Avantgardet skrev:Att vi alla är ett är att göra just det misstag som jag varnar för - att ta modell för verklighet, kartan för terrängen osv. Att vi alla delar egenskapen (som ingen egentlig egenskap är förvisso, men det funkar likväl att göra våld på begreppen här då det inte krävs för exemplet att vi brukar dem försiktigare) existens innebär inte att existensen är ett ting, ett och endast ett ting. Det är vilda metafysiska antaganden som jag inte är beredd att göra.
Nej, jag argumenterar inte för någon kärna, däremot säger jag att det finns bättre och sämre sätt att betrakta människan (och världen) på. Det var det här jag sökte förklara i en annan tråd tidigare, kan göra ett nytt försök med andra ord och se om jag lyckas bättre. Till att börja med är det ju så att det är stor skillad på en strategisk essentialism och en blind dogmatik. Jag erkänner att ingen kärna finns, inget i sig själv privilegierat perspektiv, men jag antar ett specifik perspektiv av vissa skäl som jag anser berättigande. Det är i grund och botten ett politiskt beslut, vilket poststrukturalismen tvingar oss att erkänna (men nyliberalerna har inte hunnit i fatt samtiden ännu). System antas, de ger inte sig själva. De kan inte motivera sig själva, utan motivationen måste komma från ett metaperspektiv.
Det räcker alltså inte heller att fråga hur vi kan veta något, vi måste förstå vad detta något är som vi kan veta (om vi kan veta). Kan vi veta saker? Vad är då dessa saker? För att slippa just såna ontologiska felslut som t.ex. det ovan (att "alla är ett" - där man alltså misstar en slutledning för att vara en premiss, kort och gott, enligt resonemanget jag lade ut i samma veva där uppe), och som strider mot vad som faktiskt är fallet (vad som rent konkret föreligger), så utgår jag från det förhandenvarande. Det är också Heideggers projekt. Det faktiska är vad som intresserar mig. Kartan är fiktion, terrängen är faktisk. Det löns inte fråga hur vi ritar en karta, vilka symboler som skall användas och så vidare, om man inte vet vad fan en karta är för något. Därför får vi problem om vi närmar oss det ontologiska på bakvägar. Till exempel genom epistemologin, eller i förlängningen naturvetenskaper. En karta är blott en karta, det är en metafor. Vad vi vet om världen är inte världen själv. Att veta och att vara har olika ontologisk status. Eller snarare vetandet och varandet har olika ontologisk status. Vetandet är i denna mening fiktion (inte i den mening att det är uppenbart lögnaktig, förljuget, utan i den mening att det strikt taget skiljer sig från det faktiska - precis som kartan till terrängen), medan varandet är faktiskt. I grund och botten så säger jag att det är riktigare att betrakta människan i hennes faktiska varande än i hennes myter om sig själv.
På det planet måste vi betrakta henne som praxisvarelse, hon är något som förhåller sig till och är ständigt inbegripen i en massa projekt/narrativ som griper in i varandra på olika sätt (och det är dessa som är hennes mening), och det gäller helt oavsett vad hennes projekt/narrativ så skulle vara. Sådan är strukturen på hennes vara. Vi kan lägga ut existentialerna, och vi finner då att vi är distinkta blott och bart för att vi ockuperar en viss position, eller relation, i tid och rum. Någon själ har vi ingen användning för. Och ändå, givet antagandet att vi skulle ha en själ, hur skulle vi kunna ta del av den? Som Hegel säger på ett ställe i "Andens fenomenologi" är människan bara för den Andre i det hon gör, endast så har vi tillgång till henne, endast så externaliseras hennes väsen och blir tillgängligt för oss. Men hon äger alls ingen självidentitet (i sig själv alltså), hennes identitet uppstår först i möten med de Andra, utan de andra har hon ingen identitet. Det sociala är det stoff ur vilket identiteten vävs.
Och om vi då tar i beaktande att hon är blott i det hon de facto utför så ger det vid handen att det inte är en polis (idealitet) vi har framför oss utan en översittare (fakticitet), som - må så vara - kallas polis, det är inte heller en politiker (idealitet) utan en pratkvarn (fakticitet), som dock kallas politiker. Vi är det vi gör, för det är vad som är faktiskt, det är människan som praxisvarelse, men vi är inte identiteterna, idealiteterna, vi är inte dessa representationer eller bilder av oss själva. Vi är såna som gör oss föreställningar om oss själva, men vi är inte dessa föreställningar själva. Alltså vad vi gör, och inte namnet på verksamheten. Han är ingen leksaksfabrikant, han är en snyltare som åker runt och tar åt sig äran för andras arbete samt babblar på ett utstuderat sätt för att öka intäkterna. Leksaksfabrikant kan bara den vara som faktiskt fabricerar leksaker, med sina egna händer.
