Evolution vs. Kreationism

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 nov 2008 16:52

J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:För när allt i vår kropp förändras vad ger då personen en identitet.


Vad behöver du själen till där? Strukturen ger personen identitet, skillnaderna till allt annat. Inte någon egen-likhet, som du ju erkänner inte finns.


Struktur?

Vilken struktur? Den fysiska, eller den psykologiska?

Vad händer om vi ändrar strukturen, försvinner personen då?

Finns det grader av denna struktur, så att vi kan dra av 5 enheter med inte 6 för att personen skall finnas kvar?


Det är ju du som söker en kärna där. Inget är beständigt, allt förflyktigas. Så varför vill du ha nåt som strider mot verkligheten?

Språket ger sken av beständighet. Ögonblicket överlever blott i språket.


Så då menar du att du inte är samma person som du var förut? Det kan jag köpa, men då återstår problemet med att avgränsa när du överhuvudtaget är en person, och inte bara en formlös förändring.


Och den avgränsningen är blott begreppslig, det sätt på vilket ögonblicket överlever sig självt, tar form i språket och blir så till något skenbart verkligt för oss att förhålla oss till.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 nov 2008 16:54

magicadehex skrev:Saknar fö diskussionerna med dig.


Det är klart du gör.

Psykologin håller förövrigt på med en massa skumma saker, och drar långtgående slutsatser på grunder som den i själva verket saknar. Själen är den grunden framför andra. Det hela mynnar ut i tankefel med trista implikationer.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 nov 2008 17:10

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Så då menar du att du inte är samma person som du var förut? Det kan jag köpa, men då återstår problemet med att avgränsa när du överhuvudtaget är en person, och inte bara en formlös förändring.


Och den avgränsningen är blott begreppslig, det sätt på vilket ögonblicket överlever sig självt, tar form i språket och blir så till något skenbart verkligt för oss att förhålla oss till.


Respekt. Det är samma svar som jag gav, men både kortare och tydligare. Det är mer korrekt.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 nov 2008 17:24

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:För när allt i vår kropp förändras vad ger då personen en identitet.


Vad behöver du själen till där? Strukturen ger personen identitet, skillnaderna till allt annat. Inte någon egen-likhet, som du ju erkänner inte finns.


Struktur?

Vilken struktur? Den fysiska, eller den psykologiska?

Vad händer om vi ändrar strukturen, försvinner personen då?

Finns det grader av denna struktur, så att vi kan dra av 5 enheter med inte 6 för att personen skall finnas kvar?


Det är ju du som söker en kärna där. Inget är beständigt, allt förflyktigas. Så varför vill du ha nåt som strider mot verkligheten?

Språket ger sken av beständighet. Ögonblicket överlever blott i språket.


Så då menar du att du inte är samma person som du var förut? Det kan jag köpa, men då återstår problemet med att avgränsa när du överhuvudtaget är en person, och inte bara en formlös förändring.


Och den avgränsningen är blott begreppslig, det sätt på vilket ögonblicket överlever sig självt, tar form i språket och blir så till något skenbart verkligt för oss att förhålla oss till.



Jag antar att du inte ser dig själv som enbart skenbart verklig. Jag antar att du menar dig finnas även när du inte tänker på dig själv. Sen att orden skapar dig i det språkliga sammanhanget är en sak som jag inte vill relatera till detta, detta är en ontologisk diskussion.

Och problemet är i den meningen reellt.

Och förändring är ontologisk även när vi inte ser den, om du nu inte helt gjort dig beredd att bryta upp de distinktioner som "empiri" med erfarenhet innebär.

Jag vet att vi inte kan ta bort oss, men det som vi består av tål detta. Varde det sedan materiellt eller ideellt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 nov 2008 17:28

Minded skrev:
J R Auk skrev:Så då menar du att du inte är samma person som du var förut? Det kan jag köpa, men då återstår problemet med att avgränsa när du överhuvudtaget är en person, och inte bara en formlös förändring.


Om man bara läser det här sista citerade inlägget skulle man kunna tro att ni i diskussionen har bytt plats.

Ang det:
Formlös förändring är inte korrekt, bara en annan definition än 'person', bara ett annat ord. Den korrekta avgränsningen kan först göras när ingen medveten sådan görs - dvs när man är upptagen med att göra något istället för att fundera på vad man ska kalla sig själv, hur man ser ut. Utan speglar visste vi inte ens att vi såg ut på något sätt.

