Finns paradiset? isåfall skulle man verkligen vilja leva där

[Sceptisk]

Paradiset, Eden, är ett tillstånd innan människan beger sig ut i världen och som egoister blir befläckade av den. Jord och himmel är bildspråk. Jorden representerar överlevnad genom att arbeta (leva) i det materiella. Behöver alltså inte betyda just jordbruk utan innebär att man har sitt fokus på den naturliga världen och blir därmed också påverkad av den. Människan blir utdriven ur detta tillstånd på grund av sin "onda avsikt" (ormen) och så länge som hon är "brukare av jorden" (egoist) och "vet gott från ont" (försöker att regera den materiella världen) så kommer hon aldrig att kunna komma tillbaka till detta tillstånd.

Himlen representerar det obefläckade och som inte är involverat i det materiella. Himlen är helt opartisk och oinvolverad. Bildmässigt är att vara oaffekterad en "himmelsk" egenskap. Allt liv kommer därför från "himlen" och när det når och reagerar med det jordiska så föds det in i det materiella. När människan levt i det materiella tillräckligt länge och "smutsat ner sig" av de egoistiska njutningarna så lär hon sig att man lider av att att vara involverad i det materiella eftersom hon märker att allting är förgängligt, hon kan inte uppnå sin högsta önskan - odödlighet -  via det materiella, därmed måste hon lära sig "högre" (himmelska) värden (syften) och längtar efter "rening". Denna rening kan antingen ske smärtsamt (skärseld) eller förhållandevis behagligt genom att ingå i en församling som har som syfte att "nå himlen", dvs att upphöra att involvera sig i det egoistiska och återfå sitt "himmelska" medvetande av att vara oaffekterad och därmed också obefläckad.

Antar att det är det här som folk tycker låter så "hemskt" att man inte får "leva livet" och njuta av "den tid man har" och att det köttsliga är syndigt. Men synd innebär att man missar målet och målet är alltid det himmelska och betyder därför att man involverar sig i något som är obeständigt, det ger en tillfällig och kort njutning men försvinner lika fort. Den sanna njutningen och den njutning som alla andra njutningar kopplas till är längtan efter odödlighet (rikedom, sex, makt), att synda är att "falla" från de himmelska värdena och involvera sig och bli affekterad och förslavad av tillfälligheternas och begränsningarnas tyranneri.

Paradiset är något man uppnår genom att rena sig själv från att vara i affekt till att bli opartisk, obelastad, oinvolverad, himmelsk, fri. Men detta kan man inte göra genom att vara egoistisk för egoism innebär att man har det materiella som fokus. Därför måste man sträva efter att vara osjälvisk, i betydelsen av att ha goda syften gällande hur man behandlar andra, att ha andras väl för ögonen. Osjälviskhet ger längre gående njutning, den har inget att dölja och därför inget att vara rädd för. Osjälviskheten är enbart generös och givande och är därför också oinvolverad och aldrig affekterad på samma sätt som egoismen som alltid tänker på sig själv. I slutändan förlorar egoisten allting medan den osjälviske som tjänar världen kommer att "vinna allting".

Jfr med det Kristna budet att du skall älska andra som dig själv (osjälviskhet), förlåta dina fiender (de har nog med problem som du inte bör involvera dig i) och inte bry dig så mycket om flisan i din broders öga (du kan inte göra något åt den, du kan bara göra något åt din egen "balk"). Liksom att de ödmjuka kommer att regera världen.

Så med denna bakgrund så kan man förstå innebörden av Adam och Evas "fall" från paradiset in i "synd". Adam lockades av Eva att äta från den förbjudna frukten. Innebörd: Människan frestades av livet. När de åt av den förbjudna kunskapens frukt så började de direkt att försöka dölja sina kroppar samtidigt som Gud letade efter dom. Innebörd: Kunskapens frukt på gott och ont är själva synden, dvs att missa målet för här lockas man av att vilja äga och bestämma över det världsliga och materiella. Att vilja "veta gott från ont" är inget annat än att försöka sätta upp en egen standard för saker och tings ordning. Människan försöker helt enkelt att själv bli världens mått, tillvarons A och O. När hon gör detta så är hon inte längre anpassad att leva i en paradisiskt tillvaro utan tvingas "bruka jorden" dvs att leva med bara det materiella och blir dörfär också underställd det begränsade och blir dödlig. Gud ropar dock efter människan och kommer att välkomna henne tillbaka då hon genom sin egna vilja väljer bort "det onda" dvs slutar att lyssna på ormen (den onda inklinationen) och istället börjar att lyssna på Gud, den "himmelska rösten" som ber människan att komma tillbaka till det verkliga och goda livet.

[Avantgardet]

ok, here it goes..

