förklara företeelserna, det är som att språket/ systemet är lera som vi smetar över objektet men eftersom att vi inte kan innefatta objektet; eller inte kan begripa den till helhet då den är oändlig och tidlös så delar vi upp språket i delsystem.
Så att vi för att förklara en funktion hos objektet måste övergå från ett system till ett underliggande system; delsystem efter delsystem i oändlighet, bilden av objektet framträds då som en fraktal.
För att genomgripa denna fraktal så måste observerarens sinne upplös,
dvs att identiteten upplöses.
Vid dessa områden vid utkanten av vårt (...) jag finner inget ord som passar därför att vid utkanten så är där ingen skillnad mellan sinne och språk.
Antikens filosofi om urämnet är här passande, vi är i origon.
Men eftersom att det inte nu existerar någon tid i origon så är vi inte heller medvetna.
Detta innebär att varje sekund är en evighet, eller tiden är helt enkelt relativ observeraren själv väljer.
Men det blir ett meningslöst resonemang därför att då behöver fler observerare i fallande skala.
Hursomhelst origon/sanningen går inte att förklara i ett medvetet tillstånd.
I origon har du egentligen inget medvetande överhuvudtaget eftersom att språket och sinnet då är ett.
Du existerar helt enkelt inte, eller så har du helt enkelt inte hunnit byta till ett passande system för att förklara företeelsen; men nu är inte origon någon företeelse, den är dessutom odelbar, omanifesterbar.
Nej du får hjälpa mig ur denna cirkel, det går bara runt och runt.
Men vad är skillnaden mellan andligt och materiellt? Jag förstår inte vad det är man söker undkomma. Är anden/sublima ett slags modus av varat? En typ av sinnesstämning?
Man kan antingen se det linjärt eller dualistiskt.
Om man menar att det som manifesteras genom origon/sanningen
också har en tendens till att fördärvas, på samma sätt som en isbit smälter.
Ett objekt kan endast upprätthållas av sin funktion, uppfylls inte funktionen är den inte heller nödvändig och bryts ner.
Ju längre objektet är ifrån sin utgångspunkt/födsel/manifestation destå mer fördärvad blir den, eller att den helt enkelt tar form som ett nytt objekt dvs den förflyttar sig.
Den materiella kroppen har alltså förflyttat sig ifrån sanningen ned emot kaos, frågan är ifall det finns oordnade system om det finns så skulle du kunna förklara dessa ovanstående sammanhang genom att rita en cirkel i en annan cirkel, det vi inte kan rita är de båda cirklarna är ritade i varandra.
Men så ser bilden ut, den yttersta cirkeln är även inom den innersta cirkeln.
Denna modell av kropp och själ använder jag, den kan utökas mer.
En annan syn är dualistisk där kroppen och själen är varandras motsats.
De olika modellerna kan användas beroende på vad man ska förklara och för vem.
Men som du kanske märker så är dina två ovanstående frågor egentligen samma fråga.
Jag tänkte snarare att vi redan upplever betydelser i världen där ute. Vi ser alltid redan världen i betydelser. Vi förstår den inte i en icke-terminologi/ett kaos av intryck. Språket utvecklas väl inte i någon på-förhand-given riktning?
Språket skulle kunna göras dualistisk om man ser ordning och oordning som motsatser eller olika änder av ett rep.
Språkets mur som upprätthåller den har en nackdel och det är att språket inte kan bli fri ifrån sig själv, detta hindrar den ifrån att nå komplexitet.
Samtidigt som att den skadas utan en mur.
När språket blir fri ifrån sig själv så utvecklas den, denna utveckling följs genom kausala förlopp.
Återigen har vi en fraktal, språket är en temporär plats där de olika mikropartiklarna infaller i en form, denna tendens kan förklaras som ett fält samtidigt är också språket bunden till formen.
Ju längre in mot kärnan av språket destå svårare blir det att fördärva den, mellan språkets kärna och mur sker förändringen, detta beror på att språket växlar ifrån att vara ett fält och att vara statisk.
Kanske du redan har märkt att det även är ljuset jag skriver om, det märkte inte jag förrän nu.
Allt är allt.
Vad ska man kalla detta? Det är besläktat med Nietzsches eternal recurrance, bara det att hos honom slipper man fraktalbegreppet och vad det här konnoterar av parallella universum.
Jag har inte läst så mycket av Nietzche, anledningen till att jag använder mig av fraktalen beror på att jag fick en vision av den och sedan dess har jag blivit besatt av den.