Själen är det som görs utan att styra görandet, det är instinkt snarare än inlärda känslor och betingelser. Det är lustigt, det sägs att om man litar till gud, så visar han vägen för en. Och ang kreativitet, när riktig konst, så inte längre en själv som spelar instrumentet, för penseln, det händer av sig självt - oavsett om man tror på gud eller inte. Kanske spelar det ingen roll, någon sa att gud i alla fall trodde på en.


Nej vi kanske inte vet hur vi ser ut, och utan "känslospegeln" vet vi inte hur vi känns. Men existerar vi inte utan dessa speglar? Det verkar suspekt.

Vad tros om att anta en dualism, inte så att det ena utesluter det andra, utan att det ena innefattar det andra. Medvetandet som den yttersta spegeln, för att vi skall kunna göra oss föreställningen av det som komma skall, och det som varit. Att kunna omforma instinkten i erfarenheten.

Ang kreativiteten eller det tillstånd du talar om, vart är tiden då?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 06 nov 2008 17:31

Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Själen är ju bara ett begrepp för att peka mot något. Kalla det något annat om du vill.


Varför envisas med att ha kvar ett intet?


Das Nichts nichtet (nichts)...

Intet är bara negationen av något. Om den fysiska verkligheten kallas något är själens/ andens verklighet negationen av denna. Alltså ... ett intet... en negation av det vi kallar något...

menar Algotezza


Vad har vi för användning av såna begrepp? Ett begrepp som enbart är begrepp. Jag och Auk är oense om huruvida de negativa begreppen har någon positiv existens eller inte. Auk har lyssnat för mycket på Kant, som misstar begrepp för ting-i-sig-själva.


Nej du har inte tagit Kant på allvar :)

För du låter inte begreppen svara mot något. Har inte hans verk framför mig, men han har en fin utläggning om det där. Det verkar som om att om du förnekar begreppens extension hamnar i en solipsism, en dröm. Och det vet jag att du just med dina grepp söker undvika.

För vore det inte absurt om vi enbart kommer till existens i det att vi talas om? Jag kan stämma in i att vi enbart kommer till existens för oss när vi talas om. Men även utan ordet finns existensen, något annat vore fullständigt filosofividrigt.

Du behöver lite naturvetenskap, och deras problemställningar.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 nov 2008 17:44

Ang utan speglar, tja, låter trädet som faller i skogen när ingen lyssnar? Det du inte uppfattar, är det?

Dualism; Visst, det kan lika gärna vara, reellt. Men förvisso, så länge som jag upplever det för reellt, dvs relevant (dominerande), så är detta förvisso också en av de saker som håller mig tillbaks, even as we speak. På tal om moral.

Tiden finns, och begränsar naturligtvis därför. Men, det är irrelevant att låta den begränsa mig på annat sätt än det den gör by default. Om jag fäster mig vid den, så har jag tillbett någonting som därför kommer att dominera mig mer än vad som en gång var.

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 nov 2008 17:49

Och relaterande tekniskt till diskussionen, Avant sa någon gång ang påverkan av substans; att skulle han ta, så skulle han ta så mycket att rösten som talade om att det var fylla skulle försvinna. Låter trädet om ingen lyssnar? Syns jag, om ingen tittar? Finns tiden, om jag inte bryr mig om den? Är ignorance bliss? Hah - är gud förlåtande?

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 nov 2008 17:52

J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:För när allt i vår kropp förändras vad ger då personen en identitet.


Vad behöver du själen till där? Strukturen ger personen identitet, skillnaderna till allt annat. Inte någon egen-likhet, som du ju erkänner inte finns.


Struktur?

Vilken struktur? Den fysiska, eller den psykologiska?

Vad händer om vi ändrar strukturen, försvinner personen då?

Finns det grader av denna struktur, så att vi kan dra av 5 enheter med inte 6 för att personen skall finnas kvar?


Det är ju du som söker en kärna där. Inget är beständigt, allt förflyktigas. Så varför vill du ha nåt som strider mot verkligheten?

Språket ger sken av beständighet. Ögonblicket överlever blott i språket.