Jag tänker mig att kristusmedvetande står över solidaritet, eftersom kristusmedvetande innebär total osjälviskhet och oändlig kärlek.
Solidaritet å andra sidan (enligt min tolkning) är att känna ett slags ansvar gentemot någon, och är därför inte en rakt igenom osjälvisk handling.
Men det är bara min tolkning..

Kanske... men jag ser mer likhet än skillnad i detta.

[Algotezza]

Tja, ja skriver då till att börja med inte under på Algotezzas tez om kristusmedvetandet som masspsykos. Hur mysigt det än må vara med stora kramfestivaler med pårökta hippies.

Min tes var snarare att kristusmedvetande skulle kunna utvecklas som en form av kollektivt medvetande, ej då masspsykos. Woodstock var ett möjligt exempel. Masspykos är mer kollektivt medvetande åt satans-hållet.

På samma sätt (och utan att ha läst Bröderna Karamazov) skriver jag inte under på en solidaritet som kommer utifrån och in, d.v.s. som pådyvlas befolkningen från statligt håll med aldrig så goda intentioner. Det finns inget "solitt" bakom en sån solidaritet.

Jag säger som Hasse Alfredson: "I you've seen one Karamazov, you've seen them all!" Nu har jag varken läst den boken eller Alexis Kiwis Sju bröder. Men jag har fyra bröder själv. Väsentliga fakta...  :roll:

Kris-tussen är en individuell historia. Men det finns inget tussilagom med den, som magiadehex påpekar. "Your own personal Jesus", som det heter i sången. Inte för att du är speciell, utan för att alla är det. Där kan det skapas byggstenar som håller för något. Som självmant sträcker ut handen - inte av nyfikenhet, inte för att få nåt tillbaka, utan för att man inte kan/vill något annat. Det är ju det som är grejen med kristus - att villigt breda ut sina armar och bli fastspikad och sårad med uddstaven.

Är det en nödvändig eller tillräcklig betingelse för Kristusmedvetandet att bli uppspikad på ett kors för sin nästankärleks skull eller finns det ett sådant medvetande som inte behöver spikas upp - men kan vara berett på  det?

Stämmer det för övrigt som  det skildras i Passion of the Christ att Jesus inte bara torterades och på så sätt frälste mänskligheten utan även uppfann det höga bordet? Innan låg man ju till bords vid ett lågt bord... Hade han kunnat frälsa mänskligheten om han bara uppfunnit det höga bordet och inte dessutom torterats och spikats upp på ett kors?

Med såna individer bildas samverkande grupper istället för en folkmobb. En folkmobb behöver en stat, och en stat behöver faktiskt en folkmobb - annars faller den sönder. En samling människor som alla verkar ur kristusmedvetandet behöver inte en stat. Då har folkhopen blivit en församling, då blir staten en kyrka.

Vi kan väl tala om det goda kollektiva medvetandet eller en anda där var och en frivilligt ingår som en självständig, individuell del och där helheten lyfter medlemmarnas nivå och det onda kollektiva medvetandet som dödar individualiteten och den egna viljan och sänker medlemmarnas nivå.

MVH

Algotezza

[Erik Thurin]

Jag tycker att Islams paradis är skönt, för:



*De som varit grymma skall få 72 oskulder vid inträdet till paradiset
*Mängden oskulder som dör martyrdöden är inte 72 gånger större än mängden andra (detta är dock ett löst antagande, har inga siffror på det )
=> Det finns inte tillräckligt med oskulder

Lösning 1: Kriterierna för att bli martyr är sjukt mycket lägre för oskulder, ganska orättvist men en lösning.

Lösning 2: Martyrer som är oskulder tilldelas martyrer som inte är det, men för att det ska gå ihop får nog alla oskulder tilldelas ett flertal icke-oskulder. Kanske uppemot några hundra per oskuld. Detta kanske inte var vad oskulderna tänkte sig paradiset som, vara sexslav åt hundra skäggiga martyrer.

Lösning 3: Gud skapar oskulder, på samma sätt som han skulle skapa boskap eller liknande. Har dessa oskulder isåfall någon själ? Och säger inte det isåfall någonting om kvinnosynen i islam. Oskulder (kvinnor?) är som boskap typ.

[Morningstar]

-----

[eken]

Lösning 3: Gud skapar oskulder, på samma sätt som han skulle skapa boskap eller liknande. Har dessa oskulder isåfall någon själ? Och säger inte det isåfall någonting om kvinnosynen i islam. Oskulder (kvinnor?) är som boskap typ.

Fast det är väl tanken ändå? Att guden skapar oss precis som han skapat playmobil eller duploklossar. Vill han bygga 72 oskulder, så kan han lätt fixa det. Han är ju allsmäktig. Och lite lagomt perverterad kanske.