Själen är ett begrepp, inte en fakticitet - i själva verket så vet vi mycket väl att ingen själ går att finna heller i den faktiska verkligheten. Det är ett rent begrepp eftersom det inte svarar mot något faktiskt, precis som Gud. Negativa begrepp alltså, och tvärtemot vad Kant hävdar så har de ingen positiv existens. Vi är primärt görande varelser. Vi donar och håller på. Även när vi slappar så gör vi något, nämligen slappar. Ibland när vi blir tillfrågade så svarar vi att vi "gör ingenting", vilket vittnar, i det att man svarar som om ett namn på verksamheten söktes, om detta feltänk att det är begreppet som ger verksamheten mening, och inte verksamheten som ger begreppet mening. Att "göra ingenting" kan med andra ord vara att göra en djävla massa olika saker. Det är inte så att vi nånsin är utanför varat, i väntan på att kliva in, utanför verksamhet i väntan på att ta itu med den. Vi är alltid verksamma, men inte alltid verksamma i en sådan verksamhet med en viss teleologi (t.ex. i företagens tjänst) varigenom verksamheten får ett visst namn.
Exakt samma felslut ser man i den borgerliga begreppsapparaten om vi synar begreppen för arbete. Man säger "arbetsgivare", om den som "ger" bort arbete (som idealitet) - fastän anställningsplats vore riktigare att säga så görs det sällan -, och man säger arbetstagare om den som "tar emot" arbetet (som idealitet). Detta menar jag vara helt upp-och-ned-vänt. Här gör Marx helt rätt som talar om arbetsköpare, och arbetssäljare. För vad gör Marx genom att tala så om transaktionen det gäller? Jo, han talar om arbetet som något faktiskt och något påtagligt, inte som en idealitet, inte en tom plats som skall fyllas med aktivitet. Arbetsköparen är den som köper arbetet (som fakticitet, som faktiskt utfört arbete inte som en "anställningsplats" vilket är arbetet taget som idealitet), och arbetssäljare är den som mot betalning utför detta faktiska arbete. Det är det riktiga sättet att tala om det hela. I konventionen ("arbetsgivare" och "arbetstagare") så ser vi ideologin verka. Kapitalisten framställer sig, i enlighet med sin fasta övertygelse, för andra och för sig själv som ett slags barmhärtighetsinrättning. Han skänker inte världen modernitet, han skor sig på andras arbete. Alla fina formuleringar han hostar upp är överbyggnad, det är de myter han väver för att rättfärdiga sin existens.
Det var en givande utläggning och då förstår jag vad du talar om när du talar om praxisvarelse.
Dock så ser jag inte att du löser något problem.
Alltså problemet ligger i att jag ser dig kallar dig Avantgardet, sen ser jag dig vid ett senare tillfälle och kallar dig det samma.
Vad är det jag kallar något? Ett intet, existerar det jag kallar för något inte?
Blir två personer som är i samma "process" med samma minnen, samma föreställningar osv, samma person?
Vad händer när vi ställer dem bredvid varandra? Varför kallar jag dem olika, och med deras medgivande, alltså att de inte är ett?
Vi behöver inte anta att det vi talar med är det vi talar om. Något sådant har jag aldrig påstått heller. Jag har heller inte sagt vad själen skall förstås som, utan enbart sagt att i terrängen som kartan söker teckna så existerar det (vad det verkar för mig) något som vi måste beteckna, och för detta är själ inte så pjåkigt som symbol.
Varför blanda in politik här? Vi diskuterar inte något som har inblandning i politiken, även om jag kan instämma i hur språket blir retorik för ideologierna och därmed politiskt. Men vem kämpar du mot nu? Det blir ett mästrande där du söker påtvinga dina politiska termer på andra.
I grund och botten så säger jag att det är riktigare att betrakta människan i hennes faktiska varande än i hennes myter om sig själv.
Och hur gör du det? Hon har ju ingen kärna, hur kan du ens här tala om människa? Myter?
Jag börjar ana maktanspråk här.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