Så då menar du att du inte är samma person som du var förut? Det kan jag köpa, men då återstår problemet med att avgränsa när du överhuvudtaget är en person, och inte bara en formlös förändring.


Och den avgränsningen är blott begreppslig, det sätt på vilket ögonblicket överlever sig självt, tar form i språket och blir så till något skenbart verkligt för oss att förhålla oss till.



Jag antar att du inte ser dig själv som enbart skenbart verklig. Jag antar att du menar dig finnas även när du inte tänker på dig själv. Sen att orden skapar dig i det språkliga sammanhanget är en sak som jag inte vill relatera till detta, detta är en ontologisk diskussion.

Och problemet är i den meningen reellt.

Och förändring är ontologisk även när vi inte ser den, om du nu inte helt gjort dig beredd att bryta upp de distinktioner som "empiri" med erfarenhet innebär.

Jag vet att vi inte kan ta bort oss, men det som vi består av tål detta. Varde det sedan materiellt eller ideellt.


Onologiskt sett finns varat, men det är ett positivt begrepp, det har täckning, det fås genom sinneserfarelsen. Däremot ser jag inget skäl att anta "själen" för det. Min utsträckning i tid och rum är givetvis verklig, men inte som ett ting, utan som en process. Och då finns, vad jag kan se, inget skäl för att anta någon själ, ingen beständig kärna. Det blir blott en metafysisk blindtarm som hämmar vårt seende genom sin verkan att hålla artificiellt liv i ett spöke. För ett spöke är exakt vad det (vi) är.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 nov 2008 18:03

J R Auk skrev:
Avantgardet skrev:
Algotezza skrev:
Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Själen är ju bara ett begrepp för att peka mot något. Kalla det något annat om du vill.


Varför envisas med att ha kvar ett intet?


Das Nichts nichtet (nichts)...

Intet är bara negationen av något. Om den fysiska verkligheten kallas något är själens/ andens verklighet negationen av denna. Alltså ... ett intet... en negation av det vi kallar något...

menar Algotezza


Vad har vi för användning av såna begrepp? Ett begrepp som enbart är begrepp. Jag och Auk är oense om huruvida de negativa begreppen har någon positiv existens eller inte. Auk har lyssnat för mycket på Kant, som misstar begrepp för ting-i-sig-själva.


Nej du har inte tagit Kant på allvar :)

För du låter inte begreppen svara mot något. Har inte hans verk framför mig, men han har en fin utläggning om det där. Det verkar som om att om du förnekar begreppens extension hamnar i en solipsism, en dröm. Och det vet jag att du just med dina grepp söker undvika.

För vore det inte absurt om vi enbart kommer till existens i det att vi talas om? Jag kan stämma in i att vi enbart kommer till existens för oss när vi talas om. Men även utan ordet finns existensen, något annat vore fullständigt filosofividrigt.

Du behöver lite naturvetenskap, och deras problemställningar.


Varför det?

Kant säger ju, på tal om dessa begrepp, att de faktiskt inte svarar mot något reellt, i vilket fall de skulle vara positiva begrepp, likväl vill han tillerkänna dem positiv existens. Men vad är poängen med det? Hur många nonsensbegrepp kan vi behöva?

Ifrågasätter inte att världen finns, att existensen finns, jag ifrågasätter hur den finns. Den finns inte som de objekt vi tänker oss när vi reflekterar över den. Representationer är tanketing, inte ting som sådana. Det är av detta skäl som människan skall ses främst som praxisvarelse.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 06 nov 2008 18:13

Eller, finns skrivkramp?

När vi benämner det, så tillber vi det, skapar vi det. Just skrivkramp är en beskrivning av en negerad händelse, händelsen i frånvaro av den eftersträvade.

Varför vi fastnar i frågeställningen om hur vi tar bort det, hur vi kringgår, tekniskt lurar det. Varför vi lider av det, då det uppenbarligen följer oss. Eftersom definierar oss.

Hah, vi tror till och med att det gör ont att släppa ett sånt begrepp. Men fysiskt ont? Aj, liksom..  :lol:

Jonas Nystrom
Inlägg: 709
Blev medlem: 04 jan 2004 23:04
Ort: errrr... Ahhh... it's all coming back now...