Jag tänker mig den som en daggpärla, inom den är fraktalen, där är oändligheten.
Hinnan är det tidlösa, tillsammans är de universum.
Den som har tänkt att åka ut ur universum måste åka oändligt fort om man nu kan använda sig här av begreppet hastighet.
Då tillfaller ju ljusets hastighet närmast om den är den högsta hastigheten.
Men problemet är att universum sprängs invärtes om vi når ljusets hastighet eller oändlig hastighet.
Så vi måste åka snabbare än oändligheten.
Men då kan vi inte åka med materiella skepp utan vi måste åka med
skepp utan massa.
Där kommer ljuset in, vi måste bestå av ljus för att kunna befria oss ifrån universum, och där kommer den andliga kroppen in, den andliga kroppen är finare än ljuset anledningen till det är att den är abstrakt, den är skapad av vårt medvetande och bor inom vårt medvetande.
Så du kan helt enkelt nå det paralella universum här och nu genom din tanke.
Asaja skrev:Men det du talar om som sinnets uppstannande, vad är det? Är det ett slags "ren" matematisk punkt? Frigjord? Förlåt min oförmåga.
Sinnet som stannar innebär att den varken befinner sig i tillståndet existens eller ickeexistens, den är fri ifrån dualism.
Eller varför inte "sinnet är köttet upplevande" (inte köttets upplevelse)? då slipper man väl också dualism? Är inte dualismen kvar om sinnet måste stanna inför världen - ställa sig utanför floden?
Asaja skrev:Den upplöses, detta är ett sätt att nå Nirvana.
Sensory deprevation tank. Man kan lägga sig i en sån, men är det Nirvana? Kan ju lika gärna droga ned sig istället. Roligare - mer action. Samtidigt kan jag inte riktigt gå med på att den upplöses. Den riktar sig mot något, även om detta något är intet självt. Sinnet är riktandet.
Droger är användbara medel om man vet hur man ska använda dem,
schamanerna använder ju dem till själsliga resor.
Du får ursäkta mig men, jag har svårt med engelskan.
Den starkaste drogen är skit gämfört med Nirvana, döden är skit gämfört med Nirvana, för att vid Nirvana frigör du dig ifrån "eternal recurrance".
Har inte betraktat sinnet som en punkt. Det låter knepigt. Visst finns vi väl till ändå? Allvarligt talat, jag tror vi har olika föreställningar om sinnet. Ta mig sakta genom det här partiet. Visa lite tålamod med mig. Jag kan vara hemskt kryptisk själv men du är ju tamejtusan hejdlös.
Jag läser om, och om, och begriper bara mindre.
Du är verkligen inte lätt med dina tankar heller, jag blir tvungen att
lära mig mycket nya saker genom dessa inlägg här.
Det jag menar med sinnet som en punkt är rörelsen i språket, den kan beskrivas som en punkt därför att den egentligen inte är någonting.
Sinnet är som bäst när den själv inte fördärvar den information som den ska behandla, den renaste informationen återges när sinnet upplöses.
Men om sinnet upplöses så förlorar värden sin fria vilja
Sinnet vacklar mellan värdens behov av att kunna reflektera och sin egen upplösning.
En kompromiss är att den då är en punkt precis vid gränsen till upplösningen, den återger informationen principuellt i original och värden har kvar sin "fria vilja", men jag måste här tillägga att den fria viljen är många gånger ett hinder.
Då är du ju inte kvitt dualismen! Det är väl egentligen den helt ordinära distinktionen mellan objekt och subjekt. Jag föreslår Heideggers försök att komma under det begreppsliga. Den fenomenologiska studien av varat - såsom det framträder för oss som till-varo, hur världen ges människan, utkastad som hon är i tillvaron utan egen förskyllan, bara där helt enkelt, hon finner sig alltid redan där. Sen att vi gör oss föreställningar om tillvarons-vara, vilka vi ingalunda skulle kunna göra oss om vi inte redan från början var en föreställningsgörande varelse (när vi begynte färden, frågandet).
Intressant! nu väckte du mig ur mitt skal.
Vi måste frigöra oss ifrån vår identitet för att uppfylla det omanifesterade.
Vi blir omanifesterade.
För att få svar på frågan måste vi inse att den redan är besvarad.
Nej jag är kanske helt ute o cyklar nu, så du får nog förklara för mig vad han menar.