Dessutom - om man fick välja mellan 72 erfarna slynor och 72 tafatta oskulder, vad hade då varit paradiset egentligen...?

Mvh
Anders

[lilla gul]

Hej

Jag befinner mig i Peking där jag bott en längre tid, varje fredag besöker jag en grupp som läser högt ur biblen. Jag är själv en amatör på biblen, men ser mig ändå som troende på att allt är skapat av en övre makt.

Fast det finns en hel del jag inte kan hålla med om, tex helvetet och paradiset. Är det verkligen korrekt att vara troende för att man fruktar ett helvete eller vill bli belönad med ett paradis?

Och om ifall ett paradis skulle existera skulle man verkligen vilja leva där. Jag tycker det är kontrasterna som gör livet värt att leva. Tänk att bara leva i ett paradis fyllt med kärlek. skulle vi då kunna kalla det kärlek om vi inte har motsatsen?

finns det någon konstform som har varit uppskattad utan dramatik, kontrasterna krävs för att det skall uppskattas. Jag tror ingen kan stå ut med endast lycka och glädje.

Kan kanske helvetet och paradiset vara samma sak beroende på i vilken känsla man är?

[Åkes granne]

Kan kanske helvetet och paradiset vara samma sak beroende på i vilken känsla man är?

Paradiset är ett helvete -pga. av att mänskligheten aldrig/ännu inte, har velat släppa på sitt envisa fasthållande vid sin barndoms första KONSTRUKTION/manifestation -av LOGIKEN (som det "naturliga"!)

Det var bara något vi KOM PÅ -men våra cellers sentimentala/romantiska minnesbild av detta tar fortfarande över, så fort verkliga problem och stor död kommer in i livet. Jag tycker det är lite oetiskt -ansvarslöst i sin ointelligenta "självklarhet".

[Plecto]

Såvida jag vet, så har paradiset egentligen inte med de upplevelser vi åtnjuter. Utan den åtnjutelsen vi återfår av upplevelser?

Visst, du kanske inte tycker att det är kul att vara i paradiset - pågrund av en långsiktigt tristess. Men du etablerar dessa uppfattningr från dina egna upplevelser här på jorden.

"Hur kul är det att allitd ha kul då!?"

Varför inte är min fråga? Paradiset kan vara rena skithålan om du frågar mig. Men så länge som Gud skapar våra sinnen till att ta åt mer "kul" så upplever vi allt som roligt. Min slutsats blir, bry er inte om hur paradiset beskrivs och återberättas. Utan tro på att paradiset är skapat för de som vill uppleva evig lycka. Vare sig det är i en skithåla eller i ett magnifikt slott. Allt ligger i din hjärna min vän.

It's all in your head!

[Åkes granne]

Vad ligger utanför min hjärna då?


Här? Där? Hohohoho.

[Plecto]

Paradiset kan vara ett stort nätverk som alla blir uppkopplade till när de väl anländer till paradiset. Så länge det stimulerar hjärnan så är allt gott och fint!
Skulle Gud verkligen skapa ett paradis av form och objekt så skulle lik förbannat alltid någon klaga.

Varför inte skapa något som egentligen ligger i huvudet på alla? Paradiset är egentligen inte form och objekt. Utan det är en illusion som ska göra alla glada och nöjda.

Vad spelar det för roll om det finns ondska eller skönhet bortom din dörr?
Du lär ändå aldrig gå ut ur huset min vän.

Vad spelar det för roll om det finns ondksa eller skönhet bortom din hjärna?
Du lär ändå aldrig uppleva något utanför den.

[Avantgardet]

Den traditionella borgerliga Peter Pan-ideologin: "tänk lyckliga tankar!" Sicket snack!

[Plecto]

Den traditionella borgerliga Peter Pan-ideologin: "tänk lyckliga tankar!" Sicket snack!

Kan inget annat än att instämma!  =D>

[Åkes granne]

Plecto,

hur är du som person i det verkliga livet? Vilken är informationen du fått genom det dina vänner och omkringstående natur gett dig om dig själv som social bricka?

Du känns fast i en typisk fas, som jag inte vet vad jag ska kalla -till sig vill jag säga, att du har en bra hjärna, så varför skämta om det? Gör något intressant istället. Det här är ju så jävla tråkigt, det erkänner ju t.o.m jag.

[Åkes granne]

Nu vill jag uppmana er till att vara så seriösa som ni kan i egen reflektion.

Vad handlar det klassiska ifrågasättandet/reflekterandet/argumentationsivern -kring "gud", "gud finns inte", "vem är gud", etc. om? Och varför ställer vi frågorna om och om igen? Varför uppfattar vi ens denna frågas existens? Hur kan vi på allvar tro att vi har psykisk befogenhet/erfarenhet till en generalisering och lama påståenden?