Inläggav Jonas Nystrom » 06 nov 2008 18:15

Lag: Don't tjafs with the tjafsers!

Ahh, tack för påminnelsen...
Ab aspera ad astra!

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 nov 2008 18:29

Minded skrev:Eller, finns skrivkramp?

När vi benämner det, så tillber vi det, skapar vi det. Just skrivkramp är en beskrivning av en negerad händelse, händelsen i frånvaro av den eftersträvade.

Varför vi fastnar i frågeställningen om hur vi tar bort det, hur vi kringgår, tekniskt lurar det. Varför vi lider av det, då det uppenbarligen följer oss. Eftersom definierar oss.

Hah, vi tror till och med att det gör ont att släppa ett sånt begrepp. Men fysiskt ont? Aj, liksom..  :lol:


Väl uttryckt.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 07 nov 2008 01:25

Så då Avantgardet har du tagit iden om världssjälen och att vi alla är ett till dig?

Eller hur menar du med praxisvarelse? Vad menar du med varelse överhuvudtaget?

Uppstår inte här den kärna du så gärna vill förneka?

Jag ser inte du kan fly de båda genom ditt grepp.

Hur kan du få att vi är distinkta om ingen substans finns som skiljer oss åt?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 07 nov 2008 04:51

Att vi alla är ett är att göra just det misstag som jag varnar för - att ta modell för verklighet, kartan för terrängen osv. Att vi alla delar egenskapen (som ingen egentlig egenskap är förvisso, men det funkar likväl att göra våld på begreppen här då det inte krävs för exemplet att vi brukar dem försiktigare) existens innebär inte att existensen är ett ting, ett och endast ett ting. Det är vilda metafysiska antaganden som jag inte är beredd att göra.

Nej, jag argumenterar inte för någon kärna, däremot säger jag att det finns bättre och sämre sätt att betrakta människan (och världen) på. Det var det här jag sökte förklara i en annan tråd tidigare, kan göra ett nytt försök med andra ord och se om jag lyckas bättre. Till att börja med är det ju så att det är stor skillad på en strategisk essentialism och en blind dogmatik. Jag erkänner att ingen kärna finns, inget i sig själv privilegierat perspektiv, men jag antar ett specifik perspektiv av vissa skäl som jag anser berättigande. Det är i grund och botten ett politiskt beslut, vilket poststrukturalismen tvingar oss att erkänna (men nyliberalerna har inte hunnit i fatt samtiden ännu). System antas, de ger inte sig själva. De kan inte motivera sig själva, utan motivationen måste komma från ett metaperspektiv.

Det räcker alltså inte heller att fråga hur vi kan veta något, vi måste förstå vad detta något är som vi kan veta (om vi kan veta). Kan vi veta saker? Vad är då dessa saker? För att slippa just såna ontologiska felslut som t.ex. det ovan (att "alla är ett" - där man alltså misstar en slutledning för att vara en premiss, kort och gott, enligt resonemanget jag lade ut i samma veva där uppe), och som strider mot vad som faktiskt är fallet (vad som rent konkret föreligger), så utgår jag från det förhandenvarande. Det är också Heideggers projekt. Det faktiska är vad som intresserar mig. Kartan är fiktion, terrängen är faktisk. Det löns inte fråga hur vi ritar en karta, vilka symboler som skall användas och så vidare, om man inte vet vad fan en karta är för något. Därför får vi problem om vi närmar oss det ontologiska på bakvägar. Till exempel genom epistemologin, eller i förlängningen naturvetenskaper. En karta är blott en karta, det är en metafor. Vad vi vet om världen är inte världen själv. Att veta och att vara har olika ontologisk status. Eller snarare vetandet och varandet har olika ontologisk status. Vetandet är i denna mening fiktion (inte i den mening att det är uppenbart lögnaktig, förljuget, utan i den mening att det strikt taget skiljer sig från det faktiska - precis som kartan till terrängen), medan varandet är faktiskt. I grund och botten så säger jag att det är riktigare att betrakta människan i hennes faktiska varande än i hennes myter om sig själv.

