Sceptisk skrev:J R Auk
Jo, jag menar att vi inte kan veta vad världen är men de verktyg vi har för att kunna förstå den är bl a logik, men såklart inte bara logik det vore ju att famla i totalt mörker. Jag är faktiskt lite osäker på om tänkande är ett sinne, jag kan inte svara på vad det är. Jag experimenterar iallafall med tanken om att förståelse kan vara ett sinne.
Sinnena tar endast emot, de emanerar ingenting utan är som radiomottagare. Medan vi är barn så har vi extremt känsliga sinnen och vi upprepar handlingar för att få en tydligare känsla för verkligheten "där ute". Vi måste gå igenom den fasen för att vi har ingen annan möjlighet att kunna utveckla en förståelse för verkligheten. När den fasen är genomgådd så sänks sinnenas känslighet för att då och då vakna till extra känslighet igen. Vissa, som jag, är extremt känsliga hela tiden vilket bara är obehagligt. Det ger en upplevelse av att vara "hudlös".
Den rimliga ordningen är enligt mig: verklighet ~~~> [sinne/membran] ~~~> mottagare.
På sätt och vis så existerar världen inom mottagaren, men den hamnade inte där för att mottagaren skapade den, utan för att mottagaren var förprogrammerad att upptäcka och lära känna den. För att ha förståelse för världen så måste man lära känna dess lagar. Ett barn testar naturlagarna enligt dess förmåga och när man blir äldre utmanar man dom allt mer tills dess man slår sig till ro med det man vet. Vi män kanske i större utsträckning är mer intresserade av att testa naturlagarna än vad kvinnor är. Kanske därför vi också är mer intresserade av vetenskap eftersom vetenskapen bygger på att upptäcka hur saker fungerar. Därför så är logiken med dess regelsystem användbart för våra intressen. Vissa kanske tycker det är mer intressant att förstå världen på ett poetiskt och sensuellt sätt men jag tycker att det är minst lika intressant att upptäcka naturens tekniska aspekt.
Då håller vi en liknande syn.
Dock undrar jag, när du sätter sinnet före mottagaren, följer det då inte att mottagaren uppstår, alltså jag, först i sinnets erfarelser?
Jag upplever då att det blir problematiskt, jag antar att du håller en idé om att vad som konstituerar oss är en själ eller ett cartianskt ego, med att förklara hur vi, jag, kommer att bli medveten om min upplevelse.
Är själen, det som konstituerar vårt jag, tomt? Är det egenskapsfritt?
Angående hur vi uppfattar världen så är jag av uppfattningen att vi inte inte kan uppfatta världen logiskt, jag ser alltså logiken som praktiskt fenomen som något subjektivt, men att detta logiska system vi använder i vår förståelse för världen kan vara mer eller mindre "logiskt". Vi kan ifrågasätta varandras logiska system och göra anspråk på att ha idealbilden av logik. Och jag antar det vidare ofrånkomligt att det på något sätt uppstår ett ideal i allt som är så fundamentalt att vi alla delar det. Oavsett vad det metafysiskt har för substans så menar jag att det måste finnas ideella entiteter som utgör "ren" logik och rena fundamentalbegrepp som bra, skönt osv. Men i detta så menar jag att vi är skaparna, eller vem som än må använda sig av "logiken" eller det som är "skönt" eller "bra".
Det är dock problematiskt med detta att skapa, eftrersom vi inte här tillför det fundamentala, det i-sig, som vi utgår från. Men givet vår addition, vi har ett ömsesidigt beroende av dessa entiteter, så tillför vi något som gör något som inte skulle ha funnits där tidigare, de tu görs relevanta, det kan tänkas att de har en vilande existens, av varandra.
Så detta gör att jag kan lätt acceptera en stipulation av förståelse som ett sinne. Det är väldigt abstrakt att utesluta "upptäckandet" från insikten vad det verkar.
Men förståelse i sig är väl något som då läggs ut, utvecklas och avtäcks, som det som förståelsen når förståelse för lagts ut? Har du inte bara förflyttat problemet, ditt skäl att experimentera med detta antagande?