På det planet måste vi betrakta henne som praxisvarelse, hon är något som förhåller sig till och är ständigt inbegripen i en massa projekt/narrativ som griper in i varandra på olika sätt (och det är dessa som är hennes mening), och det gäller helt oavsett vad hennes projekt/narrativ så skulle vara. Sådan är strukturen på hennes vara. Vi kan lägga ut existentialerna, och vi finner då att vi är distinkta blott och bart för att vi ockuperar en viss position, eller relation, i tid och rum. Någon själ har vi ingen användning för. Och ändå, givet antagandet att vi skulle ha en själ, hur skulle vi kunna ta del av den? Som Hegel säger på ett ställe i "Andens fenomenologi" är människan bara för den Andre i det hon gör, endast så har vi tillgång till henne, endast så externaliseras hennes väsen och blir tillgängligt för oss. Men hon äger alls ingen självidentitet (i sig själv alltså), hennes identitet uppstår först i möten med de Andra, utan de andra har hon ingen identitet. Det sociala är det stoff ur vilket identiteten vävs.

Och om vi då tar i beaktande att hon är blott i det hon de facto utför så ger det vid handen att det inte är en polis (idealitet) vi har framför oss utan en översittare (fakticitet), som - må så vara - kallas polis, det är inte heller en politiker (idealitet) utan en pratkvarn (fakticitet), som dock kallas politiker. Vi är det vi gör, för det är vad som är faktiskt, det är människan som praxisvarelse, men vi är inte identiteterna, idealiteterna, vi är inte dessa representationer eller bilder av oss själva. Vi är såna som gör oss föreställningar om oss själva, men vi är inte dessa föreställningar själva. Alltså vad vi gör, och inte namnet på verksamheten. Han är ingen leksaksfabrikant, han är en snyltare som åker runt och tar åt sig äran för andras arbete samt babblar på ett utstuderat sätt för att öka intäkterna. Leksaksfabrikant kan bara den vara som faktiskt fabricerar leksaker, med sina egna händer.

Själen är ett begrepp, inte en fakticitet - i själva verket så vet vi mycket väl att ingen själ går att finna heller i den faktiska verkligheten. Det är ett rent begrepp eftersom det inte svarar mot något faktiskt, precis som Gud. Negativa begrepp alltså, och tvärtemot vad Kant hävdar så har de ingen positiv existens. Vi är primärt görande varelser. Vi donar och håller på. Även när vi slappar så gör vi något, nämligen slappar. Ibland när vi blir tillfrågade så svarar vi att vi "gör ingenting", vilket vittnar, i det att man svarar som om ett namn på verksamheten söktes, om detta feltänk att det är begreppet som ger verksamheten mening, och inte verksamheten som ger begreppet mening. Att "göra ingenting" kan med andra ord vara att göra en djävla massa olika saker. Det är inte så att vi nånsin är utanför varat, i väntan på att kliva in, utanför verksamhet i väntan på att ta itu med den. Vi är alltid verksamma, men inte alltid verksamma i en sådan verksamhet med en viss teleologi (t.ex. i företagens tjänst) varigenom verksamheten får ett visst namn.

Exakt samma felslut ser man i den borgerliga begreppsapparaten om vi synar begreppen för arbete. Man säger "arbetsgivare", om den som "ger" bort arbete (som idealitet) - fastän anställningsplats vore riktigare att säga så görs det sällan -, och man säger arbetstagare om den som "tar emot" arbetet (som idealitet). Detta menar jag vara helt upp-och-ned-vänt. Här gör Marx helt rätt som talar om arbetsköpare, och arbetssäljare. För vad gör Marx genom att tala så om transaktionen det gäller? Jo, han talar om arbetet som något faktiskt och något påtagligt, inte som en idealitet, inte en tom plats som skall fyllas med aktivitet. Arbetsköparen är den som köper arbetet (som fakticitet, som faktiskt utfört arbete inte som en "anställningsplats" vilket är arbetet taget som idealitet), och arbetssäljare är den som mot betalning utför detta faktiska arbete. Det är det riktiga sättet att tala om det hela. I konventionen ("arbetsgivare" och "arbetstagare") så ser vi ideologin verka. Kapitalisten framställer sig, i enlighet med sin fasta övertygelse, för andra och för sig själv som ett slags barmhärtighetsinrättning. Han skänker inte världen modernitet, han skor sig på andras arbete. Alla fina formuleringar han hostar upp är överbyggnad, det är de myter han väver för att rättfärdiga sin existens.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster